Jag sitter och skriver in gamla dagboksanteckningar på datorn för min historia på Den mörka spegeln, och gör intressanta upptäckter. Det är fascinerande och sorgligt att se hur långt in i ätstörning och förnekelse jag var, hur jag var precis som andra anorektiker trots att jag var så benhårt säker på att jag inte var anorektisk. Inte än. Jag var ju inte så smal. Än.

Det slog mig när jag läste en gammal anteckning att jag nog inte kunde säga att jag var anorektiker förrän jag hade tagit mig ur det, förrän jag inte längre var det. Ändå har jag vetat om att jag har anorexia sedan jag var 13-14, men inte kunnat säga det. Inte vågat, för tänk att mötas av kommentaren ”men du är ju inte så smal”. Inte fått för mig själv, för jag var ”faktiskt” inte tillräckligt smal. Om jag behöver säga att jag är det så innebär det att det inte syns, och då är jag inte ”så smal”. Plötsligt minns jag så väl hur jag tänkte, hur hård jag var mot mig själv, hur stark förnekelsen var.

Insikten om att jag inte kunde använda ordet anorexia om mig förrän jag var i stort sett fri är intressant. Det är väl ett tecken på att man skriver om sin värld när man ändrar sina sanningar; ”så som jag tänker nu har jag alltid tänkt”, ungefär. Men det har jag ju inte. Även om jag alltid hade ett friskt tänkande, så var det under många år satt i skymundan, och tankarna stannade i tankar och omsattes inte i handling.

Att göra ett återbesök i det förflutna är intressant, och sorgligt. Men nyttigt!