Bloggar är passé. Ingen tycks längre vara intresserad av texter längre än 140 tecken, eller möjligen 280, för sociala mediers babblande, brusande ordmassa har dödat läsuppmärksamheten så att ingen längre söker sig till tystare ordvatten och längre texter som kräver mer än ett ögonkast att ta in. Mer än en ögonblick, ett ögonblick. Det är synd. Vissa gör sig bättre i större format, med utrymme att resonera klart tankar och gå vidare på funderingsspår. Andra är bra både i kort och långt format, och ger något annat i tystnaden som en längre text utanför SoMe-bruset har.

Genom åren på Twitter har jag flera gånger funderat över mitt bloggandes vara eller inte vara, saknat det, undrat om orden för alltid flytt mig, undrat vad det är för mening med det. Skriver man sådant finns det alltid människor som bedyrar att jo, det är det värt, du skriver så bra, jag vill läsa. Så var är de? Hur var det med intresset?

Är det någon mening att försöka komma tillbaka till ett skrivande som ingen är intresserad av? Som ingen läser? Det centrala borde vara skrivandet i sig, inte om det blir läst – och det är det, men när självtvivlet finns där och den stora meningslösheten är blytung så hade det känts fint om ord landade och togs emot. Någon uppmuntran som visade att det någonstans hos någon betyder något. I stället visar statistiken för inlägg efter inlägg på 0 visningar. Ska jag skriva för bara mig själv kan jag fortsätta i mina anteckningsböcker. Eller så fortsätter jag prata för mig själv. Banala betraktelser. (Det kommer jag inte att ha motivation till länge.)

Visst, jag flaggar inte för att jag kanske tänkte skriva något någonstans för att väcka intresse, jag automatdelar inte inlägg, jag talar inte om för folk att ”det här har jag skrivit om”. Jag är dålig på att promota mig. Men länken finns på en del håll och några följer. Och det är svårt att promota det som inte är viktigt och angeläget och vackert och värdefullt.

Så än en gång står jag med ett frågetecken och undrar vad jag ska göra. Och varför.