Kategoriarkiv: Empowerment

Saker som stärker mig. Personlig utveckling, inspiration m.m.

Heja mig!

17 fredag Sep 2010

Posted by in Den mörka spegeln, Empowerment

≈ 4 kommentarer

Etiketter

,

6 år. Ja, nu i dagarna är det 6 år sedan jag en septemberkväll gick längs Vasagatan och sparkade i höstlöven när tanken slog mig: ”Jag tror att det är över nu.” Så kort, så enkelt, så … omärkvärdigt. Anorexin var över. 25 år av mitt liv var över.

Nu var det inte så enkelt att det gick från en dag till nästa, att det som periodvis var hela mitt liv, det viktigaste som fanns, plötsligt försvann, utan det hade tagit flera år. Men just den kvällen markerar jag som mitt eget fri(sk)skrivande eftersom det var då jag insåg att mitt liv inte längre styrs av en ätstörning. Jag var fri. Jag är fri.

Jag betraktar mig än idag snarare som fri än frisk, av det enkla skälet att jag aldrig såg mig som sjuk. När det gäller vården så vet jag än idag inte riktigt om jag någonsin varit vare sig sjukförklarad eller friskförklarad. För mig var det inte en sjukdom; det var mitt sätt att leva. Det var hela mitt liv. Det var något jag vuxit upp med, det var något jag hade utvecklats parallellt med sedan jag var barn, som i stort sett alltid hade varit där. Jag har inget ”före” att falla tillbaka på, jag minns inget före. För då var jag barn. Så vägen ut handlade inte om rehabilitering, utan egentligen om habilitering, inte om att hitta tillbaka till ett friskt liv utan att ta reda på vad ett fritt, eller friskt, liv är för just mig, om att skapa mig en identitet utan ätstörning. Och utan en hel massa annat… Det tog några år, men jag nådde dit.

Allt var inte löst den där septemberkvällen, allt är inte löst än idag. Periodvis får jag mer ångest, jag blir deppig eller deprimerad när jag kör slut på mig, vissa dagar har jag en massa funderingar i huvudet. Jag är mänsklig, allt kommer aldrig att bli helt perfekt. Men jag förstör inte för mig själv när jag mår dåligt. Jag är inte ätstörd längre, den mörka spegeln har släppt sitt grepp och sin lockelse; jag är fri.

Brist på uppföljning eller 6 år senare

08 onsdag Sep 2010

Posted by in Den mörka spegeln, Empowerment

≈ 5 kommentarer

Etiketter

Nu i september firar jag 6 år som fri(sk) från mina ätstörningar, och ändå kan jag periodvis känna mig väldigt ensam om mina tankar och funderingar och fortfarande undra över om det är ”normalt” eller friskt att tänka si eller så. För skuggorna försvinner inte helt.

Vissa dagar, som idag, önskar jag verkligen att specialistenheterna hade något slags program för uppföljning även flera år efter avslutad behandling. Framför allt för diagnoser som man vet kan sitta i eller ha sviter med sig länge. För även om jag är frisk, så har jag perioder när jag inte vet om det som händer – fysiskt och/eller psykiskt – är sviter av mina alldeles för många år med ätstörningar, eller rester, eller bara normala reaktioner på en kanske inte helt hållbar livssistuation. Ni vet, för att kunna ställa de där frågorna om det är normalt att …, om andra också …, finns det något sätt att bemöta … osv. De där frågorna som jag inte har någon att ställa, som ibland gör att jag känner mig helt ensam med mina funderingar och faktiskt bara måste stå ut. För jag känner ingen som levt med en ätstörning så länge som jag gjorde och som sedan blivit så frisk som jag är. Och det är skillnad på att ha haft en ätstörning i några år och att ha vuxit upp och levt nästan hela livet med och i den. Det är stor skillnad på att ha varit sjuk och på att ha levt det. Det säger jag inte för att bagatellisera, utan för att det är en skillnad jag märkt av när jag pratar med andra. Själva helvetet är lika stort oavsett hur länge det varar, och lidande är inget man kan sätta mått på, men det är just normalitetsaspekten som påverkas av hur länge man levde med det. I 25 år var det en del av mitt liv.

Andra jag känner som levt länge med ätstörningar är i de flesta fallen inte friska, och de som är det pratar sällan eller aldrig om det. Jag pratar sällan om det. Det är svårt att hitta orden för att prata om tankar som egentligen är oskyldiga eftersom de inte slår över i beteenden, när så många tror att man inte kan bli fri(sk) från en ätstörning, eller när människor tolkar det som att ”jaja, men det är ju bara tankar”. Ibland hade det bara varit så skönt att bolla med någon som också varit där, som också levt det, och kommit ut igen. Utan att bli dumförklarad, eller för den delen sjukförklarad igen. En gång kroniker är inte alltid kroniker.

Jag upplever att den lilla kontakt jag hade med specialistvården (behandlingshem i Varberg) försvann väldigt snabbt när jag inte längre hade behandlingsveckor där (=när de inte längre kunde tjäna pengar på mig). Det talades något om uppföljning med ett visst intervall, men bortsett från en enkät via brev minns jag inte att de faktiskt följde upp. Öppenpsykiatrin, där jag var den största delen av tiden, har inte heller någon form av uppföljning efter avslutad behandling, och tidigare terapeuter har jag tyvärr inte råd att ta avstämningssamtal med. Så vad återstår? Försöka bolla med vänner? Kanske. Friska vänner i så fall. Men det är svårt, och det tar emot. ”Du… jag behöver prata om något som egentligen inte är något men som kanske är något ändå och som skulle vara skönt bara bolla lite.” Alla andra har så mycket med sitt, och när det inte egentligen är något är det svårt att begära det. Jag har i alla fall svårt för att ta den platsen, plus att jag är rent otroligt selektiv med vilka jag ”kan” prata med. Då hade det underlättat SÅ mycket med professionella uppföljningar. Inte för att det finns så värst många proffs som kan det här bättre än jag, men för att de är objektiva lyssnare på ett helt annat sätt än vad vänner är. De har betalt för att jag ska ta av deras tid…

Fast kanske handlar det här om att det är drygt 6 år sedan, och att livet går i spiraler, så att vissa saker blir aktuella med jämna mellanrum, när man närmar sig samma ställe i spiralen. Jag har gått vidare, men vissa saker är jag inte färdig med än. För jag vet ju att allting alltid går vidare ☺

Jag känner vad jag känner

06 tisdag Jul 2010

Posted by in Empowerment, Känslor, Om mig

≈ 1 kommentar

Jag känner vad jag känner, right? Det är jävligt överdramatiskt ibland, fjortisaktigt, men då är det vad jag känner precis där och då. Det är inte vad jag känner hela tiden, men jag tänker inte avhålla mig från att tillåta mig att känna saker bara för att jag, som jag så ofta säger till mig själv, borde veta bättre.

Däremot har jag en tendens att i svackorna stirra mig blind på dem, vara helt oemottaglig för annan input som skulle kunna leda utåt och liksom vara känslomässigt blind för allt annat. Jag förstår inte varför och jag förstår inte vad det ger mig att göra så, att liksom gräva ner mig lite till. Rent instinktivt känns det som en flykt från allt annat, från ansvar, från (upplevda) krav, från att ta itu med saker. Kanske är det ett lite missriktat försök att slippa vara duktig, slippa vara så jävla stor och smart och kompetent, för resultatet är bara att jag mår skit, drar ner andra och får taggarna utåt. Förlorar tid utan att komma någonvart. För i det där mörkret är det mer som att jag går bakåt och glömmer allt annat jag lärt mig. Jag vill inte vara sådan, men någon del av mig klamrar mig fast vid det. Vana? Trygghet? Brist på alternativ? Jag vill hursomhelst inte vara där, inte vara sådan. (Hm. Tror att jag hittade ett svar där, och ett argument till varför det inte fungerar.)

Ju mer jag säger till mig att rycka upp mig och ta mig i kragen, desto mer blir jag som en kombination av en yr höna och trotsig 5-åring. Ser inte utvägen, ser inga lösningar, kan inte tänka en tanke till slut och blir bara frustrerad och ilsken över att inte prestera en lösning eller en utväg som jag egentligen vet finns där. Totalt surr i huvudet. Och så vill jag dra täcket över huvudet och typ lösas upp i atomer. Fast egentligen inte. Nej, det är inte sådan jag vill vara.

Dessutom känns det som små depressions- och ångestgropar och kanske är det så att jag gör mig maktlös i dem. För jag är någonstans fortfarande väldigt rädd för att bli deprimerad igen, och de där depressionsattackerna skrämmer mig något hejdlöst. Om jag slutar vara rädd och bara är, lär mig känna igen de första små dipptecknen och skapa strategier för att bryta det – som jag kan påminna mig om när det behövs, eftersom jag lätt glömmer bort listor och allt annat när surret i tankarna blir för stort – så behöver jag inte vara rädd längre. Låter det knäppt att säga att jag tror att man kan bemästra en depression med tankens kraft? Det är svårt som fan, när kroppen inte är med en, men jag tror verkligen att det går. Jag har lärt mig att i stort sett bemästra ångestattacker med tankens kraft, så varför skulle det inte gå med depressionsattacker?

Dags att lägga om kursen. Idag är det inte längre så att jag inte vill vilja gräva ner mig (= vill, men önskar att jag inte ville), utan jag vill verkligen inte. Hitta alternativ, står på agendan. Ta reda på vad jag vill, alltså. Lagom lätt uppgift efter jobbet.

Att göra det som krävs för att nå målet

05 lördag Jun 2010

Posted by in Empowerment, Om mig, Personlig utveckling

≈ 1 kommentar

Jag blir ibland så fascinerad, och frustrerad, över hur många som verkar tro att de ska kunna nå mål utan att göra det som krävs för att nå dem. Ett mål är inget man plötsligt bara befinner sig vid, utan det är något man sett ut på förhand och arbetar mot. Ett mål är medvetet, ett önskat tillstånd, en destination. Och för att nå ett mål krävs det något.
Till vissa mål finns det flera möjliga vägar, där en del är rakare och andra mer vindlande och tar längre tid. Men man når ändå dit om man behåller fokus på målet.
Andra mål har en enda väg; en enda avgörande sak som du måste göra för att nå dit, och oavsett vad för annat du gör så kommer du inte att nå målet förrän du gjort just den där avgörande saken. Och den är inte alltid vare sig lätt eller självklar, men icke desto mindre nödvändig. Det är när det gäller den sortens mål som fokus är helt avgörande.
Jag hade ett sådant mål en gång: att ta mig ur den ätstörning som jag hade levt i stort sett hela livet med. Länge var målet lite diffust och jag var absolut inte vän med tanken på att göra det som krävdes för att nå dit. För vad jag behövde göra var däremot egentligen inget man behövde vara Nobelpristagare för att lista ut: äta normalt och sluta med alla kompensationsbeteenden. För att bryta ett missbruk måste man sluta med missbruksbeteendet – det finns inget annat sätt. Det var det enda jag var tvungen att göra för att nå målet. Det var också det enda jag till varje pris ville slippa göra. Och tro mig, jag försökte länge, med alla möjliga andra saker. ”Jag kan tänka mig att göra precis vad som helst för att bli frisk, utom det.” Hur motiverad är man då, om man vägrar göra det enda som faktiskt hjälper? Vad ville jag helst: nå målet (= bli frisk) eller slippa bryta mat-/svältmissbruket?
Jag visste ju egentligen att det bara fanns en väg ut, och att jag var den enda som kunde gå den vägen. Om jag menade allvar med att jag ville bli frisk, om jag verkligen menade det där målet på allvar och det inte bara var tomma ord, så var jag faktiskt tvungen att leva upp till det också. I det läget handlade det om mitt val, kanske tydligare än någon annan gång. Där kunde ingen annan göra något åt mig, oavsett hur mycket hjälp och stöd jag än hade begärt och fått, utan det låg på mig. Som det alltid gör. Jag är den enda som jag förändra mina beteenden, och andras stöd ändrar dem inte.
Till sist bestämde jag mig: jag ger mig själv en 100 %-ig, ärlig chans att nå målet, jag satsar, gör precis det som krävs och ser om det går att nå fram. Det var inte lätt, men hade någon egentligen sagt att det skulle bli lätt? Det var inte lätt, men det gick. Och vet du vad? Det var inte särskilt mycket värre än att gå där och inte göra det som krävdes. Att undvika något hjälper inte, det gör bara att det tar längre tid att nå fram.
Så är det med alla mål i tillvaron, stora som små: Ju längre du väntar med att göra det som krävs, desto längre tid tar det innan du når målet. Vill du nå målet är du beredd att göra det som krävs för att nå dit.
Det blir inte lättare av att vänta. Det blir absolut inte lättare av att prata om hur jobbigt det är att göra det där du måste göra men faktiskt inte till 100 % har gjort ännu. Men ingen har sagt att det är lätt. Så vad väntar du på?
Tänk om du kunde.
Tänk om.
Du kan!

Du vet väl om att du är värdefull

07 söndag Mar 2010

Posted by in Citat, Empowerment, Känslor

≈ 8 kommentarer

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du
Text: Ingemar Olsson
Vet du om det – att du är värdefull? För det är du. Det är ett enkelt faktum: du är en del av skapelsen och det gör dig värdefull. Precis lika värdefull som andra; varken mer eller mindre.

Ditt värde ligger inte i det du gör, i dina prestationer, vilka statusmarkörer du samlat på dig, eller hur många universitetspoäng du har, hur många älskare eller älskarinnor du har haft eller hur mycket pengar du tjänar, utan i vem du är. Och ditt värde finns just för att du är.

Om du nu undrande tänker ”Men vem är jag?” så kanske du har lite svårt att se att du skulle ha ett värde i dig själv bara för att du inte vet vem du är. Än. Men värdet är detsamma, och andra kan se det, kan se dig. Det fina är nämligen att om du inte vet vem du är än, så har du en fantastisk resa framför dig i att upptäcka dig själv, lära känna dig igen, på djupet. Jag betraktar självkänsla som att till stor del känna sig själv, för hur kan man ha en känsla för sig själv om man inte lärt känna sig? En gång i tiden visste du vem du var, du föddes med en intuitiv känsla för vem du är, och även om du gått vilse på vägen så kan du återupptäcka dig själv.

Än finare: Du kan bli den du vill vara. Om du känner att du vill vara på ett visst sätt, så har du alla möjligheter att vara precis så. Du kan bli den du vill vara, för egenskaperna du värderar så högt att du vill ha dem, finns redan inom dig. Annars skulle du aldrig ha tänkt på dem.

De där dagarna när det känns som om livet rasat ihop och du har gått vilse i skuggorna och varken riktigt vet vem du är eller hur du ska komma ut i ljuset, de där gångerna då misstag och misslyckanden växer sig oöverstigliga tills du inte ser något annat än dem och känner att du kanske är verkligen värdelös i alla fall, när det känns som om du inte klarar av något och ingen älskar dig, för hur skulle de kunna göra det – just då behöver du en enkel liten påminnelse: Du är värdefull för att du finns till.

Jag vet. Det är mycket lättare sagt än gjort. Vissa människor verkar vara födda med en naturlig känsla för sitt värde, oavsett vad som händer dem, medan andra tycks få leta efter den och sedan arbeta för att göra den naturlig. Jag tillhör tyvärr den andra kategorin. Mitt värde hängde under hela min uppväxt ihop med prestationer och resultat, för det var för dem jag fick bekräftelse, och än idag är det tydligen dit jag återvänder när motgångarna hopas. Jag (be)dömer mig utifrån prestationer och tappar bort både egenvärde och självbild och känner mig därför också väldigt vilsen. I de stunderna hade jag kanske behövt någon som bekräftar mig för den jag är, men eftersom det inte finns någon som gör det, så måste jag bekräfta mig själv. Och när allt kommer omkring är det till sist min egen bekräftelse jag verkligen behöver.

Det känns inte alltid så lätt som att säga till mig själv att jag är värdefull, jag är viktig, jag har en helt unik plats i tillvaron och är älskad – eller förtjänar att älskas för min egen skull – när jag upplever att allt går emot mig och mina misstag växer och verkar vara tusen gånger mer avgörande är bra saker. Jag har väldigt svårt att tro på mig själv i den situationen. Men ord för ord, påminnelse för påminnelse, affirmation för affirmation och en önskan att vilja tro på det, att vilja känna ett egenvärde som är just eget, för den jag är, så kanske det går. Det borde gå. Inget är omöjligt, eller hur?
Jag är värdefull
Jag är viktig här och nu
Jag är älskad för min egen skull
För ingen annan är som jag

Charlie Browns depressionsställning

25 torsdag Feb 2010

Posted by in Citat, Empowerment, Personlig utveckling

≈ 2 kommentarer

”This is my depressed stance. When you’re depressed, it makes a lot of difference how you stand. The worst thing you can do is straighten up and hold your head high because then you’ll start to feel better. If you’re going to get any joy out of being depressed, you’ve got to stand like this.”

Charlie Browns depressionsställning säger faktiskt ganska mycket. Det är hur lätt som helst att känna sig svag, deprimerad och allmänt nedtryckt i skorna när man kröker ryggen och envist stirrar ned i marken. Vårt kroppsspråk påverkar våra känslor mer än vad många av oss är medvetna om. Dessutom avslöjar det vår självbild, och andra människor kommer att förhålla sig till oss utifrån det vi visar; om du visar att du är deppig så förhåller sig andra till dig som om du var deppig. Vilket kanske kan vara lite trevligt om de är peppande och gulliga, men som samtidigt bekräftar situationen och din egen självbild och därför kan befästa den.

Testa att göra tvärtom! Nästa gång du känner dig lite nere, räta på ryggen, håll huvudet högt och gör ett försök att le. Le mot dig själv i spegeln, le mot människor du möter. Vad händer med ditt humör? Vad händer med bemötandet du får av andra? Och inte minst: Vad händer med din självbild?

Om empowerment

21 torsdag Jan 2010

Posted by in Empowerment, Personlig utveckling

≈ 1 kommentar

Jag tror starkt på empowerment. På att ge mig själv större egenmakt, bekräfta, stärka och anamma min inre kraft så att jag kan stå trygg i min styrka och sanning, lysa med mitt inre ljus och ta plats som den jag är, för den jag är. Och om jag kan, så kan andra.
Nationalencyklopedin ger följande definition av empowerment:

empowerment [impau´əmənt] (engelska), princip som tillämpas i feministisk terapi och undervisning för att stärka individens möjlighet att bli mer självständig, kunna formulera sina egna mål och ta makt över sitt eget liv

Empowerment är när jag ger mig mer egenmakt och kraft utan att ta det från någon annan, utan tvärtom ger andra möjlighet att göra precis samma resa själv! Här har jag märkt att många tänker fel, och tolkar det fel. Framför allt många kvinnor, som har reagerat när jag tar plats och står stark som att jag tar plats från dem. Vilket inte alls är fallet. När jag tar plats som den jag är visar jag bara att jag står för den jag är och inte tänker gömma mig, och visar därmed det som är möjligt för alla andra också. För i empowerment finns ett stort mått av ödmjukhet, men äkta ödmjukhet; inte den där falska varianten när man dimmar ner sitt eget ljus eller skriver ner sig själv och sina förmågor av rädsla för att sticka ut.

När jag borstar bort Jante och vägrar låta mina egna osäkerheter och tvivel styra mina tankar, val och handlingar, så är det inte för att visa att jag är bättre än du, utan att du också kan. För visst har jag osäkerheter och tvivel; djupt rotade grundantaganden är inget man arbetar bort i en handvändning, utan bit för bit med idogt arbete – men jag kan för det mesta agera som om de inte fanns där. Jag vill inte tro på dem, så varför skulle jag göra det? Innerst inne vet jag ju att de är falska antaganden, så varför skulle de få styra mig? Och kan jag, så kan du.

Någonstans verkar det finnas ett hierarkiskt, lodrätt tänkande som innebär att om jag får mer kraft och makt i mitt liv så innebär det att du måste kliva ner i hierarkin. I min tankevärld ter sig det som ett väldigt patriarkalt tänkande. Jag misstänker att det lodräta hierarkitänkandet är både invant och nedärvt och en anledning till den missunnsamhet och rivalitet som kvinnor kan visa upp gentemot sina medsystrar, och till den ”subbighet” som jag skrev om i föregående inlägg, när människor för att lyfta fram sig själva måste förminska någon annan. Det är inte empowerment. Att trycka ned någon för att själv framstå som bättre är att faktiskt förminska sig själv som människa; att visa sig futtig och småaktig.

Om man i stället tänker i termer av ett vågrätt system, så kan alla bli bättre, bli bäst. Några kanske går före och visar vägen, men den nya nivån är tillgänglig för alla, utan att någon behöver stiga ner. Det är där vi hittar verklig utveckling, av samhället, av individer, av oss själva. Det behövs kanske bara en liten justering av vårt sätt att tänka på framsteg och lyckande för att se att om du kan, så kanske jag också skulle kunna. En annan persons lyckande blir en förebild, en möjlighet, ett exempel. Inte ett hot.

I de sammanhang där jag under åren har ägnat mig åt självkänsloarbete, personlig utveckling och motivation, har empowerment varit centralt, redan innan jag själv hade hittat ordet för det. Jag har aldrig tänkt på det som något som är förbehållet feminismen, som i NE:s definition, utan som ett globalt och universellt begrepp. Men eftersom den grupp som jag (för det mesta) är inriktad på är just kvinnor, och det är en del av mitt ställningstagande för ett jämlikare samhälle där kvinnor som grupp inte kan sitta tysta och vänta på att få en plats, utan måste ta den, så tänker jag ofta i termer av kvinnlig empowerment. Det är dock precis lika aktuellt i alla grupper som på ett eller annat sätt är satta på undantag eller förtryckta i samhället, och givetvis även på ett personligt, individuellt plan. Prioriteten är att stärka individen så att hon står på egna ben, tryggare i sin egen styrka och sina personliga värderingar och åsikter, och vågar agera utifrån sig själv som mittpunkt i sitt liv. Genom att starta med oss själva kan vi åstadkomma en verklig förändring.

Att guida andra mot empowerment är att skapa ett sammanhang där de vågar vara sig själva, utmana sina föreställningar om hur de borde vara och ta reda på vilka de faktiskt är. Och sedan stå för det, för sig själva. Det är att stärka dem och deras positiva sidor så att de själva kan ta steget och ge sig själva empowerment. För det måste komma inifrån, från individen själv. Tron på sig själv måste rotas i just sig själv.

Och det gör vi genom att bejaka oss själva, stärka våra positiva sidor, tänka positiva och stärkande saker om oss själva, ritualmörda Jante och inte låta någon trampa på oss. Många är inte medvetna om hur otroligt mycket våra tankar styr våra känslor, och kan förstärka eller försvaga synen på oss själva. Tänker du förminskande och negativa saker om dig själv, så förminskar och försvagar du också dig själv. Tänker du att du inte klarar något, så kommer du antagligen inte heller att klara det. Negativa tankar har en stor tendens att bli självuppfyllande profetior, men det har även positiva tankar. Så kanske är det dags att tänka om?

Ge dig mer av det som stärker dig. Du kan ändra det du tror på om dig själv och dina förmågor så att det stärker dina drömmar och förhoppningar. Tro på dig själv och det du vill ha!
Kom ihåg att det tar tid att bryta tankemönster, och att det ofta finns ett stort motstånd mot att göra det. Men det går! Din styrka är viljan att förändra för att bli ännu mera dig själv, för att bli sann mot dig själv och kunna utvecklas till den där fantastiska personen du faktiskt redan är, innerst inne. Och stå på dig!

Jäntelagen

14 torsdag Jan 2010

Posted by in Empowerment, Självkänsla

≈ Lämna en kommentar

Med anledning av ett (mycket läsvärt!) inlägg i bloggen Framgångstankar kom jag att tänka på Jantelagens antites: Jäntelagen. Den skrevs 1982 av journalisten och författarinnan Gudrun Hjelte som en motkraft mot just de effekter som Aksel Sandemoses Jantelag har haft.

Jäntelagen

Du ska tro att du är något.
Du ska tro att du är lika god som alla andra och alla andra lika goda som du.
Du ska tro att du är lika klok som andra, ibland klokare.
Du ska veta att du är lika bra som andra. Om du vet att du gör ditt bästa, kan du uppskatta dem som är bättre.
Ibland vet du mer än andra.
Du är inte förmer än andra, men du är enastående som alla andra.
Du duger till mycket.
Skratta åt dig själv och din värld – det gör dig fri.
Du ska tro att många bryr sig om dig.
Du ska tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem.
VARFÖR? För att du är någon, en som behövs!

Jag har själv lagt ganska mycket kraft på att frigöra mig från den sortens tänkande som Jantelagen uppmuntrar, och som jag aldrig har kunnat följa ordentligt. Jag är verkligen inte en person som kan smita in i den grå massan och vara en i mängden. Jag försökte. Det gick inte så bra. Däremot levde jag länge, ända sedan barnsben, med en upplevelse av att man inte ”fick” sticka ut, för då straffades man på något sätt (och det är helt sant, men lösningen är inte att anpassa sig) och med enorma tvivel på mig själv och mina förmågor. Att jag sedan har gått i en skola som inte förmådde se och uppmuntra begåvning gjorde inte saken bättre.

Jag har vuxit upp som särbegåvad i en skola som strävar efter att alla ska in i ett mittfålla, utan bekräftelse eller utmaningar, och alltid upplevt att jag var besvärlig som lärde mig för snabbt och att jag inte passar in. Hur vet man när man gjort något tillräckligt bra, eller till och med riktigt fantastiskt bra som är bättre än andra om ingen vågar säga det? Om alla bara är ljumma och har något tänkande om att exceptionalitet och individualitet är farligt och därför inte vågar eller vill berömma?

Så gör tvärtom mot Jante eller vad du nu kallar den där lilla rösten som uppmanar dig att hålla tillbaka din lyskraft, inte ta plats utan i stället sjunka in i mängdens anonymitet. Var större, ta mer plats, gör din röst hörd och våga tro på sanningen: Du är lika mycket värd som alla andra, du är fantastisk i din unikhet och du duger alldeles perfekt. Var dig själv, det är allt du någonsin behöver vara.


Du har vingar

12 tisdag Jan 2010

Posted by in Empowerment, Ord, Personlig utveckling

≈ 1 kommentar

Du föddes med potential
Du föddes med förträfflighet och tillit
Du föddes med ideal och drömmar
Du föddes med storhet
Du föddes med vingar
Det är inte meningen att du ska kräla, så gör inte det
Du har vingar
Lär dig att använda dem, och flyg.

~Rumi

Du har vingar. Du kan flyga.
Vad hindrar dig från att ta ett språng ut i det okända och lita på att vingarna bär?
Vad får dig att fortsätta kräla i stoftet, hålla tillbaka din enorma lyskraft och potential?
Vad får dig att göra dig mindre än du är?
Ingen tackar dig för att du förminskar och förnekar dig själv och din potential.
Ingen tackar dig för att du krälar i stoftet i stället för att breda ut dina vingar och flyga.
Du blir inte lyckligare av att matta ner ditt ljus, av att hålla dig tillbaka, av att inte bli den du är ämnad att vara. Så varför gör du det?
Vad hindrar dig från att bestämma dig för att lysa klarare än någon annan stjärna på himlen, från att bli den du är skapad att vara, från att breda ut dina vingar och flyga?

Du föddes med vingar. Använd dem.

Bloggtips: Lyckobloggen

11 måndag Jan 2010

Posted by in Empowerment, Läsvärt, Om mig

≈ 1 kommentar

Jag vill ta tillfället i akt att tipsa om en blogg som ett tag funnits med bland mina inspirationslänkar: Lyckobloggen. En ganska ovanlig blogg om lyckoforskning och lyckostrategier som ger mig både nya kunskaper om bl.a. lyckoforskning och lyckopolitik, och uppbackning i mitt positiva tänkande och mitt val att vara lycklig.

Den som läst några av mina inlägg har säkert inte undgått att jag har en positiv grundinställning till livet som har lycka och glädje som bas för mitt förhållningssätt. Jag anser helt och fullt att både lycka och glädje är just förhållningssätt, livsåskådningar, sinnesstämningar, states of mind. Och det är något jag har valt att ha.

För mindre än tio år sedan var jag fortfarande svartsynt, negativ och ganska gnällig, led säkert en del av offermentalitet och var inte direkt aktiv i att ta makten över mitt liv. Det var dels en produkt av långvarig depression och ätstörning, dels av min uppväxtmiljö. Jag trodde att det var sådan jag var. När jag senare kom till behandlingshem och började frigöra mig från den jag varit i anorexin, och alltså återupptäckte mig själv, insåg jag att jag inte alls är någon negativ gnällspik. Snarare tvärtom! Jag har en stor inneboende positivitet, tro på andras och mina egna möjligheter att utvecklas och skapa ett bra liv, stark tro på individens förmågor och inneboende styrka. Jag tror att människor mår bättre av ett leende än en sur min, att vi får tillbaka vad vi sänder ut och att positivitet föder positivitet.

Kay Pollak hade rätt i Att välja glädje. Man kan välja glädje. Det är ett val, och valet handlar inte bara om att välja glädje eller ett glatt/positivt förhållningssätt, utan om att ta ansvar för dig själv och ditt liv, bli den du är ämnad att vara och skapa ett bra liv. Vägen till glädje och lycka för mig har verkligen handlat om ansvarstagande och empowerment; det är jag som bestämmer i mitt liv, och därför är det väl också jag som väljer att vara positiv eller negativ, lycklig och glad eller olycklig och sorgsen. Som sagt, det handlar om förhållningssätt snarare än om enbart känslor.

Jag har märkt att vissa himlar med ögonen åt min positivitet och mitt val att möta livet med glädje, att se möjligheter i stället för problem, tro på min och andras förmåga att förändra våra liv, se ljuset i tillvaron snarare än mörkret (och jag är ändå en mörk person på så sätt att jag har stark och god kontakt med mörkret inom mig) och att vakna med ett leende i stället för en rynkad panna. Glädjespridare mår bättre och möts av större glädje, du har mycket större chans att mötas av ett leende om du själv ler. Vem är egentligen lyckligast – jag eller de som himlar med ögonen?