Regnet ritar ränder på rutan.
Små världar som blir till parallella verkligheter som samlas i ett nu.

Drömskrift. Drömmar som faller ner mot karmen. Nåväl, de är fina så länge de varar. Som drömmar är.

Med fingertopparna mot rutan trummar jag regnets rytm, följer spåren som bildas. Så nära, bara tre rutor bort. Vi möts nästan. Havet och jag. Drömmarna och jag.