Några år på sociala medier har gett många tillfällen att betrakta människor och se mönster i beteenden. Det är intressant, och ibland lite nedslående. Som här.

Är det någon mening med att ge beröm till, visa uppskattning för eller bekräfta någon som redan får mycket uppskattning? Blir det inte bara som en droppe i havet för den som redan blir rikligt bekräftad? En i mängden. (Låt mig aldrig bli en i mängden.)

De verkar aldrig uppskatta det. Det verkar aldrig betyda något. Mängden uppskattning verkar devalvera varje enskild persons uppskattning. Kanske vänjer de sig så vid bekräftelse att de tar den för given, så att den inte längre är något värd. Så att det jag säger, det jag visar, inte betyder något.

Jag är någon som visar uppskattning när jag tycker om något, som ger komplimanger och beröm, lyfter, validerar och boostar. Jag ser, lyssnar och bekräftar. Kanske är det på sätt som inte alltid märks, men ofta säger jag det högt. Men också ofta, och tyvärr, med en känsla av ord som faller platt till marken. Att de inte betyder något. Ord som inte heller återgäldas, för de som vant sig vid bekräftelse blir ofta sämre på att själva bekräfta, validera, visa uppskattning. Det är som om det stiger dem åt huvudet och de blir självcentrerade. Allt ljus på dem, allt beröm till dem.
Jag visar inte uppskattning för att få något tillbaka, utan det är villkorslöst och kravlöst (som alltid från mig; mer om det någon annan gång). Men det är ett mönster jag har noterat, och ett som blir väldigt tydligt i sociala medier. (Framför allt de gånger jag hade behövt få, inte bara ge. Det finns inte så värst mycket utbyte.)

Jag vill tro att mina ord har ett värde, att det betyder något att jag ser, uppmärksammar och uppskattar, för det är alltid ärligt, inget tomt smicker och inget jag strösslar med slentrianmässigt, men jag vet inte. Vem är jag att tro att just mitt beröm betyder något? Någon värdefull, är jag. Någon vars ord och uppskattning borde betyda något. Gör de inte det så är det kanske ingen mening med att ge dem. Då kommer de ändå inte att saknas. Eller?

Det vore en sorg att sluta visa uppskattning. Det vore att tysta en del av mig. Men om det jag gör inte betyder något så är det kanske ingen mening med det. Det vore tråkigt.