Tankar om sjukskrivningar

10 fredag Okt 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Hälsa och ohälsa, Om mig

≈ 4 kommentarer

Etiketter

Jag blev tidigare idag kontaktad av en reporter från Expressen som skriver ”ett reportage om unga människor som är långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade – eller varit i kontakt med det tidigare” och som ville intervjua mig. Reportaget ska, om allt går vägen, publiceras på måndag.

Samtalet fick mig att inse hur lätt det hade varit för mig att fastna i sjukpension tidigt och ”bli” min diagnos. Det är ganska lätt hänt när FK lämnar en ifred och ingen tar tag i behandling och rehabilitering, eller habilitering som det borde ha varit i mitt fall eftersom jag inte hade ett friskt ”före” att gå tillbaka till.

Mellan 1996 och 2002 var jag sjukskriven upprepade gånger, i varierande långa perioder, och för tio år sedan, när jag var 24, blev jag sjukpensionerad. Det var visserligen en tidsbegränsad sjukpension, s.k. sjukbidrag, men det var pension och jag hade ett pensionärskort så att jag t.ex. köpte busskort med pensionärsrabatt. Min psykiater hade skrivit i pappren att han rekommenderade ett år, Försäkringskassans läkare rekommenderade däremot – utan att träffa mig – två år med möjlighet till förlängning. Just då var jag såpass deprimerad och nergången att jag inte tänkte så mycket på det, men idag undrar jag verkligen hur de resonerade. Var det ett sätt att visa att jag ansågs vara obehandlingsbar eller hopplös? FK gjorde ju inte minsta lilla ansats att ge mig vare sig behandling eller rehabilitering, de erbjöd bara att jag kunde få vara i cafét på deras verksamhet för personer med social fobi och sociala problem.

Våren 1998 pluggade jag fortfarande på helfart, eller mer därtill, men var väldigt deprimerad och den sommaren minns jag inte mycket av. Deprimerad och allt mer utlevande anorektisk, med självskadebeteenden, och veckorna min sambo var på semester med sin familj (jag orkade inte följa med) slog det över rätt så rejält för anorexin. Jag förstod vart det var på väg och såg till att lägga in mig. Om sanningen ska fram så kändes det under de veckorna som om jag verkligen var galen och den destruktiva spiralen snurrade bara snabbare och snabbare och den enda lösningen kändes som en inläggning för att bryta det. Eftersom antidepp inte verkade funka något vidare fick jag ECT (elbehandling), men den enda effekten som jag märkte var att jag blev mer deprimerad. Och fick gräslig huvudvärk och illamående efter behandlingarna, antagligen för att jag inte tål narkosmedlet eller det muskelavslappnande (eller båda) särskilt bra.
Efter detta lyckades jag få min psykiater att förstå att jag nog behöver hjälp med ätstörningen, men det blev inte mycket med det, mer än en psykologkontakt. Han tyckte däremot att det var läge för en längre sjukskrivning för att ge mig en chans att komma igen. Nu är det bara så här att man inte vilar bort en ätstörning, men det var nog berättigat med tanke på att jag var lite körd i botten rent mentalt ett tag. Jag kom tillbaka lite grann efter några månader, men FK lyfte inte ett finger, ätstörningsbehandling verkade det inte vara snack om och de enda beskeden jag fick var ungefär ”Vi har inget att erbjuda någon som är så högutbildad” och att det fanns behandlingshem och hjälp om man hade psykiska problem + missbruk men uppenbarligen inte om man hade depression + ätstörning. Jag hade lite kontakter i öppenvården men det var också allt.

Så här i efterhand inser jag att jag lätt hade kunnat fastna där, gått in i en identitet som ätstörd och deprimerad och satsat järnet på att bli helt anorektisk. Jag vet inte vad som fick mig att dra mig ur det genom att börja plugga lite på kvällstid våren 1999, men kanske började depressionen att ge med sig lite. Eller så var det en kombination av jävlar anamma, självbevarelsedrift och en duktighet som innebar att jag hade min identitet i att prestera och kände mig tvungen att göra det. Jag bröt sjukpensionen efter ett år, på eget initiativ. De erbjöd mig ändå inget och jag tänkte absolut inte finna mig i det, jag tänkte inte ge upp om mig även om de gjorde det.

Jag började plugga på helfart och jobba deltid hösten 1999, efter att äntligen ha hittat ett antidepp som hjälpte så att jag inte längre var deprimerad. Samtidigt blev jag allt mer anorektisk, det tog över mer och mer av min personlighet och identitet, och då var jag ju en superkvinna som orkade allt och nästan inte hade några behov. Kompetent på ytan, ett vrak inombords.

2000 fick jag jobb, jobbade nästan ett halvår på kontor, under hösten parallellt med dagvård 3 halvdagar i veckan tills jag hoppade av den, och startade sedan eget. Jag jobbade hårt tills jag gick in i väggen och var sjukskriven några veckor, och detta upprepades gång på gång tills i oktober när jag åter var heltidssjukskriven ett tag före vistelsen på AnorexiCenter i Varberg och sedan fram till slutet av augusti året därpå. Helt sjukskriven i ett halvår efter Varberg, sedan med mer och mer jobb, 25%, 50%, 100%. Även där hade det varit lätt att fastna i deltidssjukskrivning, men jag började få smak på livet och tänkte inte låta mig stoppas.

Men jag känner nu hur nära jag var att fastna i sjukpension och bara låta livet gå. Skrämmande!

Insikt och acceptans

07 tisdag Okt 2008

Posted by in Fri(sk)het, Hälsa och ohälsa

≈ 1 kommentar

Efter att under en lång tid känt hur jag blivit mer deprimerad men utan att ha velat acceptera det, så insåg jag i fredags morse plötsligt att en anledning till att jag inte kan acceptera att jag skulle vara deprimerad är att jag ju är frisk nu, då kan jag väl inte vara deprimerad? Jag hade inte insett hur mycket ”frisk” är en del av min identitet, på samma sätt som nykter är en del av en tidigare alkoholists identitet. Och så insåg jag att jag än en gång är hårdare mot mig själv än vad jag avsåg att vara. När jag säger frisk menar jag fri från ätstörningar och självskadebeteenden, men det är klart att jag också kan bli sjuk. Jag hade inte tänkt likadant om det var en infektion eller förkylning, men någonstans har en spärr slagit till just när det gäller något psykiskt. Det är flera år sedan jag insåg att depressionen inte var ett direkt resultat av ätstörningen, men ändå tänker jag att jag skulle vara mindre frisk om jag var deprimerad.

Nåja, det tänkandet försöker jag släppa, för det hjälper mig inte. Jag märker inte hur hård jag kan vara mot mig förrän de där insikterna slår till vid specifika situationer. För jag skulle aldrig tänka så om någon annan, men för mig gäller tydligen fortfarande särskilda regler. Not anymore! Jag har beställt tid hos min husläkare och sagt varför, så får vi se vad hon säger. Det enda jag är rädd för, och det rejält, är att jag skulle bli sämre till en början med antidepp, för det har jag inte tid med. Ärligt talat alltså, om jag inte kan sköta mina jobb och hålla deadlines är risken att jag förlorar jobbet. Det får inte hända.

Jag börjar i alla fall acceptera tanken att jag skulle kunna vara deprimerad men fortfarande fri från ätstörning och självskadande, men helst av allt skulle jag fortsätta förneka det. Eller nej, det är enklare än så: Jag vill inte att det ska vara så.

Kloka ord i en bra broschyr

04 lördag Okt 2008

Posted by in Fri(sk)het, Ljusglimtar i tillvaron

≈ 6 kommentarer

Etiketter

Västsvenska nätverket för suicidprevention har en skrift som heter Psykisk livräddning, som jag rekommenderar starkt (klicka på broschyrens namn så hämtas den som pdf). Och den är inte bara för dem som är aktivt självskadande eller som tänker på självmord, utan tankeväckande läsning för alla som har en tendens att göra sig till offer.

Det är lätt att säga att jag har självskadetankar eller jag har självmordstankar, eller för den delen ätstörningstankar, som om vi var offer för något vi inte kan kontrollera. Men en tanke är ju en tanke för att du tänker den, annars finns den inte. Alltså borde vi säga: Jag tänker på att skada mig, jag tänker på självmord, jag tänker ätstörningstankar. Jag är en aktiv människa, det är jag som tänker mina tankar, hur mycket det än kan kännas som om de bara dyker upp.

Jag tror att det är Mia Törnblom som skrivit något om att den första tanken som dyker upp i huvudet rår vi inte över, men den andra tanken styr vi över. När man börjar fundera över det, och inser att tankarna i mitt huvud är där för att jag tänker dem; då måste jag ju också kunna ändra på dem. Och det kan du!

Du har inte alltid haft samma tankemönster, du har inte alltid tänkt på samma sätt, alltså kan du ändra dina tankemönster igen. Det krävs idogt arbete och en hel del medvetenhet för att förändra mönster som du kanske lagt åratal på att hjärntvätta in, men det går. Du är inte ett offer, du är inte en mottagare för någon annans tankar, utan du är en aktiv människa som tänker dina tankar.

Ur Psykisk livräddning:

Självmordstankar har alla

Rätt! Säkert är det så. Kräksjuka, alldeles innan kräkningen kommer: ”Jag vill dööö!”
Eller ”Går du från mig tar jag livet av mig!”
Man tänker på självmord, när man just då inte kan se någon annan lösning.

Men det är fel formulerat!
Självmordstankar har man inte.
Tankar är aldrig något man har.
Tänka är något man gör.
Man tänker på självmord.

Det är likadant med rädsla och nedstämdhet.
Ibland lugnar jag mig, ibland oroar jag mig,
Ibland gläder jag mig, ibland stämmer jag ner mig.
Ibland överväldigas jag av oro, nedstämdhet, suicidtankar.
Men det är fortfarande jag själv som tänker.

.:~:.

Människan gör – är aktör

Väljer du att säga ”Jag tänker på självmord”
eller ”Jag oroar mig” eller ”Jag stämmer ner mig”
Då har du gjort något mycket viktigt.
Då har du förändrat dig själv.

Förr var du en passiv mottagare.
Du var ett offer för självmordstankar, oro, depression.
Nu är du en aktiv person, en som gör något
och tar ansvar för det du gör, du är en kämpande aktör.

För att detta ska fungera behöver du förstå:
• Känslor och tankar som invaderar dig är bara dina egna känslor och tankar.
• Det är du som regisserar pjäsen!
• Du bestämmer vilka tankar, vilka personer som skall få komma in på scenen!
• Du bestämmer när de ska gå igen!
• Om du lär dig att så behärska ditt liv behöver du inte ta till den slutliga kroppsliga handlingen.

Visst är det bra! Och helt sant! Gör du dig till ett passivt offer kan du inte förändra något, men du är en aktör. Du gör. Du bestämmer. Bestäm!

Jag har redan kroppen jag önskar mig :)

03 fredag Okt 2008

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

Delvis korspostat på min vardagsblogg.

Jag hade terapi idag, och vi gjorde bland annat ett jätteintressant test om kroppsuppfattning som vi hade pratat om för några veckor sedan och sedan glömt. Jag har inte gjort något sådant test sedan jag slutade i ätstörningsbehandling och har varit supernyfiken på hur mycket som förändrats i min kroppsuppfattning sedan dess. Det borde göras uppföljningar efter ett tag men det gör de ju inte. Och just det här testet har jag inte gjort tidigare, för det är ganska nytt.

Det är ett datorprogram med två bilder, en med kroppskonturer framifrån och en från sidan, där man justerar markörer för axlar, bröst, bröstkorg, midja, höfter, rumpa, lår och vader större eller mindre för tre kategorier: Hur man tror att man ser ut, hur det känns och hur man vill se ut. Sedan mäter den som utför testet just de här måtten och matar in, så kan man jämföra sina tre versioner med verkligheten. OK, grafiken var inte perfekt, men det var ett väldigt intressant test. Som förväntat så tror jag att mina lår är större än vad de är, ingen surprise där. Vad som däremot var överraskande var att mitt ideal var nästan identiskt med verkligheten, och jag hade nog till och med större byst än vad jag hade vågat ange på önskekroppen. Så jag har tydligen redan min idealkropp, häftigt va?! Nu ska jag bara försöka ta in det också.

Faktum är att jag inte har så där värst stora komplex för min kropp, utom just låren. Det komplexet kan jag bara inte komma över, jag vet inte hur jag ska göra, men det kanske minskat i alla fall. Visst har jag usla dagar med muffinstopp över byxlinningen och inga kläder som passar, när den där lilla lilla anorektiska delen som finns kvar skriker att ”hur fan har du kunnat låta dig bli så stor”, men på det stora hela är jag nog till och med mindre missnöjd än många andra kvinnor.
Det är ganska skönt att få den bekräftelsen, och att jag ändå inte var så fel ute bekräftar hur långt jag verkligen kommit.
Jag vet redan att mitt ideal inte är anorektiskt eller den där pubertala kroppen utan former, utan mitt ideal är en kvinnlig kropp som är smal men inte mager. Jag gillar former, byst och rumpa!

Vad det här testet inte visade var dels armarna och dels en jämförelse med en normalstor kropp, men det är nog ganska naturligt, för vad är en normalstor kropp? Ta fem kroppar i samma längd och med samma BMI, så kan de se helt olika ut. Men jag är fortfarande grymt nyfiken på hur jag ser ut i förhållande till det ”normala” just med tanke på hur fel jag brukade ha.
För fem, sex år sedan vägde de som jag trodde var lika stora som jag 10 kilo mer än vad jag gör. Idag är jag större, och jag skulle gissa att felmarginalen gentemot andra som jag ser som lika stora inte är större än 5 kilo. Max. Hon gör framsteg, den här bruden 🙂
Och det största framsteget är nog att även om jag är nyfiken och tanken far genom huvudet då och då, så spelar det ingen roll längre om jag är större eller mindre än andra. Jag äter, jag nojjar väldigt sällan över kropp och vikt och det tar inte upp en massa tid och kraft. Jag läste någon gång att en normal kvinna, normal som i inte ätstörd, ägnar ca 15 minuter varje dag åt att tänka negativa saker om sin kropp. Jag tror helt ärligt att jag kanske lägger 5, max 10. Stolt!

Men alltså: Jag har redan kroppen jag önskar att jag hade. Hur tar man in det?

Allt vi är

29 måndag Sep 2008

Posted by in Om mig, Tankar

≈ 5 kommentarer

Jag började en kurs igår och det slog mig plötsligt att jag inte längre känner att jag har missat så mycket pga ätstörningen. Åtminstone inte den här gången. Kanske beror det på att jag är äldre än de andra, och på att jag lagt mycket mer tid på att hitta mig själv och ifrågasätta tankar om hur man ”ska” vara. Kanske är jag bara ”mer” för att jag gjort mer varierande saker och bejakar fler sidor av mig själv. Men det blir nästan pinsamt att säga allt.

Jag gjorde mycket parallellt med ätstörningen: dansade, var inne lite i modesvängen (betoning på lite eftersom jag inte vågade mer, men jag har sett den inifrån), pluggade på helfart i 7 år, på halvfart några år till, jobbade, startade eget, spelade teater och hade hand om sminket i flera föreställningar.
På vägen ut startade jag ett webbforum som jag drev i flera år där det, när jag slutade, fanns över 400 medlemmar (alla var inte aktiva) och det lärde mig enormt mycket om självhjälp, motivationsarbete, stödarbete, tillfrisknande och om hur ätstörningar fungerar och vad som krävs för att bryta med dem, läste blandade småkurser på halvfart, började plugga till sjukgymnast men stod bara ut ett år, gick en massagekurs och startade Anorexi-/Bulimikontakts lokalförening i Göteborg och höll på med stödverksamhet genom den.
Efteråt, det vill säga de 4 senaste åren, har jag utbildat mig till reiki-healer, läst steg 1 i taktil massage, fördjupat mig inom en hel del alternativa terapier (aromaterapi, kristaller, blomessenser), arbetat med stödgrupper och motivationsarbete, haft egna kunder för motivationsarbete, föreläst för ätstörningsbehandlare och andra grupper, bejakat och utforskat min andlighet, självinitierat som prästinna inom Gudinnetro, blivit Sister of Avalon som är steg 1 mot att bli Priestess of Avalon, har hållit och deltagit i andliga ceremonier, skrivit sånger till ceremonier och översatt fyra böcker, varav tre finns på bokhandlarnas hyllor nu. Och nu utbildar jag mig till makeupartist och planerar för kurser i självkänsla & självkännedom för kvinnor och för en kurs med kvinnlig andlighet.

OK, så jag är singel och utan barn, bor i hyresrätt och lär aldrig bli rik. Jag har inget vilt tonårsliv bakom mig, revolterade aldrig på det sättet, jag har inte rest en massa eller haft häftiga jobb. Men jag är stolt över den jag är och det jag gjort – och mest av allt är jag stolt över att jag besegrade min destruktiva sida och frigjorde mig från anorexin. Förr såg jag mig som student och anorektiker, idag är jag så mycket mer: kvinna, syster, älskarinna, dotter, översättare, healer, skribent, prästinna och rent allmänt en passionerad, tänkande kvinna med stor aptit på livet. Det är inte ingenting det.

Och om jag är någon, så är du också det!

Fortsatta insikter och ett tillägg som jag inte vet om jag vågar skriva

27 lördag Sep 2008

Posted by in Om mig, Vikten av vikten

≈ 2 kommentarer

Inte nog med att jag inte våga vare sig säga eller skriva att jag hade anorexia förr, jag märker att jag inte ens använde ordet ätstörning. Jag skrev och funderade en massa kring mina ”matproblem”, men inte ett ord om ätstörning. Himla fascinerande och jag undrar varför. Som jag minns det så här, mer än 11 år senare, var jag 1) livrädd för att någon skulle döma ut mig som inbillningssjuk, 2) livrädd för att de skulle säga att jag var för tjock för att ha en ätstörning och 3) livrädd för att de skulle tro att jag bara försökte göra mig märkvärdig. Nr 3 kan dock ha kommit in i bilden lite senare när jag faktiskt hade erkänt för mig själv att jag hade en ätstörning.

Kan det helt enkelt vara så att jag skrivit så mycket om ätstörningar sedan dess (inte minst på ViFinns) och arbetat med dem så mycket att jag avdramatiserat alla orden, gjort dem till mina ord och inte till Mystiska Diagnoser Som Andra Har Men Inte Jag För Jag Är Inte SÅ Smal?

Nu till tillägget, som jag inte vet om jag borde skriva men gör ändå eftersom det visar hur skevt jag tänkte och såg på mig själv: Fram tills jag var i Varberg 2001 hade jag aldrig legat över ett anorektiskt BMI, så när jag skrev om att jag inte var smal eller när jag upplevde att jag inte togs på allvar i vården så hade jag en vikt som jag logiskt sett förstår innebar att jag måste ha varit smal och dessutom berättigad till vård. Men just för att jag alltid hade legat så lågt och ingen sett något konstigt med det, så var det mitt normaltillstånd, inget uppseendeväckande alls. Under många år låg jag inte jättelångt under gränsen, men ändå under. Jag minns att jag tänkte att jag måste vara stor för min vikt eller något, eftersom ingen sa något ens när jag tappade ännu mer. Än idag vet jag inte; jag kanske såg större ut. Jag kanske fortfarande gör det. Vad vet jag?

Att jag berättar det här är inte ett sätt att tala om att jag varit så jävla smal, utan för att visa att det spelade ingen roll – jag tänkte precis likadant som alla andra ätstörda ändå och såg precis lika fel ändå. Det sitter inte i vikten och siffrorna på vågen kommer alltid att visa precis lika fel så länge man hänger upp sig på dem.

Intressanta upptäckter

26 fredag Sep 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Om mig

≈ 3 kommentarer

Jag sitter och skriver in gamla dagboksanteckningar på datorn för min historia på Den mörka spegeln, och gör intressanta upptäckter. Det är fascinerande och sorgligt att se hur långt in i ätstörning och förnekelse jag var, hur jag var precis som andra anorektiker trots att jag var så benhårt säker på att jag inte var anorektisk. Inte än. Jag var ju inte så smal. Än.

Det slog mig när jag läste en gammal anteckning att jag nog inte kunde säga att jag var anorektiker förrän jag hade tagit mig ur det, förrän jag inte längre var det. Ändå har jag vetat om att jag har anorexia sedan jag var 13-14, men inte kunnat säga det. Inte vågat, för tänk att mötas av kommentaren ”men du är ju inte så smal”. Inte fått för mig själv, för jag var ”faktiskt” inte tillräckligt smal. Om jag behöver säga att jag är det så innebär det att det inte syns, och då är jag inte ”så smal”. Plötsligt minns jag så väl hur jag tänkte, hur hård jag var mot mig själv, hur stark förnekelsen var.

Insikten om att jag inte kunde använda ordet anorexia om mig förrän jag var i stort sett fri är intressant. Det är väl ett tecken på att man skriver om sin värld när man ändrar sina sanningar; ”så som jag tänker nu har jag alltid tänkt”, ungefär. Men det har jag ju inte. Även om jag alltid hade ett friskt tänkande, så var det under många år satt i skymundan, och tankarna stannade i tankar och omsattes inte i handling.

Att göra ett återbesök i det förflutna är intressant, och sorgligt. Men nyttigt!

Som att springa i uppförsbacke i motvind

25 torsdag Sep 2008

Posted by in Hälsa och ohälsa, Om mig

≈ 5 kommentarer

Vissa dagar är allt bara motigt, jag drar fram den där positiva energin och de kloka orden men vill helst av allt dra täcket över huvudet och sova. Sova bort mörkret och sedan vakna glad och pigg igen.

Ibland blir jag så trött på att vara den här positiva, starka bruden som alltid har ett peppande ord, ett ifrågasättande, en kram, en vänlig tanke och klokheter att säga, men som är otroligt dålig på att ta emot det från andra, i den mån jag får något tillbaka. Jag ger hellre tre chanser för mycket än riskerar att någon ska känna att de inte får en chans, och det är inte rättvist. Mot någon. Men tålamodet tryter när energin gör det, jag vill krypa in i mitt skal och hushålla med energin och positiviteten till mig, bara mig, för ingen annan gör det. Men det är svårt att sluta bry mig. Jag bryr mig alldeles förbannat för mycket.

Jag tror att jag är på väg in i en depression; jag har i alla fall inte varit så här deppig på en massa år, det brukar bli en period på sommaren men den brukar gå över och det har den inte gjort. Och jag vet inte hur jag ska få den att gå över heller. Jag förknippar fortfarande depression med de mörka åren med ångest, ätstörning, självskadande, sjukskrivningar, och allt det där är över sedan flera år. Men jag kan vara deprimerad utan de andra bitarna, det vet jag, och jag gillar det inte. Det var lättare att acceptera depressionen när jag tänkte att den berodde på svält, för då hade jag en orsak. Att den skulle ”bara vara” pga felaktiga synapser eller dålig återupptagning av signalsubstanser vill jag inte acceptera. Det kan jag inte påverka. Väl? Jag tror på att kunna påverka mitt mående med mina tankar, tänka positivt, inte gräva ner mig, lösa problem och skeva tankemönster, rota efter orsaker och lägga dem till handlingarna – men vad gör jag om det inte räcker? Antidepp igen?

Människor runt mig anar nog inte att jag känner mig deprimerad igen, de ser inte hur motigt allt känns, hur själva livet just nu är som att springa i uppförsbacke i motvind, vilken ansträngning som krävs för minsta lilla. Det känns som om leendet inte når ögonen längre, som om jag har en slöja att tränga igenom för att vara äkta glad – den sidan finns där men verkar sitta längre inne. Det skrämmer mig. Jag tycker inte om det här. Alls. Men eftersom jag inte har några destruktiva beteenden längre, eftersom jag inte försöker uttrycka mig på ett språk som ingen annan förstår, så verkar allt nog bra. Även när jag säger att det inte är så värst bra så låter det kanske bra mycket bättre än vad det gjorde förr, och jag tror att det är den måttstocken de flesta jämför med. Jag svälter mig inte, jag är inte jättemager, jag skär mig inte – alltså kan jag inte må så dåligt.

Fast det är inte så här hela tiden, och det känns inte som om det är jättedjupt än, utan den där positiva, levande sidan av mig ligger ännu ganska nära ytan och kommer fram när jag är bland andra människor. Jag kan dra fram den sidan, hålla depressionen på armlängds avstånd ganska mycket, och det tolkar jag som att då är det inte så farligt. Men samtidigt vet jag att jag är en mästare på förklädnad och förnekelse.

Jag vill vara helt levande igen! Det måste finnas ett sätt att riva den här mörka muren innan den blir för tjock.

När är man smal, tjock, mager osv?

23 tisdag Sep 2008

Posted by in Vikten av vikten

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Jag tycker att det är så fascinerande att försöka ta reda på vilka tankar som ligger bakom vissa ord och begrepp, och är jättenyfiken på vad ni tänker.

De senaste veckorna har flera vänner och bekanta sagt saker som att de inte har någon lust att äta men samtidigt inte vill bli magra igen, att de vill bli smala och är rädda för att bli tjocka. Eftersom jag är jag kan jag inte låta bli att försöka utmana lite för att ta reda på om de själva vet vad de menar med orden ”mager”, ”smal” och ”tjock”. Min misstanke är nämligen att de inte riktigt vet vad de menar och att orden inte har en konkret betydelse. Jag har inte alltid vetat vad jag menar, orden har varit väldigt diffusa och snarare betecknat känslotillstånd än något faktiskt, och jag försöker fortfarande definiera vad de betyder, så det här är något som intresserar mig.

Vad innebär smal? När är man smal?
Handlar det om vissa storlekar, vissa BMI eller varierar det otroligt mycket från person till person? Är det en positiv term som står för frisk smalhet – så väljer jag att se det, för då innebär ”för smal” ohälsosamt smal – eller är det en osund smalhet?
Säg att smal står för normalsmal, dvs ett normalt BMI. Är det då hela normalintervallet – 20-25 – eller den undre delen?

Var går gränsen mellan smal och mager?
När man passerar den undre gränsen för normalvikt eller först när man når gränsen för en anorektisk vikt? Finns det ett steg mellan som är ”för smal”? Skulle det rentav kunna vara så att det handlar om utseende snarare än vikt; att man ser mager ut när man ser sjukligt smal ut?
Jag utgår helt fräckt från att ordet ”mager” inte är positivt laddat, medan ”smal” är det, och alltså borde det gå någon gräns vid när man inte ser frisk ut. Men finns det en objektiv gräns vid en viss vikt/ett visst BMI eller är det alltid subjektivt?

Var går gränsen mellan smal och tjock?
I huvudet, på storleksetiketten eller på vågen? Hade det varit enkelt skulle man väl säga att man inte kan vara tjock om man har en normalvikt (=i normalintervallet), men att döma av hur många som säger att de är tjocka på en till och med låg normalvikt så verkar begreppet minst sagt luddigt. Och alla som har en övervikt ser inte tjocka ut, inte i mina ögon i alla fall. (Jag tror faktiskt att mitt ögonmått för tjock snarare handlar om ett BMI kring fetmagränsen.)

Eller handlar alltihop om fettprocent? Någon som har en normal vikt med pga hård träning en låg andel kroppsfett kan ju både se sjukligt smal ut och ha alla symtom på undervikt?

En helt annan diskussion är att använda smal/tjock som ett sätt att beskriva en känsla. Den tar jag senare.

Det här med pro-ana

22 måndag Sep 2008

Posted by in Ätstörningar

≈ 6 kommentarer

Etiketter

Jag börjar misstänka att ganska många inte vet vad pro-ana egentligen är, och det kanske beror på att man själv inte vill erkänna att man är det eller på ren okunskap. Jag surfar runt en del och har hittat flera bloggar med tjejer som blir jättearga när någon säger att deras bloggar är pro-ana, trots att de själva skriver det ibland, publicerar s.k. thinspiration = inspirationsbilder på anorektiskt magra tjejer som Nicole Richie som smalast, skriver vad de väger, äter, hur mycket de tränar, tipsar om hur de ska göra för att bli smalare osv.

Någon skrev att hon trodde att pro-ana var personer som vill bli anorektiska eller anorektiskt magra, s.k. wannabes, men det är inte helt sant. De finns, det är ingen tvekan om det, men många som är pro-ana har själva ätstörningar men är mer inriktade på att stanna kvar i ätstörningen än att ta sig ur den, söker sätt att kunna fortsätta med den, delar med sig av tips och inspiration för att göra sig själv sjukare, söker stöd i ätstörningen, inte ut ur den.

Att ena sekunden säga att man minsann inte alls skriver en pro-ana-blogg för att i nästa lägga ut bilder med positiva kommentarer om anorexia och anorektisk magerhet, tala om hur hemskt det är att vara i behandling och behöva äta och hur smal och fin man är med rejäl undervikt, det är verkligen hyckleri. Pro-ana är att skriva/säga saker som hyllar anorexia/anorektisk magerhet och de beteenden som tillhör den. Oavsett om man själv är anorektisk eller inte. (Motsvarande gäller ”pro-mia”, med bulimi i stället för anorexi.)

Jag har varit med i svängen länge, och sett många av de ursprungliga pro-anasidorna, känt tjejer som legat bakom dem och själv varit där. Många av de gamla sidorna finns inte längre, tjejerna bakom en del av dem valde att ta sig ur sina ätstörningar i stället och insåg det destruktiva i att glorifiera något så skadligt, andra blev sämre och orkade inte fortsätta, några av dem lever inte längre. Det är inte en oskyldig liten tonårsgrej, det är inte ett sätt att peppa varandra att gå ner i vikt om man är överviktig. Det handlar om ätstörningar, det orsakar enormt lidande och otroligt stora förluster av energi, livskraft och människokraft hos tjejer och kvinnor som egentligen har så mycket att ge. Det är inte OK att peppa varandra att göra sig illa på något sätt. Jag förstår väldigt väl att man vill ha stöd och känna sig mindre ensam och att man därför söker sig till människor med samma problem och intressen, men jag vet också lika väl att stöd I en ätstörning är destruktivt, till skillnad från stöd UT UR den.

Vad vill jag säga med det här? Att det är dags att ifrågasätta pro-ana och dem som publicerar thinspiration-bilder och -texter och lever ut sin ätstörning på nätet, glorifierar den magra kroppen och beteenden som skadar och dödar samtidigt som de hävdar att de inte är pro-ana. Det är en enorm skillnad mellan pro-ana och pro-recovery, som jag alltid har stött i mina verksamheter. Att peppa, stötta och hjälpa varandra i en ätstörning, eller till och med i att bli sämre, är inte vänskap och tvärtom grymt och väldigt, väldigt destruktivt.