Det är aldrig för sent för en lycklig barndom. Men den andra är helt och hållet upp till dig.

Inställning. Som så ofta i visdomsord handlar det om inställning och förhållningssätt. (Jag föredrar ”förhållningssätt” framför ”inställning”.) Hur jag förhåller mig till den barndom jag haft. Och förhållningssätt är något man kan lära sig, men som kan kräva vägledning och terapi – och mycket vatten under broarna. För det som varit har varit.

Barndomen sätter spår. Trauman från barndomen kan ge psykiska skador som påverkar en på djupet. Det kan påverka tillit och anknytning, det kan störa utvecklingen både kognitivt och emotionellt. Innebär det att det är för sent, att man inte kan läka? Jag vill tro att även om man inte kan läka alla sår, så kan man ändå få ett bra liv. Man kanske inte levt hela vägen, man kanske inte ens lever fullt ut idag, men man överlever och då finns det ändå hopp om ett bättre och bra liv. För det finns samtidigt något som gjorde att man tog sig genom barndomen och fram till idag; uppenbarligen fick man något mer än trauman med sig.
Vad räddade mig som liten? Vilka styrkor och förmågor fick jag med mig?

Jag vet inte om jag kan säga att jag hade vare sig en olycklig eller lycklig barndom, och tror på att låta allt finnas. Jag minns lyckliga minnen bäst, med ett fåtal undantag, men samtidigt satte barndomen spår som på många sätt färgar mina förmågor till tillit och anknytning. Den gjorde mig också känslig för omgivningens signaler, väldigt lyhörd och inkännande, närvarande och vaksam, egenskaper som jag värdesätter. Acceptans och medkänsla – compassion – har gjort stor skillnad i att kunna lägga det förflutna till ro och hantera spåren det satt. Jag tillåter allt att finnas, men går vidare i det som är här och nu, det jag kan göra något med. Ibland är det något jag får jobba aktivt med, för det mesta flyter det bara på. Jag kan se nyktert på min barndom och säga att den kunde ha varit gynnsammare för mig, lite snällare mot mina behov, men jag vinner inget på att älta. För jag är vuxen nu, och jag kan se styrkorna jag har som tog mig genom det som var, och de lyckliga minnena kan ingen ta ifrån mig.

Så är det då aldrig för sent för en lycklig barndom? Det beror på vad man menar och vad man minns. För sent för att göra något ogjort? Absolut. För sent för att lyfta fram lyckliga minnen? Nej. För sent för att låta de lyckliga minnena vara det bestående intrycket? Kanske. Men spelar det egentligen någon roll? Kanske ligger det lyckliga ibland i att man lämnat barndomen bakom sig för att kunna vara lycklig nu. Och det är en lycka.

Det här var del 19 av Regina Bretts 50 livsläxor.