Strö stjärnor över min natt. Som dimljus och lanternor, en fyr som tryggt lyser väg över stormiga hav till en lugn hamn.
Hoppets låga. Det goda. Något att tro på, se fram emot.
Berätta något som väcker mig, som väntar när jag vaknar. Som får mig att minnas vem jag är. Vad jag är. Ge mig en plats där frågor kan få svar.
Jag behöver det. Jag får slut på något att ge.
Lisigt 
(Äsch, inloggningsmonstret åt upp min första kommentar… Morr!)
Det jag ville säga var att du är du och det är nog. Tvivla aldrig på det, även om det finns tillfällen och perioder då det känns bra tunt och blekt.
Och så tänker jag på uttrycket ”behåll dig” som jag läste i en bok när jag var bra – istället för ”var rädd om dig”. Tänker att om man behåller sig, ger man inte av reserver man inte har – och jag hoppas att du kan behålla dig lite ett slag? Läka och vila lite? För en sak vet jag – du ÄR inte geendet, behöver det inte för att vara. Eller hur?
”Behåll dig” – det var bra. Jag gillar det; det är nog det jag gör så långt jag bara kan. Och nej, jag behöver inte geendet. Tror jag. Däremot kommer det väldigt naturligt, så naturligt att jag inte tänker på det. Så att tänka på att behålla mig är väldigt vettigt. Tack!