Kategoriarkiv: Om mig

Nästan som förr men ändå så långt ifrån

21 måndag Feb 2011

Posted by in Fri(sk)het, Ljusglimtar i tillvaron, Om mig

≈ Lämna en kommentar

För ett par veckor sedan var jag och provade ut en bäckenkorsett för mina något överrörliga och därför ömmande bäckenfogar, och då tog naturligtvis ortopedteknikern mitt höftmått. Döm om min förvåning när det var detsamma som när jag var 20! Idag hade katterna dragit fram mitt måttband ur en låda och nyfiket och med en smula skräckblandad fascination bestämde jag mig för att kolla mina mått. Skräckblandad därför att det är ett bra tag sedan jag gjorde det och för att vissa gamla rädslor fortfarande kan flyga genom huvudet (typ: hur mycket större är jag nu?).

Än en gång: förvåning. Och lite misstro. För bortsett från att midjemåttet är lite större än när jag var 20 så är mina mått desamma. Och jag kan leva med lite mer runt midjan, för jag är ändå 17 år äldre och väger ett antal kilo mer. Inte för att jag vet hur många eftersom jag inte väger mig, men tillräckligt många för att det borde ha gjort skillnad. Sedan finns ju den stora skillnaden mot då: jag är frisk.

Det här är inget sätt att skryta, utan ren fascination. Jag minns när jag på vägen ut ur anorexin, när jag hade gått upp kanske 10 kilo, var förvånad över att det inte syntes mer. Kunde jag verkligen fortfarande vara smal när jag vägde det som jag då tyckte var ”så mycket”? Det ögonblicket var en stor ögonöppnare för mig, och sa mycket om hur skev kroppsuppfattning jag hade haft innan. För så smal som jag såg mig då, och så nöjd som jag var då, hade jag aldrig varit innan.

Idag väger jag mer än vid den aha-upplevelsen och har hittat en trygghet i att det går att vara frisk och smal. Sunt smal, inte mager. Det är en stor skillnad, men en skillnad som jag för 10 år sedan inte förstod. Och jag är faktiskt ännu nöjdare idag. Delvis för att jag är frisk och nöjd, vilket faktiskt tog några år, delvis av tacksamhet över att jag har en kropp som ändå stått ut med ganska mycket, som under alldeles för många år var alldeles för undernärd, hårt pressad och underviktig, som har gått ner och upp och ner och upp igen i en destruktiv viktbergochdalbana, fått sina sviter men ändå hämtat sig riktigt bra. Jag är i bättre form än någonsin, starkare och uthålligare och tydligen med bättre kondition också, jag trivs i min kropp på ett sätt som jag aldrig gjort och jag tycker att jag ser bättre ut än någonsin. Jag är faktiskt riktigt stolt över min kropp. Med alla dess små skavanker och brister. För den är min, den är fantastisk, den är kapabel till så mycket njutning och glädje som jag aldrig var i närheten av som anorektiker.

Det har hänt att jag haft en dålig dag och när jag kommer hem och byter om framför spegeln kunnat säga till mig själv att ”jag ser åtminstone jäkligt bra ut”, och menat det, och så har dagen blivit lite bättre. Det är nytt. Det är väldigt nytt till och med. Men trevligt. Hemskt trevligt. Och det känns på något sätt så otroligt skönt friskt och på väg mot ett tillstånd med bättre självkänsla och allmänt större … nöjdhet. Stolthet.

Så mina mått må vara nästan som förr, men jag har kommit så ofantligt långt sedan dess. Stolt!

Ibland slår det mig hur frisk jag blivit

21 fredag Jan 2011

Posted by in De stora frågorna, Den mörka spegeln, Fri(sk)het, Hälsa och ohälsa, Om mig

≈ 1 kommentar

Ibland dyker det upp en förflugen tanke som i ett slag påminner mig om hur långt jag har kommit, om hur fri(sk) jag har blivit. Är. Låt gå för att jag varit fri(sk) i ganska många år vid det här laget, men frisk på samma sätt som den som aldrig haft en ätstörning kommer jag aldrig att bli. Min friskhet, eller frihet som jag föredrar att kalla det, är min helt egna, enligt kriterier som jag själv fick skapa på vägen ut. Den innebär kort och gott ätstörningsfri. Recovered.

Men vissa dagar far en tanke genom huvudet. Som idag. Det är fredag = tidigt BodyPump-pass. Fruktansvärt roligt, omänskligt tidigt. Men med bra instruktör och ännu bättre träningssällskap är det ett av de bästa sätten att börja en dag. Fast i morse var det trögt att gå upp. När jag inte sovit ordentligt på nästan tre veckor är morgnarna sega. Och jag var så trött efter passet att det knappt kändes verkligt. Inte sådär skönt efterträningstrött, utan trött. Så trött att jag knappt orkar prata, tänka, så trött att jag skakar och är illamående av trötthet. Då far en tanke genom huvudet: ”Nu vill jag bara hetsäta.” Något jag egentligen aldrig har gjort, annat än av svält eller för att kunna kompensera efteråt. Något jag inte heller gjort på… åratal. Så länge sedan att jag inte riktigt minns hur länge. Men tanken kommer, och det som får mig att notera den är hur jag viftar bort den. ”Jaha. Nej, det ska jag inte.” Slut på diskussionen och tanken blåser vidare som ett maskrosfrö. Jag tömmer min Gainomax, åker hem och äter en smörgås som andrafrukost. Och inser hur långt jag har kommit.

En gång i tiden var den sortens tanke något jag inte reflekterade över att jag ens kunde säga Nej till; numera är den något som dyker upp sällan och liksom bara blåser förbi. På vägen ut fanns det några år när sådana här tankar gav upphov till många och långa inre diskussioner. Det var när jag hade insett att jag kunde säga Nej, att jag kunde låta bli även om jag ville äta/spy/skada mig på något annat sätt bara för att jag faktiskt inte ville ta konsekvenserna av det, att det fanns ett alternativ, men inte var helt klar över vad alternativet var och om jag egentligen ville säga nej eller tänka på konsekvenserna. Vanans makt är stor… Men med åren, eller rättare sagt med aktivt förändringsarbete, försvann den vanan och ersattes av friska, oätstörda vanor. För att inte tala om hur tankarna byttes ut och tankebanorna förändrades. (Man måste verkligen beundra våra fantastiska hjärnors förmåga till förändring!) Så att jag idag noterar när det dyker upp en gammal tankerest, men inte tar fasta på den. Det som var självklart då är inte ens naturligt längre.

De gamla tankespåren finns kvar någonstans inne i synapsernas vindlingar. De är numera halvt igenvuxna stigar i stället för breda motorvägar, men de finns där. Ibland händer något som gör att en tanke viker av in på dem, som ett litet snedsteg ner i det förflutna. Oftast handlar det om att jag är trött, eller hungrig, eller stressad, eller ledsen, eller otillfredsställd, eller alltihop på samma gång – något som uppenbarligen påminner tankarna om det som var, och så far en synaps in på en gammal stig. Så enkelt, så… odramatiskt.

Hade någon för 10 år sedan sagt till mig att jag en dag skulle kunna vifta bort tankar så enkelt, skulle jag inte ha trott på det. Jag vägrade tro på att det var omöjligt att bli fri(sk), även om jag många gånger tvivlade, men så här långt tror jag inte att jag vågade tro var möjligt att nå. Och ytterligare en tanke slår mig: om jag har klarat det ”omöjliga” på ett område så kan jag ju göra det på många fler, eller hur?

Att gömma sig bakom ångest – och att tillåtas göra det

18 lördag Dec 2010

Posted by in Empowerment, Hälsa och ohälsa, Om mig

≈ 1 kommentar

”Men jag har faktiskt ångest!”

Hur många gånger har du använt den frasen, eller någon liknande, för att slippa undan? För att slippa ta ansvar för något du gjort, för att slippa hålla ett löfte, för att slippa utsätta dig för något som skrämmer dig? Hur många gånger har du hört någon annan säga det?

Ångest är förrädiskt: ju mer makt du ger den, desto mer tar den. När du börjar bli rädd för att få ångest och undviker saker för att de skulle kunna ge ångest, när du börjar kringskära ditt liv mer och mer bara för att du känner den där sugande obehagskänslan i magen när du tänker på vissa saker, så skapar du ett ångestfängelse. Du ger ångesten en styrka och makt som den inte har från början. Ångest är tankar och känslor som ger upphov till fysiska symtom, symtom som ofta har sitt ursprung i spänningar. Det är inte en egen kraft som kidnappar dig och tar över ditt liv. Och du kan lära dig att hantera ångest genom att ta tillbaka makten från den och sluta låta den styra.

Jag säger inte att ångest är en bagatell, utan det är urläskigt och dränerar energi och kan bli oerhört handikappande. Men ångest är inte ett handikapp från början, och den blir ett handikapp bara om den får bli det. När du började ge efter för ångesten, låta den styra, låta bli att göra saker för att de gav ångest, eller kunde ge (vilket är vanligare), så gav du bort din makt till ångesten. Du lät den styra över ditt liv, i stället för att själv behålla kommandot. För precis så läskigt är ju ångest att vi till varje pris vill undvika den – vi är människor, och människor vill maximera lycka och minimera lidande. Så enkelt.
Sedan hjälper det inte att andra människor, de som inte förstår ångest eftersom de aldrig har haft det, har sådan respekt för ångestargumentet att de inte vågar utmana utan daltar. Och då tillåts ångesten få fäste och bli handikappande; bli en anledning att inte ”kunna” plugga, jobba, ta ansvar. För visst sjutton kan man både jobba, plugga och absolut ta ansvar även om man har ångest – man kanske inte klarar 100 % varje dag, men förmågan finns kvar. Inaktivitet gör det värre, att inte utsättas för krav och ansvarstagande, dagsrutiner och uppgifter man ska klara av gör inte ångesten mindre, utan är tvärtom en anledning att alldeles för många går långtidssjukskrivna på grund av ångest. Och hur lätt är det att sedan ta sig tillbaka? Inte. Man vilar sig inte fri från ångest, man lär sig aldrig att hantera ångest genom att slippa undan eller undvika situationer som ger ångest – det är inte att hantera, utan att ge efter eller fly – tvärtom skapar det en situation där individen lär sig att hon/han faktiskt kan slippa undan genom att gömma sig bakom ångestargumentet och där ångesten tillåts styra. Alla har förmågor, alla kan mycket mer än vad de tror om de får chansen.

Många som har ångest kan tala om i vilka situationer den kommer, vilket innebär att de har skapat förväntningar och självuppfyllande profetior: jag vet att jag får ångest i situation X, därför får jag det. Våra tankar är precis så kraftfulla att de kan framkalla känslotillstånd, men det innebär också att vi kan lära oss att tänka om. Och det går att lära sig att bryta ångesten tidigt i spiralen, att hantera den på ett sätt som innebär att  den inte tillåts styra livet.

Dessutom är ångest ingen ursäkt. Den fråntar dig inte ansvaret över dina handlingar, den ursäktar inte om du beter dig illa eller gör ett misstag, om du bryter löften eller skadar vare sig dig själv eller någon annan. Du har fortfarande makt över och ansvar för dina handlingar (om du inte är psykotisk). Före till och med den mest impulsiva handlingen finns en bråkdels sekund där du fattar beslutet att göra eller inte göra. Och det är bara genom att ta ansvaret fullt ut som du kommer att kunna förändra.

Jag går inte på ångestargumentet och accepterar det inte som ursäkt. Jag förstår det, och har full förståelse för att människor mår dåligt, men jag köper det inte som ursäkt. Många andra gör det, de låter människor med ångest komma undan för att de ”mår så dåligt” eller blir utagerande när de konfronteras med saker de faktiskt har gjort fel. I don’t. Varför? För jag har också ångest. När någon säger att hon/han har ångest måste jag ibland bita mig i tungan för att inte säga ”det har jag också”.

En bra vecka har jag bara milda ångestkänningar kanske 4 dagar av 7. En sämre vecka kan jag gå med ångestpirrningar i händerna, en sugande klump i magen och vara skakis hela dagar, med panikkänningar då och då. Det suger kraft, men jag tänker aldrig mer låta ångesten och rädslan ta över. Jag har lärt mig att stanna upp och andas djupt några gånger om jag får ångestattacker, jag har lärt mig att bryta tankar, jag har lärt mig att det inte är farligt. Jag vet att det går att lära sig att hantera ångest och att det kräver aktivt arbete. Men det kräver mer än något annat att du tvingar dig själv att utsätta dig för just det som skrämmer, det som känns som om det är på gränsen för vad du klarar av, och att andra pushar på och backar upp dig för att du ska göra det. Och att aldrig ge upp. För jag är inte någon supermänniska som klarar av saker som ingen annan klarar av. Men jag ger inte upp.

Jag lever med ångest, kanske skulle man kunna kalla det för ”generaliserat ångestsyndrom”, men jag ser ingen som helst anledning att sätta ord på det. För då ger jag ångesten en plats i mitt liv som den inte förtjänar. Jag har för mycket att göra för att ge efter för den, för mycket jag vill, för många drömmar. Jag har helt enkelt för mycket liv för att någonsin mer låta rädsla hålla mig tillbaka. Jag kanske inte är på topp hela tiden, men jag är på topp av min förmåga. Och det är bra nog. Inga ursäkter, inga bortförklaringar. Bara liv och känslor.

Hur började det?

13 måndag Dec 2010

Posted by in De stora frågorna, Den mörka spegeln, Om mig

≈ 1 kommentar

Etiketter

Förra tisdagen var jag i Säffle på utbildningsdag för kommunanställda inom vård (psykiatri), socialtjänst, omsorg och skola, för att de skulle lära sig mer om självskadebeteenden. Jag höll en föreläsning och diskussion på nästan 2 timmar och missade tyvärr Elin Grelssons föreläsning efteråt eftersom jag var tvungen att vara tillbaka i Göteborg. Att vara ute och föreläsa igen påminde mig om hur otroligt roligt jag tycker att det är, och hur de där kunskaperna som jag sitter på genom alla år med ätstörningar, självskadebeteenden, depression och ångest, och som jag inte tycker är särskilt märkvärdiga, faktiskt kan hjälpa andra. För kommentarerna jag fick efteråt var väldigt positiva. (Om någon är intresserad av att boka mig kan ni kontakta mig via mail.)

Men jag fick också en fråga som jag fortfarande inte vet om jag kan svara på: Hur började det? Hur kom det sig att jag gick in i en ätstörning? Vad gjorde att jag skar mig, den där första gången jag aktivt skadade mig själv?

Sanningen är att jag inte vet. När det gäller ätstörningen känns det som att det alltid var så, eftersom jag inte riktigt minns något ”före”. Jag gick in i det tänkandet så tidigt att jag inte kan säga att något påverkade mig, att det var någon yttre impuls som fick mig att välja just mat och vikt som fixering. Kanske var det delvis ett medfött svältberoende, kanske handlade det om kontroll över något som jag kunde kontrollera och som kunde vara bara mitt. Jag vet bara att någonstans började det och sedan fortsatte det; ett tänkande som var så mycket en del av mitt liv att jag sällan stannade upp och ens undrade hur det började, varför det började. Visst har vårdpersonal, psykologer och terapeuter genom åren försökt rota i det, när de tagit anamnes eller när de har försökt reda ut vad som är Den Bakomliggande Faktorn. Men så enkelt är det inte, inte när man har gått i över 15 år innan man söker hjälp. Då spelar den ursprungliga utlösande faktorn inte en särskilt stor roll längre.

Periodvis har jag säkert föredragit att leta efter orsaker för att slippa ta itu med problemet, men vad leder det till? Det finns aldrig ett svar som får alla bitar att falla på plats och vips! ändra tankar och beteenden. Har man lärt in ett destruktivt, stört beteende kan man bara bli av med det genom att bryta det. Aktivt. Genom att lära in ett sunt beteende, helt enkelt. Alldeles oavsett bakomliggande orsaker. Det blir liksom lite meningslöst att in absurdum rota i det förflutna, för dels kan jag ändå inte ändra på det, och dels är det bara här och nu som jag kan göra en förändring. Visst har vissa ledtrådar från det förflutna gett mig förklaringar som fått mig att förstå mig själv bättre, och hjälpt mig att skapa strategier för att komma vidare, men till minst 75 % har rotandet efter orsaker faktiskt varit ganska meningslöst. Det tar alldeles för lätt bort fokus från det viktiga: mitt ansvar att göra något av mitt liv här och nu. Förståelse är bra, förklaringar likaså, men orsaker, behöver vi verkligen dem?

När det gäller självskadandet är det lika svårt att svara på vad som fick mig att en gång börja skära mig. Det var långt före emo och det nästa epidemiska spridandet av självskadande som ett identitetsskapande ungdomsbeteende (säg vad ni vill, det är verkligen så det ser ut i vissa kretsar, kopplat till ett ganska stort koketterande som jag verkligen inte tål), så impulserna kom inte heller där från media eller vänner. Jag såg rakblad, jag bestämde mig för att testa. Uppenbarligen gav det mig något eftersom jag sedan gjorde om det. Och ganska snabbt var jag fast. Det var för mig ett beteendeberoende som mycket väl går att jämföra med vilket substansberoende som helst, bortsett från att ruset var kortvarigt och jag kom ner ganska snabbt men inte stenhårt igen. Men jag fastnade snabbt, även om jag under de första åren inte skadade mig särskilt ofta, och det fanns definitivt en snabb toleransökning. Så efter steg 1 var det en låg tröskel till steg 2 och sedan vidare. Helt utan någon egentlig orsak mer än att det uppenbarligen lindrade någon oro eller ångest i mig.

Som jag minns det, så här 17-20 år senare, var det inte så mycket ångestlindring som att känna något överhuvudtaget. När jag verkligen fastnade i det självdestruktiva beteendeberoendet var jag ganska djupt deprimerad och hade lite panik över att inte känna. Säkert fanns det ett mått av lindring eller lättnad också, för om det inte hade fyllt någon funktion hade jag inte fortsatt. Men det löste ju aldrig något. Precis som annat drogmissbruk. Det jag däremot vet säkert att det inte handlade om var dålig impulskontroll. Tvärtom hade jag väldigt bra impulskontroll, och det enkla faktum att min fåfänga hindrat mig från att vara randig idag är ett bra bevis på det. Jag valde när och var och hur jag skulle ge efter för impulsen. Full kontroll, och när jag kände att jag höll på att tappa kontrollen kontaktade jag psykakuten. Kanske inte den genomsnittliga patienten…

Men som sagt, svaret på frågan Varför har jag fortfarande inte. Jag vet inte varför jag började eller varifrån idén kom. Och inte heller där spelar det någon roll. Jag började, jag fortsatte, jag slutade. För mig är det mer intressant varför jag slutade än varför jag började, men det är ett ämne för ett annat inlägg.

Andra människor är ofta intresserade av varför och hur – varför började jag, hur gjorde jag – och det intresserar inte mig det minsta. Det är väl deras behov av att förstå, parat med lite sensationslystnad, som gör att de ställer fel frågor och söker svar på fel plats. Sanningen är att det är mindre viktigt att förstå det förflutna än att förändra nuet. Tillbakablickarna kan man ta när man brutit beteendet, för det är ändå först då man kan se nyktert på situationen.

För ett är säkert: Vi är inte vårt förflutna och det är bara i nuet vi lever och förändras. Den som stirrar sig blind på det som varit missar chansen att uppleva det som är.

Lämna inga dörrar på glänt

01 måndag Nov 2010

Posted by in De stora frågorna, Livet, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Jag har aldrig varit den som tycker om att lämna dörrar på glänt när jag lägger något bakom mig och går vidare. Jag har varit på eller av, gett allt eller inget, haft dörren öppen eller stängd. I nästan alla fall har beslut varit definitiva, lämnar jag något bakom mig är det borta och jag vänder inte tillbaka. En stängd dörr förblir stängd. Vissa dörrar var svåra att stänga, som till ätstörningen, och hade en tendens att gå upp trots att jag trodde att jag hade stängt dem, men de flesta var stängda. Låsta. Glömda.

Det tog till exempel 15 år att öppna dansdörren igen efter att jag bestämde mig för att jag aldrig skulle bli bra nog för ett professionellt dansliv och vare sig brann tillräckligt eller hade tillräckligt stort självförtroende för att ens satsa på det. Den dörren stängdes snabbt och hårt, för jag kunde inte gå från den nivån av engagemang som jag hade haft till hobby. I 15 år saknade jag dansen, saknade den rörelsens poesi som uppstår när musik, kropp och rörelse blir till ett och allt annat upphör, saknade det språk som aldrig går att ersätta med ord, uttrycket som bättre än något annat ger form åt mina känslor. I 15 år längtade jag, men dörren var stängd. Tills jag bestämde mig för att öppna den med en helt ny typ av dans. Samma dörr, men till ett annat rum. Och även den dörren har jag varit nära att smälla igen flera gånger. Det är bara lite svårare nuförtiden; jag är uppenbarligen inte lika svartvit; jag har mellanlägen mellan av och på. Eller så är vissa saker bara alldeles för viktiga för att ge upp.

När jag stängt dörrar har jag också stängt dörren för känslorna kring det som finns bakom den. Undermedvetet har det väl handlat om en försvarsmekanism, ett försök att fly bort från det som varit smärtsamt – out of sight, out of mind – och under lång tid har det också fungerat. Framför allt när dörrarna har handlat om beslut jag fattat, där jag inte för en sekund har ångrat eller någonsin tror att jag kommer att ångra. Men så händer plötsligt något och lager av obearbetade känslor väller fram. Känslor som jag, rent rationellt, tycker borde vara avklarade eftersom de hänger ihop med saker i det förflutna. Fast känslor är ju sällan rationella. Och för varje år som går, för varje lager av minnen, obearbetade känslor, gamla sår och annat som jag skalar av, för varje varv av spiralen jag kommer närmare kärnan av den som är jag, blir det tydligare att det går inte att ta sig runt den där bearbetningen. Känslorna måste gås igenom, förr eller senare. Eller kanske rättare sagt: i sin tid. Ibland krävs det några års andrum innan de kan bubbla upp, och bearbetningen kan ta allt från minuter till månader, kanske rentav år. Allt har sin tid, och den tiden kan man nog inte förändra.

Jag har alltid betraktat mig som en problemlösare: Jag ser problem, letar lösning och löser. Men när det gäller mig själv har det blivit svårare att göra det. Visst, konkreta problem är en sak, men när man (jag) inte kan sätta fingret på vad problemet är, då är det oftast något annat. Och de senaste veckorna har jag börjat inse vikten av att låta saker ta den tid de tar, att släppa fram det som kommer och låta det vara. Ibland finns det inte mycket annat att göra. Jag kan inte forcera eller lösa hur gärna jag än vill. Det innebär inte att jag är särskilt bra på att släppa fram, eller bara låta saker vara. Jag är mänsklig: jag vill minimera jobbiga saker och slippa allt som gör ont. Men det finns en process och den måste få ha sin gång, för annars kommer jag aldrig att bli färdig med den. Känslorna måste hänga med. Jag skrev om processen härom dagen i en av mina andra bloggar.

Trots att insikten om att allt måste få ta den tid det tar inte direkt är något jag inte redan känt till, så var det först förra veckan som jag verkligen förstod det, hela vägen in. Ni vet de där insikterna som plötsligt är så klara att man inte förstår varför man inte såg det förr. Så kändes det. Jag vet ärligt talat inte om det finns något jag kan göra för att underlätta processen eller göra den kortare, eller om det finns någon som andra skulle kunna göra; det enda jag vet är att jag måste gå igenom processen, jag måste känna mig igenom känslorna innan jag är klar med dem och kommer ut på andra sidan. Det är då jag nästan skulle vilja sätta upp en skylt med ”Varning! Bearbetning pågår”, för det är inte som om jag går oberörd genom vare sig känslor, minnen eller processen som sådan.

Jag vet inte om det finns känslor bakom varje dörr, men om de finns kommer jag tids nog att märka det. Allt har sin tid, och allt är som det ska vara om det som måste komma ut åtminstone kan få sippra fram genom dörrspringan. Kanske är det inte så enkelt som jag alltid tänkt att smälla igen dörrar, låsa dem och kasta bort nyckeln…

Bye bye, Blondie?

12 tisdag Okt 2010

Posted by in Ideal och identitet, Om mig

≈ 1 kommentar

Nu har jag varit ganska blond i ett par månader, i ytterligare ett försök att gå tillbaka till min naturliga hårfärg, och en egen liten utmaning att förbli blond ett tag. Jag har färgat håret sedan jag var 15, så under loppet av 21 år har jag bara haft min naturliga färg i korta perioder, som längst kanske ett år. Även om jag är flera nyanser blondare än vad jag tror (jag får alltid för mig att jag är så där trist mörkt askblond som inte känns som någon färg alls) så brukar jag alltid, efter bara ett tag, känna mig tråkig, ointressant och osynlig som just blond. Ja, jag vet, blondes have more fun, män gillar blondiner osv. osv. osv. Jag har inte roligare. Jo, det var roligt för två år sedan att bli jätteblond och inse att jag i ett slag (eller på 5 timmar och femtielva hårprocesser) blev harmlös och mer approachable, men hade jag roligare? Nope. Mitt hår hade det definitivt inte. Det är bara att inse fakta: Jag må vara naturligt blond, men det är också det enda blonda. Det finns inte mycket blondin i mig.

Och ändå försöker jag då och då att gå tillbaka till det naturliga. Det skulle ju vara både billigare och enklare, och en del av mig önskar att jag var ett sådant där naturbarn som tyckte om att vara… tja, naturlig. Äkta så som jag föddes. Men jag är ju inte det. Naturbarn är jag på andra sätt, i min koppling och kärlek till naturen, och att jag gillar att hjälpa naturen på traven lite med hårfärg och smink gör mig faktiskt inte mindre äkta som människa. Jag är inte något osminkat naturbarn som struntar i hur jag ser ut. Det låter som om det hade varit ett väldigt skönt tillstånd, men nej, det är inte jag. Och varför förneka vem jag är?

Så jag antar att det är bye bye, Blondie!

Make me good but not yet

02 lördag Okt 2010

Posted by in De stora frågorna, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Nej, jag är inte någon vidare god människa. Jag försöker att inte tänka onda tankar om andra eller önska olycka eller död över någon och skulle ALDRIG försöka använda magi i onda syften eller lägga en förbannelse över någon, ens på skämt. Men faktum är att jag då och då tänker onda tankar, nedsättande tankar över andra, och det händer att jag önskar all världens olycka över någon. Jag är inte god. Om sanningen ska fram är just godhet kanske inte heller något jag strävar efter så värst hårt, utan snarare rättvisa, ärlighet och att leva i sanning med mig själv och det som känns rätt för mig. Jag vill på sikt bli bättre, men jag är bara människa och kommer nog aldrig att kunna bli helt god. Åtminstone inte än.

Jag kan vara en bitch. En rätt så rejäl bitch. Den som ger sig på mina vänner kan få se på bitch, och där är jag inte nådigt långsint. När det gäller dem som ger sig på mig misstänker jag däremot att jag är ett par snäpp för tolerant och tillåtande. Där behöver power bitchen få en boost. Men allmänt vardagsbitchig kan jag absolut vara.

Vad fick mig att tänka på det här då? Jo, ett möte på spårvagnen. Eller inte ett direkt möte eftersom jag såg en person innan hon såg mig och jag gick till en annan del av vagnen. Och kunde inte låta bli att ha lite mindre snälla tankar om henne. Ja, jag är snobbig och fördömande och elitisk ibland. Mina vänner älskar jag, men andra människor har ofta ett fint nålsöga att passera genom. Och jag kan faktiskt erkänna att det är otroligt skönt att bitcha lite ibland, och att ha de där mindre snälla tankarna, och att kanske rentav önska lite lätt olycka över någon som betett sig illa.

Det är rätt så skönt att bitcha. Så enkelt. Det fyller en funktion. Det är inte en kvalitet som jag skulle sätta högst upp på listan, men den finns där och jag är inte helt missnöjd med den. Så gör mig god, men inte än.

Tankar kring bekräftelse

25 lördag Sep 2010

Posted by in De stora frågorna, Fri(sk)het, Om mig

≈ 3 kommentarer

Finns det ett mänskligt bekräftelsebehov? Om jag tolkar Mazlows behovshierarki rätt så ingår bekräftelse i behovsnivå 2: Behovet av uppskattning. Följaktligen borde vi alla inte bara ha, utan även kunna bejaka, ett visst  mått av bekräftelsebehov utan att det skulle betraktas som konstigt. Men är det inte ofta så att just bekräftelsebehov betraktas som något fult?

För egen del har jag rent allmänt ett kluvet förhållande till behov, och än mer så till just bekräftelsebehovet. Antagligen beror det på att jag stött på lite för många människor som haft ett enormt, rent av ett ganska osunt, bekräftelsebehov, som inte har kunnat ge sig själva någon bekräftelse eller fatta några beslut utan att hela tiden söka bekräftelse hos andra. Inte en gång, utan hela tiden, för varenda liten sak. Det är inte bara tröttsamt utan innebär dessutom att personen ifråga inte utvecklar någon egen självkänsla, när allt måste få omgivningens godkännande. Som en reaktion mot det, och som en del av min livslånga (och hittills ganska obearbetade) rädsla för att vara till besvär, har jag gjort tvärtom och nästan skytt situationer där jag kan ens misstänkas söka bekräftelse hos andra. Behovet har funnits där, och något slags positiv spegling hos andra var enormt viktig när jag försökte skapa ett friskt liv och lära mig hur jag ska vara utan ätstörning, men jag har väldigt sällan vågat ge uttryck för det. För jag vet ju så väl att den vars bekräftelse jag behöver allra mest är jag själv. Om jag inte kan bekräfta mig själv, om jag inte kan känna att det jag gör är rätt och bra, så spelar det ingen roll hur mycket bekräftelse jag än får från omgivningen. Självkänslan måste komma inifrån och vara grundad i mig.

Jag inser ändå att jag faktiskt behöver få lite bekräftelse ibland; jag behöver höra att jag är bra. Att jag gör något bra. Och det känns rätt så gott de gånger jag får höra det; jag vågar kanske inte alltid tro på komplimanger, men jag lyssnar till dem och tar emot dem med glädje. Jag kan känna enorm stolthet över något jag presterat, över boköversättningen som står där på Bokmässan, väl exponerad, över mailet från projektledaren som säger att hon skickade ett jobb med fel språk till mig bara för att jag är en bra översättare. Det är en skön känsla, den där stoltheten över att ha åstadkommit något, för jag tycker fortfarande helt ärligt inte att jag är särskilt exceptionellt duktig på något, har väldigt svårt att se mig själv som ”bättre än genomsnittet”.
På ett sätt kan jag även känna stolthet över den jag är, den resa jag gjort, historien jag besegrat, över att jag valde Livet och satsade på det – och vann – och den jag blivit, men oftare tappar jag bort det större perspektivet och ser bara felen och bristerna. Jag vet, jag har lätt för att se prestationer och glömma bort mig själv, men så är det också för just prestationer jag har fått mest beröm och för mig själv jag fått mest kritik. Just därför tror jag att jag egentligen behöver mer bekräftelse för den jag är än det jag gör, samtidigt som jag själv fortsätter arbeta för att bekräfta mig själv.

Det här är inte ett försök att tigga bekräftelse, utan att sätta ord på något som jag inte riktigt fått grepp om förut. Jag behöver inte andras godkännande av allt jag gör, jag är ganska självgående och livet skulle ha blivit väldigt stillastående om jag behövde bekräftelse för att kunna gå vidare. Men precis som alla andra behöver jag nog ibland bara höra det, eller kanske ännu mer få veta att jag är sedd, hörd. Jag försöker se och bekräfta  människor runt mig, men är hela tiden rädd för att själv synas för mycket samtidigt som jag ofta känner mig osynlig.

Jag är bra, och någonstans inom mig vet jag det, trots alla mina fel och brister och bitvis taskiga impulskontroll och imperfektioner, även om jag har svårt att alltid säga att jag är bra. Jag kan bli bättre, det finns mycket som kan bli bättre, men det innebär inte att jag inte är bra redan nu, eller? Men ibland vore det skönt att våga be om den där bekräftelsen utan att känna att jag förhäver mig eller tigger uppmärksamhet. Det här är ett av områdena i livet där jag inte alls har koll på spelreglerna (och där de flesta antagligen inte ens funderat över huruvida det finns spelregler) och därför faktiskt inte vet vad som betraktas som ok. Så frågan är:

Är det OK att söka bekräftelse, eller är det något som alltid ska ges utan att man ber om det?

Hanteras varsamt

23 torsdag Sep 2010

Posted by in Hälsa och ohälsa, Känslor, Om mig

≈ 1 kommentar

Ibland känner jag att jag borde bära en ”Hanteras varsamt”-skylt. Inte för att jag riskerar att explodera så mycket som att jag känner mig otroligt skör och sårbar och önskar att människor kunde vara lite mer varsamma med mig. Det är de i allmänhet inte. När blev jag den man kan dumpa allt på?

Och det är till stor del mitt eget fel. Jag är ju den där starka som alltid finns där, som lyssnar, som ger råd, som stöttar, som tar på mig mycket och ger ännu mer utan att klaga eller sätta gränser. Jag vet att jag gör det, jag vet att jag ger mer än jag begär tillbaka, och kanske omger jag mig också med människor som tar mer än vad de ger. Det känns i alla fall som om många runt mig tycks ha missat att jag inte är riktigt så hel, stark och osårbar som jag kan på ytan kan verka. Trots att jag säger att jag inte har det bra, så känns det som om jag gång på gång på gång får deras problem, frustrationer, dåliga tålamod och ännu sämre humör dumpat i knät. Varför kan inte människor stanna upp och tänka efter, bara för en tiondels sekund, innan de kläcker ur sig saker eller spyr ur sig sina problem? Varför kan de inte bara vara lite mer varsamma?

Jag har haft några riktigt jobbiga veckor, med en förkylning som vägrar gå över och energinivåer som har störtdykt. Men jag har ändå försökt finnas där, lyssna och ge, för det är så jag gör. Det är så jag är, det enda jag vet om. När jag plötsligt insåg att jag kände mig helt uttömd,  att jag inte hade något kvar att ge, visste jag inte hur jag skulle göra för att ladda batterierna och fylla på depåerna igen. Jag tog det lite lugnare ett par dagar, men var strax där igen och peppade, lyssnade, gav energi. För, som sagt, det är så jag är. Jag kan inte stänga av andras ångest, oro, ledsnad, problem, jag kan inte låta bli att bry mig. Frivilligt. Utan att någon ber mig om det. Så kom kraschen och jag var helt slut och bara grät och grät. Och kände att det började bli väldigt enkelriktat; jag gav och gav utan att få något tillbaka. Mer än andras problem, frustrationer och usla humör. Är det verkligen värt det?

Det gick så långt att jag slutade bry mig och valde att isolera mig, för varför ska jag fortsätta bry mig och ge när ingen stannar kvar tillräckligt länge för att ge något tillbaka. Om jag inte kan säga vad jag behöver så får jag ingenting? För när jag inte finns där och ger så blir det väldigt tyst.

Jag trodde att jag hade börjat hämta mig, att jag var starkare igen, att energin började återvända. Jag kunde le igen, kunde till och med skratta, skämta och interagera, kunde känna intresse för andra, jag började inte längre störtgråta bara jag tappade något, jag kunde andas igen. Allt kändes lättare, ljusare. Men så dumpade någon sitt dåliga humör på mig. En jäkligt ogenomtänkt kommentar från en frustrerad kompis och jag kände hur jag reducerades till en liten blöt fläck utan någon som helst energi. Det är så jäkla tröttsamt att hela tiden behöva plocka upp bitarna och försöka få dem att hålla ihop! Jag är jäkligt känslig och sårbar och önskar verkligen att det gick att få människor runt mig att förstå det. Är lite varsamhet så mycket att begära?

Är jag cynisk eller ställer jag för höga krav?

17 fredag Sep 2010

Posted by in Om mig

≈ Lämna en kommentar

Jag har på några Facebookvänners sidor på sistone sett Gilla-markeringar för en fras i stil med ”en äkta vän ser sorgen i dina ögon medan andra tror på ditt leende” och börjar undra om jag är hopplöst cynisk. Eller ställer alldeles för höga krav. För det krävs bara en något mer än normalperceptiv människa för att se skillnaden mellan själens uttryck (ögonen) och kroppens (den leende munnen). På vilket sätt är det äkta vänskap? Vänskapen sitter inte i om man ser, utan vad man gör sedan. Eller?