Halv storm. Byarna drar andan ur mig och sliter i hår och ben. ”Kom med! Kom med!”

Bakom kyrkan är det lugnare; här smiter bara enstaka vindar runt knuten och virvlar runt löven. Där kommer en liten virvelstorm, och en till. Löv dansar upp och singlar ner. Den tredje virveln möter mig och jag är plötsligt i den. I yster dans, i vindlek. Jag kan nästan höra skratt i vinden runt mig. I några sekunder – längre kan det nog inte vara – är tiden en annan. Sedan fortsätter vi åt vart sitt håll, vinden och jag.

Men jag bär det med mig. För det fanns något där inne i dansen som var hemma, på samma gång här och långt bortom. Som att dansa med dimslöjor. Det som tar mig bort och hem.