Livet är för kort för att fastna i självömkan. Lev så länge du har livet kvar.

Jag har svårt för självömkan, svårt för frossandet i sin egen olycka och ett syndomsigtyckande som bara ger ett ältande ner, ner och ner i ett svart hål. Allt mer nötta spår i mattan. Tyck synd om dig, ja, men fastna inte i det. Att fastna i självömkan är att göra dig själv olycklig. Inget blir bättre av det, absolut ingenting. Lyft blicken.

Jag vet, det är lätt att fastna där i spåren på mattan, förrädiskt lätt. Det är lätt att gå ner sig djupare. Det är inte lika lätt att bryta den självömkande och ledsna spiralen, det vet alla som varit där. Det är inte lätt. men det går. Jag kan frossa i det en stund men måste bryta det för att inte sjunka för djupt. Det har jag inte råd att göra, för där nere finns en depression som gärna vill ta över. Det får den inte göra. Och mitt sätt att bryta handlar om närvaro och blick. Att uppleva, ta in, rikta blick och sinnen mot något annat, utanför mig själv.

Att fastna i självömkan är inte att vara närvarande, inte att leva i nuet; det är att inte leva alls. Hjärtat slår och det finns hjärnaktivitet, du ser ut att vara levande. Men var är du? Här i livet eller i tankarna? Livet är mer än att andas; att leva – eller Leva – är en aktiv handling just nu. Och det går utmärkt att tycka synd om sig utan att det tar över hela livet. Jag kan leva, uppleva, vara lycklig och känna alla känslorna, även sorgen, och tycka synd om mig samtidigt med en hel massa annat. Och jag vill inte missa något.

Det här var del 16 av Regina Bretts 50 livsläxor.