Kategoriarkiv: Hälsa och ohälsa

Om fri(sk)het och sjukdom, trötthet, depression, ätstörningar…

Att tillåta sig att koppla av

09 tisdag Mar 2010

Posted by in Fri(sk)het, Personlig utveckling

≈ 3 kommentarer

Jag fick en intressant kommentar på en statusuppdatering idag, från en av mina kloka systrar i England. Statusuppdateringen gällde att min positiva syn på att vara förkyld (som jag är nu), för då kan jag ligga i sängen och gosa med katterna, läsa böcker och titta på film utan att känna att jag slösar bort tiden. Kommentaren jag fick var en indirekt fråga om varför vi inte ger oss sådana dagar annars också. J som skrev den har arbetat i 24 år och när hon nu har gett sig en paus från arbetet undrar hon varför hon hela tiden skäller på sig själv för att hon inte är tillräckligt produktiv.

Ja, jag frågar mig detsamma. Varför får vi dåligt samvete av att göra ”ingenting”, när detta ingenting egentligen är något så viktigt som att vila, koppla av och ladda batterierna? För mig krävs det snudd på att jag är sjuk för att jag inte ska tänka på allt jag borde göra i stället för de där sakerna som är livsviktiga men inte så produktiva. Och inte ens då slipper jag tankarna helt. Det är mer att jag inte har dåligt samvete för att jag struntar i dem och ger mig en timeout.
Men hur sjukt är inte det? Hur stressad-överpresterande-storstadsmänniska-i-2000-talet-som-glömt-vad-som-är-viktigt är inte jag? Mer än vad jag vill vara, helt enkelt. Jag är uppenbarligen väldigt uppe i varv, jättestressad till och med, och att ens komma ihåg att det är en bra idé ibland att stanna upp och ta en paus, djupandas, slappna av och återhämta krafterna (framför allt med tanke på tröttheten) ligger ibland lite för långt bort. Jag glömmer helt ärligt att ge mig tid till … ingenting. Jag glömmer att även jag behöver ladda batterierna.
Jag älskar att läsa (kanske föga förvånande eftersom jag är litteraturvetare i grunden), men gör det nästan bara på semestern, för det är först då jag har ro att ägna mig åt en bok. Ja, eller när en bok bara suger tag i mig och får mig att släppa allt annat. Det händer inte ofta, men när det händer… himmelrike! På samma sätt älskar jag att skapa meditera, ägna mig åt små ritualer och ceremonier för att skapa ett andligt utrymme, men har sällan ro till det heller – trots att det är en viktig del av mitt liv. Inte konstigt att jag känner att jag har tappat bort mig själv!
Så det är nog dags att påminna mig själv om vikten av nedtid, om att jag inte behöver göra saker som får resultat hela tiden, och släppa alla tankar på borden och måsten under de lediga stunderna. Jobb är jobb och fritid är fritid. Världen klarar sig utan mig några timmar då och då.

En pappersfin skillnad mellan sjuk och frisk

28 söndag Feb 2010

Posted by in Aktuellt, Hälsa och ohälsa, Politik och samhälle

≈ 2 kommentarer

I vår politik står friskhetens möjligheter i centrum i stället för sjukdomens begränsningar.

Fina ord från Moderaterna under rubriken Kortare vägar tillbaka om förändringarna i sjukförsäkringssystemet och kritiken mot utförsäkringarna. M, ivrigt anförda av Gunnar Axén och Helena Rivière (vars syn på den utförsäkrade Alexandra vi kunnat läsa i Aftonbladet), klappar sig på axeln och berömmer sig över hur utanförskapet minskat. Det utanförskap som tydligen felaktigt sjukskrivna personer drabbades av innan, när de hindrades att komma tillbaka till arbetsmarknaden.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker att alla som kan arbeta självklart också ska göra det; det är så ett samhälle överlever. Men det ska vara arbete efter förmåga och de som av en eller annan anledning inte kan arbeta heltid ska få stöd och hjälp att arbeta så mycket de kan. Det är inte bra för någon att bli inaktiv. Men det innebär att det måste finnas ett skyddsnät, en flexibel arbetsmarknad (skulle kortare normalarbetstid kunna hjälpa här?) och en habiliterings- och rehabiliteringskedja.

– Under många år har vi haft en situation där sjukskrivna inte har fått hjälpen de behöver, arbetslinjen har försvagats och utanförskapet växte. Sjukförsäkringen behövde reformeras men att förändra ett så omfattande trygghetssystem är inte lätt. Man kan säga att det har varit lite som att vända en atlantångare, säger Gunnar Axén.

Skillnaden är förstås att ingen försöker vända en atlantångare på fläcken, så som man kan göra med vissa stridsbåtar. Men det är precis vad M försöker göra. De börjar med att ändra reglerna för utförsäkring och så ska systemet anpassas efter det. Därför är de omtalade rehabiliteringskedjorna än idag inte på plats. De fanns inte förut heller!

Det har länge varit alldeles för svårt att få en vettig rehabilitering, och om nu fler ska snabbrehabiliteras för att komma tillbaka till arbetsmarknaden innan de blir utförsäkrade och flyttas från Försäkringskassans bord till Arbetsförmedlingens, så vore det kanske på sin plats att släppa lite på etableringsrätten för t.ex. legitimerade sjukgymnaster, arbetsterapeuter och andra rehabprofessioner.

Jag har svårt att tänka mig att särskilt mycket skulle ha förändrats från min tid som förtidspensionär – det som idag skulle ha varit aktivitetsersättning – då jag inte fick någon rehabilitering alls. Jag var för högutbildad och inte fysiskt arbetshindrad. Men det var i själva verket inte rehabilitering jag hade behövt, utan habilitering, för jag hade inte ens hunnit ut på arbetsmarknaden än, bortsett från sommarjobb och extrajobb som lärare på Universitet under studierna. Jag var student, jag hade inget arbete att komma tillbaka till. Och en stor anledning till att det är så få som går från sjuk- och aktivitetsersättning till arbetslivet är nog just bristen på (re)habilitering.

Den tidsbegränsade sjukersättningen, ett mellanting mellan förtidspension (icke tidsbegränsad sjukersättning) och sjukskrivning, fasar vi nu ut till och med 2012. Anledningen till detta är att många fastnat i denna ersättning utan något aktivt stöd för att komma tillbaka i arbete. Den har försatt många människor i ett utanförskap med en ständig oro över om sjukersättningen kommer att förlängas eller inte när det på nytt blir dags att pröva rätten till den. (Från sjukskriven till arbete, 091026)

Men problemet kvarstår: Om människor fastnar p.g.a. bristande rehabilitering så är lösningen inte att friskskriva dem, utan att skapa en fungerande rehabiliteringskedja, ett trygghetssystem där man inte faller igenom maskorna. Att fasa ut utan något alternativ är inte en lösning.

Och visst finns det en rehabiliteringskedja. Problemet är bara att den inte innehåller rehabilitering, utan tidsgränser för sjukskrivning:

Den 1 juli 2008 trädde den nya rehabiliteringskedjan i kraft. Alliansen rev upp ett passivt system utan tydliga avstämningspunkter till förmån för tidiga, aktiva rehabiliteringsinsatser.

En person som varit sjukskriven i tre månader ska enligt rehabiliteringskedjan se om han eller hon klarar av att utföra något annat arbete hos sin arbetsgivare.

Om denne efter ytterligare tre månaders sjukskrivning inte kan utföra sitt tidigare arbete ska han eller hon försöka hitta ett jobb där den nedsatta arbetsförmågan inte är ett hinder. Det är oftast bättre att byta arbetsplats än att stanna kvar i en passiv sjukskrivning.

Men det finns ett antal undantag. Människor som är allvarligt sjuka eller förväntas kunna återgå till sin arbetsgivare inom en överskådlig framtid är två av de dem.
…
Efter ett års sjukfrånvaro finns sedan möjligheten till förlängd sjukpenning i ytterligare ett och ett halvt år, varefter sjukförsäkringens bortre gräns är nådd. För allvarligt sjuka kan en fortsatt sjukpenning då betalas ut utan tidsbegränsning. (Korta vägar tillbaka, 100301)

Det låter finfint, men att döma av det vi redan hört, så fungerar det inte riktigt lika fint. Framför allt så har bedömningen av vad som räknas som allvarligt sjuk visat sig vara svår, och överskådlig framtid är ett luddigt begrepp. Hur lång tid får jag på mig att hämta mig efter en hjärntumör, en ryggskada, en utmattningsdepression? Och var finns egentligen rehabiliteringen? Ja vet, det är förstås tänkt att den ska pågå hela tiden, men vem tror egentligen på det? Jag slutade tro på tomten när jag var ungefär 4, och det här låter ungefär lika troligt. Fast kanske ser jag det bara utifrån mina erfarenheter, och erfarenheterna från andra unga med depressioner, ätstörningar, ångestproblematik och somatiska problem som fibromyalgi och whiplashskador. Kanske ser det helt annorlunda ut egentligen.

Från den där tillfälliga sjukpensioneringen, som jag bröt själv efter ett år, tog det mig först 2 år att bråka mig till vettig behandling, och sedan ytterligare 1½ för att få komma till behandlingshem, som visade sig vara avgörande för mig. Därefter arbetade jag hårt på egen hand och med hjälp av privat terapi som jag betalade ur egen ficka eftersom jag inte fick någon terapi genom den offentliga vården, och kontakter inom den psykiatriska öppenvården, i ytterligare tre år innan jag var fri(sk). Jag var bara helt sjukskriven under några månader när jag var på behandlingshemmet och en kort tid därefter, sedan försökte jag jobba så mycket jag orkade. Min lösningen på att anpassa arbetet efter min förmåga var att jag var egenföretagare och därför kunde anpassa min arbetstid efter läkarbesök och ångeststatus. Jag skapade en flexibilitet som jag var tvungen att ha, utan så mycket som en sekunds hjälp från vare sig FK eller AF. Den möjligheten har inte alla. Vad hade hänt idag, på den vanliga arbetsmarknaden? Jag vill inte tänka på det.

Senast nu i veckan har det kommit rapporter om att antalet nya personer med sjuk- och aktivitetsersättning sjunker. Fast det är förstås inte helt sant, för antalet nya personer med aktivitetsersättning (som ges till personer till och med 29 års ålder) ökar. Och inget vet ännu vad som händer med dem som tidigare skulle ha fått sjukersättning. Utförsäkras de också, eller får de inte ens en godkänd sjukskrivning? Ska vi gissa att det blir Soc som får lösa deras försörjning?

Jag vill inte leva i ett samhälle där synen på människor är att de är lata fuskare, där man inte tillåts vara svag eller sjuk och där en sjukdom eller skada måste ha ett slutdatum. Jag blir mörkrädd när politiker tycks anse att man gör människor friska genom att dra tillbaka deras bidrag, och jag blir rent ut sagt förbannad över den cynism som bland annat Helena Rivière och Gunnar Axén visar. Vad kommer härnäst? Fattighus för dem som inte kan bo kvar i sina hem när de blir utförsäkrade, tvångsarbete? Så vill jag inte ha det, och det är en anledning till att jag engagerar mig politiskt.

Men har ni tänkt på hur enkelt det tydligen är, och hur fin gränsen mellan sjuk och frisk kan vara? Det är så enkelt som ord på ett papper. Den ena dagen är du sjukskriven. Nästa är du utförsäkrad och betraktas som frisk. Bara så där. Tänk om det var så lätt i verkligheten.

Glädjande från psykiatrin

12 fredag Feb 2010

Posted by in Hälsa och ohälsa

≈ 3 kommentarer

Etiketter

I tisdags var jag och min SHEDO-kollega Sofia i Stockholm för ett möte med företrädare för BUP i Stockholm. De håller på att ta fram riktlinjer för behandling av olika diagnoser och subgrupper av diagnoser inom BUP, däribland ätstörningar och självskadebeteenden, och det var just när det gäller dessa båda grupper som de ville ha våra kunskaper och synpunkter. Här har SHEDO en otroligt viktig roll att spela, genom att vi sitter på stora kunskaper inom dessa båda fält; kunskaper både från att vi som är engagerade har patienterfarenheterna, men också rena faktakunskaper som är bra mycket större än vad de flesta som arbetar inom vården sitter på. Och det är verkligen glädjande att det uppmärksammas.

Det blev ett bra samtal, och de olika företrädarna från BUP var verkligen intresserade och hade mängder av frågor. Många gånger när vi som arbetar med stödverksamhet, opinions- och kunskapsbildning inom ätstörningar och självskadebeteenden (mina tidigare erfarenheter kommer från ABK och ViFinns!) kommer i kontakt med vården eller får ta del av andras erfarenheter är det de negativa aspekterna som vi hör talas om. En vård med enorma brister, för lite resurser och okunnig, ointresserad personal. Resursbristen är tyvärr alltid ett svårt faktum att ta sig runt, hur stor viljan än är, men det är inte omöjligt. Och här träffade vi på en arbetsgrupp som verkligen vill göra gott, som vill få riktlinjer för brukarnas bästa. Jag var nog inte helt förberedd på det, och det var sannerligen en glad överraskning!
BUP är inte perfekt ens i Stockholm, men det här arbetet visar att det finns ett tänkande som är på rätt väg. Tänk om Västra Götalandsregionen kunde göra en liknande satsning inom BUP, och sedan en motsvarande inom vuxenpsykiatrin. Faktum är att den här typen av riktlinjer nog rentav skulle behövas centralt inom psykiatrin i Sverige, så att vi slapp de orättvisor i behandlingsmöjligheter som vi har idag.
Nu får vi se hur riktlinjerna blir i slutändan, men det var ett definitivt glädjebesked från psykiatrin.
SHEDO har för övrigt startat en insamling för att kunna lämna rättspsykdokumentet till auktoriserad översättning inför att sprida det vidare till internationella instanser. Inga bidrag är för små. Läs mer här.

Hur blev det så här nu då?

01 måndag Feb 2010

Posted by in Fri(sk)het, Om mig

≈ 3 kommentarer

Ibland får man insikter helt på egen hand, ibland rycker andra in och säger något som tränger rakt in och blir en insikt. En Stor och Viktig Insikt, till och med. Det är nämligen helt otroligt vad bra det går att mörka sanningar för sig själv. Ok, det har inte varit någon katastrofalt stor mörkning, men – hur ska jag säga – ett litet steg tillbaka i utvecklingen. Fast det är nog egentligen inte tillbaka, även om jag tänker så, utan en påminnelse om något som det är dags att ta nästa dust med.

Jag tänker inte på mig som kontrollerad nuförtiden, inte så som anorektiska och perfektionistiska Super-Lisa var, men har väl tvingats inse att jo, nog finns det ett visst mått av självkontroll och lite större självbehärskning än nödvändigt kvar. Och det är synd, för jag behöver den inte – i själva verket står den i vägen för mig – och dessutom sätter den sig i kroppen och påverkar dansen. För jag kan ljuga hur mycket som helst för mig själv i vardagen, glömma att känna efter och tappa bort känslorna, men i dansen går det inte att ljuga. Där märks det.
Jag tror att jag vet vad det beror på, åtminstone till en del, men inte riktigt hur jag ska lösa det.

Så här är det (tror jag, åtminstone till viss del): Jag är en superfysisk person som har ett stort behov av närhet, beröring och rörelse. Ett enormt stort behov, till och med. Beröring var min viktigaste väg ut ur ätstörningen, mitt sätt att bryta ner murarna tillräckligt för att återta kroppen och börja släppa fram känslorna. Det är så jag fungerar i alla situationer; min kropp är ett superviktigt redskap för inlärning, känslor, uppfattning… Jag blir stressad om jag inte får utlopp för överskottsenergi och känslor genom fysisk aktivitet och mår dåligt utan beröring. Och det var längesedan, alldeles för längesedan, jag hade en nära fysisk relation och verkligen fick tillfredsställt behovet av närhet och beröring. Jo, underbara vänner har stora famnar och många kramar, men det är här det blir lite komplicerat.

När jag inte får beröring och bristen av den blir för stor är det som att murarna reser sig igen och jag liksom sluter mig inom mig själv. Det är en jättegammal försvars- och överlevnadsmekanism jag har: jag måste hålla ihop mig själv för det finns ingen annan som håller om mig. Förr brukade jag ge alla andra mycket mer av det jag behöver, mer massage, fler kramar osv, men att ge när man egentligen behöver få är tyvärr en inte helt fungerande sublimering. Ändå är det svårt att bryta, och ungefär tusen miljoner gånger svårare att själv be om något så… privat? personligt? nära? Jag vet inte om jag får orden rätt nu, för det här är så gamla mönster som jag sällan har försökt sätta ord på att jag får leta lite extra efter just orden. För det är inte bara så att jag sluter mig om mig själv och bygger upp lite skyddsmurar när jag saknar beröring och närhet, utan jag hamnar dessutom i ett tillstånd där jag nästan ryggar undan från beröring. Drar mig för att be om den, söka upp den. Kanske är jag rädd för att en droppe när jag behöver ett hav ska göra för ont, väcka för mycket saknad; kanske känner jag mig bara för sårbar. Det sista jag vill – någonsin – är att verka behövande, klängig, jobbig (detta ord som det krävdes månader i terapi att släppa, med hur mycket extratid som helst för att jag skulle få tid på mig att komma över spärrar och få ur mig det viktiga utan att känna mig pressad). För jobbig ”får” jag faktiskt inte vara. Jag ”får” inte ställa krav, vara behövande… ni märker hur gamla tankemönster kommer tillbaka? Jag är ju den där starka, fria kvinnan som har tusen peppande ord och tankar och energi och lösningar för alla andra; inte får väl jag visa mig behövande?

Under året i England revs många gamla, djupt rotade murar, och jag tänkte länge inte ens på dem. En del av dem reste jag i rent försvar efter några jobbiga händelser, som för att värja mig från dem, men kunde mer eller mindre riva dem igen. Nu är de här igen, och det gör ont att erkänna att jag någonstans än en gång känner ett behov av att hålla ihop mig så mycket att jag begränsar mig, håller inne med känslor, stänger ute andra och låser mig i kroppen. Faktum är att jag tappat bort kroppen lite grann, dragit mig lite tillbaka från att vara helt närvarande i kroppen till att mest vara närvarande i huvudet, vilket sannerligen inte hjälper mig att uttrycka det jag vill i dans, eller få kroppen att samarbeta. Hur ska den kunna det när jag inte är närvarande i den? Jag vill inte ha det så, och jag vill verkligen inte stänga av känslorna eller stänga ute andra. Det finns inga vinster att hämta där.

Ett litet ytterligare dilemma i att stänga av kroppen är att det blir lättare att vara självdestruktiv. Inte så att jag är tillbaka i gamla självskadebeteenden, de dörrarna är fortfarande låsta och saknar lockelse, men tillräckligt för att förstöra mitt sockerfria facit. Jag känner igen självsabotage och meningslös självdestruktivitet när jag ser dem och det blir inget mer av den varan nu. Det är mest irriterande att de alls finns där.

Murarna är inte lika höga eller tjocka som förr, de är nog i själva verket ganska bräckliga, som pärlemor, även om de ser imponerande och hårda ut. Problemet i att riva dem är att jag inte vet hur. Hittar vare sig hackan eller dynamiten. Dynamit hade hursomhelst varit en dålig idé, lite för våldsam, för någonstans finns det nog ett värde i att bit för bit riva murarna. Jag har ju ändå byggt dem för att jag känt ett behov av att skydda mig bakom dem. Men de är lite för trånga för att jag ska kunna utvecklas, och kontrollen ger en stelhet som jag inte vill ha. Så om någon har en murbräcka eller en hacka att låna ut, eller kan hjälpa mig lite på traven med ett hål utifrån, så vore det bra. Jag behöver plats att andas, röra mig, breda ut mina vingar. Jag vill inte vara för kontrollerad!

Det fina är ändå att jag är medveten nu, och det ger mig en möjlighet att förändra. Det här har kommit upp igen för att jag är redo att släppa och gå vidare, för att ge mig chansen att förändras och utvecklas. Och jag tar chansen. Jag vet ännu inte riktigt hur, och har en känsla av att jag nog inte kan forcera processen så som jag skulle vilja, men ett bit i taget måste ändå räcka långt.

Att inte låta mig definieras av en diagnos

10 söndag Jan 2010

Posted by in Fri(sk)het, Hälsa och ohälsa

≈ 5 kommentarer

För ett par dagar sedan var jag på vårdcentralen för något jag kunde ha sökt för redan för flera år sedan, men väntat med: en trötthet som inte går över och som jag inte kan vila bort. Eftersom jag själv redan gått igenom alla möjliga förklaringar och eliminerat dem misstänkte jag redan vad som är fel, men blev ändå lite förvånad över att läkaren så snabbt sa det: kroniskt trötthetssyndrom (även benämnt ME eller CFS). Diagnosen som jag trott att den samlade läkarkåren räknar som en slaskdiagnos med starka psykosomatiska kopplingar som man inte vill ge. Det som antagligen bidrog starkt till att han så snabbt kunde säga det är att jag vet när det började: efter en dundervirusinfektion våren 2005. Sedan dess har jag aldrig kommit tillbaka.

Det var för övrigt en förvånansvärt kunnig läkare, som var väldigt inläst på bl.a. sömnfysiologi (jag är ganska kunnit inom neurofysiologi, men är mer intresserad av smärta än sömn, så mina sömnkunskaper var inte lika bra som hans), så jag fick en liten föreläsning om de fysiologiska aspekterna på sömn, vilka symtom som uppstår vid brist på djupsömn respektive drömsömn; antagligen för att själv kunna se om det kan vara en anledning. Även om jag har sömnproblem och är en nattmänniska kunde jag inte känna igen mig i någotdera och upplever inte någon direkt sömnbrist som kan förklara något. I så fall skulle jag väl kunna sova mig pigg, eller hur? Det kan jag inte.

Han tog också ett batteri med prover för att kunna utesluta andra faktorer och jag fick en ny tid. Det finns några möjligheter att gå vidare, men om det är ME/CFS så finns det i nuläget inte något botemedel, bara lindring.

Anledningarna till att jag väntat så här länge med att söka en läkare för tröttheten är många. Först tänkte jag att det jag är trött för att jag håller på att återhämta mig från ätstörningen, för två och ett halvt decennium med anorexi tar väl ut sin rätt och kräver viss återhämtningstid, och hur ska jag kunna veta hur lång tid det tar, när jag aldrig träffat någon som levt med en ätstörning lika länge som jag och tagit sig ur det. Sedan var jag rädd för att bara avfärdas på grund av min psykbakgrund, eller bli sedd som hypokondriker eller lat. Visst är det väl bara att rycka upp mig, komma igång att träna regelbundet och komma i säng lite tidigare?

Jag har själv läst på en del om ME/CFS och känner igen mig skrämmande väl i diagnoskriterierna. Nej, jag är inte så illa däran som en del, och det verkar gå i skov för mig, men det påverkar mig mycket mer än vad jag trivs med. Jag är av naturen en otroligt aktiv person, aktiv både till sinne och kropp, och vägrar acceptera att jag inte orkar vara så aktiv som jag vill. Det gör mig ständigt lika frustrerad, som när jag klarar av att arbeta för fullt så länge jobben trillar in, men blir helt paralyserad av stress och påföljande trötthet när det är tunt med jobb och därför har svårt för att vara så om mig och kring mig som jag behöver för att få mer jobb. Jag som är så suverän på nätverkande!

Hade jag inte varit egenföretagare och kunnat styra mina arbetstider skulle jag troligen inte ha kunnat jobba heltid, men nu har jag löst det på mitt sätt. Fast heltid har jag aldrig jobbat, mer än korta perioder. Om jag är helt ärlig just nu är nog 75-80% mitt realistiska mål. Kanske mindre under skov. Hade det gått att lösa hade jag varit själaglad.

Att veta vad tröttheten beror på kanske ger mig mer acceptans, så att jag inte bara tänker att jag är lat, för det borde inte vara lättja när jag blir så trött att jag får feber och frossa, tappar ord, blir illamående och får svimningskänslor. Men jag tänker aldrig någonsin acceptera så att jag gömmer mig bakom en diagnos. Det får inte bli en ursäkt, och jag vill ha ett botemedel. Nu!

Jag har inte tid att vara så här trött och, än värre, lättuttröttad längre. Jag vill gå vidare med livet och mina olika projekt, kunna ägna mig åt det jag vill, så mycket jag vill, jag vill kunna och orka brinna. Inte att en bra och aktiv dag följs av minst en där jag är jättetrött och knappt orkar tänka. Jag har järn i elden som väntar på att smidas och en hel värld som väntar på att jag ska ta över den. Det finns inte tid att vara trött. Det räcker nu!

Mat och träning

12 lördag Dec 2009

Posted by in Fri(sk)het

≈ 4 kommentarer

Jag har äntligen tagit tag i en av de halvtaskigt lagda bitarna i mitt livspussel igen: träningen. Fitnessmässan förra helgen inspirerade mig och var nog den spark jag behövde för att gå från ”jag vill” till ”jag gör” – alldeles bortsett att det var en mycket underhållande freakshow som fick mig att känna mig otroligt frisk. Så den här veckan har jag utöver två kvällar med dans tränat två gånger: Body Combat och Body Pump. Jag är otränad och har en kondis som jag skäms över, men jag klarar ändå av ett ganska intensivt pass som combaten, biter ihop och kör på, studsar inte hela passet, men jag ger inte upp. Visst, det svartnar för ögonen några gånger, hörseln blir sisådär (som den blir för mig när jag får yrsel eller håller på att svimma), men vadå? Jag har kul, jag överlever. Det är första gången på två år. Pumpen är enklare, det har jag kört så mycket att tekniken sitter klockrent (jag är teknikfreak och året med sjukgymnaststudier och anatomikunskaper har satt sina spår) och det enda är att jag har lättare vikter när jag har hållit upp ett tag.

Och jag tycker att det är fantastiskt roligt! Jag är ju en kicksökare och verkligen älskar endorfinkicken från träning, och adrenalinkicken av att sparka och slå, även om det bara är i luften. Jag mår bättre, stressen rinner ur mig tillsammans med svetten och jag är lycklig. Jag behöver träna för att må bra, och nu är jag dessutom taggad att komma i bättre form – inte minst för dansens skull.

Men: Jag har en historia av träningsmissbruk. Av att vara beroende av de där kickarna och överträna – och jag har slitna leder som en följd av det. Så jag frågar mig fortfarande två gånger extra om jag vill träna för att jag mår bra av det, eller för att jag ”behöver” kicken. Tanken att träna för att gå ner i vikt, även om jag antagligen alltid kommer att vilja gå ner i vikt, dyker inte upp särskilt ofta längre, och den är i vilket fall som helst en anledning som jag inte skulle lyssna på.

Numera vet jag egentligen att jag har tankarna under kontroll och att jag har en sundare inställning till såväl kropp som träning än de flesta, och att jag med 99% sannolikhet inte kommer att göra det till något destruktivt. Men jag är ändå försiktig, för endorfinruset är starkt och beroendeframkallande. Adrenalinet ännu mer så.

Något jag hoppas lite på nu är att jag ska få mer matlust av att träna. Det säger folk alltid, men det har tyvärr aldrig riktigt fungerat så på mig. En anledning till att jag inte tränat någon konditionsträning regelbundet på nästan 10 år är att om jag i så fall måste äta ännu mer än nu, och det känns inte som en vinst. Jag är inte särskilt förtjust i mat. Eller det är lite fel. Mat tillsammans med andra är jättekul och gott och allt det där, men att äta flera gånger varje dag är något jag gör för att jag måste, inte för att jag vill. Jag vet inte om det beror på att jag redan som foster var undernärd, matvägrade som baby och gick in i ett anorektiskt tänkande som litet barn, men mat har aldrig varit prioriterat för mig. Och eftersom jag dessutom har en väldigt barnslig och trotsig inställning till måsten, blir det också för det mesta inte odelat positivt.

Men det hade varit så skönt att få matlust igen. För just nu har jag en period när jag är nästan konstant illamående, och då är det måttligt roligt att äta. De här perioderna kommer då och då, ibland p.g.a. magkatarr, men inte den här gången, och jag har t.o.m. vid ett tillfälle haft en medicin som tog bort illamåendet (den finns inte i Sverige längre). Jag tror att det är så enkelt som något slags vagusnervpåverkan, och i och med att det alltid går över så oroar det mig inte. Det är bara irriterande, men jag har mina strategier för att ändå få i mig det jag behöver. Om jag däremot ska träna mer, så behöver jag få i mig mer, och där är jag ärligt talat osäker på hur mycket mer som är realistiskt.

Mat och träning ska vara roligt och lustfyllt, inte behäftat med krav och måsten. Mina tankar är idag inte alls färgade av ätstörningen, och det gör mig både stolt och lycklig, men samtidigt är jag medveten om att jag har ett sedan decennier inarbetat beroende av svält, och vet inte hur lättriggat det är. Så jag tänker inte utsätta mig för det!

Mer om tvångsvård inom psykiatrin

06 söndag Dec 2009

Posted by in Aktuellt, Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Svenska Dagbladet publicerar idag en debattartikel av Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, och Anna Nilsson, Raoul Wallenberginstitutet, om hur patienter inom den psykiatriska tvångsvården utsätts för behandling och åtgärder som bryter mot tortyrförbudet.


Ur artikeln (läs hela här)

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är tydlig: all medicinsk behandling ska grundas på den enskildes samtycke. Både de som vårdas i den öppna och slutna vården har rätt till information om risker, biverkningar och alternativ behandling innan man fattar sitt beslut. Konventionen medger i nget undantag från kravet på samtycke. Sverige har ratificerat och är bundet av konventionen.

Enligt tilläggsprotokollet till FN:s tortyrkonvention, vilket Sverige tillträtt, ska varje land garantera regelbundna inspektioner av lokaler där människor hålls frihetsberövade, inklusive den slutna psykiatriska vården. Detta för att förebygga tortyr och annan omänsklig behandling.


Ett antal kriterier har lagts fast. Inspektionerna ska utföras av en institution som är oberoende från regeringen och som har mandat att göra oanmälda besök, att tala i enrum med frihetsberövade, ta del av dokument – och har tillräcklig kompetens och resurser för uppgiften. I Sverige har regeringen utsett Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK) att genomföra detta uppdrag. Båda har dock ställt sig tveksamma till upp- giften. Då de inte fått ökade resurser för de nya uppgifterna, har de ansett sig sakna kapacitet att genomföra uppdraget. När FN-kommittén mot tortyr besökte Sverige i somras var en av rekommendationerna att den svenska regeringen borde ompröva sitt beslut, eller ge JO och JK ökade resurser.

Det är otroligt glädjande att den här frågan uppmärksammas, för det handlar om allvarliga kränkningar och inskränkningar av de mänskliga rättigheterna för personer som är några av samhällets mest utsatta: de som tvångsvårdas inom psykiatrin. Men det är sorgligt att det ser ut så här i Sverige 2009. De gamla mentalsjukhusen och tvångslobotomering må vara borta, men tabubeläggningen och synen på psykisk ohälsa tycks inte ha förändrats så värst mycket.

Läs även Thérèses inlägg i Tankestormar.

Senaste nytt från SHEDO och psykiatrin

01 tisdag Dec 2009

Posted by in Hälsa och ohälsa

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Igår, den 30 november, var SHEDO:s ordförande Sofia Åkerman och sekreterare Thérèse Nilsson och talade på en kunskapshearing om självskadebeteende hos Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) (Sveriges Kommuner och Landsting). Detta är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, och många såg Kalla Faktas reportage om hur självskadepatienter tvångsvårdas på rättspsykiatriska avdelningar. Som jag ser det är det värsta inte att de vårdas där, utan de tvångs- och bestraffningsmetoder som används: bältesläggning, hjälmar, tvångshandskar under månader i sträck.


Men sanningen är faktiskt ännu värre än vad som framgått genom reportagen, vilket vi i SHEDO:s styrelse har fått ta del av genom att ett antal otroligt öppenhjärtiga personer som vårdas och tidigare har vårdats just på rättspsykiatriska avdelningar har berättat om sina upplevelser. Det begås rena övergrepp inom psykiatrin, bestraffande handlingar som inte har något som helst behandlingsvärde, och människor behandlas på sätt som klart och tydligt bryter mot mänskliga rättigheter och i vissa fall även mot lagstiftning mot tortyr.

Detta har Socialstyrelsen mycket dåliga kunskaper om, och rent generellt i samhället är kunskapen om självskadebeteenden och möjliga behandlingsmetoder för personer med grava självskadebeteenden mycket bristfällig, såväl bland beslutsfattare som inom vården. Socialstyrelsen har därför rest runt i landet och besökt rättspsykiatriska kliniker, där de har observerat

en rad vidriga, sadistiska och tortyrmässiga tvångsmetoder som tvångshandskar, tvångshjälmar, handklovar (med händerna fästa på ryggen), helkroppsbältning (där patienten inte kan röra en fena) samt en klinik som gipsade armarna på vissa patienter, från axeln och ner. En kvinna hade båda armarna och båda benen gipsade.


Detta är verklighet i dagens Sverige. Vem vet om det sker på fler ställen och även drabbar tvångsintagna patienter med annan problematik – men att det ens händer en gång är en gång för mycket.

Om ni vill veta lite mer om hur verkligheten faktiskt ser ut, vill jag att ni läser detta inlägg i Thérèses blogg, Sofias inlägg och SHEDO:s dokument Självskadande patienter inom den rättspsykiatriska vården. Läs och sprid.


Mörker (motstånd)

16 måndag Nov 2009

Posted by in Hälsa och ohälsa

≈ 9 kommentarer

Ny vinter, nya försök att hålla depressionen borta. Armlängds avstånd. Men det tar energi, och mörkret sluter sig. Håller allt hårdare om mig och vill inte släppa taget. Lever med en nästan ständig klump i halsen, känslor precis under huden, ett hål inombords.

Den alltför välbekanta svagheten i händerna
En gnagande känsla i maggropen
Som drar i kanterna av ett mörkt hål
Som om det kunde dra ihop sig
Jag kryper ihop, sluter mig om mig själv
Håller armarna hårt slutna om bröstet
Försöker hålla ihop mig
Hålla mig trygg
Medan en svart våg sköljer över mig
Stilla som en sten på havets botten
Orörlig i bränningarna
Medan våg efter våg rullar in
In och ut igen
Kippar efter andan
Flämtande andetag ekar i tystnaden

Jag önskar ibland att jag hade orden att förklara hur det är att leva på armlängds avstånd från en depression och ångest, att kanske ha flera ljusa månader men till sist ändå känna hur mörkret sluter sig runt mig. Trots att jag gör allt rätt, trots att jag försöker tänka positivt, trots att jag vägrar ge efter, trots att jag vägrar acceptera och flyta med. Jag håller hellre tyst och visar väldigt få den mörka masken. De får se den jag är när jag väl tar mig ut bland andra, min sociala, tillrättalagda mask. Och det är en ärlig mask, en ärlig del av mig. Men inte hela mig. Hela sanningen är förbehållen ett fåtal – för hur öppen och personlig jag än kan vara, så har jag en otroligt privat sida. När jag väl kan säga något, eller skriva det, så har jag redan skapat en distans till det innerst privata.

Hur förklarar jag att även om jag kan delta i samtal, vara närvarande, le, skratta och ha ärligt roligt, så är jag inte riktigt där. En del av mig saknas, det är ett stort hål bakom masken. Jag är inte riktigt levande.

Hur förklarar jag att jag inte har orken att göra det jag vill göra? Att jag prioriterar för att orka med det som ger mest? Att jag prioriterar bort vissa saker för att göra andra? Jag har extremt svårt för att ta initiativ, och när mitt arbete dessutom ser ut som det gör kan jag inte alltid planera från dag till dag. Dessutom är det inte alltid jag har lust att hänga på andras förslag – när de väl kommer (sällan).

Hur ska jag kunna säga idag att jag kan gå på fest på lördag när jag inte vet hur jag kommer att må på lördag? Vanliga människor verkar kunna planera och sedan bara göra. Jag brukar kunna göra det. Inte nu. Om jag har en ångestdag så vill jag inte ut, vill inte vara i en folkmassa, vill inte vara bland främlingar och hög musik. Då vill jag bara vara för mig själv eller med ett fåtal nära vänner.

Hur förklarar jag att jag faktiskt är så fräck att jag sållar bort det som inte ger mig något? När jag ska göra något just nu, så måste det ge mer än det tar, och när i stort sett allt är en enorm kraftansträngning så blir det inte mycket som faktiskt känns värt det.

Just kraftansträngningen önskar jag att jag kunde sätta ord på. För egentligen är det väl inte svårare än att bara ta mig ut och göra något? Jo, det är mer än så. För mig innebär en depression att vissa saker blir svårare: att ta mig ut, att bekämpa ångesten, att utmana självkänslan som plötsligt är minst tio snäpp sämre, för att inte tala om prestationsångesten.
Kanske är det så att självkänslan egentligen inte blir sämre, utan att den alltid är så dålig men att jag i normalform kan utmana den. I vilket fall som helst så måste jag i nästan allt jag gör ta mig över en mur, ett massivt motstånd i form av dålig självkänsla och prestationstvång. Inget jag gör är plötsligt bra nog, ”bra nog” finns knappt kvar i min föreställningsvärld, ljuset faller väldigt starkt på alla mina tillkortakommanden och brister. I den situationen är det svårt att ”bara göra”. Jag försöker mota bort den där kritiserande lilla rösten också, men dörren är svår att få igen och rösten tränger igenom den. Jag försöker göra ändå, övertala mig själv att göra för att det är roligt och inte för att prestera. Det går ibland. En stund. Sedan kommer däremot självtvivlet tillbaka och påpekar för mig att jag inte kan och uppmärksammar mig på mina brister igen.

Det som ger liv och räddning nu är dansen, men den är också den del av mitt liv som är mest fylld med prestationstvångest, just för att den är så viktig. När jag väl kommer dit får jag en adrenalin- och endorfinkick som håller i sig upp till ett dygn, det är en underbar och välkommen flykt från allt annat. Då lever jag. Men lyckoruset kan när som helst splittras, och då ser jag något helt annat i spegeln. Då vill jag fly. Men det ger fortfarande mer än det tar, och det är LIV.

Just nu innebär prestationsångesten att jag sitter och skriver i stället för att arbeta med ett solo som jag ska visa idag. Jag lyssnar på musiken gång på gång, analyserar, men det känns som om koreografitankar är ett slutet rum dit jag inte har nyckeln. Jag kan inte tänka på det. Det går inte. Det är ett ovanligt massivt motstånd; så här illa brukar det inte vara, framför allt inte när deadline närmar sig. Men jag kan inte. När jag försöker tänka på det blir handflatorna fuktiga, händerna skakar, bröstet drar ihop sig och jag vill bara gråta. Det går inte. Paniken närmar sig, för jag tänker inte backa ur trots att jag bara vill fly. Att backa ur eller fly skulle få motsatt effekt, stärka ångesten och prestationstankarna, och det tänker jag inte göra. Min passion för dansen är starkare och ska besegra prestationstankarna.

Det finns egentligen tre flykter för mig nu: jobb (medan jag jobbar kan jag inte tänka på annat, men tyvärr ger bristen på jobb en väldigt ohälsosam stressnivå), dans och böckernas värld. Närmare bestämt en serie. Twilight-sagan räddade mig förra vintern och har fortfarande en förmåga att dra mig in på ett sätt som inga andra böcker har gjort sedan jag var en liten bokslukare. Det är en väldigt välkommen flykt, och nödvändig sådan.

En del av mig försöker få mig att ta tag i problemen och lösa dem, men vad gör man när problemet är någon slags obalans som ger mig återkommande depressioner och ångest? När depressionerna får näring av en stress som till stor del handlar om en jobbsituation som jag inte vet hur jag ska lösa? När stressen späs på av en kvardröjande PTSD- och utmattningsreaktion som inte har hunnit gå över men som det inte finns något kvar av att lösa i terapi? Jag är färdigpratad, det som är kvar är kroppens reaktion som uppenbarligen behöver få ta sin tid. Och hur sätter jag mig och samlar tankarna tillräckligt för att ens få en överblick över vad jag behöver förändra, för att inte tala om hur, när jag inte kan samla tankarna?

Jag behöver inte medicin, eller terapi. Jag behöver en rejäl dos energi och massiv peppning, en PT som kommer förbi och drar med mig ut på saker och en livscoach som hjälper och pushar mig att göra just den där överblicken. Eller lite tid, för jag vet att mörkret kommer att skingras även denna gång. Det handlar mest om att överleva under tiden och inte falla in i det där svarta hålet.

Att vara ett offer – eller att göra sig till ett?

06 torsdag Aug 2009

Posted by in Empowerment, Fri(sk)het, Om mig

≈ 7 kommentarer

Något jag har otroligt svårt för och inte kan acceptera är offermentalitet; när man gör sig till ett offer. Det är ett så destruktivt förhållningssätt som inte leder någonvart alls.

Att göra sig till ett offer är att göra den mentala motsvarigheten till att slå ut med händerna och säga: ”Jag är maktlös inför det här. Jag kan inte påverka det. Jag är sådan här. Livet är så här. Det ligger bortom min kontroll.” Men ofta handlar det tvärtom om saker som absolut ligger i vår makt att ändra på och som vi kan och måste ta kontroll över: tankemönster, beteendemönster, (o)vanor och destruktiva beteenden – och då inte bara så tydligt destruktiva beteenden som ätstörningar, självskadande och missbruk utan även mindre saker som rökning, dåliga matvanor, hur vi beter oss i förhållanden och hur vi pratar med oss själva. Allt som ligger i våra tankar och beteenden är i vår makt att ändra, och vårt ansvar att ändra om vi inte trivs med det, och därför är vi inte offer för det.
Ett beroende kan vara så starkt att det känns som om vi inte rår över det, och också kan behöva hjälp för att bryta det, men det är samtidigt förvärvat och vi kan förändra de beteenden som ligger bakom det och bryta beroendet.

Att vara ett offer är däremot att drabbas av något som ligger utanför vår kontroll: en olycka, ett övergrepp, beslut som fattas ovanför vårt huvud, sjukdom, mobbing – andras grymhet eller dumhet, slumpen och processer i vår kropp som vi inte rår över. Det spelar ingen roll om vi själva försatt oss i en situation där vi låter någon behandla oss illa, för vi är fortfarande offer för det någon annan gör mot oss. (Däremot bör vi nog ta en allvarlig diskussion med oss själva om vi har beteenden som kan leda till sjukdom eller försätter oss i situationer där andra kan skada oss och om vi låter andra skada eller trampa på oss; där är vårt ansvar gentemot oss själva, och något vi kan ändra på). Men offersituationen slutar när handlingen upphör.

Att ha varit offer för övergrepp, mobbing, eller för delen för cancer, innebär inte att vi är offer idag. Det är ett avslutat kapitel vad gäller andras handlande mot oss. Men det är alltför vanligt att man går från att vara ett offer till att göra sig till ett offer, genom att fortsätta övergreppen inom sig själv och upprepa skadliga mönster med en ursäkt till vad man har varit med om. En förklaring är inte ett försvar och löser inte problem som handlar om något du gör mot dig själv. Sluta upprepa det förflutna, sluta begå våld mot dig själv, inse att du var ett offer men att du inte längre är det och ta tillbaka makten över ditt liv.

Jag har träffat människor som råkat ut för grymheter som många av oss inte trodde var möjliga, men som lyckats förlåta sig själva för det som hände, skilja på mitt och ditt i situationen och lägga det bakom sig. Deras mod att möta sig själva i det som hände, acceptera och gå vidare är inspirerande! Jag har vänner som lever med svåra, och dödliga, sjukdomar men som inte ser sig som offer utan har gjort ett aktivt val att leva livet fullt ut och göra det mesta av det liv de har. Jag har själv brutit mig fri från destruktiva mönster som fick näring av saker jag varit med om, och väljer gång på gång i livet att inte göra mig till ett offer för saker som är svåra att ändra på eller som jag inte kan ändra på men däremot påverka (acceptans), och det är inte lätt.

Vi lever i ett samhälle som är inpyrt av offermentalitet, självpåtaget martyrskap och brist på egenansvar. Att då inse att man har ett ansvar, släppa sina förklaringar-som-inte-är-försvar, ta ansvaret och ta tillbaka makten i sitt eget liv kräver mod. Det är inte lätt att acceptera det som hänt och annat som vi inte kan påverka, det gör ont att erkänna det man råkat ut för och gå igenom smärtan för att komma ut på andra sidan, och kanske ännu ondare att erkänna det man gör mot sig själv och faktiskt kan styra över. För ingenting ger oss rätt att begå våld mot oss själva, i tankar, ord och gärningar.

Den som gör sig till offer säger samtidigt till sig själv att saker inte kan förändras och försöker därför inte heller att förändra dem. Alltså skapas en självuppfyllande profetia, men den är falsk.

Det första steget till att göra sig fri är att ta ansvar för sitt liv.
Be om styrkan att förändra det du kan och acceptera det du inte kan förändra. Och gör det sedan.
Ta makten över ditt liv.

Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan