Jag tror starkt på empowerment. På att ge mig själv större egenmakt, bekräfta, stärka och anamma min inre kraft så att jag kan stå trygg i min styrka och sanning, lysa med mitt inre ljus och ta plats som den jag är, för den jag är. Och om jag kan, så kan andra.
Nationalencyklopedin ger följande definition av empowerment:
empowerment [impau´əmənt] (engelska), princip som tillämpas i feministisk terapi och undervisning för att stärka individens möjlighet att bli mer självständig, kunna formulera sina egna mål och ta makt över sitt eget liv
Empowerment är när jag ger mig mer egenmakt och kraft utan att ta det från någon annan, utan tvärtom ger andra möjlighet att göra precis samma resa själv! Här har jag märkt att många tänker fel, och tolkar det fel. Framför allt många kvinnor, som har reagerat när jag tar plats och står stark som att jag tar plats från dem. Vilket inte alls är fallet. När jag tar plats som den jag är visar jag bara att jag står för den jag är och inte tänker gömma mig, och visar därmed det som är möjligt för alla andra också. För i empowerment finns ett stort mått av ödmjukhet, men äkta ödmjukhet; inte den där falska varianten när man dimmar ner sitt eget ljus eller skriver ner sig själv och sina förmågor av rädsla för att sticka ut.
När jag borstar bort Jante och vägrar låta mina egna osäkerheter och tvivel styra mina tankar, val och handlingar, så är det inte för att visa att jag är bättre än du, utan att du också kan. För visst har jag osäkerheter och tvivel; djupt rotade grundantaganden är inget man arbetar bort i en handvändning, utan bit för bit med idogt arbete – men jag kan för det mesta agera som om de inte fanns där. Jag vill inte tro på dem, så varför skulle jag göra det? Innerst inne vet jag ju att de är falska antaganden, så varför skulle de få styra mig? Och kan jag, så kan du.
Någonstans verkar det finnas ett hierarkiskt, lodrätt tänkande som innebär att om jag får mer kraft och makt i mitt liv så innebär det att du måste kliva ner i hierarkin. I min tankevärld ter sig det som ett väldigt patriarkalt tänkande. Jag misstänker att det lodräta hierarkitänkandet är både invant och nedärvt och en anledning till den missunnsamhet och rivalitet som kvinnor kan visa upp gentemot sina medsystrar, och till den ”subbighet” som jag skrev om i föregående inlägg, när människor för att lyfta fram sig själva måste förminska någon annan. Det är inte empowerment. Att trycka ned någon för att själv framstå som bättre är att faktiskt förminska sig själv som människa; att visa sig futtig och småaktig.
Om man i stället tänker i termer av ett vågrätt system, så kan alla bli bättre, bli bäst. Några kanske går före och visar vägen, men den nya nivån är tillgänglig för alla, utan att någon behöver stiga ner. Det är där vi hittar verklig utveckling, av samhället, av individer, av oss själva. Det behövs kanske bara en liten justering av vårt sätt att tänka på framsteg och lyckande för att se att om du kan, så kanske jag också skulle kunna. En annan persons lyckande blir en förebild, en möjlighet, ett exempel. Inte ett hot.
I de sammanhang där jag under åren har ägnat mig åt självkänsloarbete, personlig utveckling och motivation, har empowerment varit centralt, redan innan jag själv hade hittat ordet för det. Jag har aldrig tänkt på det som något som är förbehållet feminismen, som i NE:s definition, utan som ett globalt och universellt begrepp. Men eftersom den grupp som jag (för det mesta) är inriktad på är just kvinnor, och det är en del av mitt ställningstagande för ett jämlikare samhälle där kvinnor som grupp inte kan sitta tysta och vänta på att få en plats, utan måste ta den, så tänker jag ofta i termer av kvinnlig empowerment. Det är dock precis lika aktuellt i alla grupper som på ett eller annat sätt är satta på undantag eller förtryckta i samhället, och givetvis även på ett personligt, individuellt plan. Prioriteten är att stärka individen så att hon står på egna ben, tryggare i sin egen styrka och sina personliga värderingar och åsikter, och vågar agera utifrån sig själv som mittpunkt i sitt liv. Genom att starta med oss själva kan vi åstadkomma en verklig förändring.
Att guida andra mot empowerment är att skapa ett sammanhang där de vågar vara sig själva, utmana sina föreställningar om hur de borde vara och ta reda på vilka de faktiskt är. Och sedan stå för det, för sig själva. Det är att stärka dem och deras positiva sidor så att de själva kan ta steget och ge sig själva empowerment. För det måste komma inifrån, från individen själv. Tron på sig själv måste rotas i just sig själv.
Och det gör vi genom att bejaka oss själva, stärka våra positiva sidor, tänka positiva och stärkande saker om oss själva, ritualmörda Jante och inte låta någon trampa på oss. Många är inte medvetna om hur otroligt mycket våra tankar styr våra känslor, och kan förstärka eller försvaga synen på oss själva. Tänker du förminskande och negativa saker om dig själv, så förminskar och försvagar du också dig själv. Tänker du att du inte klarar något, så kommer du antagligen inte heller att klara det. Negativa tankar har en stor tendens att bli självuppfyllande profetior, men det har även positiva tankar. Så kanske är det dags att tänka om?
Ge dig mer av det som stärker dig. Du kan ändra det du tror på om dig själv och dina förmågor så att det stärker dina drömmar och förhoppningar. Tro på dig själv och det du vill ha!
Kom ihåg att det tar tid att bryta tankemönster, och att det ofta finns ett stort motstånd mot att göra det. Men det går! Din styrka är viljan att förändra för att bli ännu mera dig själv, för att bli sann mot dig själv och kunna utvecklas till den där fantastiska personen du faktiskt redan är, innerst inne. Och stå på dig!
Lisigt 
