Ibland får man insikter helt på egen hand, ibland rycker andra in och säger något som tränger rakt in och blir en insikt. En Stor och Viktig Insikt, till och med. Det är nämligen helt otroligt vad bra det går att mörka sanningar för sig själv. Ok, det har inte varit någon katastrofalt stor mörkning, men – hur ska jag säga – ett litet steg tillbaka i utvecklingen. Fast det är nog egentligen inte tillbaka, även om jag tänker så, utan en påminnelse om något som det är dags att ta nästa dust med.

Jag tänker inte på mig som kontrollerad nuförtiden, inte så som anorektiska och perfektionistiska Super-Lisa var, men har väl tvingats inse att jo, nog finns det ett visst mått av självkontroll och lite större självbehärskning än nödvändigt kvar. Och det är synd, för jag behöver den inte – i själva verket står den i vägen för mig – och dessutom sätter den sig i kroppen och påverkar dansen. För jag kan ljuga hur mycket som helst för mig själv i vardagen, glömma att känna efter och tappa bort känslorna, men i dansen går det inte att ljuga. Där märks det.
Jag tror att jag vet vad det beror på, åtminstone till en del, men inte riktigt hur jag ska lösa det.

Så här är det (tror jag, åtminstone till viss del): Jag är en superfysisk person som har ett stort behov av närhet, beröring och rörelse. Ett enormt stort behov, till och med. Beröring var min viktigaste väg ut ur ätstörningen, mitt sätt att bryta ner murarna tillräckligt för att återta kroppen och börja släppa fram känslorna. Det är så jag fungerar i alla situationer; min kropp är ett superviktigt redskap för inlärning, känslor, uppfattning… Jag blir stressad om jag inte får utlopp för överskottsenergi och känslor genom fysisk aktivitet och mår dåligt utan beröring. Och det var längesedan, alldeles för längesedan, jag hade en nära fysisk relation och verkligen fick tillfredsställt behovet av närhet och beröring. Jo, underbara vänner har stora famnar och många kramar, men det är här det blir lite komplicerat.

När jag inte får beröring och bristen av den blir för stor är det som att murarna reser sig igen och jag liksom sluter mig inom mig själv. Det är en jättegammal försvars- och överlevnadsmekanism jag har: jag måste hålla ihop mig själv för det finns ingen annan som håller om mig. Förr brukade jag ge alla andra mycket mer av det jag behöver, mer massage, fler kramar osv, men att ge när man egentligen behöver få är tyvärr en inte helt fungerande sublimering. Ändå är det svårt att bryta, och ungefär tusen miljoner gånger svårare att själv be om något så… privat? personligt? nära? Jag vet inte om jag får orden rätt nu, för det här är så gamla mönster som jag sällan har försökt sätta ord på att jag får leta lite extra efter just orden. För det är inte bara så att jag sluter mig om mig själv och bygger upp lite skyddsmurar när jag saknar beröring och närhet, utan jag hamnar dessutom i ett tillstånd där jag nästan ryggar undan från beröring. Drar mig för att be om den, söka upp den. Kanske är jag rädd för att en droppe när jag behöver ett hav ska göra för ont, väcka för mycket saknad; kanske känner jag mig bara för sårbar. Det sista jag vill – någonsin – är att verka behövande, klängig, jobbig (detta ord som det krävdes månader i terapi att släppa, med hur mycket extratid som helst för att jag skulle få tid på mig att komma över spärrar och få ur mig det viktiga utan att känna mig pressad). För jobbig ”får” jag faktiskt inte vara. Jag ”får” inte ställa krav, vara behövande… ni märker hur gamla tankemönster kommer tillbaka? Jag är ju den där starka, fria kvinnan som har tusen peppande ord och tankar och energi och lösningar för alla andra; inte får väl jag visa mig behövande?

Under året i England revs många gamla, djupt rotade murar, och jag tänkte länge inte ens på dem. En del av dem reste jag i rent försvar efter några jobbiga händelser, som för att värja mig från dem, men kunde mer eller mindre riva dem igen. Nu är de här igen, och det gör ont att erkänna att jag någonstans än en gång känner ett behov av att hålla ihop mig så mycket att jag begränsar mig, håller inne med känslor, stänger ute andra och låser mig i kroppen. Faktum är att jag tappat bort kroppen lite grann, dragit mig lite tillbaka från att vara helt närvarande i kroppen till att mest vara närvarande i huvudet, vilket sannerligen inte hjälper mig att uttrycka det jag vill i dans, eller få kroppen att samarbeta. Hur ska den kunna det när jag inte är närvarande i den? Jag vill inte ha det så, och jag vill verkligen inte stänga av känslorna eller stänga ute andra. Det finns inga vinster att hämta där.

Ett litet ytterligare dilemma i att stänga av kroppen är att det blir lättare att vara självdestruktiv. Inte så att jag är tillbaka i gamla självskadebeteenden, de dörrarna är fortfarande låsta och saknar lockelse, men tillräckligt för att förstöra mitt sockerfria facit. Jag känner igen självsabotage och meningslös självdestruktivitet när jag ser dem och det blir inget mer av den varan nu. Det är mest irriterande att de alls finns där.

Murarna är inte lika höga eller tjocka som förr, de är nog i själva verket ganska bräckliga, som pärlemor, även om de ser imponerande och hårda ut. Problemet i att riva dem är att jag inte vet hur. Hittar vare sig hackan eller dynamiten. Dynamit hade hursomhelst varit en dålig idé, lite för våldsam, för någonstans finns det nog ett värde i att bit för bit riva murarna. Jag har ju ändå byggt dem för att jag känt ett behov av att skydda mig bakom dem. Men de är lite för trånga för att jag ska kunna utvecklas, och kontrollen ger en stelhet som jag inte vill ha. Så om någon har en murbräcka eller en hacka att låna ut, eller kan hjälpa mig lite på traven med ett hål utifrån, så vore det bra. Jag behöver plats att andas, röra mig, breda ut mina vingar. Jag vill inte vara för kontrollerad!

Det fina är ändå att jag är medveten nu, och det ger mig en möjlighet att förändra. Det här har kommit upp igen för att jag är redo att släppa och gå vidare, för att ge mig chansen att förändras och utvecklas. Och jag tar chansen. Jag vet ännu inte riktigt hur, och har en känsla av att jag nog inte kan forcera processen så som jag skulle vilja, men ett bit i taget måste ändå räcka långt.