Det är nu som livet är mitt…

04 lördag Jul 2009

Posted by in Empowerment, Livet

≈ 1 kommentar

Gabriellas Sång

Det är nu som livet är mitt
jag har fått en stund här på jorden
och min längtan har fört mig hit
det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
min förtröstan långt bortom orden
som har visat en liten bit
av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
all den tid jag har
ska jag leva som jag vill
jag vill känna att jag lever
veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
jag har bara låtit det sova
kanske jag hade jag inget val
bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig
för att jag är jag
kunna vara stark och fri
se hur natten går mot dag

Jag är här och mitt liv är bara mitt
och den himmel jag trodde fanns
ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

[Text: Py Bäckman Musik: Stefan Nilson]
Underbara Helen Sjöholm har en röst som jag älskar, och den här sången ger mig alltid rysningar. Den är så sann, texten är så ärlig, så precis för min syn på livet efter alla åren av livs- och jagförnekelse.

Det är nu som livet är mitt, och jag har bara ett liv, här och nu.
Vad jag gör med det är upp till mig, det är helt och hållet mitt ansvar och jag kan inte skylla på någon annan om jag inte lever livet så som jag vill.
Vad jag gör med det är mitt val och om jag inte väljer utan låter andra göra det, så är det också ett val.
Jag måste fråga mig själv hur jag vill leva och sedan skapa förutsättningarna för det.
Men det är inte lika lätt som det låter. För då måste jag ta reda på vem jag är och vad jag vill, och på om jag vill leva ett liv i sanning med mig själv även om det innebär att jag avviker från normerna, eller om jag hellre vill anpassa mig till samhällets normer och oskrivna regler.

Att leva i sanning med mig själv är mitt enda alternativ, för jag kan inte längre förneka mig. Jag mår för dåligt av det, och har tillbringat alltför många år i tron att jag skulle duga bättre om jag försöker anpassa mig och vara någon annan; en förminskad, anpassad, skenbild av mitt sanna jag. Vet ni hur mycket man förminskar och försvagar sig själv när man inte bejakar sig fullt ut utan försöker bli den man tror att andra vill att man ska vara? Är ni beredda på att leva ett halvt liv och aldrig låta er upptäcka vilken styrka och potential ni egentligen besitter?

Att bejaka sig själv, till alla aspekter, är en livslång resa, med lager på lager av insikter och masker som skalas av. Det är ibland skrämmande, ibland frustrerande, men mest av allt otroligt fascinerande och spännande! Och inte minst stärkande – bejakande är väldigt empowering.

Men visst innebär det att jag ibland kan känna att jag är ”för annorlunda” och inte känner mig hemma i ”normala” sällskap. Numera är det dock korta stunder och jag släpper snabbt de där rädslorna om att vara för mycket och inte duga. Om någon inte tycker om mig som den jag är, så är de inte värda att jag bryr mig. Eller hur? Normalitet är dessutom överskattat och begränsande, så det är jag inte intresserad av. Jag trivs bäst bland människor som är öppna, accepterande och bejakande, så det är dem jag väljer att umgås med.

För livet är mitt, och egenmakten och härligheten – så länge jag väljer det.

Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

Those endless summer nights

04 lördag Jul 2009

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

Sommarnätter är underbara! När mörkret aldrig blir riktigt kallt och mörkt, utan ett mjukt sammetsdunkel som smeker dig ömt och viskar ”stanna bara en liten stund till” och dofterna från buskar och träd omsveper sinnena mer intensivt i tystnaden under stjärnorna. Inbjudande. Funderade på om det skulle vara en bra idé att sova på innergården under stjärnorna, men bestämde mig för att även om det är lockande i tanken, så blir det nog mindre lockande i praktiken.

Var ute med en väninna igår och sedan dök två väninnor till upp på Incontros uteservering och räddade oss från två urtråkiga medelålders män. Kalla drinkar och en stor kanna isvatten på en uteservering är så underbart att jag undrar varför jag inte gör det oftare. Jag upptäckte däremot några oönskade bieffekter av min senaste tatuering och dermal anchor – som jag helt ärligt inte tänkte en sekund på när jag gjorde dem – och det är att de verkar fungera lite som flugpapper. Jag vet, det är inte snällt, men när meningslösa, tråkiga karlar ser dem som en öppning för att ta kontakt och sedan envist hänger sig kvar vid ens sida trots att de inte har det minsta intressant att säga för att befästa den där kontakten de lyckats ta, så känns de som irriterande flugor. Jag skulle inte direkt kalla mig själv särskilt oskyldig, men hade verkligen inte räknat med effekten som en ganska stor och skitsnygg tatuering på axeln/överarmen skulle kunna få. Den väcker uppenbarligen uppmärksamhet och var lika uppenbarligen ett samtalsämne på många ställen runt oss, även om det inte var många som sa något direkt till mig. Kanske är det så att jag 1) är såpass exhibitionistisk att jag inte ens tänker på uppmärksamheten längre och 2) ser mina tatueringar som lika naturliga som att jag bär smink och därför inte riktigt tänker på att de skulle vara uppseendeväckande. Men flugpappereffekten är lite irriterande. Det är liksom inte flugorna som intresserar mig…
Värmen är pressande och hemsk, jag blir snart galen av att bli klibbig och småsvettig av att göra ingenting. När det till och med är svettigt framför datorn och jobbet går så långsamt att jag nu måste ta mig igenom lika mycket över helgen som hela förra veckan för att klara min deadline, då känns det något pressande och stressande och helt vansinnigt! Jag vill ju bara ha svalka.
Hade planer på att gå ut igen ikväll, men eftersom lilla H har bil, jag inte har pengar och dessutom måste jobba och hålla mig alert i helgen, så snackade vi om att åka ut och bada i stället. Kväll vid Delsjön känns lagom enkelt och lockande, för även om jag älskar, älskar, älskar havet så känns det lite bökigt att hitta ett bra badställe och ta sig dit. Och på väg ut till Delsjön kan vi stanna och köpa thaimat på Samila (eller vad det nu heter) vid St Sigfrids plan. Fast jag är nog mer sugen på sushi. Älskar sushi!
Nu: Sval dusch och sedan frukost innan jag snabbt som vinden försöker ta mig in till stan och uträtta ärenden.

Värmeslag och danssjuka

02 torsdag Jul 2009

Posted by in Dans, Livet, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Åtminstone så mycket värmeslag att det där med bloggande och allt annat än the bare necessities (vilket inkluderar Facebook) blir vilande tills min överhettade och därför avmattade hjärna orkar ta itu med det. Trist, men vad ska jag göra när det bara är för varmt för att ens röra mig? Fast dans och hård drilling orkar jag med… JA, klart jag gör! Det är ju så kul, givande, stimulerande ochberoendeframkallande. Jag har nog fått danssjuka, för jag tycker att två gånger i veckan är för lite och får abstinens redan innan min dance high gått över. Och som drog betraktat är dans i det närmaste helt ofarligt, kanske bortsett från för mitt sociala liv (visst – som om jag hade något), så även om jag känner mig galet överraskad över att plötsligt på allvar kunna tänka mig att binda upp mig tre kvällar i veckan – jag som haft enorma problem med att ens ha en fast aktivitet som inkräktar på min frihet – så är det inget jag skräms av. Tvärtom. Jag är själaglad över att äntligen ha hittat hem till dansen igen. Och jag har världens coolaste danskompisar! Underbart öppna tjejer som är lika onormala som jag.
Känner mig otroligt hemma i gruppen, även om jag har kvar vissa små blygseltendenser och rädslor för att vara ”för mycket” och att andra inte ska gilla mig. De är däremot bittesmå, men jag blir stundtals medveten om dem så att jag noterar dem, även om jag i stort sett väljer att strunta fullkomligt i dem och bara vara mig själv. Jag trivs ju bäst då, och andra får faktiskt ta mig som jag är – om någon inte gillar mig; taskigt för dem! (Nu fick jag Pinks ”So What” i skallen, som för att understryka det påståendet.)
Jag lider verkligen av värmen och önskar så att jag hade tillgång till bil för att kunna åka och kvällsbada i Delsjön. Var där i tisdags kväll med underbara väninnor, och njöt. Dag: havet, kväll: sjö. Vill dit varje kväll för att suga märgen ur sommaren. Men två spårvagnar och en lång promenad är lite för avancerat för att jag ska göra den resan själv. Så jag får väl nöja mig med en kvällsdusch… Inte lika roligt. Men kanske hjälper det mig att sova.

Jag gör tappra försök att komma i och ur säng relativt tidigt, så att jag åtminstone kan ge sken av att vara produktiv och få något gjort, men det är dåligt bevänt med det. Jag vaknar till liv när solen sänker sig och temperaturen sjunker, och kommer sällan i säng före två nu. Det är liksom som om jag mer och mer blir den där nattvarelsen som jag haft inom mig så länge; puppan håller på att spricka, den vackra varelsen kan äntligen komma ut ur det fängslande skalet och låta de svartlila fjärilsvingarna breda ut sig och ta henne/mig till oanade höjder och djup. Födslovåndor? Nej, faktiskt inte. Mer nyfikenhet och en förundran över att känna att det händer något stort som jag inte riktigt vet vad det är. Men häftigt.

Det känns som om ytterligare bitar av min sanna identitet, mitt sanna Jag, faller på plats i rask takt, skalet flagar av och jag blir friare, starkare, den jag är ämnad att vara. Vissa små steg, knappt förändringar alls, känns stora när det handlar om att byta en etikett mot en annan, men samtidigt är jag densamma. När en förändring egentligen mest är semantisk och handlar om etiketter som innebär att andra kommer att placera mig i ett annat fack, så känns den faktiskt inte så stor alls. Inte när den handlar om en insikt som vuxit fram under lång tid tills jag faktiskt förstod. Och den slutgiltiga förståelsen kom när jag satte ord på det. Insikter, tankar och resonemang för sig själv i all ensamhet i all ära, men jag behöver ofta höra mina egna ord, i samtal med andra, få reflektioner och speglingar genom möten, för att verkligen förstå.
Annars är allt nästan som vanligt: Försöker jobba (dubbeljobba egentligen) men ligger efter pga värmen, så det blir helgjobb igen, dansar, träffar vänner då och då, är social över nätet… Lite lätt frustrerad, av flera skäl. Färgade håret idag och fick lite panikkänning när färgen var morotsröd när jag hade satt i den. Jag hade för mig att jag hade köpt en kallt mörkt brunröd… Det blev inte riktigt morotsrött, men rödare, och kanske inte så kallt som jag vill och bör ha. Se själva – fast det syns kanske inte så värst bra eftersom det inte är särskilt ljust i köket, där jag sitter:
Nu har jag satt i mig trekvarts liter jordgubbar (mums!), är fortfarande hungrig, känner mig klibbig och varm och behöver en dusch, så det är kanske dags för kvällsmat, kvällsdusch och ett ambitiöst försök att komma i säng.

Toppar och dalar eller känsloberoende

21 söndag Jun 2009

Posted by in Känslor

≈ 1 kommentar

Jag fick tidigare i veckan en orolig kommentar av en familjemedlem om några av mina mörkare statusuppdateringar på Facebook, och det gav mig en liten tankeställare om hur jag uttrycker mig. Som jag ser det är mina statusar ögonblicksbilder, ”så här känner jag här och nu”, och inte uttryck för någon mer omfattande känsla. Visst kan man pussla ihop flera och få en lite bredare bild, men det är ofta just här-och-nu-rapporteringar. Mina känslor går mycket i toppar och dalar; det är bra och sedan är det nattsvart mörker en stund; medan mellanläget är så ointressant att det inte är värt att kommentera.

Jag förstår att många lever mer i mellanläget än på topparna och i dalarna, men jag föredrar toppar och dalar framför det jämngrå, ointressanta och tråkiga mellanläget. Faktum är att jag upplever mellanläget lite som depressionens täta dimma och därför skyr det; för mig är det synonymt med tristess, intighet, brist på känsla. Jag har redan ägnat en alldeles för stor del av mitt liv åt att förneka, fly undan och trycka bort känslor, och tänker inte göra det längre. Även om det kanske i andras ögon kan se ut som om jag är otroligt emotionell och pendlar snabbt mellan glädje och förtvivlan gör jag inte det, men jag håller inte tyst med när jag är i de mer extrema och intensiva känslorna. Kanske tar jag igen åren av känsloförnekelse, kanske är jag verkligen en känslomänniska. För intensiv, det är jag absolut. Och passionerad.
Däremot så har jag aldrig betraktat mig själv som en känslomänniska i den betydelsen att jag skulle vara ett offer för känslorna, för jag har (som jag nämnt tidigare) en otrolig själv- och impulskontroll, men kanske är det så att min intensiva och passionerade natur, tillsammans med att jag är en ganska verbal och poetiskt lagd person, gör att jag uttrycker mina känslor starkare än vad många andra gör. Jag bejakar känslorna, jag sätter ord på dem – framför allt de jobbiga, mörka känslorna och tankarna, för jag har upptäckt att det hjälper, och att det är smartare att uttrycka känslor och tankar i ord än med destruktiva handlingar. Men jag styrs inte av dem.
Något jag också insett att jag är, är känsloberoende. Det kanske är en del av att vara passionerad, men jag tycker om att känna starka, intensiva, djupa känslor. Jag tycker om att bli berörd, att ryckas hän, att känna i djupa färger. När känslorna är bleka blir jag dämpad. Det trivs jag inte med.
Min balans, mitt harmoniska läge är inte inne i mellanläget, utan när jag får en balans mellan toppar och dalar; när det går uppåt lika mycket som nedåt. För mig är det en superenkel ekvation som känns hur logisk som helst, utan att påminna det minsta om något slags bipolaritet, men för andra som inte är lika passionerade och aktivt närvarande i sina känslor kanske det blir väldigt splittrat och förvirrande. Vilken tur då att de har sina känslor att vara i!
Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

Lager av insikter

15 måndag Jun 2009

Posted by in Empowerment, Ideal och identitet

≈ 1 kommentar

Jag fick en Stor och Viktig Insikt igår när jag kom på att det som mer än något annat triggar mina svartaste dippar är trötthet. Eller rättare sagt frustration över att jag inte orkar göra allt jag vill, hur gärna jag än vill, för att jag är för trött. Och i den frustrationen blandas det även in saker som handlar ganska mycket om prestationer och egenvärde.

Jag tycker att jag har gått igenom just den frågan tidigare, att jag redan vet att mitt värde inte har något att göra med huruvida jag presterar eller inte, för mitt egenvärde ligger i något så enkelt som att jag är jag, men det finns tydligen några lager till att gå igenom.
Så uppenbarligen gör jag någonstans en koppling mellan att hur mycket och hur bra jag presterar och hur jag ser på mig själv. Det sker mest omedvetet, och inte förrän insikten slår mig och jag verkligen tänker efter. För hur känns det där i mörkret? Ensamt, som att jag är dålig, inte klarar av något (= inte är tillräckligt bra), är värdelös och hopplös och rädd för att andra inte tycker om mig egentligen. Allt detta är välkända tankar och känslor, och saker som jag för det mesta inte funderar över längre, men som uppenbarligen dyker upp när orken tryter och jag inte längre är den där högpresterande, aktiva och energiska personen som jag vill vara.
Jag försöker acceptera att det tar tid att komma tillbaka efter en depression med inslag av utmattning och ger mig ganska mycket tid att vila (ibland känns det som om just vila har blivit en viktig fritidssysselsättning), men det är inte alltid så bra bevänt med den där acceptansen. När viljan är så mycket större än orken, och tröttheten hotar min identitet, så är det inte lätt att acceptera. För jag vill ju inte vara så här trött! Någon gång måste det väl vara över, någon gång måste jag väl få tillbaka min otroliga energi, mer än stunder i taget?
Men det är intressant hur insikterna skalas av, lager efter lager, som på en lök, tills man någon gång når in i själva sakens hjärta. En insikt gör ingen helhet, men varje insikt som omsätts i handling ger en liten bit till mot helheten.
Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

Tankar vid femtiden en lördagmorgon

13 lördag Jun 2009

Posted by in Om mig, Ord

≈ Lämna en kommentar

Klockan närmar sig fem, solljuset blir allt klarare och fåglarna kvittrar redan vilt. Det är en konstig tid, en stund då staden står och väger mellan sömn och vakenhet, då dess två befolkningar möts.
De sista nattmänniskorna raglar hemåt samtidigt som de första dagmänniskorna öppnar ögonen och börjar med de dagliga morgonbestyren.
Morgontidningarna har redan dunsat ned på tamburmattor, hundar rastas, de sista spårvagnarna möter nästan de första i dörren.
Natten vänder här till dag, de möts, morsar på varandra för att sedan åter gå skilda vägar.

Gissa vem som vaknade vid fyratiden i natt och inte kunde somna om? Jag lyckades hålla mig från att starta datorn, men satt framför TVn en stund och läste sedan lite, och vips var klockan nästan fem. Några nattvandrare på hemväg passerade nedanför fönstret, enstaka bilar hördes och fåglarna kvittrade som om de hade betalt för det. Det var nästan så att jag ville gå ut i morgonen. Nästan. Men när det hoppar upp en gosig katt i sängen och lägger sig på ens arm, då rör man sig inte. Då somnar man om. Och det gjorde jag.
Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

Politiskt inkorrekt och ganska queer

07 söndag Jun 2009

Posted by in Känslor, Kärlek och relationer

≈ 1 kommentar

Visst är det lite politiskt inkorrekt att vara manshatare? Och orättvist, för det är givetvis inte så att jag faktiskt hatar alla män, utan mer att jag har en växande aversion och visst förakt mot män i allmänhet, medan jag kan tycka riktigt bra om enskilda män.

Callisto skriver i ett otroligt intressant och välformulerat inlägg om hur tidningen FHM (For Him Magazine) i Tyskland har utnämnt Charlotte Roche, författare till boken Våtmarker, till världens osexigaste kvinna. I mina ögon är detta helt obegripligt. Men kanske är det så att boken blir så provocerande för män som ser sin retuscherade fantasibild av hårlösa, silikonpumpade, solariebruna och faktiskt onaturliga kvinnokroppar hotas av romanens kvinna som i ett ord är naturlig. Inte någon fin flicka utan en kvinna som utan att rygga tillbaka börjar bejaka sin kropp och sexualitet. Och detta skulle alltså, för männen på FHM, vara så fasansfullt att denna snygga och smarta författarinna benämns osexig. Snacka om sandlådereaktion!

Ju fler erfarenheter jag fått av män, desto mindre hågad är jag att dela mitt liv med en man. Och det är inte en bitter reaktion på männen som har lämnat mig, utan en mycket konkret visshet som vuxit fram under lång tid. Jag vill inte ha ett lättsårat mansego att ta hänsyn till, jag vill inte känna att den där mannen som jag trodde var min jämlike alldeles för snabbt förvandlas till en liten pojke som är svagare än vad jag är och som därför antingen drar sig undan eller blir kontrollerande, manipulerande och passivaggressiv. Jag tycker inte om håriga manskroppar eller skäggstubb, och männens kroppsvätskor ska vi inte ens tala om (yuck!). Kvinnokroppen är mjukare, skönare, vackrare, mer attraktiv, kvinnor kysser i allmänhet bättre och är – även om vi också är komplicerade – enklare att resonera med. Fast det sista tycker jag kanske för att jag själv är kvinna och har lättare för att förstå kvinnor än män.

Jag är bisexuell, något som alltid varit helt okomplicerat för mig, ända sedan jag vid 14-15 års ålder blev kär i en tjej samtidigt som jag var intresserad av en av skolans snyggaste killar. Jag upplever inte att jag någonsin behövt komma ut eftersom jag aldrig kommit in från början. Men mina förhållanden har varit med män, och jag har haft sex med fler män än kvinnor, även om jag hånglat med fler kvinnor än män och (faktiskt) attraheras mer av kvinnor. Mer och mer, för varje år som går. Det är nog egentligen en ren händelse att det har varit just män jag sedan gått längre med eller haft förhållanden med. Eller så är det så att det har varit lättare att ta nästa steg med en man eftersom jag vet hur jag ska göra med honom.

Ett tag tänkte jag att jag kanske blir intresserad av män av det mycket naturliga skälet att jag letar efter en far till mina barn; att det alltså skulle vara så att min kropp ställt in sig på att bli attraherad av en person som kan bli far. Jag vet inte om jag tycker om en så biologistisk anledning, men eftersom det i flera fall de senaste åren (efter mina 6 år utan män) handlar om en fysisk attraktion som varken hjärnan eller hjärtat haft mycket att säga till om, så kanske det ligger något i det. Men vill jag verkligen ha barn, eller är det bara en socialt betingad och förväntad önskan? Nja är svaret idag. På ett sätt känns det som om jag kommer att bli mamma, men på ett sätt skulle jag minst lika gärna låta mig nöja med mina underbara syskonbarn och vänners barn, och leva ett lika fullvärdigt liv utan egna barn.

En dröm jag har skulle vara ett slags kvinnokollektiv där vi alla har egna boenden men tillsammans, där vi gemensamt kan ta hand om barn och där eventuella män passerar in i och ut ur våra liv. (I den stora drömmen har vi även trädgård, jag kan ha fler katter och det finns kreativa utrymmen i huset, för dans och annan konst.)
Jag vill så gärna tro på livslång kärlek, och jag har tidigare skrivit om hur jag längtar efter den där stora kärleken som förändrar allt för evigt, men cynikern i mig är inte så säker. Fast vad är det som säger att den stora kärleken skulle vara en man? Låter det fånigt om jag säger att jag önskar att den stora kärleken är en annan kvinna och att den kommer att drabba mig som en blixt från klar himmel och ett klubbslag snart?

Det är inte av politiska skäl som jag tycker bättre om kvinnor än män, även om det sannerligen inte skulle vara svårt att motivera det politiskt, utan det är känslomässigt. Jag tycker bättre om kvinnor, jag attraheras mer av kvinnor. Så enkelt. Visst tycker jag grymt mycket om sex med en dominant man, och det är skönt att luta mig mot en stark man, men sex och kärlek är helt olika saker. Och varför skulle det inte rentav vara bättre med en kvinna? Ju mer jag vidgar mina vyer, desto mindre hetero blir jag. Fast eftersom jag inte varit hetero tidigare, så är det kanske inte så konstigt att jag blir mer queer eller homo ju mer jag bejakar hela mig.

För några veckor sedan hade jag en diskussion med en tjejkompis som jag misstänker att jag skulle kunna ha haft med många av mina kvinnliga vänner och bekanta: Hon lever tillsammans med en man som hon älskar, men skulle i övrigt beskriva sig mer som flata än straight. Jag kan inte annat än hålla med. Bara för att jag råkar ha fallit för fler män än kvinnor innebär inte det att jag är straight, även om det kanske ser ut så i världens ögon. Men vad spelar världen för roll? Jag vet vad jag känner och vad som får det att pirra i magen…

Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

Dumma tankar

04 torsdag Jun 2009

Posted by in Den mörka spegeln, Vikten av vikten

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Middag framför ”Supersize v superskinny”. Urkorkat! Jag önskar att jag kunde säga att jag var helt oberörd, men det hade varit en lögn.

En oattraktivt smal kropp är inget som lockar mig, men ändå blir jag på något sätt berörd och litelite avundsjuk. Inte så att jag skulle sluta äta eller att det skulle trigga mig att börja överträna eller banta, men jag känner att jag skulle vilja vara mindre. Det är inte en helt ovanlig tanke i mitt huvud, eller för den delen i de flesta kvinnors huvuden, men jag känner mig på något sätt skamsen över att tänka så.

Varför?

Jag är smal, jag vet att jag är smal, och att säga högt att jag vill vara smalare för att jag inte vill vara så här stor och ha så här normal fettprocent skulle bara uppfattas som provocerande.
Under större delen av mitt liv har jag varit smalare än normalt, och nu när jag inte är det så känns det ibland som att jag är osynlig, en i mängden, normal i betydelsen ospeciell, med inget som särskiljer mig från andra. Även här vet jag att det inte är så, för jag har en hel del saker som borde få mig att skilja mig från mängden, men det är inte så lätt att resonera med känslor och rädslor.

Jag vill inte på några villkor bli anorektisk igen, och det irriterar mig enormt när en av de anorektiska kvinnorna i programmet säger att ätstörningen hindrar henne från att leva normalt – det är hon som hindrar sig själv från ett normalt liv, ätstörningen är ingen yttre kraft utan hennes tankar och beteenden, tvång och ångest som hon ger näring genom att svälta. Det där offertänkandet retar mig, och jag vill under inga villkor bli sådan. Jag tror inte att det går att bli ett offer när man har lärt sig att man har ett ansvar för sina ord och handlingar, och att en tanke aldrig måste omsättas i handling.
Så när jag känner ett sting av avundsjuka inför alldeles för smala kroppar handlar det om en jämförelse med hur jag har sett ut, och lite skam över att jag har tillåtit mig att bli så här stor med så här hög fettprocent. Urdumt tänkt, eftersom det bara är i mitt huvud som någotdera är stort eller högt.
Jag störs av att när jag spänner rumpan så är den ganska hög och fast, men med gropar. Likadant med låren. Jag vill inte det. Det stör mig inte tillräckligt för att göra något åt det, än, men det stör mig mycket. Och jag är lite rädd för att något ska hända som får mig att ta risken och börja försöka gå ner i vikt. Det ligger inom min kontroll, jag bestämmer, valet är mitt hur jag än väljer, men om jag mår sämre så finns det alltid en risk att jag struntar i att tänka klokt och på konsekvenserna.

För det mesta är jag stolt över min kropp och trivs bra med och i den, jag tycker om hur jag kan röra mig och tycker ännu bättre om hur det känns när jag dansar och rör mig sensuellt. Då känner jag mig stark, sexig, grundad, helt i mig själv. Det är en så häftig känsla att jag inte skulle vilja byta ut den mot något annat. Så jag hoppas på att i takt med att jag blir starkare och mer vältränad, och en bättre dansare, och med lite mer tid, så kommer även den här sortens tankar och kroppsmissnöje att blekna mer och mer.

Men tankarna finns, och kanske hoppas jag på att jag gör dem mindre skrämmande genom att sätta ord på dem och yppa dem för världen. Och faktum kvarstår: Jag skulle vilja vara lite smalare, eller kanske rättare sagt lite fastare. Inte med lika mycket mjukt överallt…

Dansa för livet

03 onsdag Jun 2009

Posted by in Dans, Livet

≈ 1 kommentar

Peps Person har skrivit sången ”Spelar för livet”, som Sofia Karlsson senare spelat in, och ungefär så känner jag för dans. Jag dansar för livet, dansen är en stor del av mitt liv; en del som var nästan borta i många år efter att jag gav upp baletten och fridansen, men som jag nu fått tillbaka genom magdansen. Det är svårt och jobbigt och ofta superfrustrerande när jag inte lär mig så snabbt som jag vill, men samtidigt är det fantastiskt roligt! Det känns som att jag har hittat hem igen och återfått en bit av mitt liv, av mig själv, som jag verkligen saknat.

Dansen har varit en viktig del av mitt liv länge, och de främsta anledningarna till att jag slutade dansa när jag var 20 var att jag 1) inte var tillräckligt bra för att kunna satsa på det professionellt (jag var väldigt allt-eller-inget på den tiden) och 2) skrämdes lite av hur otroligt viktig dansen hade blivit. Det var nästan så att den var min anledning att kämpa mot anorexin och faktiskt fortsätta äta tillräckligt, min anledning att gå upp ur sängen på morgonen, det enda som kändes riktigt värt att leva för. Jag levde när jag dansade, men det var sannerligen ingen dans på rosor.
För det mesta var det en kamp; en kamp mot trötthet, smärta, frustration, självtvivel. Men så plötsligt stämde allt; kroppen, rörelsen och musiken var i perfekt synk, en odelbar helhet. Fantastiskt, underbart, som när själen får vingar och sjunger. Det var inte ofta det hände, men när det gjorde det så var det värt de där timmarna av blod, svett och tårar.

Så är det fortfarande, men idag får jag kämpa lite mer med kroppen. Den är trots allt 15 år äldre, drygt 10 kilo tyngre (än när jag var 20), något stelare och mer otränad, och med lite sämre leder. Men jag har bättre kroppskännedom än då, och en helt annan känsla för och i kroppen. Med all psykgymnastik och allt arbete jag lagt ned på att återta kr0ppen och göra den till en del av mig, i stället för bara ett skal, vore det nästan sorgligt om jag inte hade bättre kroppskännedom idag.

Magdansen är på ett sätt ett helt nytt sätt att röra mig och jag håller på att lära om gamla rörelsemönster, aktivera nya muskler, slappna av i andra muskler och släppa loss höfterna. Men samtidigt är det dans, uttryck, känsla, kombinationer, isoleringar och ett av de största glädjeämnena i livet. Det är kärlek, det är livslust, livsande. Det är dans, och jag är van vid att dansa. När kroppen och musiken blir ett är det att röra vid det Gudomliga.

Att till sist sätta en rörelse som jag övat och övat och övat på är en otrolig känsla, att orka mer, att känna att tekniken blir bättre och musklerna starkare är underbart. Det får mig att vilja ha mer, mer, mer. Jag vill bli bättre, starkare, få så bra teknik att jag kan uttrycka det jag vill i dansen, så att jag kan arbeta med mitt uttryck utan att behöva kämpa med tekniken.

Drillingkursen på onsdagar är tuff, men suverän. Så jobbig, musklerna darrar och skriker, svetten lackar och huvudet surrar, men samtidigt är det en kick att orka, att bita ihop bara en liten stund till. Jag är verkligen glad för de här sommarkurserna, för sommaren brukar alltid bli som ett limbo när allt roligt gör uppehåll. På det här sättet kommer jag kanske både vara mer vältränad och ha bättre teknik när höstterminen börjar. Och eftersom jag inte har råd med semester är det underbart med något som ger mig så mycket som dans nästan hela sommaren.

Jag lever när jag dansar.
Jag dansar för livet.
Dans är liv. På gott och ont, smärta och salighet, frustrerande och fantastiskt, ljus och mörker.

Kroppskonst

01 måndag Jun 2009

Posted by in Om mig

≈ 1 kommentar

Tatuering nummer 7 är nu påbörjad, och vi har kommit mer än halvvägs. Men det tog lite längre tid än vad jag hade trott, så jag missade dansen. Igen. Faktum är att det tog nästan tre timmar att rita upp motivet – så noggrant var det. Men gissa om det blir snyggt! Som vanligt blir tatueringen större än vad jag först tänkte, men den känns helt rätt och är verkligen jag.

Det gjorde ont. Såklart. Men inte outhärdligt, och konstigt nog inte på de ställen där jag trodde att det skulle göra mest ont. Jag har lärt mig att andas genom smärta, att djupandas och fokusera på något annat och slappna av så mycket som möjligt. Spänner man sig gör det definitivt ont. Jag kan nästan gå in i något slags transliknande tillstånd när jag fokuserar på andetagen, men bara nästan. För till sist blir jag trött och då börjar det bli jobbigt. Dryga tre timmars tatuerande hann gå innan vi gav upp för idag. Resten kommer i början av juli, och så fort jag har råd och kan få en tid blir det samma sak på höger arm.

Jag är trött ikväll och har inte orkat jobba. Men med tanke på vad kroppen har att tackla nu så är det inte konstigt om den är lite trött. Så nu ska jag sköta mig så bra jag bara kan, mycket vitaminer och nyttig mat och hoppas på att läka riktigt bra.
Men nöjd – det är jag verkligen!

Här är bilder. Tatueringen är inplastad till imorgon, så det går inte att se den särskilt bra, men litegrann går det säkert att skymta den.