Hägglund viftar med kvoteringsskynket

07 söndag Feb 2010

Posted by in Politik och samhälle

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

I dagens DN ger sig Göran Hägglund i debattartikeln ”Kvoteringsoffensiv väntar efter en rödgrön valseger” i polemik med den rödgröna jämställdhetspolitiken, som fråntar individen hennes fria val till förmån för kvotering. Hägglunds resonemang bygger på vad Peter Eriksson (mp) sa i den senaste partiledardebatten på en fråga om det inte är föräldrar som vet vad som är bäst för sina barn. ”Jo, så är det om man ser till varje person, men inte om man ser till det samlade resultatet, blev svaret!” (från Hägglunds artikel)

Som ni redan vet tycker jag inget vidare om någon av de nuvarande blockens jämställdhetspolitik, men att oppositionen skulle sätta likhetstecken mellan jämställdhet och kvotering skulle jag inte säga. Frågan är mycket större än så.

Man kan ha hur påstått goda intentioner som helst, men jämställdhet måste inte betyda kvotering. Och ska inte betyda kvotering. Ändå genomsyras svensk debatt av föreställningen att kvotering skulle vara en självklarhet.

Är det inte tid att lyfta debatten från kvoteringsfrågan och börja diskutera vad våra olika partier faktiskt menar med jämställdhet? För mig känns det som en ganska naturlig början. För kvotering som en ovanifrån pålagd tvångströja tror jag inte på; det riskerar bara att väcka en väldig massa negativ debatt om att individen fråntas sitt fria val, för att inte tala om misstankar om att en kvinna fått ett jobb på grund av sitt kön och inte sina meriter. Att män ofta får en topposition på grund av att sitt kön av sina samkönade höjdarkollegor talas det tyst om, liksom att många högutbildade och kompetenta kvinnor har chefer som har sämre utbildning (jag har flera kvinnor i den situationen i bekantskapskretsen) och känner sig hotade av dessa yngre, driftigare, smartare och mer välutbildade kvinnor och därför endast med yttersta tveksamhet skulle släppa upp dem ett pinnhål till i hierarkin.

Kvotering är en vansklig väg att gå. Om frågan drivs för hårt blir den antidemokratisk genom att den fråntar individen hennes rätt att själv välja, men om den inte drivs så förblir troligen de rådande strukturerna precis som de är. Jag är väldigt bestämd i att ingen ska komma och tala om för mig vad jag ska tycka och tänka och hur jag ska leva mitt liv, men jag är beredd att lyssna och få mitt tänkande ifrågasatt. Om jag själv märker att jag har fel tycker jag inte om det, men är inte för stolt och envis för att (i vissa fall) ändra mig. Det krävs något för att människor ska ifrågasätta och förändra ett invant tänkande och ibland behövs det en gnutta tvång för att ändra på djupt rotade mönster. Det finns inget som säger att kvinnor skulle vara sämre utbildade, mindre kompetenta och sämre lämpade än män att sitta i bolagsstyrelser – så varför är det fortfarande fler män än kvinnor där? Likadant kan jag inte se varför det ska vara så känsligt att ens diskutera att fler män borde ta ut föräldraledighet – att ge dem möjligheten att vara föräldralediga – för det är ett faktum att alldeles för många män inte tar ut någon alls. Det hänvisas ofta till ekonomiska skäl och individens fria val, men när det innebär att mannen ifråga inte får samma möjlighet som kvinnan att vara hemma med sitt barn, är det inte en jämställdhetsfråga då?

Vi kristdemokrater är för jämställdhet och lika möjligheter mellan man och kvinna. Det är så självklart att det inte ska behöva sägas. Men vi ser också att det finns gränser för vilka tvångsmedel politiker har rätt att ta till. Vi är därför också det parti som konsekvent värnar den enskildes fria val och motsätter oss kvotering.

Men Göran Hägglund, vad vill ni göra för de kvinnor som upplever att de på grund av de rådande strukturerna i samhället faktiskt inte får lika möjligheter som männen? Papporna som inte får samma möjligheter att vara hemma med sina barn? Kvinnorna som trots lika hög kompetens som männen ändå slår i det där glastaket just för att de är kvinnor? Ibland kan en politik som bygger på individens fria vilja tyvärr cementera gamla mönster bakom den fina frihetstanken. Hur ska de bakomliggande strukturerna som bevarar ojämlikheter förändras för att ge män och kvinnor de lika möjligheter du skriver om?

Studenter förbjuds blogga om politik

06 lördag Feb 2010

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar

Jag läste på GP.se i morse att studenter i Lund förbjuds blogga om kontroversiella frågor som politik och religion och höll på att sätta morgonkaffet i halsen. Har de månne missat en liten detalj som yttrandefrihetsgrundlagen? Nu är det väl lite oklart om just bloggar faller in under denna grundlag och dess uppgift att värna om yttrandefrihet ”i andra medier än tryckta skrifter, till exempel radio och tv”, men att försöka styra vad människor skriver om låter lite märkligt.

Jag gick vidare till Sydsvenskans artikel om samma ämne, som gav lite fler upplysningar. Det handlar inte generellt om studenter vid Lunds Universitet, utan om en liten grupp (i nuläget 10) studenter vid institutionen för Service Management som i syfte att locka studenter bloggar. Riktlinjerna är dessutom framtagna tillsammans med studenterna, eller åtminstone några av dem.
Undvik att:
• Skriva nedlåtande om föreläsare, gästföreläsare, personal eller studenter på
Campus Helsingborg.
• Skriva något om någon enskild person som kan uppfattas som kränkande, då
det kan utgöra ett brott mot personuppgiftslagen.
• Skriva om kontroversiella ämnen som religion och politik
• Citera någon utan deras godkännande
Några av riktlinjerna känns väldigt självklara medan andra, som att man i princip inte får kritisera föreläsare och personal eller skriva om religion och politik, är lite mer mystiska. Matilda Brook Welin, en av studenterna bakom bloggruppen och riktlinjerna, påpekar att ”så länge kritiken är konstruktiv ska man inte skyffla något under mattan” men att man bör ta kritik mot utbildningen med kursansvarig.

Gunilla Jarlbro, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds Universitet, påpekar att inte få diskutera politik och religion ”är som att inte diskutera samhällsfrågor”.

Om man tittar i privata företag är det andra regler för vad man får säga och vem. På ett universitet får vem som helst gå ut och kritisera verksamheten. Det är en princip som är viktig att värna om.

Det här är helt klart inte vanliga studentbloggar, utan lobbybloggar med syfte att skapa en positiv inställning till institutionen för Service Management och Campus Helsingborg. Det borde kanske framgå också. För en fri blogg är just det: fri. Utan andra begränsningar än de lagstadgade. Ingen ska någonsin komma och tala om för mig vad jag får eller inte får skriva om i mina privata bloggar. Om jag däremot skulle skriva för en blogg som representerar ett företag eller en organisation, och därigenom genom mina ord representera dem, är det en annan fråga. Jag är skribent; jag gör skillnad mellan mitt privata och professionella skrivande. Men den skillnaden får gärna framgå i det aktuella mediet.

Jag är lite förvånad över studenterna som ställer upp på detta och hoppas att de även har privata bloggar där de fritt kan skriva om sina liv, kritisera utbildningen och dåliga föreläsare (för dem har nog alla vi som studerat råkat ut för) och skriva om aktuella samhällsfrågor. För även om det finns ett syfte så är det väldigt märkligt att inskränka studentbloggares yttrandefrihet.

Barbariska sedvänjor och ett stort feltänk i hederskulturen

04 torsdag Feb 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Jag vet inte hur många som undgått DN:s artikel den 4 februari om en 16-årig flicka som begravdes levande i Anatolien (Turkiet). Hennes ”brott”? Hon hade manliga vänner. Den här typen av barbariska sedvänjor lever kvar än idag, och inte bara i Turkiet, Pakistan, Afghanistan och andra avlägsna delar av världen. Hederskulturen finns även bland oss. Den ser inte likadan ut överallt, men den finns och är en del av det pågående kvinnomordet.

Att en kvinna drar vanära över släkten genom att prata med en man, eller ha manliga vänner, bygger på en otroligt mystisk syn på kvinnans heder och sexualitet. Mig veterligt har en kvinna aldrig blivit vare sig av med oskulden eller gravid av att samtala med någon (möjligen med undantag av den där jungfrufödseln) och för de allra flesta kvinnorna i världen leder ett samtal inte med säkerhet till sex. Tror männen i de här kulturerna på fullt allvar något annat? Eller handlar det om något så enkelt som att kvinnan ifråga inte blint lyder sin fars order om att i princip vara hemma och osynlig för världen?

Men det som verkligen förbryllar är att det är kvinnorna som straffas om de blir våldtagna. Genom att bli stenade, levande begravda, levande brända, ihjälslagna, skjutna eller förskjutna. Var sker felet i att inte se att ansvaret väl borde ligga på den aktiva parten, förövaren, och inte på offret? Är det inte förövaren som dragit skam över släkten och borde straffas? Vi vet ju att våldtäkter används som vapen för att dra skam över såväl familjer som släkter och folkgrupper – varför är det då den drabbade som ska straffas? Ska man se till barbariska sedvänjor hade Eddans blodsfejder tett sig lite mer begripliga. Men att straffa offret? Nej, det är helt obegripligt och drar i min syn att se det bara ytterligare skam över familjen.

Det ska bli spännande att se hur det turkiska rättsväsendet behandlar den mördade flickans gripna far och farfar. Om Turkiet blundar för barbariet borde kanske den där dörren till EU bli lite trögare att öppna (och ja, jag tycker att man borde kunna dra tillbaka medlemskap för länder som inte klarar av att uppfylla mänskliga rättigheter).

Det här är bara ytterligare en av raden av nyheter om kvinnovåld och kvinnomord, det som Per Wirtén har kallat för ”männens globala krig mot kvinnorna” (se bl.a. Expressen den 17/1) som möter oss dagligen. Det går inte att slå upp en tidning utan att läsa om nya våldtäkter och våldtäktsförsök, kvinnomord, -misshandel, -våld och -förtryck, av såväl fysiskt, psykiskt, strukturekonomiskt och socialt slag. Någonstans måste någon reagera. Vi är många som reagerar, men än så länge är det många som bara bläddrar vidare. Jag kanske låter tjatig, men vi får den värld vi skapar och accepterar och jag kan inte acceptera det här.

Ibland häpnar man verkligen eller Att skjuta en annan kvinna i ryggen

04 torsdag Feb 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Ingen kan väl ha undgått utnämningen av Birgitta Ohlsson som EU-minister. En stark kvinna med egen vilja som röstar emot partiet när dess åsikter inte stämmer överens med hennes och som är uttalad feminist. Äntligen en feminist i regeringen! Här har vi en liberal som jag kan identifiera mig med och som hade kunnat få mig att förbli liberal – om det inte vore för att (fp) inte följer samma liberala linje som Ohlsson.

Tyvärr har de flesta reaktionerna på hennes utnämning kretsat kring det enkla faktum att Birgitta Ohlsson ska ha barn i juli. Först förekom det spekulationer om att hon skulle missa valrörelsen och vara inaktuell som EU-minister på grund av just en förestående födsel, sedan har kritiken haglat över att hon kommer att fortsätta arbeta trots att hon har fått barn. Jag vet inte vilken planet kritikerna kommer från, men för de flesta av oss är det naturligt att livet går vidare efter att man fått barn. Vi lever inte på 50-talet!

Ohlsson skriver själv i sin blogg:

Jag är gift med en modern man och inte en dinosaur. Jag har föräldrar, vänner och ett stort nätverk av underbara människor som backar upp mig i ur och skur.

Fast ibland undrar jag verkligen om inte 50-talets kvinnosyn lever kvar starkare än vad jag trott (min tro bygger i det här sammanhanget på mina egna åsikter och erfarenheter och åsikterna hos dem som jag umgås med). Inte minst när jag läser Eva Sternbergs debattinlägg i onsdagens Expressen: Birgitta Ohlsson borde stanna hemma.

Min första tanke är att detta måste vara ett dåligt skämt, för inte kan det väl idag finnas kvinnor som på fullt allvar säger följande:

Mina båda döttrar har jag absolut inte uppmuntrat att lämna sitt kvinnokön för att bli generaldirektörer eller styrelseledamöter i börsnoterade bolag. Efter det att jag hade startat mässan Kvinnor Kan stod det helt klart för mig, att vi kvinnor inte ska lämna våra hem överhuvudtaget. Ska vi göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas.

Det här är alltså skrivet av en av initiativtagarna till Kvinnor Kan, det vill säga någon som jag i min relativa enfald trodde kunde betraktas som feminist. Men icke! Det här är nämligen ungefär så långt från jämställdhetstänkande och feminism jag kan tänka mig. Åh, vad KD måste ha jublat när de läste Sternbergs inlägg. Kanske vill de rent av ha med henne i valrörelsen, så som de tidigare flörtade lite lätt med Anna Anka. Bakåtsträvande kvinnor som anser att kvinnans plats är i hemmet och hennes roll att ta hand om barnen. Det måste vara mumma för antifeministerna.

I min värld finns det inget könsförnekande i att en kvinna vill förverkliga sig själv eller göra karriär, inom vilket fält det vara månde. Vi har väl ändå kommit så långt i utvecklingen att en kvinna kan vara både kvinna, mamma och ledamot i en bolagsstyrelse, läkare, minister, president eller rent av överbefälhavare. Könet sitter inte i mitt yrke. Jag måste medge att det känns lite kränkande att det finns kvinnor, med relativt hög profil, som idag, 2010, tycks anse att vissa delar av arbetsmarknaden ska vara stängda för kvinnor för att vi, om vi ger oss in på dem, leker män. Hur absurt är inte det? Låt gå för att jämställdhetstanken är relativt bräcklig även i 2000-talets Sverige, men så bräcklig? Hjälp!
Hon är inte bara en farlig förebild. Hon visar också att hon inte har förstått något om sig själv, om livet och vad det innebär att bli förälder.

Birgitta Ohlsson säger att vi inte kan leva i en förgången tid. Men hon är ingen föregångare, hon är en kvarleva från den tid när vi inte förstod vad barn behöver.

Jag är helt övertygad om att Birgitta Ohlsson, som den intelligenta kvinna hon är, noga har tänkt över sin livssituation och det förestående moderskapet (man har trots allt nästan 9 månader på sig att planera) innan hon tackade ja till ministerposten. Att inte noga väga för och emot inför en sådan utnämning vore rent ut sagt korkat, oavsett om den utnämnde är en kvinna eller man. Så hon är nog oerhört medveten om vad som komma skall. Så tvärtom mot att vara en farlig förebild tycker jag att Ohlsson är en stimulerande förebild; en kvinna som visar att man inte behöver ge upp hela sitt liv för att man ska bli mamma.

Och det det är klart att barn är ett stort ansvar och att de har behov. Men inte kan deras behov vara att klänga en hemmabunden mamma i kjolarna hela dagarna. Barnet har ett behov av närhet, närvaro och stimulans av någon vuxen, det behöver inte nödvändigtvis vara just mamman. Vad är det för fel på pappan som närhetsfaktor och förebild? Eller en konstellation av mamma+mamma eller pappa+pappa, plus minus mor- och farföräldrar och ett stort nätverk av vänner? Barn behöver trygga vuxna som mår bra, är närvarande och kan skänka trygghet, värme och stimulans.
om det vore så, att vi har kommit på något som är friskt och ändamålsenligt genom att göra fäderna till babyskötare och kvinnorna till arbetare i hierarkierna utanför hemmen, hur kommer det sig då att vi mår så dåligt?
(Eva Sternbergs blogg, den 3 februari)
Jag är ärligt talat inte säker på att hemmafrun är lyckligare än karriärkvinnan. Personligen skulle jag snart klättra på väggarna av att vara hemmabunden med ett barn, alldeles oavsett min kärlek till detta barn, för jag har ett så stort behov av stimulans att jag skulle bli fördummad, deprimerad och olycklig. Men just det, ja, jag är ju ingen riktig kvinna heller.

Min syn på feminism, som jag kommer att brodera ut vid ett senare tillfälle, går till stor del ut på att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och möjligheter att utvecklas och förverkliga sig själva. Ingen ska komma och tala om för mig att jag är en förrädare mot mitt kön oavsett vad jag väljer, och givetvis innebär mitt val också att jag tar konsekvenserna av valet. Det som verkligen stör mig i just det här fallet är att det är en annan kvinna som tar sig rätten att döma ut Birgitta Ohlsson som en dålig mor redan innan hon fött barn.
Vi kvinnor är så fruktansvärt fega, så inställsamma och så djävliga mot varandra[…]
Vi är så livrädda och ägnar oss åt så vansinniga saker och dyrkar fel gudar och äktar fel slags män, att vi inte vågar stå upp för något. Inte för oss själv och inte för våra döttrar eller våra svärdöttrar eller några andra kvinnor!
(Eva Sternbergs blogg, den 15 januari 2009)
Just så. Det är väl lite synd att just Sternberg är ett sådant praktexemplar på just detta beteende, att döma av hennes elaka totalsågningar av Ebba Lindsöö och Yrsa Stenius i sin blogg. Så länge kvinnor kritiserar och baktalar varandra är jag rädd att jämställdheten kommer att förbli lite lätt krackelerad, för det spelar verkligen motståndarna i händerna. Jag har mina åsikter, men försöker verkligen att inte fördöma andra kvinnor för deras val – så länge de inte dömer mig för mina.

Ytterligare en bra reaktion på samma debattinlägg: Kvinnans plats i hemmet?

Hur blev det så här nu då?

01 måndag Feb 2010

Posted by in Fri(sk)het, Om mig

≈ 3 kommentarer

Ibland får man insikter helt på egen hand, ibland rycker andra in och säger något som tränger rakt in och blir en insikt. En Stor och Viktig Insikt, till och med. Det är nämligen helt otroligt vad bra det går att mörka sanningar för sig själv. Ok, det har inte varit någon katastrofalt stor mörkning, men – hur ska jag säga – ett litet steg tillbaka i utvecklingen. Fast det är nog egentligen inte tillbaka, även om jag tänker så, utan en påminnelse om något som det är dags att ta nästa dust med.

Jag tänker inte på mig som kontrollerad nuförtiden, inte så som anorektiska och perfektionistiska Super-Lisa var, men har väl tvingats inse att jo, nog finns det ett visst mått av självkontroll och lite större självbehärskning än nödvändigt kvar. Och det är synd, för jag behöver den inte – i själva verket står den i vägen för mig – och dessutom sätter den sig i kroppen och påverkar dansen. För jag kan ljuga hur mycket som helst för mig själv i vardagen, glömma att känna efter och tappa bort känslorna, men i dansen går det inte att ljuga. Där märks det.
Jag tror att jag vet vad det beror på, åtminstone till en del, men inte riktigt hur jag ska lösa det.

Så här är det (tror jag, åtminstone till viss del): Jag är en superfysisk person som har ett stort behov av närhet, beröring och rörelse. Ett enormt stort behov, till och med. Beröring var min viktigaste väg ut ur ätstörningen, mitt sätt att bryta ner murarna tillräckligt för att återta kroppen och börja släppa fram känslorna. Det är så jag fungerar i alla situationer; min kropp är ett superviktigt redskap för inlärning, känslor, uppfattning… Jag blir stressad om jag inte får utlopp för överskottsenergi och känslor genom fysisk aktivitet och mår dåligt utan beröring. Och det var längesedan, alldeles för längesedan, jag hade en nära fysisk relation och verkligen fick tillfredsställt behovet av närhet och beröring. Jo, underbara vänner har stora famnar och många kramar, men det är här det blir lite komplicerat.

När jag inte får beröring och bristen av den blir för stor är det som att murarna reser sig igen och jag liksom sluter mig inom mig själv. Det är en jättegammal försvars- och överlevnadsmekanism jag har: jag måste hålla ihop mig själv för det finns ingen annan som håller om mig. Förr brukade jag ge alla andra mycket mer av det jag behöver, mer massage, fler kramar osv, men att ge när man egentligen behöver få är tyvärr en inte helt fungerande sublimering. Ändå är det svårt att bryta, och ungefär tusen miljoner gånger svårare att själv be om något så… privat? personligt? nära? Jag vet inte om jag får orden rätt nu, för det här är så gamla mönster som jag sällan har försökt sätta ord på att jag får leta lite extra efter just orden. För det är inte bara så att jag sluter mig om mig själv och bygger upp lite skyddsmurar när jag saknar beröring och närhet, utan jag hamnar dessutom i ett tillstånd där jag nästan ryggar undan från beröring. Drar mig för att be om den, söka upp den. Kanske är jag rädd för att en droppe när jag behöver ett hav ska göra för ont, väcka för mycket saknad; kanske känner jag mig bara för sårbar. Det sista jag vill – någonsin – är att verka behövande, klängig, jobbig (detta ord som det krävdes månader i terapi att släppa, med hur mycket extratid som helst för att jag skulle få tid på mig att komma över spärrar och få ur mig det viktiga utan att känna mig pressad). För jobbig ”får” jag faktiskt inte vara. Jag ”får” inte ställa krav, vara behövande… ni märker hur gamla tankemönster kommer tillbaka? Jag är ju den där starka, fria kvinnan som har tusen peppande ord och tankar och energi och lösningar för alla andra; inte får väl jag visa mig behövande?

Under året i England revs många gamla, djupt rotade murar, och jag tänkte länge inte ens på dem. En del av dem reste jag i rent försvar efter några jobbiga händelser, som för att värja mig från dem, men kunde mer eller mindre riva dem igen. Nu är de här igen, och det gör ont att erkänna att jag någonstans än en gång känner ett behov av att hålla ihop mig så mycket att jag begränsar mig, håller inne med känslor, stänger ute andra och låser mig i kroppen. Faktum är att jag tappat bort kroppen lite grann, dragit mig lite tillbaka från att vara helt närvarande i kroppen till att mest vara närvarande i huvudet, vilket sannerligen inte hjälper mig att uttrycka det jag vill i dans, eller få kroppen att samarbeta. Hur ska den kunna det när jag inte är närvarande i den? Jag vill inte ha det så, och jag vill verkligen inte stänga av känslorna eller stänga ute andra. Det finns inga vinster att hämta där.

Ett litet ytterligare dilemma i att stänga av kroppen är att det blir lättare att vara självdestruktiv. Inte så att jag är tillbaka i gamla självskadebeteenden, de dörrarna är fortfarande låsta och saknar lockelse, men tillräckligt för att förstöra mitt sockerfria facit. Jag känner igen självsabotage och meningslös självdestruktivitet när jag ser dem och det blir inget mer av den varan nu. Det är mest irriterande att de alls finns där.

Murarna är inte lika höga eller tjocka som förr, de är nog i själva verket ganska bräckliga, som pärlemor, även om de ser imponerande och hårda ut. Problemet i att riva dem är att jag inte vet hur. Hittar vare sig hackan eller dynamiten. Dynamit hade hursomhelst varit en dålig idé, lite för våldsam, för någonstans finns det nog ett värde i att bit för bit riva murarna. Jag har ju ändå byggt dem för att jag känt ett behov av att skydda mig bakom dem. Men de är lite för trånga för att jag ska kunna utvecklas, och kontrollen ger en stelhet som jag inte vill ha. Så om någon har en murbräcka eller en hacka att låna ut, eller kan hjälpa mig lite på traven med ett hål utifrån, så vore det bra. Jag behöver plats att andas, röra mig, breda ut mina vingar. Jag vill inte vara för kontrollerad!

Det fina är ändå att jag är medveten nu, och det ger mig en möjlighet att förändra. Det här har kommit upp igen för att jag är redo att släppa och gå vidare, för att ge mig chansen att förändras och utvecklas. Och jag tar chansen. Jag vet ännu inte riktigt hur, och har en känsla av att jag nog inte kan forcera processen så som jag skulle vilja, men ett bit i taget måste ändå räcka långt.

Stop Rape Now

31 söndag Jan 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

“The extreme violence that women suffer during conflict does not arise solely out of the conditions of war ; it is directly related to the violence that exists in women’s lives during peacetime.”
–Women War Peace: The Independent Experts’ Assessment, UNIFEM 2002

Upp till 500 000 kvinnor våldtogs under folkmordet i Rwanda, så många som 64 000 i Sierra Leone och över 40 000 i kriget i Bosnien-Hercegovina. 4 500 i en enda provins i Kongo-Kinshasa på bara 6 månader, och varje dag blir hundratals kvinnor våldtagna i Darfur.

Det här är inte bara enstaka handlingar som begås av individuella soldater, utan en militär taktik i syfte att dra vanära över och demoralisera kvinnor, slita sönder samhällen och kontrollera befolkningar.

Många kvinnor och flickor utsätts för tortyr och stympning inför ögonen på sina familjer, andra görs gravida för att förändra den etniska balansen i regioner. Alla drabbas av de fysiska, känslomässiga och sociala följderna av våldtäkt.

Det här måste få ett slut, men vi behöver er hjälp. Tillsammans kan vi åstadkomma en förändring genom att hjälpa till att ändra de attityder som vidmakthåller våld mot kvinnor, genom att förändra lagar och politik som låter förövarna gå straffria, genom att stå enade för att sätta stopp för detta brott mot mänskligheten. Tillsammans kommer vi att sätta stopp för våldtäkter.
Stop Rape Now: UN Action Against Sexual Violence In Conflict (eller UN Action) är ett samarbete mellan 12 FN-organisationer i syfte att sätta stopp för sexuellt våld i krig och konflikter. För precis som jag skrivit om tidigare pågår detta, i detta nu, 2010. Det handlar inte om individers snedsteg eller lust att kränka kvinnor, utan är ett systematiskt vapen som drabbar flickor och kvinnor. Sexuellt våld i konflikter är ett brott mot mänskligheten, könsmord, och en mycket medveten strategi för att förödmjuka och demoralisera motståndare, skrämma befolkningar och ödelägga samhällen och familjer. Kvinnor och flickor utsätts dessutom för sexuella övergrepp och utnyttjas av dem som har till uppgift att skydda dem.

Många tycks betrakta det sexuella våldet som en tragisk men ofrånkomlig konsekvens av konflikter och flyktingströmmar, en attityd som låter förövarna förbli ostraffade och tystar offren. Det är också en återspegling av att kvinnan och hennes kropp inte anses tillräckligt mycket värda för att resa sig upp i en gemensam protest. Brott mot mänskligheten är inte något som kan lösas på lokal basis, utan en fråga för oss alla. Vi har alla ett ansvar att agera, att inte sitta tysta.

UN Action drivs av några grundprinciper (från UN Actions broschyr; min översättning):
  • Våldtäkt är inte en ofrånkomlig konsekvens av krig. Det måste stoppas.
  • Könsbaserat våld, inklusive sexuellt våld, är ett brott mot grundläggande mänskliga värden och rättigheter.
  • Försök att sätta stopp för och svara på sexuellt våld måste även riktas mot könsskillnader, värna om och stärka kvinnors rättigheter och ge kvinnor ökad egenmakt (empowerment).
  • Kvinnor är ofta ledande i kampen mot sexuellt våld och för fred. Deras röster måste vara vägledande i arbetet och handlingsprogrammen.
  • Det är mycket viktigt att män och pojkar på ett konstruktivt sätt är delaktiga i arbetet för att hjälpa till att förhindra och svara på sexuellt våld i konflikter.
  • Fungerande metoder och befintliga program mot sexuellt våld måste förstärkas.
  • Sexuellt våld i konflikter och straffrihet för förövare av dess brott är några av historiens största tystnader.
  • Vi har alla en skyldighet att agera.

Ja, vi har en skyldighet att agera, att ta del av vittnesmålen utan att vända bort blicken och vilja glömma. De som utsätts för våldtäkter och övergrepp i krig, och överlever, har ingen chans att glömma. De är våra medsystrar. Kan vi verkligen förtränga det våld som kollektivt riktas mot oss som kvinnor? Kan vi klicka bort webbsidan, stänga av TV:n, bläddra vidare i tidningen och glömma det vi sett, glömma det som dagligen drabbar andra kvinnor? Du frågar dig kanske vad du kan göra, vilken skillnad du kan åstadkomma, men genom att skriva om det, prata om det gör du redan mycket för att medvetandegöra och ifrågasätta. Alla stora förändringar måste börja hos oss själva. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.


Vi må vara förskonade från krig, men inte ens i vår s.k. civiliserade del av världen går kvinnor fria från sexuellt våld, eller könsbaserat våld. I stort sett varje dag läser jag om nya våldtäkter – till och med i den här bittra vinterkylan! – och det går inte en dag utan att jag påminns om hur kvinnor betraktas som mindre värda och deras kroppar bemöts med hat och likgiltighet. Det är mycket möjligt att några av er tycker att jag tar i och tjatar om den här frågan, men hur skulle jag kunna göra på något annat sätt? Jag vet att jag har varit ytterst förskonad från det könsmord som pågår i hela världen, men är också själv i högsta grad medveten om det jag har drabbats av och de följder det har och har haft för mig. För hur stark, fri och självständig jag än är, så kommer jag ibland på mig med att av rädsla hålla tillbaka mig själv för att undvika att hamna i situationer som jag redan upplevt. Kvinnor ska inte behöva vara rädda för att vara sig själva. Och det är vi själva som måste revoltera mot rädslan, räta på ryggen, lyfta ögonen från marken och med fast blick förkunna att det räcker nu. Vi är värda att försvara och försvaras, ingen har rätt att kränka oss i vare sig ord eller handling. Det måste börja med att vi vet om vårt värde och står upp för det, och för rätten att försvara oss.

Det kungjordes idag att Margot Wallström av FN-chefen Ban Ki-Moon har utsetts till FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krigsdrabbade länder. Det är bland annat det här arbetet, realiseringen av FN-resolution 1820 om sexuellt våld i krigsdrabbade länder, men också om kvinnors utsatta situation generellt i dessa länder och deras roll i återuppbyggnaden efter en konflikt. Jag hoppas att hon kan åstadkomma något och inte minst att hon kan aktualisera den här frågan i svensk politik.

Besök Stop Rape Now, ta del av vittnesmålen och gör det du kan för att ändra de rådande attityderna. Blunda inte. Låt inte tystnaden fortsätta.

Bakåtsträvande i mörkblå kostym

31 söndag Jan 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Just nu pågår Kristdemokraternas kommundagar i Jönköping, och trots att jag av naturliga skäl inte har ägnat dem särskilt mycket tid eller energi, har det jag sett gjort mig rejält upprörd. Det började i torsdags då jag såg ett inslag i SVT:s rapport. Glada KD-medlemmar viftade med plakat med texten ”Mer medmänsklighet”, något jag tycker känns som ett hån med tanke på den milt sagt obarmhärtiga människosyn som genomsyrar alliansens socialförsäkringspolitik. Sedan var det KD-medlemmar som talade om att tydligare nischa partiet till höger om M, eftersom det finns utrymme där. Befinner sig inte KD redan till höger om M? Är de inte redan det mörkblåaste av de blå partierna? Men visst, det är bra om de är tydliga. Höger om M finns utrymme för en mörkblå/brun sörja tillsammans med SD. Är det de väljarna som KD försöker attrahera i ett försök att klamra sig kvar över 4%-spärren?

Men det som verkligen upprörde mig var pratet om att lagstifta mot kvotering. Mot? M gick ju nyligen ut med att det kan bli nödvändigt att lagstifta om kvotering för jämnare könsfördelning i börsbolagens styrelser, ska ett av de andra allianspartierna då gå åt motsatt håll? M försöker bli det nya feministpartiet, så som de i förra valet satsade på att framställa sig som det nya arbetarepartiet, medan en av deras allierade gör tvärtom.

Tyvärr är pratet om att lagstifta mot kvotering inget nytt för KD, utan bara alltför välbekant. Det är inte ett parti som värnar om kvinnors och mäns lika ställning, vare sig i samhället eller familjen. Ja, de döljer det bra bakom en retorik kring individens valfrihet och att kunskap ska gå före kön, men vad löser det när det fortsätter vara kvinnor som drabbas, kvinnor som får lägre löner, som tvingas till deltidsarbeten? När det finns ett systemfel går det inte att lösa problemet genom att prata om valfrihet. Jag är inte för regleringar för sakens skull, jag är alldeles för mycket liberal i grunden för det, men vissa inbyggda tankefel som den rådande könsmaktordningen kräver lite mer för att en gång för alla förändra. Att stoppa huvudet i sanden ger ingen förändring.

KDU lanserade igår sitt nya jämställdhetsprogram, We Can Do It! – utan kvotering. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men det gör mig lite rädd att unga kristdemokrater idag tycks ha en allt annat än modern syn på jämställdheten. För faktum kvarstår: det finns ett könssegregerat tänkande djupt rotat i även vårt svenska samhälle, som är anledningen till löneskillnader och svårigheten för kvinnor att komma fram i styrelser i såväl privata som offentliga bolag och myndigheter.

Charlie Weimers, KDU:s förbundsordförande, skriver följande i sin blogg:

Kampanjen är en del av KDU:s arbete för att formulera en borgerlig jämställdhetspolitik. På måndag tar vi med kampanjen ut på skolorna, för att prata med elever om kvotering, genus, kunskap, kompetens, jämställda löner och lika möjligheter. Jag är optimistisk. Att döma av reaktionerna på min debattartikel igår (och av många diskussioner ute på skolorna), så finns det en längtan efter ett alternativ till radikalfeminismen.

Jag undrar lite vad det är de definierar som ”radikalfeminism”. Är det all feminism som strävar efter att bryta upp den rådande könsmaktordningen till förmån för äkta jämställdhet, där kvinnor och män får lika villkor att skapa det liv de vill ha? Alla som talar om att man kan behöva lagstifta för att råda bot på en under årtusenden djupt inarbetad kvinnosyn? Som anser att genusfrågor är viktiga och att genus är en naturlig del av alla sammanhang? Eller är det helt enkelt alla som inte tycker som KDU? Ja, i så fall är jag radikalfeminist. Fast det är jag nog på många sätt, även om jag absolut inte är någon anarkafeminist.

Tongivande i KD:s jämställdhetspolitik är Alice Teodorescu, som var initiativtagare till nätverket ”En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra”. Detta nätverk har en i grunden intressant tanke, och formulerar sig själva som:

En särskild plats vikt åt kvinnor som inte sväljer samtidens alla sanningar utan eftertanke. En plats för kvinnor som både vill och kan. Som inte är offer för omständigheterna, strukturerna eller andra uppdiktade konstruktioner. En plats för de som saknar genen som styr den kvinnliga avundsjukan, har dumpat Jante och som numera vågar ta risker. Med andra ord kvinnor, som inte drivs av rädslan för att misslyckas utan av möjligheten att lyckas.


Teodorescu definierar sig inte som feminist, och nätverket vill bryta sig loss från radikalfeminismens ok, som har tagit fokus från sakfrågorna. Starka, självständiga, lysande kvinnor i all ära – jag sticker inte under stol med att jag är allt det – men det är inte riktigt så lätt att komma tillrätta med den systematiska ojämställdheten.

I detta nätverk hymlar vi inte med att vi är kvinnor. Vi är tvärtom stolta över det! Vi skäms inte för oss utan bejakar rätten att vara eleganta och feminina och knivskarpt kompetenta. Samtidigt. Vi kopierar inte manligt beteende, manligt kläd- eller kroppsspråk. Vi kan ändå aldrig bli riktigt bra män. Så varför då nöja sig med att vara bleka kopior när alternativet kan vara färgsprakande original


Ja, varför? Sedan när kan en feminist inte vara kvinnlig, snygg och intelligent? Sedan när kan inte en feminist vara i högsta grad ett original? För mig innebär feminism att bejaka individen. Jag är kvinna, högintelligent, kompetent och stolt över det, men jag ser inte till kvinnligt eller manligt i mina beteenden och kvalitéer. Jag anser att alla kvinnor har rätt att vara som de är och klä sig som de vill utan att diskrimineras och kritiseras av sina medsystrar. Det är alltför sällan fallet. Jag har stött på hård kritik från feminister av olika slag för att jag sminkar mig, ofta bär kjol och höga klackar och inte sticker under stol med att jag är kvinna och älskar det! Som feminist är det för mig främmande att fördöma en annan kvinnas stil eller livsval. Jag förstår det kanske inte, men jag har inte rätt att döma henne.

Charlie Weimers skrev också i fredagens SvD en debattartikel om vikten av en kristdemokratisk jämställdhetspolitik. Han anger att KD har tre alternativ:

Det första är att låta det vara som det är. Analysen bakom denna strategi bygger på att Kristdemokraterna inte vinner val på jämställdhetsfrågorna, eftersom borgerliga jämställdhetsivrare har tre feministiska alternativ att välja bland.

Det andra är att ta efter Nya Moderaternas partiledning, och acceptera det feministiska problemformuleringsprivilegiet. Det politiska priset för detta är en reträtt från valfrihet inom barnomsorgen och föräldraförsäkringen.

Det tredje alternativet är att formulera en jämställdhetspolitik som utmanar radikalfeminismen. I sådana fall är ambitionen att låta jämställdheten komma ut ur genusgarderoben. Detta kan ske genom ett ifrågasättande av 50/50 som ett absolut villkor för jämställdhet till förmån för principen om lika möjligheter, ett avvisande av varje form av kvotering samtidigt som kunskap och meriter framhålls och genom en analys av kvinnors lägre löner där det individuella perspektivet ersatt genusglasögonen. För mig och KDU är alternativ tre det självklara alternativet.

”det feministiska problemformuleringsprivilegiet”. Jo, man tackar! Sedan när är det den starkare, överlägsne parten som ska ha konkretisera och peka på problemen? När problemet ifråga är till deras favör är självklart problemformuleringen ointressant. Ökad jämställdhet är per se inte ett hot mot valfriheten. Jag är själv mycket nyfiken på hur man bedriver en jämställdhetspolitik utan genusperspektiv, för det måste väl vara det som avses med att ”låta jämställdheten komma ut ur genusgarderoben”.

Maria Wilhelmsson tar i en krönika i Kristdemokraten den 26 januari avstånd från Nya Moderaternas feministiska nyorientering, som hon anser är en ”förnedrande offersyn”:

Moderaterna orienterar sig nu mot en radikal feministisk ideologisk syn på kvinnor och män som inte hör hemma i en borgerlig regering. Det är förnedrande för kvinnor att alltid betraktas som offer. Det är inte bra för kvinnors självkänsla, mäns självbild eller relationerna mellan könen. I synnerhet är det dåligt för unga kvinnors självbild och självförtroende att matas med föreställningen om att det egna könet är det som ständigt är drabbat av orättvisor.

Naturligtvis är det inte heller bra för unga mäns självbild att pådyvla bilden av att män är överordnade kvinnor och att bli betraktade som förtryckare, potentiella våldtäktsmän, pedofiler och kvinnomisshandlare. Det är nämligen det som följer av att definiera maktstrukturerna i samhället på ett kollektivistiskt och förenklat sätt.

Nej, en sann feminism utmålar inte det ena könet som överordnat det andra, utan försöker tvärtom att tvätta bort tanken på mannen som överordnad kvinnan, denna tanke som än idag lever kvar i hela världen. Jag är själv stark motståndare till att måla upp någon som offer, men det är ett faktum att kvinnor ses på ett annat sätt än män. Könsmaktordningen är en konstruktion, men kan bara dekonstrueras genom att vi faktiskt belyser den. Att tiga är att acceptera och vidmakthålla.

Det är dock inte alla KDU- och KD-medlemmar som tycker så här. Det är jag medveten om, och jag hoppas att motståndarna inom partiet också får komma till tals. Mest av allt hoppas jag dock på att vi på morgonen den 20 september i år har en omritad politisk karta, med mindre mörkblått och en gnutta mer rosa.

Könsmord och könssjälvmord 2010

29 fredag Jan 2010

Posted by in Citat

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Det här är delvis en uppföljning och fortsättning av inlägget Kvinnors tystnad ett samhällsproblem? från den 22 januari. Men det är också en reaktion på en krönika, ett blogginlägg och tankar som spinner vidare utifrån det enorma samhällsproblem som könsmord, gendercide, utgör.


Katrine Kielos skriver i sin ledare i dagens Aftonbladet, Kvinnohatet är vår tids största skam, på temat kvinnohat och det våld som kvinnokroppen utsätts för runt om i världen. Hon tar sitt avstamp i den etymologiska definitionen av ordet vagina som ”slida, skida”, dvs i betydelsen svärdsskida. Mannen betraktar kvinnan som ett hölje åt hans svärd. Och i det sexuella våldet som äger rum i såväl krigshärdar (bl.a. Kongo Kinshasa idag, tidigare i Bosnien Herzegovina) som i våra så kallat civiliserade områden använder han inte bara sitt skinnsvärd för att penetrera och fylla henne, utan även vapen och diverse tillhyggen. Ofta med livslånga men till följd. Det här sker idag. 2010. Jag undrar nu som jag undrade när jag förra veckan läste Per Wirténs ”Könsmördare” i Expressen varför det är så tyst om det. Varför säger ingen något, varför blir det inte ett ramaskri?

Och så undrar folk varför jag är feminist…

Callisto skriver ett mycket välformulerat svar på Kielos ledare, Om hatet mot kvinnokroppen, där hon frågar sig var omvärldens fördömande finns.

Jag tror tyvärr att en anledning till att detta inte sker ännu i den grad man kunde önska eller förvänta sig, är kvinnosynen också i den ”civiliserade” världen. Kvinnan är helt enkelt inte så mycket värd ännu, inte ens den egna inhemska modellen, att det skulle vara intressant att ge sig ut i världen för att försvara vår rätt till våra kroppar, och våra liv.

Tyvärr är jag böjd att hålla med. Det är mycket lättare för oss som påstår oss leva i den civiliserade världen att vända bort blicken, stänga av TV:n, gå tillbaka till Facebook och glömma. Att vi genom vår tystnad accepterar är det nog få som tänker på. Vår passivitet blir ett tyst godkännande av det som sker våra medsystrar – det våld som dagligen drabbar vårt kön, vår kollektiva kvinnlighet.

Jag upprepar än en gång Ursula Le Guins ord:

The power of the harasser, the abuser, the rapist depends above all on the silence of women.

Det är inte männen som ska resa sig upp i protest och hävda vårt värde som kvinnor, utan vi kvinnor. Så länge vi accepterar att kvinnokroppen behandlas som ett objekt för mannens maktbehov och lustar kommer det att pågå; så länge vi tiger om det könsförtryck och könsmord som pågår, accepterar vi det. Jag kan inte acceptera att den i mitt tycke helt fantastiska kvinnokroppen reduceras till ett hål för mannens behag att göra vad han vill med. För vad är ett hål egentligen? Tomhet, ett intet, något man inte behöver ta hänsyn till för det finns ju inte. Hålet är avsaknad av innehåll. Är det så ni vill bli betraktade, systrar?

Men hatet mot kvinnokroppen går längre än till det rent fysiska sexuella våldet, längre än till de systematiska fysiska, psykiska, sociala och ekonomiska kränkningarna mot kvinnor. Det riktas mot kvinnor på ett mycket mer sinnrikt sätt, nämligen i form av skönhetsindustrin. Att skapa och underblåsa kvinnors osäkerhet över sina kroppar, rent av hat mot sina kroppar, är ett mycket effektivt sätt att hålla kvinnor på plats och få oss att frånta oss själva mycket av den kraft och makt vi egentligen besitter. Det blir ett perfekt sätt att få oss att förminska oss själva, hindra oss själva från att ta plats i samhället, från att leva den enorma styrka som kvinnor besitter (vi kan ju för sjutton hakar föda barn – det kan inte en man!), och tar fokus från orättvisorna och könsdiskrimineringen. Skönhetsen är helt enkelt ett mycket effektivt vapen för att hålla kvinnan tillbaka, fast i ett fälla av osäkerhet och kroppshat.

Den som är osäker är mindre benägen att ställa sig upp och protestera, och lätt att få tyst på. Det räcker ofta med en kränkande kommentar om en kvinnas utseende för att hon ska bli tyst. Efter andra världskrigets relativa uppsving för kvinnornas värde i samhället kom en motreaktion i form av en fokus på kvinnan som söt prydnad vid mannens sida, den perfekta hemmafrun vars uppgift var att i lugn och ro skapa det perfekta hemmet och ta hand om den perfekta familjen. Nu behövdes hennes tjänster inte längre på arbetsmarknaden. Och många kvinnor lydde. Kvinnan reducerades åter till ett objekt. Till en mottagare av handlingar, inte utförare av dem.

Skönhets- och modeindustrierna är mångmiljardbranscher. De ändlösa raderna med bantningspreparat och kosmetiska ingrepp, underviktiga modeller och retuscherade reklambilder säljer genom den osäkerhet som många kvinnor har; osäkerheten inför sitt eget värde i en värld där målet alltför ofta tycks vara perfektion. Inte minst den perfekta kroppen och det perfekta utseendet. I stället för att ta makten över våra liv och kroppar försöker alltför många av oss att förminska och förändra, objektifierar kroppen i stället för att inse att den är en del av oss och något vi kan använda för vår enorma styrkas och lyskrafts skull. Det pågår dagligen och stundligen en självobjektifiering av kvinnokroppen, som är ett lika stort hot som könsmord. Som faktiskt är ett allvarligt led i samma könsmord, om än i mindre våldsam form och utan andra förövare än vi själva. Genom hatet mot våra kroppar objektifierar vi oss själva och begår våld mot våra kroppar och vår kvinnlighet, mot oss själva. Det är disempowerment i händerna på oss själva. Hur ska vi kunna resa oss upp och protestera, höja våra röster och raka i ryggen stå starka i ljuset av vår enorma styrka om vi förminskar oss själva och berövar oss denna styrka? Om vi gör oss till samma tomma objekt som männens svärdsskidor? Är inte det ett långsamt könssjälvmord?

I vissa länder sker könsmordet genom mord på flickbebisar, abort av flickfoster, systematiska våldtäkter och mord på kvinnor, hedersmord, kvinnomisshandel som undgår straff eller rentav sanktioneras av stater, brister i vården för kvinnor och flickor, politisk och ekonomisk diskriminering; i andra stater sker det genom att kvinnor lockas och luras att glömma bort vilka de är i osäkerhet över och hat mot sina egna kroppar. Resultatet blir detsamma. Kvinnorna förblir svaga, tysta, tigande. Det är vår tystnad som låter det fortsätta. Accepterar du? Det gör inte jag.

Kielos frågar sig också vad i kvinnans kön det är männen hatar så. Kanske att vår ”erektion” inte sviktar och sviker på samma sätt som deras kan? Eller att vi kan ”go for hours” om vi så vill? Att den utövar en så stark lockelse på dem att de ibland ballar ur? Att vi kan utöva denna lockelse, men säga nej om vi inte vill? Jag förstår verkligen inte.

Jag förstår inte heller varifrån detta hat kommer, eller denna rädsla som lett till hat. Men jag förstår en sak: Vi kan säga nej. Vi har en plikt att säga NEJ om vi inte ställer upp längre. Jag har sagt mitt nej. Har du?

JO-anmälan mot Försäkringskassan

29 fredag Jan 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

Etiketter

Jag driver inget personligt korståg mot Försäkringskassan, även om det antagligen kan te sig så. Men jag tycker att rätt ska vara rätt. Och det är inte rätt att behandla människor så som FK gör. Det är inte heller rätt att låta människor gå helt utan ersättning i månader, så som sker på grund av evighetslånga handläggningstider, registreringsmissar och märkliga beslut som behöver överklagas. Nu riktar Justitieombudsmannen (JO) kritik mot Försäkringskassan efter att ha granskat ett antal fall där människor har fått vänta på beslut och ersättning i flera månader.

Det rör sig om 13 fall vid Försäkringskassor runt om i landet som JO riktar allvarlig kritik och kräver åtgärder mot. Kritiken gäller långsam handläggning, otillräcklig dokumentation, felaktig information, passivitet, bristande service och kunskapsbrister. Det gäller till exempel en person som fick vänta i 8 månader på beslut om ersättning, trots att Fk visste att vederbörande saknade annan försörjning, en person som fick vänta i 6 månader på att få ett pensionsärende omprövat eller ett omprövat beslut om föräldrapenning som tog 5 månader. Handläggningstiderna är verkligen helt orimliga. Kan myndigheten inte sköta sina åtaganden inom rimlig tid får de väl anställa fler handläggare. Svårare än så får det inte vara.

Jag har hört flera fall då gravida kvinnor sjukskrivs på grund av så svåra foglossningar och andra problem under graviditeten att de tvingas till havandeskapspenning, bara för att sisådär ett halvår senare, när barnet är fött, få avslag. När det är med råge för sent att gå tillbaka till arbetet för att få någon inkomst. Några månader utan inkomst är för en del av oss några månader för mycket. Alla har inte en buffert i form av en årslön på banken.

Socialförsäkringsminister Kristina Husmark Persson säger till SVT:s Rapport att hon ser allvarligt på kritiken och att hon förväntar sig att

Försäkringskassan agerar med stor beslutsamhet och åtgärdar de brister som har uppdagats. Det här är inte acceptabelt.

Nej, det är inte acceptabelt. När Fk dessutom har fått ökade anslag med 600 miljoner kronor för att rätta till problemen med handläggningstider och bristande tillgänglighet får vi väl hoppas att de också gör det. Men risken är att de ”rättar till” problemen med sämre underbyggda beslut eller beslut som fattas med blicken för hårt fäst på regeltolkningar, utan utrymme för individens situation. Fast vänta – det är ju så det är idag.

FK:s regler slår hårt

28 torsdag Jan 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Nej, jag är inget fan av Försäkringskassan. Mina ärenden har de visserligen skött mindre gräsligt illa än många andra man hör talas om (jag blev bara av med en halv månads ersättning förra vintern pga bristande information och fick ingen ersättning alls förrän flera månader i efterhand eftersom handläggningstiden är vad den är), men de nya reglerna är verkligen makalösa. Eller kanske inte reglerna i sig, utan hur de tolkas. För det finns helt klart människor som har missbrukat det tidigare systemet, som har arbetsförmåga men kunnat gå sjukskrivna i åratal utan att det verkar ha gjorts några utredningar av arbetsförmågan eller satts in några rehabiliteringsinsatser. Jag vet också flera personer som gått långtidssjukskrivna men som under tiden arbetat svart. Fusket ska helt självklart bort, men de nya reglerna och alliansens syn på långtidssjukskrivna verkar bygga på att nästan alla är fuskare.

Försäkringskassan hade redan innan en märklig syn på arbetsförmåga. Halvtid innebär till exempel, talade min handläggare om, att man arbetar 4 timmar om dagen, 5 dagar i veckan. Som egenföretagare ser tillvaron inte sådan ut, inte heller om man arbetar i skift eller enligt schema. Då är halvtid snarare 20 timmars arbetsvecka, men se det accepterar inte FK. Och om du inte kan komma upp på morgonen och börja arbeta när normala människor börjar arbeta, då har du i stort sett ingen arbetsförmåga. Enligt de gamla reglerna i alla fall. Dessutom måste du ha samma arbetsförmåga under hela året; årstidsbundna svåra depressioner fungerar inte, inte heller tillstånd som går i skov. Det innebär att människor jag känner till har fått gå långtidssjukskrivna och/eller med förtidspension bara för de inte kan anpassa sig efter FK. För jag tror ärligt talat inte att arbetsmarknaden i sig måste vara riktigt så stelbent att halvtid är 9-13 måndag till fredag.

För mig har räddningen varit att jag är egenföretagare och mer eller mindre bestämmer över min tid. Hade jag försökt förvärvsarbeta med en vanlig anställning så hade nog den där förtidspensionen från 1998 blivit betydligt längre, eftersom jag har varit i behandling, med inte bara inläggningar utan även terapitider och läkarbesök som – hör och häpna – har förekommit på arbetstid. Jag har dessutom tack vare egenmakt över mina arbetstider kunnat arbeta även under perioder med sjukdom, depression, ångest och en allt värre trötthet, i och med att jag kunnat börja arbeta senare på dagen och sitta längre in på kvällar och nätter.

I och med de regler för långtidssjukskrivna som trädde i kraft den 1 juli 2008, och som vid årsskiftet innebar att ett ca 16 000 personer utförsäkrades från FK, tycks arbetsförmågan plötsligt bedömas på ett annat sätt. Om du har varit sjukskriven i 364 dagar under en period om 15 månader, kanske fått förlängd sjukpenning i 550 dagar och inte anses tillräckligt sjuk för fortsatt förlängd sjukpenning, så ska du ut på arbetsmarknaden. Eller rättare sagt till Arbetsförmedlingens arbetslivsintroduktion. Enligt AF själva innebär den att man tillsammans med deras experter och arbetsförmedlare i individuellt anpassade aktiviteter går igenom vad individen har för möjligheter att återgå i arbete och lägger upp en handlingsplan. Det låter bra, men för en person som varit helt sjukskriven under lång tid kan det vara ett enormt steg att gå till daglig aktivitet med fasta tider. Den som lider av smärta pga en whiplashskada, reumatism eller fibromyalgi, eller av depression, ångest eller sömnstörningar har inte alltid orken till hela dagars aktiviteter, för att inte tala om det där att få kroppen att komma igång på morgnarna! Och den som klarar av att arbeta halvtid, men under den tillåtna ramperioden varit halvtidssjukskriven blir plötsligt halvtidsarbetslös och ska delta i arbetslivsintroduktionen på halvtid. Annars blir det ingen ersättning. Här blir det stelbent om man inte kan anpassa efter individens faktiska förutsättningar.

Än värre blir det när man betraktar reglerna för fortsatt förlängd sjukskrivning. Enligt Försäkringskassans eget dokument kan du få det om du:
• vårdas på sjukhus eller får omfattande vård utan att vara intagen på sjukhus
• riskerar att allvarligt försämras i din sjukdom om du arbetar eller deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program
Du kan också få förlängd sjukpenning i vissa fall om du på grund av sjukdom har fått sådan avgörande förlust av verklighetsuppfattningen och förmågan att orientera dig att du inte kan tillgodogöra dig information.
De här formuleringarna har gett upphov till ganska skrämmande tolkningar hos FK, vilket vi kan läsa om i dagens Aftonbladet. AB har tagit del av en vägledning för FK:s handläggare, som går igenom exempelfall och FK:s bedömning av dessa fall.

  • En man, i exemplet kallad Aram, har så svåra ryggsmärtor att han varken kan stå eller sitta längre stunder. Försäkringskassan bedömer att han är för sjuk för att delta i Arbetsförmedlingens program. Ändå bör han inte få förlängd sjukpenning eftersom ”han inte ligger på sjukhus eller får omfattande vård i hemmet, att han inte har en avgörande förlust av verklighetsuppfattningen och han löper ingen risk att bli allvarligt försämrad i sin sjukdom.”
  • Avslag får också Murat som efter flera halsoperationer måste sondmatas och får vård i hemmet varje dag.
  • Och Erika som brutit båda benen och en arm i en cykelolycka.

Gemensamt för exemplen är att Försäkringskassan inte bedömer hur sjuk man är, utan hur omfattande vård man behöver eller om man riskerar att bli allvarligt sämre av att delta i arbetslivsintroduktionen.
Här tycks alltså tolkningen vara att om du inte är inlagd på sjukhus så har du arbetsförmåga. Det överensstämmer inte med vad FK skriver. Och jag undrar hur någon tror att en person som har brutit båda benen och en arm ska kunna arbeta, eller hur att behöva hjälp att bli sondmatad flera gånger om dagen går att kombinera med ett vanligt arbete. Hur tänker de? Tänker de alls?