Nystart, omstart, något. Att komma tillbaka till något jag lämnat har alltid varit svårt för mig. Det faller sig inte naturligt. Kanske för att jag lägger min själ i saker som betyder något och det därför blir ett sådant glapp när jag slutar, eller pausar, att det blir en extra tröskel att komma tillbaka. Med både ord och dans är det så, i alla fall. Två saker som ligger mig så nära, som är så mycket jag, att det blir som ett hål efter dem när de fattas mig. Det är med orden jag dansar när jag är stilla. Utan ord och utan dans blir det så märkligt stilla. Tyst och tomt. Som en teaterlokal när ljusen släckts och alla gått hem, när bara dammet rör sig i ljuset mellan tunga gardiner.

Ju längre jag är tyst, desto svårare blir det att skriva igen. Överallt. Både via penna och tangentbord. Men i huvudet skriver jag, ständigt. Ändå växer tröskeln, som om viljan staplas på hög. Och i viljan också egna förväntningar och önskemål om att det jag skriver ska vara bra. Värt det. Men, som jag också säger till mig: Skriver jag inte kan det inte bli bra. Skriver jag inget kommer garanterat ingen att läsa det. Så… jag får väl skriva, då. Hålla det vid liv. Men vänta er inget fantastiskt. Jag är inte så fantastisk just nu.