Steg i fuktigt gräs.
Blöta fotspår i trappan.
De försvinner snart, men fötterna minns. Gräset minns.

Näsan blir blöt av regnvåta syrener.
Den torkar också, men doften blir med in i sömnen.

Medan ljusen slocknar och den sista rökelseslingan dansar upp mot taket.

Jag tycker om att gå ett varv över gräsmattan på kvällen. Med skorna i handen och blicken upp mot stjärnorna. En vanlig kväll i maj, som klarnat framåt mörkret, så blinkar en tunn månskära fram mellan förbidragande skyar och Polaris lyser milt ovanför. Jag hittar henne alltid, en fast punkt i en rörlig värld. Det ger mig trygghet; det beständiga i det föränderliga, ett ankare som finns kvar. Stilla Stella Polaris. Och Luna som ständigt förändras i återkommande mönster. Jag vet alltid vad jag har henne också.

Trots att kylan hänger kvar långt in i maj så slår syrenerna ut. Jag kan inte gå förbi syrener utan att stanna och dofta på dem. Det är som en hälsning, och hur skulle jag kunna gå förbi och inte hälsa när de är så efterlängtade? Det är hur jag lever och visar tacksamhet: i små handlingar, med uppmärksamhet, i stor närvaro och sinnlighet. Det ger tröst och liv, glädje som når genom alla andra lager. Tacksamhet i praktiken.

Jag går ett varv efter dagens sista syssla och tar med mig kvällen, daggen, gräset och doften, månen och stjärnorna in. Allt får plats. Ett efter ett slocknar ljusen jag tänt och natten tar sin plats. Mörkret sluter sig som en varm famn om sömnen.