Skönhetshysteri eller Jag är glad att jag inte bor i Hollywood

Etiketter

Dagens Aftonbladet skriver om Heidi Montag-Pratts nyligen genomförda plastikoperationer. Inte mindre än 10 ingrepp har hon gjort på kort tid.

Bild från Aftonbladet

Personligen tycker jag inte att skillnaden är så stor, och det hela känns som ett tydligt utslag av en ung kvinnas osäkerhet i den stenhårda konkurrensen i Hollywood. I min tankevärld är Heidi Montag visserligen inte ens en riktig kändis, för att ha varit med i en dokusåpa (The Hills) och vilja bli sångerska meriterar inte kändisstatus. Men det är inte vad det handlar om nu.
Vad får unga kvinnor att gå på skön-hetsen så att de villigt lägger sig under kniven och suger ut fett, sprutar in fett och andra ämnen och riskerar både liv och hälsa? Jag är inte lika ung, men kvinna, och kan inte förstå det. Alls.

Jag förstår att konkurrensen i Hollywood och Kalifornien är stenhård, att det kan kännas som om ”alla” är smala, blonda, ursnygga och har stora bröst – och sanningen är nog också att många går omkring och har gjort en hel massa ingrepp. Så den där påstådda skönheten är inte äkta! Men ändå går en enormt stor del av kvinnorna, unga som gamla, på det; de köper skönhetsmyten rakt av, utan ifrågasättanden. Och om man gör det, så ingår förstås ett bonuspaket med jämförelser, där man själv på något mystiskt sätt alltid misslyckas med att leva upp till den där idealbilden.

För mig tog det över 30 år innan jag ens började förstå och ibland kunna känna att jag ser bra ut, trots att jag inte helt faller in i mallen. I mitt tycke är den vackrast som är mest sig själv; alla har något vackert och den konstlade skönheten tycker jag inte är skön på något sätt. Den är tråkig, personlighetslös, ounik. Kvinnan är vacker; kvinnligheten är vacker, men alla låter den inte skina igenom. Låt din helt unika skönhet lysa, dölj den inte bara för att du inte är ”perfekt”. För vem bestämmer vad som är perfekt och vackert?

Titta på bilden nedanför. Tycker ni att det är en förebild för dagens unga kvinnor?

Skulle ni göra likadant om ni hade möjligheten?

I så fall: Varför???

Bild från Aftonbladet

Felsteg, Försäkringskassan!

Etiketter

Många har kanske läst eller hört om Miriam Landau, som när hon fick skadestånd efter det slavarbete hon tvingades till i ghettot under Förintelsen förlorade halva det retroaktiva skadeståndet till Försäkringskassan, som dessutom sänkte hennes pension till den s.k. garantipensionen. Anledningen? Den tyska staten kallade ersättningen för pension och FK ansåg därför att det var pengar som Miriam Landau hade tjänat in på frivilligt arbete, och som därför skulle ersätta en del av hennes pension.

Efter tre års processande, där både Läns- och Kammarrätt gav FK rätt, slog Regeringsrätten i veckan fast att FK inte har rätt att sänka Miriam Landaus pension på grund av skadeståndet. (Läs mer här och här, och se hur frågan uppmärksammades i Times Online.)

Personligen tycker jag att FKs resonemang är helt obegripligt. Hur kan någon resonera som att arbetet i det judiska ghettot var frivilligt? Hur kan man ta ifrån en människa som överlevde Förintelsen och Auschwitz-Birkenau, men med så svåra följder att hon tidigt blev sjukpensionär, det skadestånd hon får för slavarbete och som är en liten upprättelse från den tyska staten? Man får inte vara så stelbent att man tittar på hur skadeståndet betecknas och sedan fatta beslut därifrån, utan att ens undersöka saken med den tyska staten. För de erkänner att det handlar om något annat än en pension för utfört arbete. Om FKs handläggare hade haft lite mer hjärta och tagit ett steg till för att undersöka vad det här handlade om, i stället för att stelbent följa sina paragrafer, så hade kanske en idag 85-årig kvinna sluppit att ägna tre år åt processande. Historien förtäljer dock inte om hon får tillbaka den delen av skadeståndet som Försäkringskassan lade beslag på.

Men Miriam Landau är inte den enda som råkat ut för FKs stelbenthet. Jag fick idag veta att min farmor, som gick bort för ungefär ett och halvt år sedan, tydligen inte fick någon svensk pension. Anledningen var den veteranersättning/-pension hon fick från sitt gamla hemland, Finland, för arbete och insatser under andra världskriget. Trots decennier i Sverige tvingades hon alltså att välja mellan dessa båda pensioner. Jag vet inte om det blev så på grund av att farmor, såvitt jag vet, var den som tog hand om gården och familjen och därför hade större delen av sitt livs förvärvsinkomst från Finland (dvs från andra sidan älven), eller om det är någon annan sorts paragrafrytteri som låg bakom beslutet. I Tornedalen var det i stort sett tvunget att kvinnan tog hand om hemmet, eftersom arbetstillfällena var få och männen ofta borta i långa perioder, i skogen eller på älvarna. Signalen som sänds känns som att det finns ytterligare orättvisor inbyggda i vår så kallade välfärdsstat, och att de framför allt drabbar kvinnor. I just det här fallet undrar jag i och för sig om det inte kan vara på liknande sätt för andra som kom från Finland efter kriget.

Är det inte dags att Försäkringskassan eller lagstiftare stannar upp och tänker efter lite? Är det verkligen människovärdigt att räkna krigsskadestånd och -ersättning som pension och berättiga att man drar in eller sänker personens befintliga pension? Är det så vi vill att de äldre som utstått umbäranden som de flesta av oss aldrig kommer att ha en aning om ska behandlas?

Ja, det är lättare att inte veta och att inte förargas, men det kan är inte rätt. Det är inte rätt någonstans och jag begriper bara inte FK:s resonemang.

Mona Sahlins väska eller olika regler för män och kvinnor?

Etiketter

,

Få har väl undgått debatten om Mona Sahlins väska. En Louis Vuitton-väska som var en 50-årspresent har än en gång aktualiserat såväl Jantetänkande som härskartekniker, småsinthet och den alltför uppenbara inställningen om att kvinnor shoppar och ägnar sig åt lyxkonsumtion, medan män investerar när de lägger ner mångfalt större belopp på lyx som stadsjeepar och klockor. Det blir tyvärr bara alltför uppenbart att debatten inte egentligen handlar om Väskan, utan är ett illa förtäckt försök att underminera förtroendet för Mona Sahlin. För ja, hon är en kvinna som genom att ha lyckats och nå en maktposition sticker ut. Den som sticker ut ska vi sätta på plats, framför allt om hon är en kvinna. Därför har det verkligen stuckit mig i ögonen när andra kvinnor blir en del av drevet och använder samma gamla unkna härskartekniker mot sina medsystrar.


I Aftonbladet skrev Katrine Kielos att det inte finns någon mall för hur kvinnor med makt ska klä sig och att Mona får lägga sina pengar på vad hon vill. Hon kontras av Lena Mellin som tycker att det är ”inte särskilt smart, kanske till och med dumt” att bära en väska från ett av världens lyxigaste märken.

Ska en kvinna som företräder ett politiskt parti som vill avskaffa klyftorna i samhället inte ha rätt att bära vilken väska som helst, eller vilka kläder som helst? Här handlar det inte ens om något som Sahlin själv har köpt, utan om en present. Småsintheten och missunnsamheten skriker från indignerade människors sidor på nätet. Skulle drevet ha gått om Sahlin hade haft en 50-kronorsväska från H&M? Hade det varit bättre om hon kom med en Kånken, eller en ICA-kasse? Kan någon av alla indignerade skribenter tala om hur Mona Sahlin borde klä sig och vilka accessoarer hon borde ha – och tala om varför? Och sedan göra likadant med Fredrik Reinfeldt.

Göran Greider går så långt som att säga att Mona Sahlins väska är ett hot mot socialdemokratin. Nej, inte bara mot socialdemokratin, utan mot planeten. Denna väska är ett utslag för konsumismen, livsfarlig konsumtion som hetsar människor att handla mer och mer i en konsumistisk kedjereaktion.
Men än en gång: Väskan var en present. Och varför är det alltid kvinnor och vår konsumtion som kritiseras, i socialdemokratins eller miljöns namn? Greider räknas själv till en höginkomsttagare och för att framstå som kanske lite mer trovärdig de ideal han basunerar ut kanske han solidariskt borde dela med sig av sina inkomster, som lär uppgå till över 700 000 kr om året.

Varför är det ingen som tar en närmare titt på våra manliga politikers statussymboler – deras kostymer, skor, slipsar, klockor, bilar? Är det bara kvinnorna som ska granskas?

Konsumtionsforskare Magdalena Petersson Macintyre förklarar i DN att det handlar om genuskodade tolkningar av konsumtion:

Det uppfattas som onödig lyx med kvinnors handväskor samtidigt som mäns konsumtion snarare uppfattas som investeringar, som något viktigare.

I kritiken av konsumtionsmönster och konsumtionssamhället är könsperspektivet oerhört uppenbart och det blir tydligt att det finns djupt rotade tendenser att se ned på kvinnors beteenden; kvinnor shoppar, män investerar. Men det är större än så. Det är på något sätt OK för en man att tjäna pengar och visa upp sina statussymboler, men det är långt ifrån lika OK för en kvinna att göra det. Då finns där snart ett koppel bittra och missunnsamma kvinnor som kritiserar henne, och som i kritiken riktar sig inte mot det hon gör utan mot hennes utseende och person. I klassisk härskarteknisk anda. Männens kritik behövs inte ens; kvinnor är tyvärr alldeles för bra för att trycka ner varandra. Frågan handlar givetvis egentligen inte om miljö eller konsumtion: den handlar om kön.

Claes Borgström lyfter detta perspektiv genom att påpeka att Fredrik Reinfeldts klocka kostar 13 gånger mer än Mona Sahlins väska.

Vi gör uppenbarligen skillnad på mäns och kvinnors lyxkonsumtion.
Detta är naturligtvis inget annat än ett klassiskt uttryck för könsmaktsordningen där männen upphöjs för ett beteende medan kvinnorna skuldbeläggs för samma sak.

Varför upphöjs en kostymklädd man med märkesklocka på handleden medan en kvinna med en 6 000 kronorshandväska etiketteras som ansvarslöst slösaktig? Låt oss slippa att härskartekniker används mot kvinnliga politiker i valrörelsen och låt konsumtionsdebatten fortsätta – men utifrån ett jämställt perspektiv.

Ja, tack! Ska vi fokusera på vad politikernas kläder och accessoarer kostar ska vi väl åtminstone göra det jämlikt. Men tyvärr har det blivit en del av den journalistiska bevakningen att uppmärksamma Mona Sahlins, Maud Olofssons och andra framstående kvinnors utseende och framtoning, medan deras manliga kollegor i högre grad uppmärksammas för sina handlingar. Tyvärr räknas kvinnor som shopoholics och män som samlare. Tyvärr får en kvinna inte visa att hon är framgångsrik medan mannen premieras för det. Hans halvmiljonkronorsbil väcker beundran, hennes sextusenkronorsväska förlöjligas och ses som en symbol för såväl miljöförstörande lyxkonsumtion som ökade klassklyftor.

Är det inte dags att släppa de här förlegade mönstren nu? Lite mer fokus på sakfrågor vore trevligt. Så färre härskartekniska påhopp på kvinnor, fler sakliga diskussioner om varför fokus blir så här skevt. Och låt oss slippa mer väskfjomperi.

Kvinnors tystnad ett samhällsproblem?

Etiketter

, ,

Sedan jag skrev inlägget ”Det får räcka nu – om den manliga kulturelitens trakasserier” har jag fortsatt att följa debatten i medierna. Det har dels handlat om just hur den manliga kultureliten (eller en del av den) uppför sig och tillåts uppföra sig; ett tillåtande som beror på omgivningens tigande; dels om hur en del debattörer gått in för att kritisera debatten genom personangrepp på de kvinnliga debattörer som har uttalat sig kritiskt mot dessa trakasserier; dels om kvinnors utsatthet i stort och hur kvinnans kropp och sexualitet betraktas.

Bland de artiklar jag har läst finns bland annat Katarina Wennstams ”Avslöja kulturelitens tafsande alfahannar” i Aftonbladet den 19 januari. Även Wennstam skriver om den manliga kulturelitens beteenden och den mytiska genikulten, och det samtidiga undervärderandet av det kvinnliga konstnärskapet. Unga kvinnliga skådespelerskor förväntas i stort sett att ta emot sexuella kommentarer och närmanden från äldre manliga kollegor, och det tycks ha blivit så accepterat att det endast i undantagsfall kommer ut utanför teatern. Det framstår med all icke önskvärd tydlighet att manliga konstnärer behandlas på ett helt annat sätt än sina kvinnliga kollegor. Det som ursäktas en man skulle helt fördömas hos en kvinna.

Per Wirtén skrev i Expressen den 17 januari om Könsmördare; om ”männens globala krig mot kvinnorna”. Vid det här laget vrider säkert många på sig och tycker att det är en kraftig förenkling, och dessutom diskriminerande. Men är det verkligen diskriminering? I Sverige anmäls nästan 30 000 fall av mäns våld mot kvinnor, men bara en tredjedel leder till åtal, och ytterligare färre till straff. Tänk då också på att mörkertalet är enormt. Dessa siffror är bara en bråkdel av situationen för världens kvinnor, i något som faktiskt är ett globalt problem, kanske rentav att betrakta som könsmord, gendercide.
Wirtén nämner att det under de senaste 50 åren har mördats fler flickor mördats, just för att de är flickor, än antalet män som har dött i krig. Varje årtionde dödas fler flickor än antalet människor som har mördats under 1900-talets samtliga folkmord.

Flickfoster aborteras, nyfödda flickor dödas eller lämnas att dö; kvinnor misshandlas, våldtas och dödas systematiskt som politiskt maktmedel och osystematiskt som en del av ett system där mannen visar sin styrka genom övergrepp; kvinnor får inte tillgång till adekvat hälsovård, eller för den delen förlossningsvård; kvinnor könsstympas; kvinnor bränns levande eller får syra kastat på sig; våldtäkter utreds inte; kvinnor förhindras genom det Saudiarabiska förmyndarsystemet att leva ett fritt och rättvist liv, eftersom deras rörelser kontrolleras av manliga förmyndare.

Detta pågår idag, år 2010, och ingen säger något. Makthavarna tiger, tidningarna skriver inte om det. Det kan i sammanhanget tyckas trivialt att klaga över att några kända skådisar och artister tafsar på kvinnor, men det är en del av samma övergripande förtryckt och skeva syn på kvinnan och hennes kropp. På kvinnligheten. Är det inte mer än hög tid att förändra den synen?

Om empowerment

Jag tror starkt på empowerment. På att ge mig själv större egenmakt, bekräfta, stärka och anamma min inre kraft så att jag kan stå trygg i min styrka och sanning, lysa med mitt inre ljus och ta plats som den jag är, för den jag är. Och om jag kan, så kan andra.
Nationalencyklopedin ger följande definition av empowerment:

empowerment [impau´əmənt] (engelska), princip som tillämpas i feministisk terapi och undervisning för att stärka individens möjlighet att bli mer självständig, kunna formulera sina egna mål och ta makt över sitt eget liv

Empowerment är när jag ger mig mer egenmakt och kraft utan att ta det från någon annan, utan tvärtom ger andra möjlighet att göra precis samma resa själv! Här har jag märkt att många tänker fel, och tolkar det fel. Framför allt många kvinnor, som har reagerat när jag tar plats och står stark som att jag tar plats från dem. Vilket inte alls är fallet. När jag tar plats som den jag är visar jag bara att jag står för den jag är och inte tänker gömma mig, och visar därmed det som är möjligt för alla andra också. För i empowerment finns ett stort mått av ödmjukhet, men äkta ödmjukhet; inte den där falska varianten när man dimmar ner sitt eget ljus eller skriver ner sig själv och sina förmågor av rädsla för att sticka ut.

När jag borstar bort Jante och vägrar låta mina egna osäkerheter och tvivel styra mina tankar, val och handlingar, så är det inte för att visa att jag är bättre än du, utan att du också kan. För visst har jag osäkerheter och tvivel; djupt rotade grundantaganden är inget man arbetar bort i en handvändning, utan bit för bit med idogt arbete – men jag kan för det mesta agera som om de inte fanns där. Jag vill inte tro på dem, så varför skulle jag göra det? Innerst inne vet jag ju att de är falska antaganden, så varför skulle de få styra mig? Och kan jag, så kan du.

Någonstans verkar det finnas ett hierarkiskt, lodrätt tänkande som innebär att om jag får mer kraft och makt i mitt liv så innebär det att du måste kliva ner i hierarkin. I min tankevärld ter sig det som ett väldigt patriarkalt tänkande. Jag misstänker att det lodräta hierarkitänkandet är både invant och nedärvt och en anledning till den missunnsamhet och rivalitet som kvinnor kan visa upp gentemot sina medsystrar, och till den ”subbighet” som jag skrev om i föregående inlägg, när människor för att lyfta fram sig själva måste förminska någon annan. Det är inte empowerment. Att trycka ned någon för att själv framstå som bättre är att faktiskt förminska sig själv som människa; att visa sig futtig och småaktig.

Om man i stället tänker i termer av ett vågrätt system, så kan alla bli bättre, bli bäst. Några kanske går före och visar vägen, men den nya nivån är tillgänglig för alla, utan att någon behöver stiga ner. Det är där vi hittar verklig utveckling, av samhället, av individer, av oss själva. Det behövs kanske bara en liten justering av vårt sätt att tänka på framsteg och lyckande för att se att om du kan, så kanske jag också skulle kunna. En annan persons lyckande blir en förebild, en möjlighet, ett exempel. Inte ett hot.

I de sammanhang där jag under åren har ägnat mig åt självkänsloarbete, personlig utveckling och motivation, har empowerment varit centralt, redan innan jag själv hade hittat ordet för det. Jag har aldrig tänkt på det som något som är förbehållet feminismen, som i NE:s definition, utan som ett globalt och universellt begrepp. Men eftersom den grupp som jag (för det mesta) är inriktad på är just kvinnor, och det är en del av mitt ställningstagande för ett jämlikare samhälle där kvinnor som grupp inte kan sitta tysta och vänta på att få en plats, utan måste ta den, så tänker jag ofta i termer av kvinnlig empowerment. Det är dock precis lika aktuellt i alla grupper som på ett eller annat sätt är satta på undantag eller förtryckta i samhället, och givetvis även på ett personligt, individuellt plan. Prioriteten är att stärka individen så att hon står på egna ben, tryggare i sin egen styrka och sina personliga värderingar och åsikter, och vågar agera utifrån sig själv som mittpunkt i sitt liv. Genom att starta med oss själva kan vi åstadkomma en verklig förändring.

Att guida andra mot empowerment är att skapa ett sammanhang där de vågar vara sig själva, utmana sina föreställningar om hur de borde vara och ta reda på vilka de faktiskt är. Och sedan stå för det, för sig själva. Det är att stärka dem och deras positiva sidor så att de själva kan ta steget och ge sig själva empowerment. För det måste komma inifrån, från individen själv. Tron på sig själv måste rotas i just sig själv.

Och det gör vi genom att bejaka oss själva, stärka våra positiva sidor, tänka positiva och stärkande saker om oss själva, ritualmörda Jante och inte låta någon trampa på oss. Många är inte medvetna om hur otroligt mycket våra tankar styr våra känslor, och kan förstärka eller försvaga synen på oss själva. Tänker du förminskande och negativa saker om dig själv, så förminskar och försvagar du också dig själv. Tänker du att du inte klarar något, så kommer du antagligen inte heller att klara det. Negativa tankar har en stor tendens att bli självuppfyllande profetior, men det har även positiva tankar. Så kanske är det dags att tänka om?

Ge dig mer av det som stärker dig. Du kan ändra det du tror på om dig själv och dina förmågor så att det stärker dina drömmar och förhoppningar. Tro på dig själv och det du vill ha!
Kom ihåg att det tar tid att bryta tankemönster, och att det ofta finns ett stort motstånd mot att göra det. Men det går! Din styrka är viljan att förändra för att bli ännu mera dig själv, för att bli sann mot dig själv och kunna utvecklas till den där fantastiska personen du faktiskt redan är, innerst inne. Och stå på dig!

Självförhärligande genom att förminska andra

Jag har på sistone sett en del beteenden hos flera människor runt mig som jag tycker är allt annat än trevliga; ja, som jag rent av tycker är oattraktiva och väldigt omogna. I några fall har jag anat de här tendenserna, i andra kommer de som en total överraskning. Det handlar om människor som förhärligar sig själva och sina kunskaper på ett sätt som är allt annat än ödmjukt, som uttrycker sig som som om de vore förmer än andra, vet allt och inte har något att lära av dem som finns runt omkring. Självklart bottnar ett sådant beteende, där man måste framhäva sig genom att förminska andra, i egen osäkerhet, för annars skulle man inte behöva betona att man är bättre än andra.

Självförhärligande och egenberöm i all ära – alla som följer mig vet väl vid det här laget vad jag tycker om Jante – men det finns sätt och sätt att slå på sin egen trumma. Jag reagerar inte på någon som med fog pratar om hur duktig hon är på något, för talang, kunskap och hårt arbete förtjänar beröm, men när det kommer in ett element av att sätta sig på en piedestal över andra och förminska sina medmänniskor (ofta medsystrar) för att framstå i bättre dager, så är det oattraktivt. Om det dessutom dyker upp spår av något slags inbillad fullkomlighet så tröttnar jag, stänger av och går. Ingen är fullkomlig, alla kan vi alltid bli bättre, lära mer, lära nytt. Den som föraktar lärandet och lärprocessen har jag väldigt lite till övers för.

Jag har träffat människor som verkligen är bland de främsta inom sina områden, och omger mig gärna med framgångsrika, talangfulla, intelligenta, kreativa och drivna människor. Varför? Inte för att jag imponeras av dem, för jag imponeras inte av fina titlar, berömmelse eller status, utan för att de inspirerar mig och för att vi ofta är på samma våglängd. Vi tänker på liknande sätt. Jag beundrar driv, intelligens, det outtröttliga arbetet för att bli bättre, sätta och nå ett mål och våga gå sin egen väg utan att lyssna på olyckskorparna som alltid kraxar så fort någon sticker ut. Jag tycker om människor som vågar utmana sig själva. De verkligt framgångsrika människorna jag träffat har arbetat enormt hårt för att realisera sin potential och göra något av sina talanger, är öppna och kreativa och otroligt ödmjuka. De säger inte ”jag är bäst och därför är du inte lika bra”, utan har förstått att det finns utrymme för att alla ska kunna vara bra. De vet vad de är bra på och hur de ska framhäva det, men känner också sina svagheter och det de vill bli bättre på. Och de fortsätter att lära, fortsätter att träna hårt och sikta framåt. De vet hur mycket de har arbetat för att komma dit de befinner sig – det är inget som bara händer och först när man har arbetat hårt för att nå sitt mål uppskattar man det verkligen. Därifrån kommer en sann ödmjukhet som inte kräver att någon annan är sämre för att man ska känna sig bra.

Alla har säkert hört ordspråket ”eget beröm luktar illa”. Själv tycker jag att det oftast är helt osant, för varför skulle vi inte berömma oss själva? Däremot luktar det lite unket när någon berömmer sig själv genom att sätta sig över andra och låtsas vara förmer. Brist på ödmjukhet och respekt för sina medmänniskor och jämlikar stinker faktiskt ganska rejält.

Det får räcka nu – om den manliga kulturelitens trakasserier

Etiketter

,

Den senaste veckan har jag läst många artiklar, debattinlägg och bloggar om den manliga kulturelitens fortsatta objektifiering av kvinnors kroppar, trakasserier, elitism och andra utslag för sin egen manliga fåfänga. Den utlösande faktorn har varit den arbetsrättsliga anmälan mot Operans balettchef Marc Ribaud för sexuella trakasserier. Ribaud hade redan innan han fick tjänsten vid Operan fått kritik för just sexuella trakasserier, och att han ändå tillsattes, och dessutom till viss del försvaras av Operans chef, Anders Franzén, ger en fingervisning om att det där med sexuella trakasserier tydligen inte tas på alltför stort allvar på Operan. Eller för den delen inom kultursfären. (För den som inte är insatt i hur ett balettkompani fungerar, så är det balettchefen som tillsätter roller i balettuppsättningarna, vilket innebär att alla dansare i Operans kår är utelämnade till Ribauds vilja; något som antagligen gör att man inte riktigt vågar höja rösten.)

Callisto skrev i torsdags ett läsvärt blogginlägg på detta tema, Sexistiska svinerier okej bland kultureliten?, och det har under veckan även dykt upp ett antal debattinlägg och artiklar om hur manliga skådespelare upprepade gånger handgripligen har trakasserat kvinnliga kollegor och blivande kollegor, hur manliga författare tar sig rätten att verbalt trakassera och förlöjliga kvinnliga kollegor och så vidare. Det framstår tyvärr med all icke önskvärd tydlighet att en stor del av den manliga kultureliten har en minst sagt mossig kvinnosyn och verkar anse sig ha rätt att objektifiera kvinnan och ta sig ungefär vilka friheter de vill mot hennes kropp – för att de är kända män, eller?

Åsa Beckman skrev igår en artikel i DN om den manliga kulturelitens beteenden, Manliga genier med rätt att svina, om hur Stig Larsson på slutet av 1990-talet slängde ur sig en rejält sexistisk harang mot henne, efter att under ett föredrag lagt stor tid på att mer eller mindre idiotförklara just Åsa Beckman. Och han gjorde det oemotsagd. Ingen sa ifrån, ingen trädde till Beckmans försvar. Inte ens hon själv. Någonstans har det byggs in en föreställning om att man som kvinna måste acceptera att reduceras till kropp; en kropp som är tillgänglig för männen att trakassera och kränka nästan som de vill. Detta fortgår än idag.

I stället för att reagera med ilska vid kränkningarna och aktivt försvara sig genom att slå tillbaka och höja sin röst för att säga ifrån reagerar alltför många med ett passivt försvar; de backar undan och tiger. Ja, det är otroligt kränkande att reduceras till kropp och kritiseras inte för det man gör, utan för sitt utseende, men så länge vi kvinnor ger männen rätt att göra det genom att acceptera och tiga så behåller de den rörelsefriheten. Vår tystnad vidmakthåller deras makt och bemäktigande över våra kroppar. Är det verkligen så vi vill ha det?

Jag förstår att man som (ung) kvinna i en mansdominerad kultursfär känner sig svag och utsatt och är rädd att inte få jobb om man blir känd som besvärlig, men är lösningen verkligen att spela med i männens sexualiserande machospel?

Är lösningen att acceptera, låta sig reduceras till en tillgänglig kropp och därigenom bevara den manliga kulturelitens beteenden, eller är den att stå upp för sin rätt att behandlas med respekt och kräva att behålla makten över sin egen kropp? Antalet kvinnor i kultursfären är inte bara en handfull, och där finns många starka, intelligenta kvinnor som vet att använda sina röster. Varför reser de sig inte upp gemensamt och förklarar att det räcker nu. Nu är det slut på gubbväldet och männens trakasserier. Och det handlar inte bara om kultureliten.

Att tiga är att tyst acceptera. Det är att bevara maktordningen. Det är att genom passivitet lämna walkover och ge männen rätt att fortsätta reducera och trakassera. Det är inte rätt.

SF-författarinnan Ursula Le Guin har uttryckt det här bra:

The power of the harasser, the abuser, the rapist depends above all on the silence of women.

En man har aldrig rätt att kränka en kvinna, på något sätt. En kvinnas kropp är alltid hennes egen och borde inte vara något hon behöver försvara. Men som det ser ut idag måste vi kvinnor stå upp och försvara våra kroppar. För att göra det måste vi börja med att faktiskt tycka att de är värda att försvara, att vi är värda att försvara. Hur ska vi annars kunna försvara oss?

Det måste vara grunden för allt kvinnligt självförsvar: Jag har något som är värt att försvara. Jag är värd att försvara.

Den kvinna som inte tycker att hon är värd att försvara gör inte heller det. Då blir det kanske bara ett indignerat uttalande om hur kränkt hon kände sig i efterhand; utan handling, utan påföljd. Den som verkligen tycker att hon är värd att försvara tillåter ingen att ta sig friheter mot henne; säger ifrån direkt och låter sig inte kränkas. Hon tar inte emot. Hon är inte passiv.

Männens makt bibehålls av kvinnornas tystnad. Av kvinnornas acceptans och tillåtelse av trakasserierna. Det får räcka nu.

Jäntelagen

Med anledning av ett (mycket läsvärt!) inlägg i bloggen Framgångstankar kom jag att tänka på Jantelagens antites: Jäntelagen. Den skrevs 1982 av journalisten och författarinnan Gudrun Hjelte som en motkraft mot just de effekter som Aksel Sandemoses Jantelag har haft.

Jäntelagen

Du ska tro att du är något.
Du ska tro att du är lika god som alla andra och alla andra lika goda som du.
Du ska tro att du är lika klok som andra, ibland klokare.
Du ska veta att du är lika bra som andra. Om du vet att du gör ditt bästa, kan du uppskatta dem som är bättre.
Ibland vet du mer än andra.
Du är inte förmer än andra, men du är enastående som alla andra.
Du duger till mycket.
Skratta åt dig själv och din värld – det gör dig fri.
Du ska tro att många bryr sig om dig.
Du ska tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem.
VARFÖR? För att du är någon, en som behövs!

Jag har själv lagt ganska mycket kraft på att frigöra mig från den sortens tänkande som Jantelagen uppmuntrar, och som jag aldrig har kunnat följa ordentligt. Jag är verkligen inte en person som kan smita in i den grå massan och vara en i mängden. Jag försökte. Det gick inte så bra. Däremot levde jag länge, ända sedan barnsben, med en upplevelse av att man inte ”fick” sticka ut, för då straffades man på något sätt (och det är helt sant, men lösningen är inte att anpassa sig) och med enorma tvivel på mig själv och mina förmågor. Att jag sedan har gått i en skola som inte förmådde se och uppmuntra begåvning gjorde inte saken bättre.

Jag har vuxit upp som särbegåvad i en skola som strävar efter att alla ska in i ett mittfålla, utan bekräftelse eller utmaningar, och alltid upplevt att jag var besvärlig som lärde mig för snabbt och att jag inte passar in. Hur vet man när man gjort något tillräckligt bra, eller till och med riktigt fantastiskt bra som är bättre än andra om ingen vågar säga det? Om alla bara är ljumma och har något tänkande om att exceptionalitet och individualitet är farligt och därför inte vågar eller vill berömma?

Så gör tvärtom mot Jante eller vad du nu kallar den där lilla rösten som uppmanar dig att hålla tillbaka din lyskraft, inte ta plats utan i stället sjunka in i mängdens anonymitet. Var större, ta mer plats, gör din röst hörd och våga tro på sanningen: Du är lika mycket värd som alla andra, du är fantastisk i din unikhet och du duger alldeles perfekt. Var dig själv, det är allt du någonsin behöver vara.


Du har vingar

Du föddes med potential
Du föddes med förträfflighet och tillit
Du föddes med ideal och drömmar
Du föddes med storhet
Du föddes med vingar
Det är inte meningen att du ska kräla, så gör inte det
Du har vingar
Lär dig att använda dem, och flyg.

~Rumi

Du har vingar. Du kan flyga.
Vad hindrar dig från att ta ett språng ut i det okända och lita på att vingarna bär?
Vad får dig att fortsätta kräla i stoftet, hålla tillbaka din enorma lyskraft och potential?
Vad får dig att göra dig mindre än du är?
Ingen tackar dig för att du förminskar och förnekar dig själv och din potential.
Ingen tackar dig för att du krälar i stoftet i stället för att breda ut dina vingar och flyga.
Du blir inte lyckligare av att matta ner ditt ljus, av att hålla dig tillbaka, av att inte bli den du är ämnad att vara. Så varför gör du det?
Vad hindrar dig från att bestämma dig för att lysa klarare än någon annan stjärna på himlen, från att bli den du är skapad att vara, från att breda ut dina vingar och flyga?

Du föddes med vingar. Använd dem.

Bloggtips: Lyckobloggen

Jag vill ta tillfället i akt att tipsa om en blogg som ett tag funnits med bland mina inspirationslänkar: Lyckobloggen. En ganska ovanlig blogg om lyckoforskning och lyckostrategier som ger mig både nya kunskaper om bl.a. lyckoforskning och lyckopolitik, och uppbackning i mitt positiva tänkande och mitt val att vara lycklig.

Den som läst några av mina inlägg har säkert inte undgått att jag har en positiv grundinställning till livet som har lycka och glädje som bas för mitt förhållningssätt. Jag anser helt och fullt att både lycka och glädje är just förhållningssätt, livsåskådningar, sinnesstämningar, states of mind. Och det är något jag har valt att ha.

För mindre än tio år sedan var jag fortfarande svartsynt, negativ och ganska gnällig, led säkert en del av offermentalitet och var inte direkt aktiv i att ta makten över mitt liv. Det var dels en produkt av långvarig depression och ätstörning, dels av min uppväxtmiljö. Jag trodde att det var sådan jag var. När jag senare kom till behandlingshem och började frigöra mig från den jag varit i anorexin, och alltså återupptäckte mig själv, insåg jag att jag inte alls är någon negativ gnällspik. Snarare tvärtom! Jag har en stor inneboende positivitet, tro på andras och mina egna möjligheter att utvecklas och skapa ett bra liv, stark tro på individens förmågor och inneboende styrka. Jag tror att människor mår bättre av ett leende än en sur min, att vi får tillbaka vad vi sänder ut och att positivitet föder positivitet.

Kay Pollak hade rätt i Att välja glädje. Man kan välja glädje. Det är ett val, och valet handlar inte bara om att välja glädje eller ett glatt/positivt förhållningssätt, utan om att ta ansvar för dig själv och ditt liv, bli den du är ämnad att vara och skapa ett bra liv. Vägen till glädje och lycka för mig har verkligen handlat om ansvarstagande och empowerment; det är jag som bestämmer i mitt liv, och därför är det väl också jag som väljer att vara positiv eller negativ, lycklig och glad eller olycklig och sorgsen. Som sagt, det handlar om förhållningssätt snarare än om enbart känslor.

Jag har märkt att vissa himlar med ögonen åt min positivitet och mitt val att möta livet med glädje, att se möjligheter i stället för problem, tro på min och andras förmåga att förändra våra liv, se ljuset i tillvaron snarare än mörkret (och jag är ändå en mörk person på så sätt att jag har stark och god kontakt med mörkret inom mig) och att vakna med ett leende i stället för en rynkad panna. Glädjespridare mår bättre och möts av större glädje, du har mycket större chans att mötas av ett leende om du själv ler. Vem är egentligen lyckligast – jag eller de som himlar med ögonen?