Jag tycker inte om när människor använder mitt namn i onödan. Om du pratar med mig, hur ofta behöver du egentligen säga mitt namn? Är det inte uppenbart att vi pratar med varandra? Eller i direkta kommentarer på sociala medier, där det är helt uppenbart att det är mig du tilltalar. Men vissa människor har en ovana att upprepa namnet på den de talar med, och jag tycker så illa om det. Så väldigt illa.

”Hej, Lisa!”
”Vad roligt att du säger så, Lisa.”
”Tack, Lisa.”
”Hur menar du nu, Lisa?”

”Hur har du mått sedan senast, Lisa? Svåra biverkningar, Lisa? Inte bättre? Det var tråkigt att höra, Lisa. Men jag skriver ut ett nytt recept och så ses vi igen om ett år, Lisa. Lita på mig, Lisa.
”Vi har ett särskilt bra erbjudande nu, Lisa. Vi kan ge dig ett bättre pris, Lisa, men erbjudandet gäller bara idag. Du behöver bara svara ja, Lisa, så skickar vi avtalet, Lisa. Jag lovar att vi ger dig det bästa priset för din själ, Lisa; du kan lita på mig, Lisa.”

För mig är det försäljarsnack, predikanter och väckelsemöten, bondfångarfasoner. Ett manipulativt grepp för att få personen som tilltalas att känna sig extra sedd och uppmärksammad, att tro att just hen är utvald.
Det blir särskilt illa när det är någon i överordnad ställning som överanvänder förnamn, som en läkare till en patient. Där känns det som om läkaren har fått lära sig att det är så man skapar förtroende, att det ska få patienten att känna att läkaren är inläst och närvarande och bryr sig – hen har ju bemödat sig om att lägga namnet på minnet. Det får inte den effekten på mig. Jag upplever det som oäkta och inlärt. Manipulativt.

Det krävs mer för att vara förtroendeingivande än att kunna läsa mitt namn på framsidan av en journal. Det får mig inte att känna mig hörd, ombrydd eller särskilt uppmärksammad. Jag blir illa till mods om du använder mitt namn mer än när du hälsar på mig eller när det är befogat. Närvaro visar du genom hur du lyssnar och återkopplar. Men det kräver att du är närvarande och lyhörd, vilket de som överanvänder förnamn sällan är.

Men människor är olika och en del uppskattar det säkert och känner sig mer sedda om de tilltalas med förnamn. För den som sällan blir tilltalad alls, är jag säker på att det betyder mycket att någon tilltalar en med namn, för att det på något sätt ger en en plats i ett sammanhang igen. Någon visar att man finns. Och kanske är det verkligen äkta menat, ett sätt att visa att man är närvarande, även om det är klumpigt och behöver göras med lyhördhet. Jag försöker, som alltid, höja mig över min reaktion och inte projicera den på personen jag möter, men… det är så här jag upplever det.