Jag förstår och förlåter men glömmer inte, fast jag vill. Ord har ristats in med trubbig kniv som lämnar fula ärr som lätt spricker.

Det finns läkning, men inte nu, inte här.

Bloggar är passé. Ingen tycks längre vara intresserad av texter längre än 140 tecken, eller möjligen 280, för sociala mediers babblande, brusande ordmassa har dödat läsuppmärksamheten så att ingen längre söker sig till tystare ordvatten och längre texter som kräver mer än ett ögonkast att ta in. Mer än en ögonblick, ett ögonblick. Det är synd. Vissa gör sig bättre i större format, med utrymme att resonera klart tankar och gå vidare på funderingsspår. Andra är bra både i kort och långt format, och ger något annat i tystnaden som en längre text utanför SoMe-bruset har.

Genom åren på Twitter har jag flera gånger funderat över mitt bloggandes vara eller inte vara, saknat det, undrat om orden för alltid flytt mig, undrat vad det är för mening med det. Skriver man sådant finns det alltid människor som bedyrar att jo, det är det värt, du skriver så bra, jag vill läsa. Så var är de? Hur var det med intresset?

Är det någon mening att försöka komma tillbaka till ett skrivande som ingen är intresserad av? Som ingen läser? Det centrala borde vara skrivandet i sig, inte om det blir läst – och det är det, men när självtvivlet finns där och den stora meningslösheten är blytung så hade det känts fint om ord landade och togs emot. Någon uppmuntran som visade att det någonstans hos någon betyder något. I stället visar statistiken för inlägg efter inlägg på 0 visningar. Ska jag skriva för bara mig själv kan jag fortsätta i mina anteckningsböcker. Eller så fortsätter jag prata för mig själv. Banala betraktelser. (Det kommer jag inte att ha motivation till länge.)

Visst, jag flaggar inte för att jag kanske tänkte skriva något någonstans för att väcka intresse, jag automatdelar inte inlägg, jag talar inte om för folk att ”det här har jag skrivit om”. Jag är dålig på att promota mig. Men länken finns på en del håll och några följer. Och det är svårt att promota det som inte är viktigt och angeläget och vackert och värdefullt.

Så än en gång står jag med ett frågetecken och undrar vad jag ska göra. Och varför.

Jag skriver och skriver. I huvudet, i tankarna, i stunderna. När jag sedan sätter mig och ska skriva ner det rinner det ut utan att fastna på den vita sidan. Det jag hinner fånga ser bara ut som skit när jag läser det. Delete, Avbryt, Ta bort.

Jag fotograferar, fångar ögonblick, samlar skatter i den skattkammare som finns överallt och försöker återge den i bild. Jag delar min blick med andra; kanske öppnar det någonstans någon annans blick och sinnen. Men jag talar i bild nu, och skriver bildtexter. I ögonblicken. Allt finns i ögonblicken. Nu. Ett nu sparat i tankarna gör sig inte alltid i ord, senare. Så det blir inget av det. Fast jag vill.

Och jag vill.

Regnet ritar ränder på rutan.
Små världar som blir till parallella verkligheter som samlas i ett nu.

Drömskrift. Drömmar som faller ner mot karmen. Nåväl, de är fina så länge de varar. Som drömmar är.

Med fingertopparna mot rutan trummar jag regnets rytm, följer spåren som bildas. Så nära, bara tre rutor bort. Vi möts nästan. Havet och jag. Drömmarna och jag.

I en glänta bland höga tallar dansar löv i en vind som bara blåser där.
Resten av skogen står tyst och ser på.

Nystart, omstart, något. Att komma tillbaka till något jag lämnat har alltid varit svårt för mig. Det faller sig inte naturligt. Kanske för att jag lägger min själ i saker som betyder något och det därför blir ett sådant glapp när jag slutar, eller pausar, att det blir en extra tröskel att komma tillbaka. Med både ord och dans är det så, i alla fall. Två saker som ligger mig så nära, som är så mycket jag, att det blir som ett hål efter dem när de fattas mig. Det är med orden jag dansar när jag är stilla. Utan ord och utan dans blir det så märkligt stilla. Tyst och tomt. Som en teaterlokal när ljusen släckts och alla gått hem, när bara dammet rör sig i ljuset mellan tunga gardiner.

Ju längre jag är tyst, desto svårare blir det att skriva igen. Överallt. Både via penna och tangentbord. Men i huvudet skriver jag, ständigt. Ändå växer tröskeln, som om viljan staplas på hög. Och i viljan också egna förväntningar och önskemål om att det jag skriver ska vara bra. Värt det. Men, som jag också säger till mig: Skriver jag inte kan det inte bli bra. Skriver jag inget kommer garanterat ingen att läsa det. Så… jag får väl skriva, då. Hålla det vid liv. Men vänta er inget fantastiskt. Jag är inte så fantastisk just nu.

Körsbärsträdets sista löv
tar formen av en en fjäril
som fladdrar gul i stormen.

Inte fri att flyga iväg,
men en trotsig påminnelse om liv, om ljus, om sommar.