Etikettarkiv: Jämställdhet

Mer om sexuella trakasserier på teatern

15 måndag Feb 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Sveriges Radio Ekot publicerar nu sin stora undersökning om sexuella trakasserier på teatern, och det är ganska talande resultat:

Nästan hälften av de kvinnliga skådespelarna har utsatts för sexuella trakasserier. Det är en ganska hög siffra. När man hör och läser om de enskilda berättelserna handlar det om grova skämt, kommentarer om vad någon vill göra med kvinnan ifråga, förslag, tafsande och rena våldtäktsförsök. Att döma av omfattningen ser det inte ut att vara enskilda händelser utan något som förekommer systematiskt inom teatervärlden. Om det sedan förekommer mer där än i andra branscher får vara osagt.

Det som skrämmer lite är den överslätande och ursäktande attityd som förekommer, och som såväl män som kvinnor varit (är) en del av. De manliga skådespelarna som kränker sina kvinnliga kollegor ursäktas med ”han är ju så där”, att det inte är så farligt och att ”du får tänka på att han är en väldigt stor konstnär”. Som om det borde göra någon skillnad. Att någon är konstnär eller geni eller vad det än vara månde ger honom/henne aldrig någonsin rätt till någon annans kropp!

Kanske kan en sådan här undersökning som belyser omfattningen av trakasserierna leda någonvart, öppna för en dialog inom teatervärlden, göra att de utsatta kvinnorna och männen börjar prata öppet om trakasserierna i stället för att tiga och ta emot. Kanske kan det leda någonvart när det ger svarta rubriker i medierna. För teatercheferna verkar inte ha gjort något, i den mån de ens har varit medvetna om problemet. Att döma av vad Staffan Böhm säger i P1 Morgon har han inte varit särskilt medveten om problemet.

Staffan Olzon säger till Kulturnytt att han mycket möjligt kan ha utsatt medarbetare för sexuella trakasserier genom åren (det är skönt att någon faktiskt erkänner att de har varit en del av den här kulturen) men att han funderar över det här problemet:

– Det är inte lätt att säga ifrån till en teaterchef. Man kan svälja en hel del. Därför man vet att man kanske inte får nåt jobb nästa termin.

Även regissör Sara Giese funderar över det svåra i var gränserna går.

– Det är ju det som jag funderar på idag. Var går gränsen? Vad är det som jag har utsatt skådespelare för som egentligen inte är tolerabelt? Som skådespelare är man i händerna på en regissör. Man överlämnar sig rätt mycket och sen efteråt tänker man kanske: vad fan är det jag har varit med om?

Det är inte en lätt fråga att avgöra var gränsen går för när en människa känner sig kränkt, oavsett intention, men början till en lösning måste ändå gå i en ökad öppenhet och ett klimat där det är tillåtet att prata om kränkningarna. Tillåts de att ske i det fördolda kommer de att fortsätta ske; riktar man ljuset mot dem och faktiskt pratar om dem så finns det en möjlighet till förändring. Det är än en gång tystnaden som är de befintliga strukturernas bästa vän och möjliggörare.

Hemmafrutrenden ett steg på vägen?

14 söndag Feb 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Anna Laestadius Larssons skrev i fredagen en kolumn i SvD, Vi bakar surdegsbröd och tar ett kliv framåt, om den rådande hemmafrutrenden. Hon tar i texten upp vad konstintendent Margareta Gynning sa vid årets Mappie-utdelning i måndags om att varje gång kvinnor har gjort samhälleliga framsteg så har det kommit en motreaktion i form av mammaidealiserande.

På slutet av 1700-talet hade kvinnorna börjat nosa på makten. De viktiga salongerna drevs av kvinnor, Elisabeth Vigee-Lebrun var en framgångsrik konstnär, vetenskapskvinnan Emelie du Chatelets översättning av Newtons Principia beundrades och i England satt Mary Wollstonecraft och filade på Till försvar för kvinnans rättigheter. Kvinnorna började bli en kraft att räkna med. Och därmed ett hot. Entré för den ömma modern!

Det ligger onekligen mycket i det. Se bara på hur kvinnorna under andra världskriget, framför allt i Storbritannien och USA, men även i andra delar av världen, tog ett rejält kliv ut på arbetsmarknaden och in i industrin. De var helt enkelt nödvändiga för att ersätta de inkallade männen. Efter andra världskriget kom så en rejäl backlash när kvinnorna skulle tillbaka in i hemmen, med hemmafruidealisering, kvinnans uppgift var att se till att hem och man, Christian Diors The New Look och annat som gick stick i stäv med hur det hade sett ut under krigsåren.

Just nu kan det onekligen se ut som om det finns en kraftig tillbakablick i kvinnorollen: den ena mammatidningen efter den andra, Anna Anka, Mad Men, mammabloggar, ledarskribenter som kritiserar yrkesarbetande småbarnsmammor, fokus på heminredning, surdegsbröd och långkok. Kvinnan oskadliggörs genom att fokus tas från framsteg på arbetsmarknaden till hennes roll som fortplantare och hemskapare.

Och kanske är det så: När kvinnan har tagit en, i många mäns tycke, för stor plats på arbetsmarknaden och jämställdheten har kommit ”för långt”, så kommer det en smart motreaktion i form av idealisering av mammarollen och den brödbakande hemmafrun. Allt för att dra fokus från kvinnans kompetens som yrkeskvinna (och mamma!) och få bort henne från bolagsstyrelser och arbetsmarknad. Det ser ut som en tillbakagång, men kanske är det inte riktigt så enkelt. Kanske är det bara en periods reaktion, som sedan möts av en ny motreaktion där kvinnor tar nästa steg mot ökad jämlikhet, högre positioner och en viktigare roll på arbetsmarknaden.

Vi tankar lite moderskärlek. Sedan tar vi nästa steg. Hej, bolagsstyrelser, lika lön för lika arbete, delad föräldraförsäkring… snart är vi där!

Halva lönen, halva makten.

Svart på vitt om ojämlikhet

11 torsdag Feb 2010

Posted by in Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Valrörelsen har satt igång, och det som diskuteras flitigt nu är kvotering och jämställdhet. Det är inte fy skam att man diskuterar kvotering av platser till bolagsstyrelser och föräldradagar, och även om jag tycker att båda blocken är lite handfallna och tafatta, så innebär detta att jämställdheten i högsta grad står på agendan.
En del påstår att vi är så jämställda och att kvotering inte behövs. Det är inte sant. Illusionen av Sverige som Världens Mest Jämställda Land är ett alldeles ypperligt vapen i händerna på dem som inte vill ha förändring, för när allt kommer omkring är jämställdheten inte så stor. Fior i Västra Götaland kallade detta för VMJLPY – Världens Mest Jämställda Land På Ytan – och det ligger en hel del i det. Debatten om Birgitta Ohlssons utnämning talar sitt tydliga språk, liksom debatten om föräldraförsäkringen.

Piff (Pappor för individuell föräldraförsäkring) svarade på Göran Hägglunds röda faran-larm med att de inte alls är någon rödgrön elit, och att den statliga inblandning Hägglund varnar för redan är ett faktum. De är i stället för en individuell föräldraförsäkring, något som väl sannerligen skulle värna om individens fria vilja:

Visst vore det praktiskt om man kunde utnyttja sin frus semesterdagar, eller få ersättning från sin mans a-kassa i stället för sin egen. Men vårt samhälle bygger på andra värderingar. I en modern sekulariserad demokrati är det individer som har rättigheter, inte familjer eller andra kollektiv. På Hägglunds nyspråk skulle även a-kassa och semester kallas tvångskvoterade.

För visst pågår det kvotering i Sverige idag. Men finkvotering som är en del av strukturen och alltför mångas tänkande är tydligen ok. Till skillnad från fulkvotering som är överhöghetens pålaga till det dumma folket som inte förmår att tänka själva. Eller?

För faktum kvarstår, precis som Gudrun Schyman sa:

– Jämställdhet mellan könen handlar inte om något jävla tyckande. Det finns tabeller och forskning. Jämställdhet är ett politiskt mål som alla partier enats om och vi är inte där än. Inte i Sverige och inte någon annanstans. DN

Och de tabellerna finns lätt tillgängliga i den lagom fickstora skriften På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet 2008 som är sammanställd av SCB. Det är inte ett vänsterpåhitt utan fakta. Är det inte dags att ändra på det nu? Den här valrörelsen börjar ju bra i alla fall.

Steg 1) Bli medveten
Steg 2) Förändra

Hägglund viftar med kvoteringsskynket

07 söndag Feb 2010

Posted by in Politik och samhälle

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

I dagens DN ger sig Göran Hägglund i debattartikeln ”Kvoteringsoffensiv väntar efter en rödgrön valseger” i polemik med den rödgröna jämställdhetspolitiken, som fråntar individen hennes fria val till förmån för kvotering. Hägglunds resonemang bygger på vad Peter Eriksson (mp) sa i den senaste partiledardebatten på en fråga om det inte är föräldrar som vet vad som är bäst för sina barn. ”Jo, så är det om man ser till varje person, men inte om man ser till det samlade resultatet, blev svaret!” (från Hägglunds artikel)

Som ni redan vet tycker jag inget vidare om någon av de nuvarande blockens jämställdhetspolitik, men att oppositionen skulle sätta likhetstecken mellan jämställdhet och kvotering skulle jag inte säga. Frågan är mycket större än så.

Man kan ha hur påstått goda intentioner som helst, men jämställdhet måste inte betyda kvotering. Och ska inte betyda kvotering. Ändå genomsyras svensk debatt av föreställningen att kvotering skulle vara en självklarhet.

Är det inte tid att lyfta debatten från kvoteringsfrågan och börja diskutera vad våra olika partier faktiskt menar med jämställdhet? För mig känns det som en ganska naturlig början. För kvotering som en ovanifrån pålagd tvångströja tror jag inte på; det riskerar bara att väcka en väldig massa negativ debatt om att individen fråntas sitt fria val, för att inte tala om misstankar om att en kvinna fått ett jobb på grund av sitt kön och inte sina meriter. Att män ofta får en topposition på grund av att sitt kön av sina samkönade höjdarkollegor talas det tyst om, liksom att många högutbildade och kompetenta kvinnor har chefer som har sämre utbildning (jag har flera kvinnor i den situationen i bekantskapskretsen) och känner sig hotade av dessa yngre, driftigare, smartare och mer välutbildade kvinnor och därför endast med yttersta tveksamhet skulle släppa upp dem ett pinnhål till i hierarkin.

Kvotering är en vansklig väg att gå. Om frågan drivs för hårt blir den antidemokratisk genom att den fråntar individen hennes rätt att själv välja, men om den inte drivs så förblir troligen de rådande strukturerna precis som de är. Jag är väldigt bestämd i att ingen ska komma och tala om för mig vad jag ska tycka och tänka och hur jag ska leva mitt liv, men jag är beredd att lyssna och få mitt tänkande ifrågasatt. Om jag själv märker att jag har fel tycker jag inte om det, men är inte för stolt och envis för att (i vissa fall) ändra mig. Det krävs något för att människor ska ifrågasätta och förändra ett invant tänkande och ibland behövs det en gnutta tvång för att ändra på djupt rotade mönster. Det finns inget som säger att kvinnor skulle vara sämre utbildade, mindre kompetenta och sämre lämpade än män att sitta i bolagsstyrelser – så varför är det fortfarande fler män än kvinnor där? Likadant kan jag inte se varför det ska vara så känsligt att ens diskutera att fler män borde ta ut föräldraledighet – att ge dem möjligheten att vara föräldralediga – för det är ett faktum att alldeles för många män inte tar ut någon alls. Det hänvisas ofta till ekonomiska skäl och individens fria val, men när det innebär att mannen ifråga inte får samma möjlighet som kvinnan att vara hemma med sitt barn, är det inte en jämställdhetsfråga då?

Vi kristdemokrater är för jämställdhet och lika möjligheter mellan man och kvinna. Det är så självklart att det inte ska behöva sägas. Men vi ser också att det finns gränser för vilka tvångsmedel politiker har rätt att ta till. Vi är därför också det parti som konsekvent värnar den enskildes fria val och motsätter oss kvotering.

Men Göran Hägglund, vad vill ni göra för de kvinnor som upplever att de på grund av de rådande strukturerna i samhället faktiskt inte får lika möjligheter som männen? Papporna som inte får samma möjligheter att vara hemma med sina barn? Kvinnorna som trots lika hög kompetens som männen ändå slår i det där glastaket just för att de är kvinnor? Ibland kan en politik som bygger på individens fria vilja tyvärr cementera gamla mönster bakom den fina frihetstanken. Hur ska de bakomliggande strukturerna som bevarar ojämlikheter förändras för att ge män och kvinnor de lika möjligheter du skriver om?