Kategoriarkiv: Ord

Mina ord försvinner

17 måndag Sep 2012

Posted by in Livet, Ord

≈ Lämna en kommentar

Mina ord försvinner.
Jag försvinner.

När varje ärligt ord värks fram och bara ser ut som elände, uppgivenhet och bekräftelsesökande tar jag bort dem. Jag vill inte gnälla, inte vara negativ, vill inte att någon ska tro att jag ser mig som ett offer. Jag vill inte dra ner någon, vill inte besvära. Jag vill inte få bekräftelse först när jag tigger om den. Jag vill inte tigga. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill vara omtyckt, inte syndomtyckt.

Så jag skriver till andra, ser och kommenterar, bryr mig om dem. Jag skriver nonsens. Jag skriver i stunder då jag lever och hjärtat skuttar.
Dagar när orken är borta och själen dras ner blir jag tystare. Skriver. Tar bort. Skriver. Tar bort. Skriver, ändrar, mildrar, förytligar. Skickar iväg.

Kanske ser någon. Kanske känner någon mig tillräckligt väl för att se det som finns i mellanrummen.
Kanske minns någon även när jag är tyst.

De mest tröstande orden kan vara de som inte sägs

12 torsdag Apr 2012

Posted by in Ord

≈ Lämna en kommentar

De mest tröstande orden kan vara de som inte sägs. En hand på din hand, eller på din axel. Andetagen som visar närvaron bredvid dig. Strykningen över håret. Den framsträckta näsduken. Muggen med varmt te. Filten som läggs över dig. Den öppna famnen. ❤ från någon som sällan använder det. Den fåniga bilden från någon som känner dig tillräckligt väl för att veta vad du skrattar åt och vad som kan distrahera dig. Promenaden som du dras med ut på.

Ibland finns inga ord.
Och ibland behövs inga ord.

Du hade redan gått

28 onsdag Mar 2012

Posted by in Ord

≈ Lämna en kommentar

Det var inte du. Det var jag. Det var jag som lämnade dig.
Du hade redan gått.

Jag reste mig upp och gick mot dörren. När jag vände mig om såg du inte efter mig. Oseende ögon, sedan länge.
Du hade redan gått. Du lämnade mig inte, du bara försvann.

Jag saknade dig när jag låg bredvid dig, jag längtade efter dig trots att du borde ha varit precis där. Men du såg inte.
Som om du inte var där. Som om jag inte fanns.

Ja, det var jag som lämnade dig. Men det var jag som ensam bar saknaden. Som att sakna en dimfigur. 

Jag saknar dig inte längre.

Men jag vill att du ska sakna mig.

Att du ska minnas mig.

I den dimhöljda morgonens ljus

23 fredag Mar 2012

Posted by in Livet, Ord

≈ 1 kommentar

Jag vaknar vid 5. Huset är omsvept av mjölkvit, tät dimma som smeker rutorna och gör sikten i det närmaste obefintlig. Det är stilla, rofyllt och vackert. Gatlyktornas ljus lyser suddigt upp töcknet. 

I den dimhöljda morgonens ljus kommer en välbekant längtan över mig.

Jag känner plötsligt en önskan att gå ut och gå upp i dimman, bli en del av den. Låta mig suddas ut, varje cell bli en vattendroppe, som uppgår i det mjuka, vita. När solen stiger kommer dimman att skingras och lösas upp, dropparna glimra till helt kort innan de faller till marken eller dunstar. Att bli till ljus och… försvinna.

 

Det är inte det att jag vill dö, eller inte leva, utan ibland vill jag bara försvinna. Lösas upp, gå upp i naturen, bli något annat.
Jag har avgett livet och mig själv ett löfte om att leva livet fullt ut tills det är slut – i ljus och mörker, lust och olust, lycka och sorg – och längtar efter mer liv, inte ett slut. Men ändå… ibland.
Jag har mycket kvar, min kvot av lycka, kärlek, skratt, lek, åtrå, kyssar och ren och skär lust är inte på långt när fylld. Jag har lust på mer. Men ändå… ibland.

När

28 tisdag Feb 2012

Posted by in Ord

≈ Lämna en kommentar

När tusen tankar surrar i huvudet och blandas med oro så att jag inte kan sova på nätterna.
När känslorna gång på gång rinner över.
När tröttheten paralyserar och kroppen protesterar.
När jag knappt har någon kamp kvar i mig.

När röster från det förflutna åter tränger sig på och påminner om hur djupt jag trodde på och lärde mig att följa deras råd.
När nya insikter ställer gamla ”sanningar” på ända.
När ett helt liv måste läras om.

När grunden har rasat och jag måste bygga en ny bas.
När jag vet vem jag är men gång på gång går vilse och glömmer mig.

När jag inte räcker, inte finner svaren utan bara fler ”hur?”

När jag behöver någon att prata med, någon utanför, någon som lyssnar och förstår utan att döma, som kan säga det jag behöver höra även om det inte är vad jag vill höra, som kan hjälpa mig hitta rätt frågor.
När de jag har vänt mig till sagt ”nej”.

Då vet jag inte längre vart jag ska vända mig.

Jag bär för tungt och orkar det inte ensam, men vem kan hjälpa mig lätta bördan?

Skogstagen

06 måndag Feb 2012

Posted by in Ord

≈ Lämna en kommentar

Koltrastens drillar i gryningen. En sång så skön att den överbryggar gränsen mellan världarna. I den trolska halvdagern är allt möjligt, slöjan mellan här och där tunn, på sina ställen omärklig.

Jag sparkar av mig skorna i skogsbrynet och tassar på lätta fötter in i skogen. En matta av barr, gräs och mossa, väl trampade stigar.

Jag kliver genom slöjan, ett par steg in i dunklet och världens ljud är borta, allt utanför stammarnas vägg lämnat bakom mig. Här är jag fri. Här är mitt hem.

Mina fötter känner markerna, varje barr, strå och sten; skogen känner och välkomnar mig.

Fågelsång, kvitter, ett stilla sus i trädtopparna ovanför. Ögonen vänjer sig vid dunklet, jag tråder en lekfull dans mellan trädstammarna.

Här finns mitt liv ristat i stammar och sten, speglat i dammarnas yta, min längtan leker i ängens dimmor och daggkåpans blad samlar mina tårar. Min själ lever i tjärblomster och ängsull, med en kärlek lika blodröd som den hemliga källans näckrosor. Mitt gäckande, pärlande skratt kan höras mellan stammarna, min sångs klanger spelas av linneans spröda klockor, av konvalj och blåklocka.

Mitt hem. Skogstagen.

Jag har druckit månljus i den mörka tjärnens vatten, mött en konung på bländvit snö i silverskenet i en ekglänta, sett korparna leka i skyn.

Jag har dansat med älvorna över kärr och hedar, somnat på mjuk mossa under sammetsblå stjärnhimmel, andats daggfrisk morgon och frostnatt.

De första morgonstrålarna silar in genom stammar och lövverk, tänder kristaller i nattens spindelväv, färgar världen ljusgrön.

Än en stund dröjer sig nattens skuggor kvar, än en stund dansar dimman över ängen, än en stund är du hos mig, älskar till koltrastens sång.

(C) Lisa, 20120121 & 20120206

Sommardröm

28 lördag Jan 2012

Posted by in Läsvärt, Ord

≈ Lämna en kommentar

Drömmen lockar.

Doften av solvarm kropp på slitna bryggplankor, vinden som en lätt smekning över huden, vågskvalp mot berg.

En stund av total frihet, utan krav och ansvar.

Bara sol och hav, lätta smekningar då varma kroppar snuddar vid varandra.

Loj passion.

Din arm så nära att jag kan sträcka på armen och röra vid din axel, rufsa om ditt hår, ännu blött av senaste badet.

Jag vadar ut i vattnet, doppar mig hastigt och står med vatten till höfterna, droppar som rinner längs ryggen och glittrar från mina bröst. 

Går upp i elementet, låter mig omfamnas av vattnet, bli ett med det. Står med solen i ryggen och blickar kisande ut över havet. Närvaro.

Med slutna ögon lyfter jag armarna mot himlen, fylls av ljuset, kraften. Lysande, fri, mindre mänsklig än någonsin och ändå aldrig kvinnligare.

Kom till mig när jag står där. Lägg dina armar om mig, dra mig nära. Dela stunden med mig.

 

Du kommer till mig genom vattnet. Lägger armarna om mig och drar mig till dig så att jag känner din nakna lem mot min stjärt. Du nafsar mig i halsen, precis ovanför nyckelbenet, smeker mina bröst, nyper retfullt i ena bröstvårtan. Jag drar häftigt efter andan och lutar huvudet bakåt, mot dig, blottar strupen. Din hand rör sig neråt, under vattenlinjen, och smeker mig lätt. Jag rör min hand och griper lätt om dig. Känner dig hård i min varma hand, livet som pulserar i dig.

Jag vill ha dig där. I vattnet. Nära. Vill att du ska tränga in i mig och förenas i vattnet.

Tätt omslingrade, som två som blir en som är två står vi där. Älskade av sol, och vatten, med droppar som smeker vår hud mellan våra händers smekningar. Ett stim med småfisk kittlar våra ben när de orädda simmar runt oss. Där, i den stunden, är vi sannerligen en del av Naturen. Salig förening.

Vägskäl

25 söndag Dec 2011

Posted by in Ord

≈ Lämna en kommentar

Vägskäl.
Än en gång.
Men jag har tröttnat på val,
Tröttnat på illusionen av val.
Jag vill lägga mig ner i gräset och somna.

Det har varit ett intensivt halvår. Uppvaknande, tusen insikter, ett liv som kommer i kapp. Jag har gläntat på locket till Minnenas Brunn och funnit att den är som Pandoras ask: det går inte att stoppa tillbaka minnena igen, stänga locket och tro att livet ska bli som innan. Livet går obönhörligt vidare.

Men jag vill inte. Jag vill ha en paus, en famn att återhämta mig i. Jag vill vila på mjukt gräs i en glänta med solljus strilande ner genom lövverket. Jag vill ha en sammetssvart stjärnbeströdd himmel att förlora mig under.

Ibland vill jag gå ut i skogen och låta mig uppslukas av den, för det är i naturen jag är som lyckligast.

Children in Exile

19 fredag Aug 2011

Posted by in Ord

≈ Lämna en kommentar

Children in exile

Once we lived in a land of happiness and unending joy.

Life was easy and love was all we knew. Love was all around, in abundance.

There was sunlight, green meadows and eternal sunsets by the sea.

The days were long and full of games, music and laughter.

At night the sky was filled with stars, watching over us. Keeping us safe.

We knew of no fear. No anger. No pain.

We were safe, protected from darkness.

We thought this would last forever.

 

Then came the men with dark hands

Eyes that spewed pain, voices like thunder

They stole us away from our beloved Summerland

Burned the orchards, shattered the dreams

Tore apart the music.

From that day, darkness had descended

Safety was no more

They put out the stars

And we were on our own.

 

Children lost in the night

Orphans, torn from our Mother

Learning to live without love

To care for ourselves

Many of us couldn’t

They died; walked into the sea never to return

The men would come and read us their names

Foretell our futures

We were all destined to die

It was a plan; no one would live to tell the story of Before

Happiness and love were threats to them

Holocaust of love

 

We vowed to remember

The memories would live on without us

We told stories, sang songs

Sent them out into the world on our breaths

Knowledge cannot be burned

Love will live on

And one day… it will conquer the pain and hatred

Light the stars once more

One day…

Our children or our children’s children

Will live in a world of freedom

One day…

Some day

 

© Lisa Isaksson, 1999–2006

Nattdans

29 fredag Jul 2011

Posted by in Ord

≈ Lämna en kommentar

Smekande, sval, svart sommarnatt…
Sitter ute en stund, hör musik inom mig, känner dansen i min kropp.

Så ser jag mig dansa, stilla, sensuellt, på en gräsmatta. Jag tror att det är en trädgård till ett hus, för den är upplyst som från fönster. Någonstans hörs musik och jag rör mig så som kroppen vill. Utan en tanke på om någon ser mig. Lika naturligt som att andas. Och jag känner hur jag är där, känner nattluften – inte så olik den jag andas – mot min hud. Jag känner blicken som vilar på mig. Känner daggvått gräs under fötterna. Känner helhet.