Etiketter

Det är många runt mig som mår dåligt nu, som har det jobbigt på ett eller annat sätt, och jag orkar inte riktigt bry mig längre. Fast jag bryr mig ändå, för jag är en person som bryr mig. Jag försöker att ta några steg bakåt för att ge mig själv det utrymme jag behöver, för att bry mig om mig först och främst, men det påverkar mig ändå. Jag har lätt för att tycka om människor, även människor jag aldrig har träffat, och då är det oundvikligt att jag känner med dem. Det är inte längre som förr, när jag önskade så hett att jag skulle kunna ställa allt tillrätta för alla, frälsa världen ungefär, och därför körde slut på min energi, men jag skulle fortfarande vilja kunna hjälpa, kunna göra skillnad. Jag är däremot realist och vet hur lite jag kan påverka eftersom jag är väl medveten om hur lite någon annan kunde påverka mig eller få mig att göra på ett annat sätt när jag var som mest destruktiv och inne i ätstörningen och självskadandet. Ingenting kunde ha stoppat mig då. Det var först när jag insåg att jag har ett val, att jag kan göra på ett annat sätt som viljan att göra på ett annat sätt dök upp. När jag började lyssna på min friska sida.
Den skillnad som andra har gjort för mig är att de fanns där, de gav min friska sida uppmärksamhet, näring och utrymme, de sa saker som jag kanske inte ville höra men som gick direkt genom det anorektiska blurret och trängde fram till det friska och som därför har betytt så otroligt mycket. Det var människor som tog mig på allvar, som såg igenom all bullshit jag höll på med, som inte lät sig luras och manipuleras eftersom de faktiskt såg igenom försvaren och såg den jag var egentligen. Sedan jag blev friskare har jag strävat efter att behandla andra på just det sättet, att aldrig någonsin låta mig luras av ätstörningar, självdestruktivitet och alla dessa ursäkter, ursäkter, ursäkter. Jag tänker inte bli medberoende, jag tänker inte bli en möjliggörare genom att acceptera att någon jag tycker om skadar sig själv. Ibland är det svårt, när någon är så fast i det att de inte själva ser sin friska sida, och då tar jag en paus från den personen. Jag vet mina gränser idag, och tänker inte låta någon suga musten och livsglädjen ur mig igen.

Nyligen tog en person på ett forum som jag är med på livet av sig, och några personer runt mig har gjort allvarliga självmordsförsök. Jag tar åt mig mindre än vad jag trodde, orkar inte riktigt just nu, men jag tycker att det är så synd. Jag vet själv hur jag tänkte, hur jag på ett sätt ville dö men ändå inte. Jag ville bara ha förändring. Döden är så slutgiltig, då finns det inte längre något hopp om förändring, hopp om något bättre, och jag inser idag att hur nattsvart allt ändå kändes så fanns ändå det där hoppet hos mig. Jag ville dö, men inte från hela livet och existensen utan dö från det liv jag hade. För det var inget liv. Jag ville desperat bryta mig fri från alla tvång och slå mig ut ur mörkret och fängelset där jag hade stängt in mig, ville dö från den jag var i anorexin, depressionen och självdestruktiviteten för att återfödas frisk, eller friskare.

Den självdestruktiva delen av mig förbannade många gånger den självbevarelsedrift som hindrade mig från att skära för djupt, göra intoxen allvarlig, från att svälta mig för långt eller kräkas tills matstrupen sprack; men jag är djupt tacksam för just min självbevarelsedrift, för den räddade livet på mig. Så många gånger som jag kom nära att göra slut på det, men alltid höll mig tillbaka. Eftersom jag inte gjorde tillräckligt allvarliga försök för att hamna på akuten så är detta något som människor runt mig inte vet och det står inte i några journaler. Då tyckte min självdestruktiva sida att jag var feg – fegfegfeg fetochfulochfeg – men det var inte feghet. Det var hopp, och modet att stå kvar i mörkret och våga tro att det kan ändras. Utan garantier.

Jag vågade be om hjälp ibland när jag märkte att det började gå för långt och förvarades då på psyk ett tag. Ren förvaring, aldrig någon som försökte hjälpa mig ändra på det eller ge behandling. Idag förundras jag över hur jag måste ha lyckats lura alla att jag hade kontroll. Visst hade jag en slags kontroll, men tvånget att självskada, svälta och låtsas att allt var bra var så starkt att jag inte kände att jag hade ett val. Jag tror inte att det var ett OCD-klassat tvång, men kraften var nog lika stark. Jag såg inte att jag hade något alternativ.

Så här mer än ett decennium efter vissa av de händelserna inser jag hur många gånger det varit så nära att det skulle gå snett. Jag hade lätt kunnat bli hospitaliserad och institutionaliserad, men kanske var det prestationstvångesten (tvånget att prestera som gav enorm prestationsångest) som höll mig utanför de vita väggarnas fängelse. Kanske fanns det en mening med, en silver lining på, den förbannelsen. Jag kunde nämligen inte ge upp. Jag visste inte och vet än idag inte hur man ger upp, så det alternativet fanns inte. Periodvis, när jag kände mig helt likgiltig, önskade jag att något annat skulle avgöra valet mellan liv och död – en bil som sladdar av vägen, bussen som kör in i en bergvägg, mitt hjärta som bestämmer sig för att stanna – men allra längst in fanns alltid ett hopp, ett aldrig så litet gryn av hopp om ett värdigt Liv. Jag kunde inte själv ta steget att lämna livet, jag kunde inte ge upp.

Och idag Lever jag, med stort L.
Livet är inte alltid toppen, just nu är det rent av riktigt motigt vissa dagar, men skillnaden mot då är milsvid. Jag vet att mörkret kan skingras igen, jag vet att jag kommer ur den här svackan också. Det ska bli bra igen. Jag tänker inte ge upp, jag kan inte ge upp.