Vissa dagar är allt bara motigt, jag drar fram den där positiva energin och de kloka orden men vill helst av allt dra täcket över huvudet och sova. Sova bort mörkret och sedan vakna glad och pigg igen.
Ibland blir jag så trött på att vara den här positiva, starka bruden som alltid har ett peppande ord, ett ifrågasättande, en kram, en vänlig tanke och klokheter att säga, men som är otroligt dålig på att ta emot det från andra, i den mån jag får något tillbaka. Jag ger hellre tre chanser för mycket än riskerar att någon ska känna att de inte får en chans, och det är inte rättvist. Mot någon. Men tålamodet tryter när energin gör det, jag vill krypa in i mitt skal och hushålla med energin och positiviteten till mig, bara mig, för ingen annan gör det. Men det är svårt att sluta bry mig. Jag bryr mig alldeles förbannat för mycket.
Jag tror att jag är på väg in i en depression; jag har i alla fall inte varit så här deppig på en massa år, det brukar bli en period på sommaren men den brukar gå över och det har den inte gjort. Och jag vet inte hur jag ska få den att gå över heller. Jag förknippar fortfarande depression med de mörka åren med ångest, ätstörning, självskadande, sjukskrivningar, och allt det där är över sedan flera år. Men jag kan vara deprimerad utan de andra bitarna, det vet jag, och jag gillar det inte. Det var lättare att acceptera depressionen när jag tänkte att den berodde på svält, för då hade jag en orsak. Att den skulle ”bara vara” pga felaktiga synapser eller dålig återupptagning av signalsubstanser vill jag inte acceptera. Det kan jag inte påverka. Väl? Jag tror på att kunna påverka mitt mående med mina tankar, tänka positivt, inte gräva ner mig, lösa problem och skeva tankemönster, rota efter orsaker och lägga dem till handlingarna – men vad gör jag om det inte räcker? Antidepp igen?
Människor runt mig anar nog inte att jag känner mig deprimerad igen, de ser inte hur motigt allt känns, hur själva livet just nu är som att springa i uppförsbacke i motvind, vilken ansträngning som krävs för minsta lilla. Det känns som om leendet inte når ögonen längre, som om jag har en slöja att tränga igenom för att vara äkta glad – den sidan finns där men verkar sitta längre inne. Det skrämmer mig. Jag tycker inte om det här. Alls. Men eftersom jag inte har några destruktiva beteenden längre, eftersom jag inte försöker uttrycka mig på ett språk som ingen annan förstår, så verkar allt nog bra. Även när jag säger att det inte är så värst bra så låter det kanske bra mycket bättre än vad det gjorde förr, och jag tror att det är den måttstocken de flesta jämför med. Jag svälter mig inte, jag är inte jättemager, jag skär mig inte – alltså kan jag inte må så dåligt.
Fast det är inte så här hela tiden, och det känns inte som om det är jättedjupt än, utan den där positiva, levande sidan av mig ligger ännu ganska nära ytan och kommer fram när jag är bland andra människor. Jag kan dra fram den sidan, hålla depressionen på armlängds avstånd ganska mycket, och det tolkar jag som att då är det inte så farligt. Men samtidigt vet jag att jag är en mästare på förklädnad och förnekelse.
Jag vill vara helt levande igen! Det måste finnas ett sätt att riva den här mörka muren innan den blir för tjock.
Lisigt 
Känner igen mig!!! Eftersom jag har varit riktigt djupt deprimerad (precis som du också) så blir jag så otroligt rädd när jag börjar att känna mig deppig och det har jag gjort på sistone. Glädjen finns fortfarande kvar och jag kan hålla deppigheten i schack men just nu vet jag inte vart det kommer att leda och det gör mig så rädd!Jag försöker att påminna mig själv om att jag väljer hur jag ska reagera på de här känslorna. Om jag blir rädd så kommer det att dra ner mig mer men om jag kan lyckas konstatera att det här bara är något tillfälligt och att det snart blir ljusare igen så kommer jag att gå i den riktningen! Tankens kraft… (Men blääääää!)
Jag velar mellan två olika ställen så jag vet inte ännu… Väntar på att få komma på bedömningssamtal på ställe nr. 2.
Hej Lisa!Jag tror de kan vara ett ganska så typiskt drag för en stor mängd av oss ”sjuka”, vi bryr oss alldeles för mkt om alla andra. det är lurigt. jag känner ibland att jag har nått gränsen, att jag försök hjälpa alla andra jämt att jag lyckats tappa bort mig själv på vägen. Hur jobbigt de än är så tror jag ändå att du behöver ”sålla” lite bland de människor som du umgås med. Du skall tänka mer på dig själv och därmed även omge dig med människor som du känner ger ngt tillbaka till dig. andra är ju ingen idé att lägga energi på tyvärr.Du verkar så ödmjuk på alla sätt och vis. jag förstår verkligen hur du känner.Men detta med deppiheten, klart du skall börja om med medecin innan de har gått för långt! det är ju ändå seretonin som saknas i hjärnan. inget konstigt! att du gömde dig bakom din sjukdom förut och kunde vara sjukskriven och äta medecin förstår jag att du hade som nästan en bra skyddsmantel. men de är ju ingen skillnad på att ”bara” vara deprimerad. det är inte att leka med. Du lever här och nu. Livet är alldeles för kort för att inte göra det bästa utav de så fort som möjligt. Lycka till!
Det är något med läkerol, det är inte godis men det är ändå gott så det är lättare för samvetet. Preics, det är ju inte det vänligaste för magen så man får tänka sig för. Kvällen gick mycket sämre än planerat, men det är som det är, ingen spya så jag får vara ”nöjd”. Ta hand om dig
Lisa W, jag tänker också att jag måste kunna kontrollera depressionen, åtminstone lite, genom hur jag väljer att tänka. Tankens kraft måste väl vara värd en hel del…Lisa Jo, det är svårt att sluta bry sig, även om jag blivit så mkt bättre på att sätta gränser. Men ibland vill jag ju bara så mkt, och så ger jag för mkt och blir besviken. Det är dags att låta den här personen göra egna val nu.Jag ska ringa min husläkare nästa v och se om jag kan diskutera deppigheten med henne. Men det är svårt när jag tycker att jag ”väl” mår rätt ok ändå. Jämfört med förr.Marie Bra gjort igår kväll att låta bli trots att det inte gick så bra! Hoppas att idag är bättre.Tack för era värmande ord!Kram!