4. Don’t take yourself so seriously. No one else does.

Etiketter

Ta dig inte på så stort allvar. Ingen annan gör det.

Gör de inte? Vad finns det att ta på allvar, eller inte ta på allvar? Det jag säger, det jag gör, den jag är? Jag ser helst att människor tar mig på något slags grundallvar, i det som är seriöst och allvarligt menat. Jag vet vad det är att inte tas på allvar av både nära, kära och vården.
Ta mig på allvar om jag talar om hur jag mår och om jag anförtror dig vad jag känner. Skämta inte bort mina känslor. 

Däremot har jag bra självdistans och ett stort mått av självironi. Jag är inte så lättkränkt eller överkänslig och det är sällan jag tar mig på så blodigt allvar att jag inte tål att skämtas med, eller kan skämta om mig själv. Livet är inte så lätt att inte lättsamhet behövs.

Något som alltid bör tas på allvar är när någon talar om att ha självmordstankar. Oavsett om det är en tanke som kommer att stanna där, en tankereaktion på något, eller om det finns en överhängande risk att gå från tanke till handling, så vet vi inte det förrän vi har lyssnat och tagit det på allvar. 

Det här var nummer 4 av Regina Bretts 50 livsläxor.

3. Life is too short to waste time hating anyone.

Etiketter

Livet är för kort för att hata någon.

Jag är nog inte särskilt hatiskt lagd. Inte i ett konstant hat, i alla fall. Jag fånar mig inte med ”hat är ett starkt ord” när någon säger sig hata något (”hata” är inte ett starkare ord än ”älska”), och hat bubblar upp i stunden för mig. Så som alla känslor gör. Känslor rör på sig, böljar fram och tillbaka. Och i det nuet så känns det inte som ett slöseri med tid. Det är vad det är och det brukar finnas en anledning till reaktionen.
Hatar jag någon? Jag vet inte. Inte just nu. Jag kan hata hur någon har betett sig, eller beter sig, men inte personen i sig. Don, inte person. 

Människor som aktivt bär på hat eller bitterhet verkar däremot förlora både energi och (tanke)tid på det, och det gör att personerna de inte vill befatta sig med i själva verket upptar deras medvetande. Det är synd, för det hindrar dem ofta från att gå vidare. Om jag hatar någon så vill jag inte ge personen ifråga en plats i mitt medvetande eller mitt liv, så kanske är avsaknaden av hatande en krass reaktion på det. Jag hatar det du gjort, men du är inte värd mitt hat, snarare än att livet är för kort för att hata.

Det här var nummer 3 av Regina Bretts 50 livsläxor.

”Det känns som om du förstår”

”Det känns som om du förstår.”
Jag får ofta höra just den meningen, har fått höra den många gånger under många år. Det är så skönt att prata med mig för det känns som om jag förstår. Och det gör jag. Jag lyssnar och lyssnar in, känner mig in i hur personen känner, och förstår. Ganska ofta förstår jag utifrån egna erfarenheter, men dem säger jag inget om. För där och då handlar det inte om mig, och ingen frågar ändå.

Det gäller ofta tunga saker, anförtroenden som inte alla får. Sådant där det känns viktigt att bli lyssnad på, mottagen och tagen på allvar. Situationer där det man svarar, eller att man visar att man lyssnar närvarande, betyder oerhört mycket. Situationer där inte alla skulle förstå, och där man kanske blivit oförstådd när man tidigare försökt berätta.
Det känns som om du förstår.
Jag förstår.

Jag kan inte hjälpa att undra när jag senast kunde säga så. Jag vet inte när jag senast kunde anförtro någon de där sakerna som ligger och värker, och blev mottagen med sådan närvaro, lyhördhet och uppmärksamhet, sådant intresse av att vilja lyssna och förstå, att jag kunde säga så. ”Det känns som om du förstår.” Det är en sorg att det är så. En molande liten sorg.

2. When in doubt, just take the next small step.

Etiketter

Om du tvekar, ta bara nästa steg. 

De första trevande stegen har aldrig varit min grej. Trevandet finns där definitivt, med både tvekan och tvivel, men jag visar sällan tvekan så att andra ser det. Tvärtom ser nog mina första steg kavata och snabba ut. Och ju mer jag tvekar, desto snabbare vill jag bara få det överstökat och vara vid målet.

Men det är lätt när det finns ett mål och rätt steg att ta. När det inte finns ett tydligt mål, eller när jag inte kan se vägen framför mig  ser jag heller inte hur jag ska komma framåt. Vad är rätt väg? Det är lätt att fastna i den frågan, i vad som är rätt. Kan jag komma rätt igen om jag börjar fel? Innebär ett steg att jag väljer väg så att alla andra möjliga vägar stängs? Men rätt eller fel; vägen framåt börjar med ett steg. Och sedan ett till, och ett till, och ett till … Det enda sättet att komma vidare är nästa lilla steg. Trevande eller kavat. Hur litet det än är, så bryter det dödläget om tvivel och tvekan tagit över.

Nästa lilla steg är det enda jag kan ta. Och först på senare år har jag insett tjusningen i att inte veta vägens slut, men att i tillit ta ett steg i taget och veta att det är nog. Vägen må inte alltid vara mödan värd, men att gå deni närvaro gör att jag ser mer under tiden. Ett steg i taget.

Det här var nummer 2 av Regina Bretts 50 livsläxor.

1. Life isn’t fair, but it’s still good

Etiketter

Livet är inte rättvist men trots allt bra.

Ja, så är det. För det är verkligen inte rättvist. Vi föds med olika förutsättningar och in i olika förutsättningar, och livet behandlar oss inte rättvist under dess gång. Vissa säger att det finns en balans, att det jämnar ut sig i slutändan. Vissa säger så mycket. De som uttrycker sig så brukar vara förskonade människor som inte förstår hur förskonade de är och hur bra de har det, utan som tycker att de vet hur det är när det är svårt. Ingen går omärkt genom livet, men märkena vi får är ojämnt fördelade.

Man kan inte jämföra? Jo, man kan faktiskt det. Men inte lidande, för lidandet är en subjektiv upplevelse.

Men livet är ändå rätt så bra. Trots allt. Ett av sätten som livet kan bli bättre är att inte jämföra sig eller sitt liv med andra och andras. Att jämföra sig leder inte till något gott; det ger mig vare sig mer lycka eller mindre olycka. Det låter så positivt, så käckt, när jag säger det, men för mig har ”bra, trots allt” handlat om att acceptera, att inte jämföra mig och att fokusera mer på det jag har än på det jag inte har. Att leva med närvaro. Men det är aktiva val, för jag deppar ihop, går genom bittra och ibland missunnsamma stunder, förtvivlar över orättvisorna när jag påminns om och råkar haka fast i dem. Och jag är avundsjuk (vilket inte är detsamma som missunnsam). Men hänger jag upp mig på det så är jag inte särskilt närvarande, och det är en risk för mig att sjunka ner i det som drar ner. Och faktiskt, livet är bra. Trots allt. I sin orättvisa.

Men karma, då? Tänk om orättvisan i detta liv ska ses som en bestraffning från ett tidigare liv, eller ett sätt att balansera upp över flera liv? Jag förhåller mig agnostiskt till reinkarnation, men det spelar faktiskt ingen roll för det här livet om mitt förra liv eller nästa liv blir si eller så; det enda jag kan förhålla mig till och göra något av är det här livet. Däremot tror jag att jag kan påverka förutsättningarna för ett bra liv genom att behandla både andra och mig själv bra och ta ut en kompassriktning utifrån det som är viktigt för mig.

Det här var nummer 1 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Höstmarknadstid

Vid den tid då katsurans löv faller till marken och vissnar kommer små nattliga tivolin och marknader till skogen. Nästa morgon har daggen suddat ut spåren, men doften av sockervadd och kanderade nötter, kakor och knäck hänger kvar. Kanske hör du positivhalarens toner, eller karusellernas upprepade melodier. Kanske hänger ett gult sidenband kvar i en buske och fladdrar i vinden. Kanske hörs ännu skratt och viskningar från väsen som dröjer sig kvar i trädtopparna och väntar på nästa natt.

katsura

Det är också möjligt att det är katsurans vissnande löv som doftar, men är det verkligen den bästa förklaringen?

Får den sjuke bara en önskning?

Den som är frisk har många önskningar, den som är sjuk bara en.

Nej. OK, när man har som värst migrän, magsjuka, influensa, smärta, depression osv. kanske man bara har en önskning: att dö, men i andra fall … nej. Jag kan se att det kommer från något fint resonemang om att man inser livets sanna värden när man är sjuk och att andra önskningar då bleknar som mindre fina och viktiga, men det är fortfarande nej. Jag tror inte att det är någon som själv lever med sjukdom* som myntat uttrycket.

Varför skulle man förlora alla andra önskningar bara för att man drabbas av sjukdom? Varför skulle det som tidigare var viktigt och som man önskade sig och drömde om vara mindre viktigt och önskat bara för att det fanns en ny önskan – friskhet?  Den som är sjuk har rätt till precis lika många önskningar som den som är frisk, och kanske har ännu större behov av önskningar, drömmar och viljor för att härda ut. Så jag köper inte resonemanget. Om jag önskar mig kärlek eller ekonomisk frihet slutar jag väl inte att göra det bara för att livet ändrar kurs?

För egen del finns friskhet inte ens bland mina önskningar. Jag har en väldig massa friskt – jag är frisk men har sjukdomar – och ser inte någon mening med att slösa en önskning på något som ändå är omöjligt. Jag önskar att jag hade mer energi och att jag inte ska bli sämre, och att det skulle finnas något som förbättrar, men inte friskhet; däremot att behålla hälsan, så som jag bedömer hälsa. Annars har jag väl samma sorts önskningar som många andra: kärlek, trygghet, ett vi, någon att dela livet och tiden med, ekonomisk frihet, meningsfullhet, ett enkelt, lagom aktivt liv nära naturen och i närhet till det andliga och det som är viktigt för mig. Platser att besöka, upplevelser att göra, fritidsintressen att prova på. Jag önskar mig inte status och prylar, bara ett bra liv. Lycka är inget jag behöver önska, den är redan en del av mig. Så det är mycket mer än att bli frisk.

Låt även den som har en sjukdom fortfarande vara sig själv, med allt det friska, och att få ha mer än en önskning. (Minst tre.) Det är inte futtigt att önska sig ens småsaker, för summan av önskningarna och drömmarna visar vad som är viktigt för någon, och det är sunt.

*Definiera ”sjukdom”. Eller inte, för talesättet preciserar varken sjukdom, svårighetsgrad, dödlighet eller varaktighet, om det är fysisk eller psykisk sjukdom eller andra variabler.

Dansbanan

En bit från stigen på ön står ett ruckel, en förfallande stuga. En sommarkväll hörde jag en öbo nämna något om att där funnits en dansbana. En höstdag gick jag upp till rucklet för att se närmare på det. En lucka i väggen vittnar om försäljning. Om klirrande flaskor och mynt, söt läsk och flaskor med starkare dricka som göms i innerfickor. Luckan vetter nu mot skog. Är skogen yngre än vad den ser ut att vara? Kröp den närmare när musiken tystnade och luckan slogs igen?

Intill rucklet finns en ojämn gräsplätt, knappt en äng, där berghällar bryter fram ur gräset. En plats för dans med svajiga steg och stukade vrister. Låg själva dansbanan här? Svaldes den när inga steg längre rörde vid den?

Bara en bit bort ligger den stora ängen där älvorna dansar om sommarnätterna och lämnar marken trampad efter sig även när solen gått upp. Där har jag mött systrarna i dimman, dansat med dem i ring och känt deras svala smekningar och klingande skratt innan vi skildes åt. Kanske gick dansen en gång där, nära stranden med svalkande bad och gräsplättar att vänslas på.

Allt är annorlunda nu. Det musiken besvärjde återvände när den tystnade.

Det finns en stig… en smal stig mellan björkar som strör gula löv över den.
Vad finns bakom stigens krök? En lockelse för ett nyfiket sinne.
En stig in i okänd skog, där det som väntar alltid gäckar bakom nya krökar, längre och längre in.
Skogen är större på insidan än utifrån.

En påminnelse plingar och förtrollningen bryts. Verkligheten väntar.

Vägen ut är längre än in och en helt annan. Gick jag så långt? Utanför har bara en kort stund gått, fast jag var i skogen länge.
Så plötsligt förstår jag: det här är en del av trollskogen. Idag är den delad i två, en gång var den hel och utbredd över ön. Här är tiden en annan och stigen lever.
Men jag följer reglerna: ät inte något som skogen bjuder och lämna inte stigen. Jag slipper ut.

I trollskogar kan du vistas en timme och komma ut efter två år eller fem minuter. Sagans tid är nyckfull. Du har säkert upplevt det själv.

Den här texten skrev jag i bara lätt förändrad form 5 oktober 2016, men det var dags att samla ihop den här.

Livsläxor, ouvertyr

Etiketter

När Regina Brett skulle fylla 45 år skrev hon en lista med 45 livsläxor som livet dittills hade lärt henne. Den listan spreds sedan vitt och brett, ofta som visdomar från en 90-åring eller liknande. Fem år senare, inför 50-årsdagen, tillkom ytterligare fem läxor.

Jag har ofta tyckt att livsvisdomar är klyschiga och löjliga, något jag fnyst över när jag hört dem utifrån mina erfarenheter och min situation. En bloggserie jag hade planerat var ”floskelfest”, med syrliga kommentarer till livsråd och visdomar. Jag har fortfarande åsikter om dem, utifrån vetskapen om hur de kan uppfattas och tas emot, och medvetenheten om hur klyschiga de blir när de saknar substans från den som yttrar orden. Men den syrliga klyschfesten är mer nyanserad idag, mindre ilsken. Jag har omvärderat mycket av den ilska jag kände över dem för bara ett par år sedan, och kunnat se mer sanningar i själva orden än just hos den som citerar dem. Jag vill ändå hålla fast i att kommentera visdomsord, på temat ”tankar om ord”, inte minst som ett sätt att skriva på ett tema med korta inlägg, för att kanskeförhoppningsvis få igång ett ordflöde som jag saknat de senaste åren.

En god vän skrev för några år sedan ett inlägg på samma tema, med samma punkter. Jag har valt att inte gå tillbaka och läsa den nu, för att inte låta någon annans ord inspirera mig.

Så här är listan (den kommer att kompletteras med länkar till punkternas inlägg):

  1. Life isn’t fair, but it’s still good.
  2. When in doubt, just take the next small step.
  3. Life is too short to waste time hating anyone.
  4. Don’t take yourself so seriously. No one else does.
  5. Pay off your credit cards every month.
  6. You don’t have to win every argument. Agree to disagree.
  7. Cry with someone. It’s more healing than crying alone.
  8. It’s OK to get angry with God. He can take it.
  9. Save for retirement starting with your first paycheck.
  10. When it comes to chocolate, resistance is futile.
  11. Make peace with your past so it won’t screw up the present.
  12. It’s OK to let your children see you cry.
  13. Don’t compare your life to others’. You have no idea what their journey is all about.
  14. If a relationship has to be a secret, you shouldn’t be in it.
  15. Everything can change in the blink of an eye. But don’t worry; God never blinks.
  16. Life is too short for long pity parties. Get busy living, or get busy dying.
  17. You can get through anything if you stay put in today.
  18. A writer writes. If you want to be a writer, write.
  19. It’s never too late to have a happy childhood. But the second one is up to you and no one else.
  20. When it comes to going after what you love in life, don’t take no for an answer.
  21. Burn the candles, use the nice sheets, wear the fancy lingerie. Don’t save it for a special occasion. Today is special.
  22. Overprepare, then go with the flow.
  23. Be eccentric now. Don’t wait for old age to wear purple.
  24. The most important sex organ is the brain.
  25. No one is in charge of your happiness except you.
  26. Frame every so-called disaster with these words: ”In five years, will this matter?”
  27. Always choose life.
  28. Forgive everyone everything.
  29. What other people think of you is none of your business.
  30. Time heals almost everything. Give time time.
  31. However good or bad a situation is, it will change.
  32. Your job won’t take care of you when you are sick. Your friends will. Stay in touch.
  33. Believe in miracles.
  34. God loves you because of who God is, not because of anything you did or didn’t do.
  35. Whatever doesn’t kill you really does make you stronger.
  36. Growing old beats the alternative – dying young.
  37. Your children get only one childhood. Make it memorable.
  38. Read the Psalms. They cover every human emotion.
  39. Get outside every day. Miracles are waiting everywhere.
  40. If we all threw our problems in a pile and saw everyone else’s, we’grab ours back.
  41. Don’t audit life. Show up and make the most of it now.
  42. Get rid of anything that isn’t useful, beautiful or joyful.
  43. All that truly matters in the end is that you loved.
  44. Envy is a waste of time. You already have all you need.
  45. The best is yet to come.
  46. No matter how you feel, get up, dress up and show up.
  47. Take a deep breath. It calms the mind.
  48. If you don’t ask, you don’t get.
  49. Yield.
  50. Life isn’t tied with a bow, but it’s still a gift.

Apropå World Mental Health Day

Etiketter

Obekvämt apropå World Mental Health Day: Irritationen när någon säger ”Jag vet precis hur det är, jag har också varit utbränd.” Inte minst från människor som idag arbetar med att berätta om när de var utbrända.

Precis? Också? Har varit? Good for you.

Jag säger oftast inget. Man ska inte jämföra situationer eller upplevt lidande, men jag gör skillnad mellan tidigare och pågående ohälsa/sjukdom, jag gör skillnad mellan psykisk ohälsa och psykisk sjukdom, jag gör skillnad mellan tillfällig och bestående funktionsnedsättning, och om du vill jämföra utmattning och trötthet så gör poäng på självskattningsformulär skillnad.

Men jag säger inget.

Jag vill säga: Tänk dig att du när du var som sämst skulle börja nytt jobb, på heltid (med anpassning, men heltid) och ändå rodda ihop tillvaron. Utan terapeut, psykolog eller rehabstöd. Tänk dig att det är precis vad jag – och andra – gör. Tänk dig att alla inte har stödet från företagshälsovård och arbetsplats som du hade, eller tryggheten i en fast anställning. Så nej, du vet inte precis. Personer med utmattningssyndrom kan ofta relatera, men de uttrycker sig sällan som att de också varit utbrända.

När du säger att du ”har varit” visar du att det ligger bakom dig. Jag har inte sådan tur. Ändå lider jag inte. Jag må vara funktionsnedsättande och livspåverkande trött, ha utmattningssymtom och leva med depression och PTSD, men jag har hälsa. Jag lider inte och jag är inte sjuk. Jag har en sjukdom, men jag är frisk.

Så det kanske obekvämaste av allt: Jag har psykisk hälsa.