Kategoriarkiv: Aktuellt

Felsteg, Försäkringskassan!

23 lördag Jan 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

Etiketter

Många har kanske läst eller hört om Miriam Landau, som när hon fick skadestånd efter det slavarbete hon tvingades till i ghettot under Förintelsen förlorade halva det retroaktiva skadeståndet till Försäkringskassan, som dessutom sänkte hennes pension till den s.k. garantipensionen. Anledningen? Den tyska staten kallade ersättningen för pension och FK ansåg därför att det var pengar som Miriam Landau hade tjänat in på frivilligt arbete, och som därför skulle ersätta en del av hennes pension.

Efter tre års processande, där både Läns- och Kammarrätt gav FK rätt, slog Regeringsrätten i veckan fast att FK inte har rätt att sänka Miriam Landaus pension på grund av skadeståndet. (Läs mer här och här, och se hur frågan uppmärksammades i Times Online.)

Personligen tycker jag att FKs resonemang är helt obegripligt. Hur kan någon resonera som att arbetet i det judiska ghettot var frivilligt? Hur kan man ta ifrån en människa som överlevde Förintelsen och Auschwitz-Birkenau, men med så svåra följder att hon tidigt blev sjukpensionär, det skadestånd hon får för slavarbete och som är en liten upprättelse från den tyska staten? Man får inte vara så stelbent att man tittar på hur skadeståndet betecknas och sedan fatta beslut därifrån, utan att ens undersöka saken med den tyska staten. För de erkänner att det handlar om något annat än en pension för utfört arbete. Om FKs handläggare hade haft lite mer hjärta och tagit ett steg till för att undersöka vad det här handlade om, i stället för att stelbent följa sina paragrafer, så hade kanske en idag 85-årig kvinna sluppit att ägna tre år åt processande. Historien förtäljer dock inte om hon får tillbaka den delen av skadeståndet som Försäkringskassan lade beslag på.

Men Miriam Landau är inte den enda som råkat ut för FKs stelbenthet. Jag fick idag veta att min farmor, som gick bort för ungefär ett och halvt år sedan, tydligen inte fick någon svensk pension. Anledningen var den veteranersättning/-pension hon fick från sitt gamla hemland, Finland, för arbete och insatser under andra världskriget. Trots decennier i Sverige tvingades hon alltså att välja mellan dessa båda pensioner. Jag vet inte om det blev så på grund av att farmor, såvitt jag vet, var den som tog hand om gården och familjen och därför hade större delen av sitt livs förvärvsinkomst från Finland (dvs från andra sidan älven), eller om det är någon annan sorts paragrafrytteri som låg bakom beslutet. I Tornedalen var det i stort sett tvunget att kvinnan tog hand om hemmet, eftersom arbetstillfällena var få och männen ofta borta i långa perioder, i skogen eller på älvarna. Signalen som sänds känns som att det finns ytterligare orättvisor inbyggda i vår så kallade välfärdsstat, och att de framför allt drabbar kvinnor. I just det här fallet undrar jag i och för sig om det inte kan vara på liknande sätt för andra som kom från Finland efter kriget.

Är det inte dags att Försäkringskassan eller lagstiftare stannar upp och tänker efter lite? Är det verkligen människovärdigt att räkna krigsskadestånd och -ersättning som pension och berättiga att man drar in eller sänker personens befintliga pension? Är det så vi vill att de äldre som utstått umbäranden som de flesta av oss aldrig kommer att ha en aning om ska behandlas?

Ja, det är lättare att inte veta och att inte förargas, men det kan är inte rätt. Det är inte rätt någonstans och jag begriper bara inte FK:s resonemang.

Mona Sahlins väska eller olika regler för män och kvinnor?

23 lördag Jan 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Få har väl undgått debatten om Mona Sahlins väska. En Louis Vuitton-väska som var en 50-årspresent har än en gång aktualiserat såväl Jantetänkande som härskartekniker, småsinthet och den alltför uppenbara inställningen om att kvinnor shoppar och ägnar sig åt lyxkonsumtion, medan män investerar när de lägger ner mångfalt större belopp på lyx som stadsjeepar och klockor. Det blir tyvärr bara alltför uppenbart att debatten inte egentligen handlar om Väskan, utan är ett illa förtäckt försök att underminera förtroendet för Mona Sahlin. För ja, hon är en kvinna som genom att ha lyckats och nå en maktposition sticker ut. Den som sticker ut ska vi sätta på plats, framför allt om hon är en kvinna. Därför har det verkligen stuckit mig i ögonen när andra kvinnor blir en del av drevet och använder samma gamla unkna härskartekniker mot sina medsystrar.


I Aftonbladet skrev Katrine Kielos att det inte finns någon mall för hur kvinnor med makt ska klä sig och att Mona får lägga sina pengar på vad hon vill. Hon kontras av Lena Mellin som tycker att det är ”inte särskilt smart, kanske till och med dumt” att bära en väska från ett av världens lyxigaste märken.

Ska en kvinna som företräder ett politiskt parti som vill avskaffa klyftorna i samhället inte ha rätt att bära vilken väska som helst, eller vilka kläder som helst? Här handlar det inte ens om något som Sahlin själv har köpt, utan om en present. Småsintheten och missunnsamheten skriker från indignerade människors sidor på nätet. Skulle drevet ha gått om Sahlin hade haft en 50-kronorsväska från H&M? Hade det varit bättre om hon kom med en Kånken, eller en ICA-kasse? Kan någon av alla indignerade skribenter tala om hur Mona Sahlin borde klä sig och vilka accessoarer hon borde ha – och tala om varför? Och sedan göra likadant med Fredrik Reinfeldt.

Göran Greider går så långt som att säga att Mona Sahlins väska är ett hot mot socialdemokratin. Nej, inte bara mot socialdemokratin, utan mot planeten. Denna väska är ett utslag för konsumismen, livsfarlig konsumtion som hetsar människor att handla mer och mer i en konsumistisk kedjereaktion.
Men än en gång: Väskan var en present. Och varför är det alltid kvinnor och vår konsumtion som kritiseras, i socialdemokratins eller miljöns namn? Greider räknas själv till en höginkomsttagare och för att framstå som kanske lite mer trovärdig de ideal han basunerar ut kanske han solidariskt borde dela med sig av sina inkomster, som lär uppgå till över 700 000 kr om året.

Varför är det ingen som tar en närmare titt på våra manliga politikers statussymboler – deras kostymer, skor, slipsar, klockor, bilar? Är det bara kvinnorna som ska granskas?

Konsumtionsforskare Magdalena Petersson Macintyre förklarar i DN att det handlar om genuskodade tolkningar av konsumtion:

Det uppfattas som onödig lyx med kvinnors handväskor samtidigt som mäns konsumtion snarare uppfattas som investeringar, som något viktigare.

I kritiken av konsumtionsmönster och konsumtionssamhället är könsperspektivet oerhört uppenbart och det blir tydligt att det finns djupt rotade tendenser att se ned på kvinnors beteenden; kvinnor shoppar, män investerar. Men det är större än så. Det är på något sätt OK för en man att tjäna pengar och visa upp sina statussymboler, men det är långt ifrån lika OK för en kvinna att göra det. Då finns där snart ett koppel bittra och missunnsamma kvinnor som kritiserar henne, och som i kritiken riktar sig inte mot det hon gör utan mot hennes utseende och person. I klassisk härskarteknisk anda. Männens kritik behövs inte ens; kvinnor är tyvärr alldeles för bra för att trycka ner varandra. Frågan handlar givetvis egentligen inte om miljö eller konsumtion: den handlar om kön.

Claes Borgström lyfter detta perspektiv genom att påpeka att Fredrik Reinfeldts klocka kostar 13 gånger mer än Mona Sahlins väska.

Vi gör uppenbarligen skillnad på mäns och kvinnors lyxkonsumtion.
Detta är naturligtvis inget annat än ett klassiskt uttryck för könsmaktsordningen där männen upphöjs för ett beteende medan kvinnorna skuldbeläggs för samma sak.

…

Varför upphöjs en kostymklädd man med märkesklocka på handleden medan en kvinna med en 6 000 kronorshandväska etiketteras som ansvarslöst slösaktig? Låt oss slippa att härskartekniker används mot kvinnliga politiker i valrörelsen och låt konsumtionsdebatten fortsätta – men utifrån ett jämställt perspektiv.

Ja, tack! Ska vi fokusera på vad politikernas kläder och accessoarer kostar ska vi väl åtminstone göra det jämlikt. Men tyvärr har det blivit en del av den journalistiska bevakningen att uppmärksamma Mona Sahlins, Maud Olofssons och andra framstående kvinnors utseende och framtoning, medan deras manliga kollegor i högre grad uppmärksammas för sina handlingar. Tyvärr räknas kvinnor som shopoholics och män som samlare. Tyvärr får en kvinna inte visa att hon är framgångsrik medan mannen premieras för det. Hans halvmiljonkronorsbil väcker beundran, hennes sextusenkronorsväska förlöjligas och ses som en symbol för såväl miljöförstörande lyxkonsumtion som ökade klassklyftor.

Är det inte dags att släppa de här förlegade mönstren nu? Lite mer fokus på sakfrågor vore trevligt. Så färre härskartekniska påhopp på kvinnor, fler sakliga diskussioner om varför fokus blir så här skevt. Och låt oss slippa mer väskfjomperi.

Kvinnors tystnad ett samhällsproblem?

22 fredag Jan 2010

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Sedan jag skrev inlägget ”Det får räcka nu – om den manliga kulturelitens trakasserier” har jag fortsatt att följa debatten i medierna. Det har dels handlat om just hur den manliga kultureliten (eller en del av den) uppför sig och tillåts uppföra sig; ett tillåtande som beror på omgivningens tigande; dels om hur en del debattörer gått in för att kritisera debatten genom personangrepp på de kvinnliga debattörer som har uttalat sig kritiskt mot dessa trakasserier; dels om kvinnors utsatthet i stort och hur kvinnans kropp och sexualitet betraktas.

Bland de artiklar jag har läst finns bland annat Katarina Wennstams ”Avslöja kulturelitens tafsande alfahannar” i Aftonbladet den 19 januari. Även Wennstam skriver om den manliga kulturelitens beteenden och den mytiska genikulten, och det samtidiga undervärderandet av det kvinnliga konstnärskapet. Unga kvinnliga skådespelerskor förväntas i stort sett att ta emot sexuella kommentarer och närmanden från äldre manliga kollegor, och det tycks ha blivit så accepterat att det endast i undantagsfall kommer ut utanför teatern. Det framstår med all icke önskvärd tydlighet att manliga konstnärer behandlas på ett helt annat sätt än sina kvinnliga kollegor. Det som ursäktas en man skulle helt fördömas hos en kvinna.

Per Wirtén skrev i Expressen den 17 januari om Könsmördare; om ”männens globala krig mot kvinnorna”. Vid det här laget vrider säkert många på sig och tycker att det är en kraftig förenkling, och dessutom diskriminerande. Men är det verkligen diskriminering? I Sverige anmäls nästan 30 000 fall av mäns våld mot kvinnor, men bara en tredjedel leder till åtal, och ytterligare färre till straff. Tänk då också på att mörkertalet är enormt. Dessa siffror är bara en bråkdel av situationen för världens kvinnor, i något som faktiskt är ett globalt problem, kanske rentav att betrakta som könsmord, gendercide.
Wirtén nämner att det under de senaste 50 åren har mördats fler flickor mördats, just för att de är flickor, än antalet män som har dött i krig. Varje årtionde dödas fler flickor än antalet människor som har mördats under 1900-talets samtliga folkmord.

Flickfoster aborteras, nyfödda flickor dödas eller lämnas att dö; kvinnor misshandlas, våldtas och dödas systematiskt som politiskt maktmedel och osystematiskt som en del av ett system där mannen visar sin styrka genom övergrepp; kvinnor får inte tillgång till adekvat hälsovård, eller för den delen förlossningsvård; kvinnor könsstympas; kvinnor bränns levande eller får syra kastat på sig; våldtäkter utreds inte; kvinnor förhindras genom det Saudiarabiska förmyndarsystemet att leva ett fritt och rättvist liv, eftersom deras rörelser kontrolleras av manliga förmyndare.

Detta pågår idag, år 2010, och ingen säger något. Makthavarna tiger, tidningarna skriver inte om det. Det kan i sammanhanget tyckas trivialt att klaga över att några kända skådisar och artister tafsar på kvinnor, men det är en del av samma övergripande förtryckt och skeva syn på kvinnan och hennes kropp. På kvinnligheten. Är det inte mer än hög tid att förändra den synen?

Det får räcka nu – om den manliga kulturelitens trakasserier

16 lördag Jan 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Den senaste veckan har jag läst många artiklar, debattinlägg och bloggar om den manliga kulturelitens fortsatta objektifiering av kvinnors kroppar, trakasserier, elitism och andra utslag för sin egen manliga fåfänga. Den utlösande faktorn har varit den arbetsrättsliga anmälan mot Operans balettchef Marc Ribaud för sexuella trakasserier. Ribaud hade redan innan han fick tjänsten vid Operan fått kritik för just sexuella trakasserier, och att han ändå tillsattes, och dessutom till viss del försvaras av Operans chef, Anders Franzén, ger en fingervisning om att det där med sexuella trakasserier tydligen inte tas på alltför stort allvar på Operan. Eller för den delen inom kultursfären. (För den som inte är insatt i hur ett balettkompani fungerar, så är det balettchefen som tillsätter roller i balettuppsättningarna, vilket innebär att alla dansare i Operans kår är utelämnade till Ribauds vilja; något som antagligen gör att man inte riktigt vågar höja rösten.)

Callisto skrev i torsdags ett läsvärt blogginlägg på detta tema, Sexistiska svinerier okej bland kultureliten?, och det har under veckan även dykt upp ett antal debattinlägg och artiklar om hur manliga skådespelare upprepade gånger handgripligen har trakasserat kvinnliga kollegor och blivande kollegor, hur manliga författare tar sig rätten att verbalt trakassera och förlöjliga kvinnliga kollegor och så vidare. Det framstår tyvärr med all icke önskvärd tydlighet att en stor del av den manliga kultureliten har en minst sagt mossig kvinnosyn och verkar anse sig ha rätt att objektifiera kvinnan och ta sig ungefär vilka friheter de vill mot hennes kropp – för att de är kända män, eller?

Åsa Beckman skrev igår en artikel i DN om den manliga kulturelitens beteenden, Manliga genier med rätt att svina, om hur Stig Larsson på slutet av 1990-talet slängde ur sig en rejält sexistisk harang mot henne, efter att under ett föredrag lagt stor tid på att mer eller mindre idiotförklara just Åsa Beckman. Och han gjorde det oemotsagd. Ingen sa ifrån, ingen trädde till Beckmans försvar. Inte ens hon själv. Någonstans har det byggs in en föreställning om att man som kvinna måste acceptera att reduceras till kropp; en kropp som är tillgänglig för männen att trakassera och kränka nästan som de vill. Detta fortgår än idag.

I stället för att reagera med ilska vid kränkningarna och aktivt försvara sig genom att slå tillbaka och höja sin röst för att säga ifrån reagerar alltför många med ett passivt försvar; de backar undan och tiger. Ja, det är otroligt kränkande att reduceras till kropp och kritiseras inte för det man gör, utan för sitt utseende, men så länge vi kvinnor ger männen rätt att göra det genom att acceptera och tiga så behåller de den rörelsefriheten. Vår tystnad vidmakthåller deras makt och bemäktigande över våra kroppar. Är det verkligen så vi vill ha det?

Jag förstår att man som (ung) kvinna i en mansdominerad kultursfär känner sig svag och utsatt och är rädd att inte få jobb om man blir känd som besvärlig, men är lösningen verkligen att spela med i männens sexualiserande machospel?

Är lösningen att acceptera, låta sig reduceras till en tillgänglig kropp och därigenom bevara den manliga kulturelitens beteenden, eller är den att stå upp för sin rätt att behandlas med respekt och kräva att behålla makten över sin egen kropp? Antalet kvinnor i kultursfären är inte bara en handfull, och där finns många starka, intelligenta kvinnor som vet att använda sina röster. Varför reser de sig inte upp gemensamt och förklarar att det räcker nu. Nu är det slut på gubbväldet och männens trakasserier. Och det handlar inte bara om kultureliten.

Att tiga är att tyst acceptera. Det är att bevara maktordningen. Det är att genom passivitet lämna walkover och ge männen rätt att fortsätta reducera och trakassera. Det är inte rätt.

SF-författarinnan Ursula Le Guin har uttryckt det här bra:

The power of the harasser, the abuser, the rapist depends above all on the silence of women.

En man har aldrig rätt att kränka en kvinna, på något sätt. En kvinnas kropp är alltid hennes egen och borde inte vara något hon behöver försvara. Men som det ser ut idag måste vi kvinnor stå upp och försvara våra kroppar. För att göra det måste vi börja med att faktiskt tycka att de är värda att försvara, att vi är värda att försvara. Hur ska vi annars kunna försvara oss?

Det måste vara grunden för allt kvinnligt självförsvar: Jag har något som är värt att försvara. Jag är värd att försvara.

Den kvinna som inte tycker att hon är värd att försvara gör inte heller det. Då blir det kanske bara ett indignerat uttalande om hur kränkt hon kände sig i efterhand; utan handling, utan påföljd. Den som verkligen tycker att hon är värd att försvara tillåter ingen att ta sig friheter mot henne; säger ifrån direkt och låter sig inte kränkas. Hon tar inte emot. Hon är inte passiv.

Männens makt bibehålls av kvinnornas tystnad. Av kvinnornas acceptans och tillåtelse av trakasserierna. Det får räcka nu.

Ursäkter för otrohet?

04 måndag Jan 2010

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar


Otrohet är tecken på ett sunt äktenskap


Aftonbladet skriver om den franska psykologen Maryse Vaillants bok Les hommes, l’amour, la fidélite (Männen, kärleken, troheten) som ger uttryck för att en mans otrohet är ett tecken på ett sunt äktenskap och att det inte alls betyder att han inte älskar sin fru. När jag har läst runt i lite andra medier visar det sig att hon till och med går så långt som att hävda att det är oundvikligt för en man att vara otrogen och att han går emot sin natur om han inte är det. Män som håller sina äktenskapslöften gör det för att de har fått en skev, idealiserad bild av mannen i och med sina egna fäders frånvaro.

I mina ögon ger Vaillant männen ursäkter att fortsätta träffa kvinnor till höger och vänster, och ursäkter är väl det sista den som är otrogen behöver. Hur vore det att ta lite förbannat ansvar för sina handlingar i stället?
Och hur är det med kvinnor som är otrogna mot sina partner – gör Vaillant en skillnad där? Varför skulle trohet vara mer naturligt för en kvinna än för en man?

Jag tänker inte ställa mig upp som någon moralens väktare, för även om jag anser att hemlighållen otrohet är ett svek och ett brott mot den ärlighet och respekt som åtminstone jag tycker är avgörande för tilliten i ett förhållande, så är det inte upp till mig att döma andra. Har man en gemensam överenskommelse i ett förhållande om att det är OK, och samma regler gäller båda partner (helt oavsett kön) så ser jag inget problem i det. Otrohet är väl bara otrohet om den bryter mot de gemensamma reglerna om ömsesidig trohet? Ett helt öppet förhållande som baseras på tillit och respekt kan vara bättre än de flesta kärlekslösa förhållanden mellan två partner som håller ihop trots att de har tappat intresset för varandra. Tyvärr är det ofta så i de öppna förhållandena att den ena parten är mer inriktad på lek än den andra, och då blir det väldigt lätt en obalans. För att inte tala om hur det blir när det finns barn inblandade. Gissa vem som ”ska” hålla ihop familjen?

Njae, jag är inte imponerad.

Mer om tvångsvård inom psykiatrin

06 söndag Dec 2009

Posted by in Aktuellt, Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Svenska Dagbladet publicerar idag en debattartikel av Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, och Anna Nilsson, Raoul Wallenberginstitutet, om hur patienter inom den psykiatriska tvångsvården utsätts för behandling och åtgärder som bryter mot tortyrförbudet.


Ur artikeln (läs hela här)

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är tydlig: all medicinsk behandling ska grundas på den enskildes samtycke. Både de som vårdas i den öppna och slutna vården har rätt till information om risker, biverkningar och alternativ behandling innan man fattar sitt beslut. Konventionen medger i nget undantag från kravet på samtycke. Sverige har ratificerat och är bundet av konventionen.

Enligt tilläggsprotokollet till FN:s tortyrkonvention, vilket Sverige tillträtt, ska varje land garantera regelbundna inspektioner av lokaler där människor hålls frihetsberövade, inklusive den slutna psykiatriska vården. Detta för att förebygga tortyr och annan omänsklig behandling.


Ett antal kriterier har lagts fast. Inspektionerna ska utföras av en institution som är oberoende från regeringen och som har mandat att göra oanmälda besök, att tala i enrum med frihetsberövade, ta del av dokument – och har tillräcklig kompetens och resurser för uppgiften. I Sverige har regeringen utsett Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK) att genomföra detta uppdrag. Båda har dock ställt sig tveksamma till upp- giften. Då de inte fått ökade resurser för de nya uppgifterna, har de ansett sig sakna kapacitet att genomföra uppdraget. När FN-kommittén mot tortyr besökte Sverige i somras var en av rekommendationerna att den svenska regeringen borde ompröva sitt beslut, eller ge JO och JK ökade resurser.

Det är otroligt glädjande att den här frågan uppmärksammas, för det handlar om allvarliga kränkningar och inskränkningar av de mänskliga rättigheterna för personer som är några av samhällets mest utsatta: de som tvångsvårdas inom psykiatrin. Men det är sorgligt att det ser ut så här i Sverige 2009. De gamla mentalsjukhusen och tvångslobotomering må vara borta, men tabubeläggningen och synen på psykisk ohälsa tycks inte ha förändrats så värst mycket.

Läs även Thérèses inlägg i Tankestormar.

Diskriminering på lösa grunder?

02 onsdag Dec 2009

Posted by in Aktuellt

≈ 3 kommentarer

Igår, på Världsaidsdagen, såg jag plötsligt en notis på Sveriges Radios hemsida: ”Homosexuella män får bli blodgivare” och tänkte ”äntligen!”

Att män som har sex med män, som det så fint brukar uttryckas i detta sammanhang, hittills helt har förbjudits att lämna blod, oavsett om de lever med en fast partner sedan många år eller inte, har retat mig länge eftersom det är diskriminerande. Så kanske skulle Socialstyrelsen äntligen ha tagit sitt förnuft till fånga och insett att bara för att en man har sex med en annan man så innebär det inte att han är promiskuös. Men det var naturligtvis inte så bra som det såg ut.


Nu ska även homo- och bisexuella män få donera blod, men bara om de inte har haft sex med en annan man på ett år, beslutade Socialstyrelsen i dag med anledning av nya regler för blodgivare.

[…]

Som reglerna ser ut i dag har alla män som någon gång haft sex med en annan man ett permanent förbud att ge blod. Detsamma gäller sprutnarkomaner. De nya reglerna ska träda i kraft från och med 1 mars nästa år och berör personer med ett så kallat sexuellt riskbeteende. Dit räknas män som har haft sex med män, de som har haft sex med prostituerade och de som har haft sexuella kontakter i länder där hiv-smittan är vanlig.

Dessa grupper ska nu få ge blod efter en karenstid på ett år, det vill säga att den sexuella förbindelsen inte har ägt rum det senaste året.


Ett års karenstid.

Bara om de inte haft sex med en annan man på ett år.

Det innebär alltså att homosexuella män får lämna blod om de slutar ha sex. Vad generöst. Jag trodde inte mina ögon när jag läste det. Var det skrivet av någon religiös högerradikal eller en rest från 50-talet? Jag undrar så på vilka grunder de har bestämt det. Grundförslaget var nämligen 6 månader, eftersom man kan spåra HIV i blod redan efter 3 månader. Men Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) motsatte sig tydligen det, eftersom det kunde innebära att läkemedelsföretag inte skulle vilja köpa svensk blodplasma. Så det tycks alltså framför allt vara en ekonomisk fråga.

Jag blir förbannad, för det är diskriminering att säga att en man som lever med en annan man skulle behöva avhålla sig från sex för att få lämna blod, när män som har sex med kvinnor eller kvinnor som har sex med kvinnor har tre månaders karens. Jag skulle alltså kunna avverka den ena tjejen efter den andra, bara det gick 3 månader från första gången vi hade sex tills jag skulle lämna blod, medan två män som levt tillsammans i ett monogamt förhållande i åratal måste leva i celibat för att alls få lämna blod.

Ett hypotetiskt exempel: Kalle har varit blodgivare i 10 år. Han träffar Pelle, som varit blodgivare i 7 år. Tycke uppstår, de förälskar sig och bestämmer sig efter ett tag för att de vill leva tillsammans som livspartner. Då ska de alltså antingen aldrig mer få lämna blod eller tvingas idka avhållsamhet, trots att båda är bevisat smittfria eftersom de är blodgivare.

Ett hypotetiskt exempel till, att jämföra med: Majken är en levnadsglad kvinna som ofta är ute på krogen och raggar upp både kvinnor och män. Hon är inte den som har de längsta förhållandena och kan väl avverka några partner per år. Hon lämnar blod då och då, och följer i stort sett alltid 3-månaderskarensen. Det innebär att hon i princip kan lämna blod som vanligt, kanske något färre gånger än andra, men hon räknas inte in i någon grupp med riskfyllt sexuellt beteende.

Som kvinna som har sex med andra kvinnor, och dessutom idkar avhållsamhet långa perioder i brist på någon jag har lust att ha sex med, och därför med ett tämligen riskfritt sexuellt beteende på alla sätt och vis, kan jag inte riktigt jämföra mig med något av exempel ovan. De gånger jag har haft en ny partner har jag följt karenstiden, precis som jag nu inte har lämnat på länge eftersom jag väntar på att det ska gå 6 månader från senaste tatueringen. Jag tycker att det är otroligt diskriminerande att mer eller mindre skilja ut en grupp – män som har sex med andra män – och utgå från att de har ett sexliv som är så riskabelt att de måste avhålla sig helt om de vill lämna blod. I mina öron blir det som att säga att de är promiskuösare än andra grupper och att deras sexualitet är okontrollerbar och okontrollerad, när det snarare är så att heterosexuella män och kvinnor antagligen avverkar fler partner och skyddar sig sämre. Det är orättvist att samma regler inte gäller för ett par som har levt ihop i flera år och inte haft några andra partner, bara för att de är män, och för en man som nedlägger den ena kvinnan efter den andra. Är det bara jag som tycker att det skorrar lite falskt och luktar diskriminering?

Murens fall – 20 år sedan revolutionernas år

09 måndag Nov 2009

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

9 november 1989 hände det som många hade drömt om, men få vågat tro att vi skulle få uppleva: Gränsövergångarna mellan Öst- och Västberlin öppnades. Egentligen av misstag, men när orden väl var sagda gick det inte längre att stoppa östberlinarnas frihetslängtan.
Jag var 15 då, och minns 1989 som det politiskt mest omvälvande året i mitt liv. 1989 var revolutionernas år, frihetskamper där friheten segrade, men också en kamp som brutalt slogs ned; det var totalitära regimer som föll, ett kallt krig som slutade, maktfullkomliga ledare som drogs ned från sina piedestaler och dödades. Det var studentrevolternas år, det var folkets revolution som till den största delen var fredlig.
Idag ligger all fokus på Berlinmurens fall, men för mig är den en del av en hela den sekvens av frihetslängtan, framtidstro och hopp som svepte över världen. Det var den fredliga studentrevolten i Kina som slogs ned så brutalt i massakern på Himmelska Fridens Torg den 4 juni, det var glasnost och perestrojka under Michail Gorbatjov, det var de första fria valen i Polen där tidigare förbjudna Solidaritet vann en jordskredsseger, det var den ungerska regeringens beslut att öppna gränsen till Österrike och därmed riva Järnridån, det var Berlinmurens fall, det var kommunismens fall i Tjeckoslovakien och Vaclav Havel som republikens första demkratiskt valda president på över 40 år, det var toppmötet på Malta som kan betraktas som Kalla Krigets slut, det var demonstrationerna i Timisoara som växte till det rumänska folkets uppror mot Nicolae Ceauşescu, som efter en summarisk rättegång tillsammans med sin hustru arkebuserades mot en mur på juldagen 1989, en händelse som visades i TV-kanaler världen över.

    

När jag ser tillbaka på 1989 är det med starka känslor och en underlig blandning av stolthet över studenten som ställde sig i vägen för pansarvagnarna på Himmelska Fridens Torg, sorg över den påföljande massakern i Peking, hopp, framtidstro, optimism och stor förundran. Ingen hade väl kunnat ana att kommunismen och Östblocket skulle falla sönder så snabbt! Jag minns att jag kände enormt obehag över avrättningen av Nicolae och Elena Ceauşescu och hur ovärdigt de behandlades sina sista dagar. Det spelar ingen roll hur regimer och tyranner har behandlat sina folk, om vi inte kan behandla även dem med respekt i en verklig övertygelse om att alla människor har rätt att behandlas värdigt och civiliserat, så förblir mänskligheten inte helt civiliserad och kommer att förbli kapabel att begå humanitära grymheter.

Just när det gäller Berlinmurens fall tror jag att det jag kände var ungefär samma overklighetskänsla som när planen flög in i Twin Towers den 11 september 2001: känslan av att det här kan inte vara verkligt och först efter att verkligen ha sett det gång på gång på TV så gick det in. Berlinmuren och järnridån var i de flestas sinnen massiv, orubblig, och så öppnades den bara sådär.

Det kvardröjande känslan från revolutionernas år 1989 är hopp och en förvissning om att människor kan riva alla murar om vi tillsammans står upp för friheten. När människor slutar låta sig styras av rädsla kan freden segra.

Dagens låt är självklart Ebba Gröns ”Die Mauer”.

(Mindre än ett år senare, i augusti 1990, invaderar Irak Kuwait och i januari 1991 inleds operation Ökenstorm med USAs bombning av Irak. Den som är konspirationsteoretiskt eller cyniskt lagd skulle kanske säga att USA var tvungna att hitta på en ny stor konflikt efter det kalla kriget för att berättiga sitt gigantiska krigsmaskineri.)

Störst av allt är kärleken? Kyrkomötet 2009

21 onsdag Okt 2009

Posted by in Aktuellt

≈ 3 kommentarer

Imorgon, den 22 oktober, ska Kyrkomötet fatta beslut i frågan om vigselrätten och om vigsel av samkönade par. Jag har visserligen lämnat Svenska Kyrkan och är inte kristen, men jag är konfirmerad och kan har läst Bibeln. Dessutom berörs jag i högsta grad eftersom jag i skrivande stund inte skulle få vigas ens om jag ville. Och det är sannerligen på tiden att kyrkans vigselrätt speglar samhället. För inte kan det väl vara så att en religion som så starkt betonar ett kärleksbudskap sedan ska gå in och säga att ”din kärlek är fin och bra, men din – nej, usch och fy, den är synd och skamlig”. Det känns verkligen lite absurt att kyrkomötets ledamöter som ska bestämma om kärleken mellan två människor; ungefär lika absurt som männen på kyrkomötet för mycket länge sedan som bestämde vilka av Bibelns böcker som var heliga och som skulle vara med, och som röstade om bestämde att Jesus skulle vara gudomligare än andra människor.

Att inte tillåta vigsel av två personer som älskar varandra, oavsett om de är två kvinnor eller två män blir i min uppfattning att förneka kärleken och att göra sig till Gud genom att man tar sig tolkningsföreträde inför texter som skrevs ned av människor i en helt annan historisk kontext än den som råder idag. Vilka är de som sätter sig till doms över andras kärlek? Vilka är de som tar sig rätten att fördöma och förringa en kärlek gentemot en annan?

Jag tror och hoppas på ett positivt beslut i morgon. Ett beslut som är i linje med det kärleksbudskap som genomsyrar Nya Testamentet och som jag upplever är det starkaste budskapet i kristendomen – och ett budskap som egentligen löper som en röd tråd i alla religioner och trosåskådningar. För störst av allt är väl ändå kärleken?

Dom för Anna Odell

31 måndag Aug 2009

Posted by in Aktuellt

≈ 3 kommentarer

Anna Odell, Konstfackeleven som fejkade en psykos och blev tvångsintagen som ett del av sitt examensarbete, fick sin dom idag: 50 dagsböter à 50 kr styck.

Hon döms för våldsamt motstånd och oredligt förfarande, men inte för falskt larm, och behöver inte heller betala skadestånd till psykiatrin för de kostnader hennes aktion gav upphov till. Informationen kommer från SVT. Läs mer här.

Anna Odell ville med sitt examensarbete sätta fokus på bristerna inom psykvården, vilket i sig är nog så lovvärt, framför allt eftersom vi är många som har erfarit de bristerna. Men om hon lyckades eller inte har kommit i andra hand, för hennes tilltag satte snarare fokus på hur långt man får gå i konstens namn och på att hennes låtsade psykos satte andra människor i en risksituation och tog resurser från andra som behövde dem. Eftersom Anna Odell nu slipper betala vården kanske hon borde ange att hennes examensarbete ofrivilloigt sponsrats av psykiatrin i Stockholm.