Surrender. Ge efter.

Det är mer än att acceptera, långt ifrån att ge upp eller resignera, ändå är det tätt sammanbundet med acceptans. Men på något vis nästa steg.

Jag försöker att mjukt och följsamt ge efter, flyta med, inte kämpa mot. Det kommer inte naturligt för mig. Motstånd kommer naturligt, liksom kamp, men att ge efter är nästan lika svårt som att ge upp. Men bara nästan; ge upp vet jag nämligen inte alls hur jag skulle göra.  Att ge efter kan jag, och vill, det tar bara emot. Som när en muskel envist krampar och spänner sig, innan den ger efter för sträckningen och mjukt följer med.

Det är mycket som handlar om surrender nu. Om att tillitsfullt ge efter och låta mig falla in i olika sammanhang och situationer, stämningar och känslolägen. Om att det inte heller handlar så mycket om att falla som att låta mig fångas upp, famnas. En tanke som väcker motstånd och rädsla. (Läs: panik.) Om att vara i det som är och låta mig sjunka ner i det, inte bara surfa på ytan utan stanna kvar. Vara.

Det är inte behagligt. Men det är nödvändigt.