Kategoriarkiv: Empowerment

Saker som stärker mig. Personlig utveckling, inspiration m.m.

Dröm stort

02 lördag Jan 2010

Posted by in Empowerment

≈ 4 kommentarer

Vad har du för drömmar inför det nya året? Det nya decenniet? Ditt liv?

Tillhör du en av dem som, så som jag var förr, inte riktigt vågar drömma eller hoppas av rädsla för att bli besviken? Eller är du en ständig drömmare, som låter drömmarna flyga förbi utan att riktigt någonsin ta fasta på dem? Våga drömma, och dröm stort! Den som inte drömmer, som inte vågar sätta upp de där snudd på omöjliga målen, kommer heller aldrig särskilt långt. Den som drömmer om lite får också lite.

Sätt dig och skriv ned vad du drömmer om, och våga vara specifik. Så specifik som möjligt, till och med. Hur ska du kunna dra till dig det du önskar dig om du inte vet vad det är? Hur ska Gudinnan, Gud, Brahman, kosmos, universum, eller vilken högre kraft du tror på kunna veta vad som ska skickas åt ditt håll om du inte vet vad du vill ha? På det sättet blir du dessutom själv klarare över vad du faktiskt vill och riktar din energi mot det. Ju tydligare du är, desto lättare blir det att få det du vill. Säg att du önskar dig en partner och inte är tydligare än så. Hur ska du då kunna träffa den perfekta partnern? Önskar du dig vem som helst kanske det är precis vad du får – och jag tror inte att vem som helst är den du egentligen vill ha. Så var specifik!

Var tydlig i vad du önskar dig, fyll dina önskningar och drömmar med intention och var öppen för att låta dem slå in. Lev drömmen – arbeta för den, så ska du se att du når den till sist. Dröm högt och stort, så kommer du att nå högt och stort också. Inget är omöjligt och bara du sätter gränserna.

Nytt år, nytt blad

01 fredag Jan 2010

Posted by in Empowerment, Livet

≈ Lämna en kommentar

Nyss hemkommen från urmysigt, lugnt nyårsfirande. Inget fylleslag, ingen 5-rätters middag som man däst rullar hem från. Skratt, prat, vänskap och kanske en liten endorfinkick… Strålande fullmåne och inte ett dugg trött.

Har en massa tankar i huvudet om vad jag vill fylla det här tomma arket som är 2010 med (hur lång tid kommer det att ta innan jag vänjer mig vid att skriva 2010?). Processerna som framför allt satte igång under den andra halvan av 2009 följer med in i det nya året, och det nya decenniet, och har än så länge bara varit de första vacklande stegen mot något mycket större och omvälvande. Något som jag ännu inte vet mer om än just att det är större, omvälvande och en fortsättning på det jag har åstadkommit och bejakat. Det är spännande och lite skrämmande – fast vänta lite. ”Lite skrämmande” är ju spännande, hur spännande som helst.

Tar steg för steg mot klarhet i vad jag vill göra. Vad jag vill arbeta med, vilka jag vill arbeta med och för. Ett litet tankehinder dyker snabbt upp: Men vad har jag att komma med? Vad har jag att erbjuda som inte redan femtielva andra, med finare diplom och intyg, kan erbjuda? Ja, jag känner mig otillräcklig för att jag inte har papper på vad jag kan och vet. En stor utmaning är att stå stark i min sanning och kunskap och hävda mig, trots att jag inte har kurser och studier bakom mig som kan styrka och belägga det jag vet och kan. Jag har lärt mig av livet, av sunt förnuft, av egenstudier, öppenhet och lyhördhet och en fantastisk förmåga att snappa upp och pussla ihop saker.

Kanske är det så enkelt som att sätta mig och skriva ned vad jag är bra på, vad jag kan och vill och se hur långt det räcker. Där det inte räcker tillräckligt långt finns det kanske kurser eller andra vägar att gå. Jag behöver bara våga lita på mig själv, på att jag räcker till. Fast det gör jag ju inte och det vet jag. Eller? Kanske ska försöka lita på att jag kommer att räcka till. Fokusera på det jag vill och inte hänga upp mig så på alla ”hur”.

Det finns också annat som jag verkligen önskar mig och inte vet hur mycket jag vågar hoppas på. Ett 2010 i kärlekens tecken – vore det för mycket att begära?

Psykiskt rubbad?

17 torsdag Dec 2009

Posted by in Empowerment, Ideal och identitet

≈ 4 kommentarer

Jag snubblade in på en dansbekants blogg och läste följande (för att inte hänga ut skribenten lägger jag inte in webbadressen):

Homosexualitet, bisexualitet, en man i en kvinnas kropp och tvärt om…..jag vågar påstå att dessa läggningar är psykisk rubbning av något slag. Om man utgår från att jag tror Gud skapade oss för att leva som man och kvinna, då är alla andra läggningar avvikande. Avvikande beteende har sin orsak. Orsaken kan vara någon (ärftlig) psykisk rubbning man lever (omedvetande) med. Det kan också vara att läggningen är framkommet starkt av en själv och vara byggda av åskter, värderingar eller motsättningar (motsättningar- ”vara” för att sätta sej emot normaliteten). En värdering kan sätta hårda spår och bli fast förankrat hos människan, man kan därför lätt (psykiskt) inta position som tex homosexuell.
Den psykiska rubbningen kan också bero på konsekvenser av sin uppväxt som barn eller annat hälsotillstånd i nuläget.

Nog för att jag vet att tjejen ifråga är djupt kristen, men hon har aldrig varit fördömande inför mig utan tvärtom väldigt trevlig. Vi har diskuterat tro och snuddat vid kvinnlig andlighet och där har hon verkat accepterande. Jag börjar misstänka att hon inte har förstått att jag är flata. Eller så är hon aningen mer accepterande i praktiken än i teorin.

Men det gör mig lite mörkrädd att människor fortfarande anser sig ha rätt att utifrån sin egen tolkning av Bibeln göra sig till tolkar för kristendomen/kristna och fördöma sina medmänniskor. För det första bygger det i allmänhet på en gammaltestamentlig kristendom, och enligt det jag lärt mig från söndagsskola och framåt så följer kristna framför allt det Nya testamentet. Johannes 3:16, Jesus dog för våra synder, gyllene regeln, kärleksbudskapet…? I min värld och så som jag har lärt mig om kristendomen är kärleksbudskapet centralt – eller borde vara – och det rimmar väldigt illa med fördömanden av människor med utgångspunkt från vem de älskar.

Jag har varit psykiskt rubbad på riktigt, jag har till och med papper på det, och jag vet att det inte är tillstymmelsen av en rubbning att bejaka den jag är. Homosexualitet togs bort som en psykisk diagnos den 19 oktober 1979, så det finns inte heller några som helst diagnostiska belägg för att jag skulle vara psykiskt rubbad.

Jag var 14 när jag förälskade mig i en tjej, och var i samma veva intresserad av en kille. Att jag var bisexuell var aldrig något som helst problem för mig, utan helt självklart. Jag försökte passa in, har trots mitt egensinne fallit för att man som kvinna ”ska” ha en man och verkligen försökt. Med några har det fungerat, men allt mindre så ju mer åren gått. Jag kan ha sex med en man, det är hur enkelt som helst (och de är verkligen så enkla!) men det ger mig inget särskilt, och jag tänder inte känslomässigt på män. Trots det tog det ända fram till i början av sommaren innan jag tog det sista steget ut ur självförnekelse och försök att passa in, skalade av det sista lagret av sociala masker och steg in i min sanna kraft, i ljuset av min sanning, den jag innerst inne är.

Det känns lite sorgligt att jag trots allt lät mig tyngas ned av den sociala acceptansens ok så länge, att jag var 35 innan jag till sist erkände fullt ut vem jag är. Jag tycker inte om vare sig etiketter eller stereotyper, lever mitt liv på mitt sätt, enligt mina värderingar. Och jag tar konsekvenserna. Jag har levt hela mitt liv med konsekvenserna av att försöka vara någon annan än den jag är, och det är slut på det.

I min världsåskådning ligger rubbningen i att inte acceptera och bejaka den man är av rädsla för vad andra ska tycka. Kärleken borde ändå vara större än rädslan…

Fokus

04 onsdag Nov 2009

Posted by in Empowerment, Om mig

≈ 2 kommentarer

Jag har funderat en hel del på fokus de senaste dagarna, mycket beroende på att jag för tillfället känner mig otroligt ofokuserad. Inom mental träning betonar man vikten av att sätta ett mål och ha fokus på målet. Om man inte vet vad man vill och vart man vill komma blir det svårt att komma dit, och att arbeta utan fokus blir ofta lite planlöst. Vilset. Vilket inte är så konstigt eftersom man inte har ett verkligt mål. Den som inte siktar på något kommer inte heller någonstans.

Samtidigt kan det vara lätt att tappa fokus, framför allt när det där Målet man har ligger en bit bort i fjärran och vardagen tränger sig på med allt annat. Men det fina med fokus är att det ju bara är att ta tillbaka den när man har tappat den. Och en hjälp på vägen är att dela upp Målet i delmål, där man betar av ett mål i taget på vägen mot Målet, och också berömmer sig för varje uppnått delmål. För vem orkar behålla fokus hela tiden på något som kräver arbete och kanske inte ger utdelning förrän om flera år?

Tappad fokus kan bero på att det där målet inte längre är så viktigt, att andra saker tränger sig före för att man prioriterar annorlunda. Då är det dags att fundera på om man kanske ska revidera målet. För de stora målen i ditt liv ska vara betydelsefulla för dig, annars tappar du intresset för dem. Om det är fallet kanske du behöver sätta dig ner ett tag, granska målet och dina tankar från alla håll, och plötsligt finns där kanske en lösning. Att något är viktigt för oss vid en punkt i livet innebär inte att det alltid kommer att förbli så. Fokus får inte göra oss stela och oföränderliga; förändring är ofta en del av processen mot större livsmål.

Jag märker att jag tappar fokus när stressen blir för stor och flera saker pockar på min uppmärksamhet. I nuläget måste jag prioritera de jobb som kommer, även om det hackar upp min tid och gör att jag går miste om viktig, sammanhängande tid att planera vad jag ska göra härnäst, vart jag ska gå nu, hur jag ska ta mig vidare från en livskostym som känns för trång. Så jag försöker i stället vara närvarande i det jag gör, men de senaste dagarna har inte heller det gått särskilt bra. Jag är helt enkelt frustrerande ofokuserad nu. Plockar gång på gång upp fokus, men tappar den igen. Mycket frustrerande.

I ett försök att ta reda på varför letar jag lite bra citat om fokus att ha som inspiration och börjar reda ut tanketrasslet. Stress är helt klart en faktor, för ingen klarar av att behålla fokus på för många saker samtidigt som oro gnager. Och när oron blir för stor, så tar den över och då flyttar jag blicken bort från målet till det som oron gäller. Problem här och nu vinner över drömmar och mål som ligger en bit bort. Men det gäller att veta vad som verkligen är ett problem som måste åtgärdas nu och vad som bara är oro och katastroftankar.

En annan faktor är tvivlet som fortfarande ligger alltför nära under ytan. När det gäller fokus så är det faktiskt så enkelt att vi får mer av det vi fokuserar på, genom att vi riktar vår energi mot det. Våra tankar skapar vår verklighet och dit jag riktar min fokus är oftast dit jag går. Jag kan välja att fokusera på det som är fel i mitt liv, eller på det som är rätt. Om jag stirrar mig blind på mina tillkortakommanden kommer jag inte leva upp till min potential; tänker jag att jag kommer att misslyckas så kommer jag att sätta upp hinder för att lyckas och skapar en självuppfyllande profetia; om jag lägger fokus på tvivlen kommer jag aldrig att våga leva drömmen. Och på det sättet blir inga mål nådda.

Det handlar om att sätta ett mål, fokusera på det och inte förlora målet ur sikte. Skulle jag tappa fokus är det bara att fästa blicken framåt igen.

Det handlar om att prioritera bland det jag vill så att jag ger mig möjligheter till fokus på mål: Hur ser mina prioriteringar ut? Lägger jag tid på saker som faktiskt varken tar mig närmare mina mål eller ger mig något annat? Kan jag se det jag måste göra som ett sätt att komma närmare andra mål? Saker jag gör, gör jag det för min skull eller för någon annans?

Det handlar också om att fokusera på min potential – inte på mina begränsningar. När jag lägger mitt hjärtas önskan bakom något och fokuserar på det med mina intentioner och min energi så är det självklart att jag kan uppnå det.

Marcia Wieder, en amerikansk motivationstalare och s.k. drömcoach, har sagt (min översättning):
”Fokusera mer på din önskan än på dina tvivel, så kommer drömmen att sköta sig själv. Du kanske blir förvånad över hur lätt det går. Dina tvivel är inte lika starka som dina önskningar – om du inte gör dem starkare.”

Jag går vidare, plockar upp fokus igen och fäster blicken på målet, mot det jag vill och drömmer om.

Anledningar att inte kunna eller anledningar att kunna?

01 söndag Nov 2009

Posted by in Citat, Empowerment

≈ Lämna en kommentar

Some men have thousands of reasons why they cannot do what they want to, when all they need is one reason why they can.

~Martha Graham

Det här citatet av Martha Graham gick rakt in. Det är ju så sant! Hur ofta är det inte så oändligt mycket lättare att komma på anledningar att inte kunna göra något vi vill än anledningar att kunna göra det? De där anledningarna att inte kunna göra något kallas även för ursäkter. Hur många av oss har inte tusen ursäkter på lut när vi ska göra något, men väldigt få anledningar att göra det?

Hur blev det så? Var någonstans på vägen började jag använda ursäkter i stället för att bara göra något? Vem lärde mig det – mamma, mina skolfröknar, ”samhället”?

När jag tänker efter, så är det mer regel än undantag att människor kommer med ursäkter i stället för handling; anledningar att inte göra något de vill, snarare än anledningar att göra det. Ännu värre: Hur många gånger händer det inte att vi kommer med ursäkter utan att ens försöka? Och på det sättet kommer vi inte framåt. För en sak är säker: Framsteg föds inte ur ursäkter.

Egentligen är väl det enda som krävs ett förändrat tankemönster, där vi bejakar och är aktiva i stället för att blockera, förkasta och vara passiva. Tänk om jag nästa gång jag kommer på något jag vill göra slår bort ursäkterna och i stället tar fasta på alla anledningar att faktiskt göra det?

Det är precis så jag försöker göra idag – och om jag sedan inte lyckas med det jag ville, ja, då har jag åtminstone försökt och tagit chansen att lyckas. En ursäkt ger mig inte ens den chansen.

Som att hoppa från 10-meterstornet

17 lördag Okt 2009

Posted by in Empowerment, Personlig utveckling

≈ 2 kommentarer

För en dryg månad sedan fick jag veta att förlaget jag har jobbat åt inte längre kommer att ge ut författaren jag översätter. I ett slag försvann halva min årsinkomst, eller mer än det, och det är inte som om jag under de här tre åren har varit tvungen att tacka nej till motsvarande mängd uppdrag. Så allt känns lite skakigt.

Jag har alltid hört att de fem första åren som egen är de svåraste, sedan är man etablerad och bör klara sig. Det viktiga ordet i sammanhanget är ”bör”. Jag har varit egen i nio år, och de senaste åren har mina inkomsten sjunkit stadigt. Det känns som om översättarbranschen är väldigt konjunkturkänslig, plus att det hela tiden utvecklas nya verktyg som ska spara arbete och därmed pengar. För att inte tala om att marknaden översvämmas av byråer som bjuder under varandra och betalar översättare allt mindre. Jag får nästan varje vecka ”erbjudanden” från företag i Baltikum som håller en prisnivå som man i stort sett inte skulle överleva på i Sverige. På nio år har jag inte kunnat höja mina arvoden, trots att jag ligger bra till i kundernas kvalitetsgranskningar, för vad händer om jag gör det? Jobbet går till någon som begär en lägre ersättning. Det är köparens marknad.

Men vad händer nu? Kan det här vara en spark i baken, ett tecken från en högre makt om att det är dags att satsa på något jag brinner för? Det är en utmaning – vågar jag anta den?

Förra helgen fick jag en fråga om jag ordnar workshops eller ceremonier och ritualer, och samma fråga har dykt upp några gånger det senaste halvåret. Så det kanske är dags att gå från tanke till handling, från dröm till verklighet. Jag har något att erbjuda, något jag kan, något jag brinner för. Men är det någon som vill ha det?

Redan före min dedication för två år sedan började jag skissa på planer till ceremonier, och det arbete jag har gjort med självkänsla och med kvinnlig andlighet skulle troligen räcka till för ett antal workshops och cirklar. Inte tillräckligt för att försörja mig på, men kanske för att inte gå back om jag ordnade något. Sedan jag kom hem från Glastonbury och bestämde mig för att stanna kvar i Sverige har jag väntat på rätt tillfälle. Jag har väntat på kallelsen, på tecknet som talar om att NU, nu är det dags. Nu är människor redo. Samtidigt har jag begravt mig lite i allt annat – oron över en allt mer berg-och-dalbaneliknande arbetssituation, pengastress, normalt liv – och lagt det andliga arbetet åt sidan. Inte så att jag glömt det, utan mer så att jag har gjort det till något privat. Vilket inte alls är så Gudinnan vill ha det. Det är inte det hon har tänkt för mig.

Sedan slutet av sommaren har jag funderat: Vad kan jag göra med det jag kan, men inte har papper på att jag kan? Sverige känns så otroligt fyrkantigt ibland, att man måste ha högskolepoäng eller diplom för att kunna något, när de där pappersbitarna inte säger ett smack om vad någon faktiskt kan. Jag erkänner att jag fastnar i samma tänkande: Om jag inte har ett fint diplom eller intyg från ett välrenommerat institut, eller åtminstone ett utdrag ur LADOK, hur kan jag då säga att jag kan något? Fast å andra sidan utger jag mig inte för att kunna något som jag inte kan, eller ha en titel som på något sätt är skyddad. Ändå håller jag mig tillbaka på grund av avsaknaden av papper… Ursäkter, ursäkter.

Det jag funderar på idag är formerna för vad jag vill göra: Vad? Var? När? Hur? Men den sista frågan – hur – är egentligen sekundär. Om jag bestämmer mig för vad jag vill göra och lägger mina intentioner och min energi bakom det, så kan jag också manifestera det. Drömmen blir verklighet först när jag lever den. ”Hur” är inte en fråga som jag har svaret till, det svaret kan jag lämna över till Gudinnan, försynen, Universum – vad jag nu vill kalla det.

Gång efter annan fastnar jag på ”hur”, tvekar, tvivlar på att jag kan och vågar, på att jag kan luta mig tillbaka i trygg förvissning om att allt kommer att bli precis så som det är meningen att det ska bli. Och vad blir resultatet av mitt tvivel? Att jag inte lever drömmen. Då är det klart att den inte blir verklighet. Jag står ju i vägen för att lyckas. Tänk om jag i stället för att oroa mig lade den energin på att göra det jag vill och på att få det att hända? Vad skulle hända om jag släppte tvivlet, släppte ”hur” och bara gjorde det? Just Do It. Tanken är svindlande – som att stå på 10-metersavsatsen i hopptornet.

Jag tänker på ett citat från Callistos workshop om mental träning tidigare i höst:

The intention of our minds is powerful. And a curse.

Rest av dåligt självförtroende eller realism?

09 fredag Okt 2009

Posted by in Empowerment, Om mig

≈ 1 kommentar

Häromdagen fick jag en sådan där reflexreaktion som jag först efteråt reagerar på, och som jag sedan funderat en del på. En god vän frågade mig om jag trodde att en person, som vi kan kalla X, är intresserad av mig, och jag svarade direkt Nej. Hennes kommentar: ”Oj, det var snabbt svarat.”

I min värld är det fortfarande så att jag inte tror att någon är intresserad av mig. Och det är inte ett sätt att fiska efter bekräftelse, utan en ärlig ocensurerad reaktion. Självklart vet jag av erfarenhet från de senaste åren att det visst finns människor som varit intresserade av mig. Men det är verkligen inget jag tar för givet, eller ens brukar lägga märke till. Inuti finns fortfarande tjejen som är övertygad om att hon är osynlig och oälskbar, även om den delen av mig är mycket mindre och mindre dominant än förr. Den är inte längre sanningen jag lever i varje dag.

Jag vet rent förnuftsmässigt att jag har egenskaper som uppfattas som intressanta och rent av attraktiva, och har förstått att detsamma gäller mitt utseende. Men från att förstå något till att känna det är steget fortfarande ganska långt. För mig i alla fall.

Nu har jag funderat på min reaktion i några dagar, men är fortfarande inte helt klar över vad den handlar om. Det är självklart mer en rest av dåligt självförtroende än realism, trots att självförtroendet inte är särskilt dåligt längre (snarare lite bräckligt på vissa områden, som min attraktivitet), och jag misstänker att den är ett försvar. Om jag inte förväntar mig något kan jag inte bli besviken. Men hur är det egentligen; om jag inte förväntar mig något innebär det väl också att jag inte tillåter mig att drömma och hoppas? Det var något som min terapeut pratade mycket om och som jag ger henne helt rätt i. Det är livsviktigt att ha drömmar och förhoppningar, och det har jag också – men på vissa områden är det som att mina försvar är starkare.

Jag är inte den där självsäkra bruden som utgår från att alla älskar henne och som vet hur fantastisk hon ser ut. Däremot står jag numera trygg i mitt eget värde och vet att jag är värd att älska och förtjänar det bästa – allt gott som Universum har att erbjuda. Jag vet att jag kan se bra ut, men inte bättre än andra. Alla människor är vackra, utom de som genom en otrevlig personlighet förfular sig själva. Alla människor är intressanta, utom de som gör sig ointressanta genom att förneka sin personlighet.

Det är inte helt lätt att erkänna att jag fortfarande reagerar på ett sätt som jag känner att jag borde veta är irrationell, men när sprickorna i självförtroendet visar sig så är de inte rationella. Men samtidigt finns det en liten röst som frågar om jag verkligen är helt säker på att min reaktion inte är realism. Hur vet jag att jag är intressant eller attraktiv om andra inte visar det? Men tänk om de visar och jag inte ser för att jag inte förväntar mig det?

Tänk om jag står i vägen för mina drömmar, tänk om jag blockerar andras intresse?

Tänk om jag rentav blockerar min egen lycka?

Tvångsmässiga kritiker?

03 lördag Okt 2009

Posted by in Empowerment, Känslor

≈ 1 kommentar

På listan över Saker som irriterar mig finns människor som bara inte kan låta bli att kritisera andra. Som ständigt hittar fel i andras göranden och låtanden och som verkar gömma sig bakom detta flöde av kritik gentemot andra för att slippa se och ta itu med sina egna problem.

Jag har ett par sådana människor i min omgivning, även om de inte är särskilt nära. Energitjuvar som har mer negativt än positivt att säga släpper jag helt enkelt inte nära, för jag har ingen lust att spela deras spel. Jag tänker inte låta någon känna sig bättre eller förmer genom att låta dem ta min energi. Tack och lov har jag kommit så långt att jag kan skilja på don och person, på vem jag är och det jag gör, jag tar till mig konstruktiv kritik men tar inte åt mig av den sortens kritik som handlar om att någon inte tycker om hur jag är eller hur jag agerar, snarare än att jag gjort något fel. För den sortens kritik handlar alltsomoftast om den andra personen.

Det kanske är fel att säga att det är fascinerande att göra den här sortens iakttagelser, men så är det faktiskt. Att upptäcka mönster i någons bemötande och se att hon/han varenda gång vi ses kommer med små kritiska nålstyng är faktiskt ganska intressant. Det är inte helt trevligt att veta att någon inte tycker om mig och visar det på små, små sätt, men jag har gett upp kampen om att bli omtyckt av alla utan är i stället mig själv. Just för att jag inte tar åt mig och inte längre försöker få alla att tycka om mig, och för att jag har lärt mig ett och annat om mänskliga reaktioner och utveckling, kan jag lyssna på kritiken utan att hamna i försvarsställning, bli sårad eller säga något syrligt tillbaka. Faktum är att jag oftast väljer att inte kommentera det, för jag är inte intresserad av en diskussion om något som faktiskt inte handlar om mig, och jag tycker inte att det är värt att ödsla energi på människor som har något mot mig och det jag väldigt ärligt står för.

Just de som älskar att hitta saker att kritisera skulle säkert tycka att min reaktion är överlägsen – jag har märkt att många av dem är extremt oödmjuka personer som pratar om att andra borde lära sig ödmjukhet medan de själva tar sig rätten att kritisera allt och alla. Men att känna mig själv och veta gränsen mellan vem jag är och vad jag gör, den kritik jag får och den jag är, vad andra tycker om mig och mitt faktiska värde, och att inte låta mig påverkas av andras tyckande är inte överlägset. Däremot är det kanske lite överlägset att tänka att vi alla får tillbaka det vi ger, och att den som ivrigast kritiserar andra ofta har egna problem. Hur vi handlar speglar vilka vi är och våra egna problem.

Så varför bloggar jag om det här om det inte stör mig? För att insikten om hur lite jag störs av det för mig är ett tecken på hur långt jag kommit i att stå trygg i mitt värde och den jag är, utan att rubbas av kritik som baseras på vad någon tycker om mig. Så har det sannerligen inte alltid varit!

Spontana prioriteringar för välbefinnandets skull

03 torsdag Sep 2009

Posted by in Empowerment, Livet

≈ 2 kommentarer

Hur lätt är det inte att ruta in sitt liv i jobb, fritid, böcker att läsa, vänner att träffa, telefonsamtal att ringa, träningspass, TV-program, mattider… Även fritiden blir inrutad och full av måsten och borden. Hur bra är det för välbefinnandet när det roliga blir ett måste?

Något som ofta får stryka på foten när jag har mycket runt mig är sociala kontakter. Vänner. Familj. Bekanta. Jag ringer eller skriver inte om jag inte har något att säga, eller om jag har så många tankar i huvudet att jag inte vill prata med någon eller orkar lyssna. Stress gör mig dålig på att ta initiativ, och jag som till och med en bra dag avskyr att ringa andra än de allra närmaste… ja, ni förstår. Det handlar inte om att jag inte bryr mig om eller inte tänker på, bara att jag måste sätta mig själv främst. Ibland är ett SMS mitt sätt att visa att jag bryr mig men inte orkar ringa.
Genom åren har det tyvärr lett till en hel del konflikter och mer eller mindre direkta anklagelser om svek och egoism. Och det gör att jag lätt hamnar i en skuldfälla och känner mig skyldig och som en dålig kompis som inte ringer. Men som jag brukar säga: ”telefonen går åt två håll.” Vill du prata med mig är det bara att ringa. Hör jag telefonen och kan svara gör jag det, hinner jag prata gör jag det, hinner jag inte säger jag till, men ett par minuter brukar jag hinna. Då brukar jag strunta i vad jag orkar eller inte, tyvärr. Jag är dålig på att säga till att ”du, jag orkar inte prata med dig idag”. (Väldigt dålig.) Och feg, för jag räknar faktiskt inte riktigt med att mitt behov förstås och respekteras. Det har hänt för många gånger att reaktionen blivit den motsatta.

Just nu är jag dålig på att planera in att träffa vänner eftersom jag har haft ganska mycket jobb (och av lite olika skäl så tar allt längre tid, vilket ger långa dagar utan mer betalt), och inte heller vet idag om jag orkar eller vill träffa någon imorgon, eller om jag hellre vill ha lite tid för mig själv. Tid för mig själv är ett lite krångligt kapitel just nu, framför allt kvalitetstid. Tröttid i soffan för att jag inte orkar göra något är inte riktigt kvalitetstid, även om den är nödvändig. Om vännerna däremot själva tar initiativ så är det en annan fråga; då öppnar jag kalendern och skriver in. När jag väl lovat, och det finns en tid, så håller jag mitt löfte. Men det innebär att det blir lite ”först till kvarn”; den som hör av sig har en större chans än den som väntar. Det är mitt flyta-med-i-strömmen-tillstånd.

Den här veckan har det varit prova på-klasser i dans på Studieförbundet Vuxenskolan i Göteborg, och pga jobb missade jag både måndagens och tisdagens klasser. Igår var jag för en gångs skull klar med jobbet tidigt och tänkte att jag åker ut och dansar nybörjarklassen och åker sedan förbi och köper kattsand på vägen hem. Men för säkerhets skull stoppade jag ner träningskläder för att kunna köra drilling (hårdare teknik- och styrketräning för dansare) också, om jag ville. Jag tänkte inte göra det eftersom jag då inte skulle hinna handla. Men ifall att…

Det blev ifall att. Efter dansklassen kände jag att jag lika gärna kunde stanna kvar, när jag ändå var där, och köra en sista gång. (Jag kommer inte att gå drillingkursen i höst eftersom pengarna och tiden inte räcker till.) Mycket spontant. Därmed valde jag bort att hinna handla, att hinna ringa de där samtalen jag hade tänkt ringa, att diska och en massa andra saker. Men katterna överlever, vännerna får acceptera, disken kan jag ta idag – och i stället fick jag köra ur mig lite stress och hade roligt. Jag gillar ju att träna!

Visst blev det senare än jag hade tänkt och visst fick jag inte gjort det jag hade tänkt, men jag fick faktiskt något annat i stället. Det är nyttigt att lägga måsten och borden på hyllan ibland för lite spontant kul!

Att vara ett offer – eller att göra sig till ett?

06 torsdag Aug 2009

Posted by in Empowerment, Fri(sk)het, Om mig

≈ 7 kommentarer

Något jag har otroligt svårt för och inte kan acceptera är offermentalitet; när man gör sig till ett offer. Det är ett så destruktivt förhållningssätt som inte leder någonvart alls.

Att göra sig till ett offer är att göra den mentala motsvarigheten till att slå ut med händerna och säga: ”Jag är maktlös inför det här. Jag kan inte påverka det. Jag är sådan här. Livet är så här. Det ligger bortom min kontroll.” Men ofta handlar det tvärtom om saker som absolut ligger i vår makt att ändra på och som vi kan och måste ta kontroll över: tankemönster, beteendemönster, (o)vanor och destruktiva beteenden – och då inte bara så tydligt destruktiva beteenden som ätstörningar, självskadande och missbruk utan även mindre saker som rökning, dåliga matvanor, hur vi beter oss i förhållanden och hur vi pratar med oss själva. Allt som ligger i våra tankar och beteenden är i vår makt att ändra, och vårt ansvar att ändra om vi inte trivs med det, och därför är vi inte offer för det.
Ett beroende kan vara så starkt att det känns som om vi inte rår över det, och också kan behöva hjälp för att bryta det, men det är samtidigt förvärvat och vi kan förändra de beteenden som ligger bakom det och bryta beroendet.

Att vara ett offer är däremot att drabbas av något som ligger utanför vår kontroll: en olycka, ett övergrepp, beslut som fattas ovanför vårt huvud, sjukdom, mobbing – andras grymhet eller dumhet, slumpen och processer i vår kropp som vi inte rår över. Det spelar ingen roll om vi själva försatt oss i en situation där vi låter någon behandla oss illa, för vi är fortfarande offer för det någon annan gör mot oss. (Däremot bör vi nog ta en allvarlig diskussion med oss själva om vi har beteenden som kan leda till sjukdom eller försätter oss i situationer där andra kan skada oss och om vi låter andra skada eller trampa på oss; där är vårt ansvar gentemot oss själva, och något vi kan ändra på). Men offersituationen slutar när handlingen upphör.

Att ha varit offer för övergrepp, mobbing, eller för delen för cancer, innebär inte att vi är offer idag. Det är ett avslutat kapitel vad gäller andras handlande mot oss. Men det är alltför vanligt att man går från att vara ett offer till att göra sig till ett offer, genom att fortsätta övergreppen inom sig själv och upprepa skadliga mönster med en ursäkt till vad man har varit med om. En förklaring är inte ett försvar och löser inte problem som handlar om något du gör mot dig själv. Sluta upprepa det förflutna, sluta begå våld mot dig själv, inse att du var ett offer men att du inte längre är det och ta tillbaka makten över ditt liv.

Jag har träffat människor som råkat ut för grymheter som många av oss inte trodde var möjliga, men som lyckats förlåta sig själva för det som hände, skilja på mitt och ditt i situationen och lägga det bakom sig. Deras mod att möta sig själva i det som hände, acceptera och gå vidare är inspirerande! Jag har vänner som lever med svåra, och dödliga, sjukdomar men som inte ser sig som offer utan har gjort ett aktivt val att leva livet fullt ut och göra det mesta av det liv de har. Jag har själv brutit mig fri från destruktiva mönster som fick näring av saker jag varit med om, och väljer gång på gång i livet att inte göra mig till ett offer för saker som är svåra att ändra på eller som jag inte kan ändra på men däremot påverka (acceptans), och det är inte lätt.

Vi lever i ett samhälle som är inpyrt av offermentalitet, självpåtaget martyrskap och brist på egenansvar. Att då inse att man har ett ansvar, släppa sina förklaringar-som-inte-är-försvar, ta ansvaret och ta tillbaka makten i sitt eget liv kräver mod. Det är inte lätt att acceptera det som hänt och annat som vi inte kan påverka, det gör ont att erkänna det man råkat ut för och gå igenom smärtan för att komma ut på andra sidan, och kanske ännu ondare att erkänna det man gör mot sig själv och faktiskt kan styra över. För ingenting ger oss rätt att begå våld mot oss själva, i tankar, ord och gärningar.

Den som gör sig till offer säger samtidigt till sig själv att saker inte kan förändras och försöker därför inte heller att förändra dem. Alltså skapas en självuppfyllande profetia, men den är falsk.

Det första steget till att göra sig fri är att ta ansvar för sitt liv.
Be om styrkan att förändra det du kan och acceptera det du inte kan förändra. Och gör det sedan.
Ta makten över ditt liv.

Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan