Jag har aldrig varit den som tycker om att lämna dörrar på glänt när jag lägger något bakom mig och går vidare. Jag har varit på eller av, gett allt eller inget, haft dörren öppen eller stängd. I nästan alla fall har beslut varit definitiva, lämnar jag något bakom mig är det borta och jag vänder inte tillbaka. En stängd dörr förblir stängd. Vissa dörrar var svåra att stänga, som till ätstörningen, och hade en tendens att gå upp trots att jag trodde att jag hade stängt dem, men de flesta var stängda. Låsta. Glömda.

Det tog till exempel 15 år att öppna dansdörren igen efter att jag bestämde mig för att jag aldrig skulle bli bra nog för ett professionellt dansliv och vare sig brann tillräckligt eller hade tillräckligt stort självförtroende för att ens satsa på det. Den dörren stängdes snabbt och hårt, för jag kunde inte gå från den nivån av engagemang som jag hade haft till hobby. I 15 år saknade jag dansen, saknade den rörelsens poesi som uppstår när musik, kropp och rörelse blir till ett och allt annat upphör, saknade det språk som aldrig går att ersätta med ord, uttrycket som bättre än något annat ger form åt mina känslor. I 15 år längtade jag, men dörren var stängd. Tills jag bestämde mig för att öppna den med en helt ny typ av dans. Samma dörr, men till ett annat rum. Och även den dörren har jag varit nära att smälla igen flera gånger. Det är bara lite svårare nuförtiden; jag är uppenbarligen inte lika svartvit; jag har mellanlägen mellan av och på. Eller så är vissa saker bara alldeles för viktiga för att ge upp.

När jag stängt dörrar har jag också stängt dörren för känslorna kring det som finns bakom den. Undermedvetet har det väl handlat om en försvarsmekanism, ett försök att fly bort från det som varit smärtsamt – out of sight, out of mind – och under lång tid har det också fungerat. Framför allt när dörrarna har handlat om beslut jag fattat, där jag inte för en sekund har ångrat eller någonsin tror att jag kommer att ångra. Men så händer plötsligt något och lager av obearbetade känslor väller fram. Känslor som jag, rent rationellt, tycker borde vara avklarade eftersom de hänger ihop med saker i det förflutna. Fast känslor är ju sällan rationella. Och för varje år som går, för varje lager av minnen, obearbetade känslor, gamla sår och annat som jag skalar av, för varje varv av spiralen jag kommer närmare kärnan av den som är jag, blir det tydligare att det går inte att ta sig runt den där bearbetningen. Känslorna måste gås igenom, förr eller senare. Eller kanske rättare sagt: i sin tid. Ibland krävs det några års andrum innan de kan bubbla upp, och bearbetningen kan ta allt från minuter till månader, kanske rentav år. Allt har sin tid, och den tiden kan man nog inte förändra.

Jag har alltid betraktat mig som en problemlösare: Jag ser problem, letar lösning och löser. Men när det gäller mig själv har det blivit svårare att göra det. Visst, konkreta problem är en sak, men när man (jag) inte kan sätta fingret på vad problemet är, då är det oftast något annat. Och de senaste veckorna har jag börjat inse vikten av att låta saker ta den tid de tar, att släppa fram det som kommer och låta det vara. Ibland finns det inte mycket annat att göra. Jag kan inte forcera eller lösa hur gärna jag än vill. Det innebär inte att jag är särskilt bra på att släppa fram, eller bara låta saker vara. Jag är mänsklig: jag vill minimera jobbiga saker och slippa allt som gör ont. Men det finns en process och den måste få ha sin gång, för annars kommer jag aldrig att bli färdig med den. Känslorna måste hänga med. Jag skrev om processen härom dagen i en av mina andra bloggar.

Trots att insikten om att allt måste få ta den tid det tar inte direkt är något jag inte redan känt till, så var det först förra veckan som jag verkligen förstod det, hela vägen in. Ni vet de där insikterna som plötsligt är så klara att man inte förstår varför man inte såg det förr. Så kändes det. Jag vet ärligt talat inte om det finns något jag kan göra för att underlätta processen eller göra den kortare, eller om det finns någon som andra skulle kunna göra; det enda jag vet är att jag måste gå igenom processen, jag måste känna mig igenom känslorna innan jag är klar med dem och kommer ut på andra sidan. Det är då jag nästan skulle vilja sätta upp en skylt med ”Varning! Bearbetning pågår”, för det är inte som om jag går oberörd genom vare sig känslor, minnen eller processen som sådan.

Jag vet inte om det finns känslor bakom varje dörr, men om de finns kommer jag tids nog att märka det. Allt har sin tid, och allt är som det ska vara om det som måste komma ut åtminstone kan få sippra fram genom dörrspringan. Kanske är det inte så enkelt som jag alltid tänkt att smälla igen dörrar, låsa dem och kasta bort nyckeln…