Kategoriarkiv: Ord

Regnbad

22 fredag Jul 2011

Posted by in Ord

≈ 1 kommentar

Jag går ut i regnet, springer barfota genom skogen på mattan av mjuka barr, ner till klipporna och kastar mig i vattnet. Regnbad.

Sött och salt blandas, jag känner regnet mot mitt ansikte, mot min hud, när jag stiger upp ur vattnet, upp i regnet.

Omsvept av vatten. Smekt av vatten. Älskad av vatten. 

 

Det är något med regndagar, när regnets brus ligger som en matta över alla andra ljud, dränker vardagsljuden. Jag vet inte varför, men det ger mig en otrolig trygghetskänsla. Och jag ser och känner – fragment av drömmar, minnen, framtid? – hur jag stiger upp ur havet i regn, renad, pånyttfödd, hur regnet sköljer bort allt gammalt unket. Jag vill sitta i en hammock insvept i en filt under taket på en veranda och lyssna på regnet, i den där bubblan av verklighet som uppstår när allt annat dränks för en stund. Jag vill sitta framför en eldstad, öppen spis, brasa, och bara vara – varm, avslappnad, trygg. Sitta i ett soffhörn och läsa, höra elden spraka. Bara vara. Drömmar, kanske, men de är bekanta. Som att minnas något som inte hänt än.

Jag vandrade barfota hem genom Majorna  i ett lätt sommarregn i natt. Barfota för att känna marken under mina fötter, vara i stunden med alla sinnen. To do my crying in the rain. Det var ett sätt att landa i mig själv och i stunden, låta tankarna komma och gå, passera genom huvudet, formas, låta fragmenten falla åt sidorna för att ge plats åt den rena tanken, samtidigt som närvaron var högst sinnlig. Att känna med hela kroppen är för mig ett  sätt att rensa tankarna genom att låta sinnena ta plats.

Under natten vaknade jag av bruset från ett ihärdigt regn, fick för en stund påminna mig om var jag befann mig eftersom jag var någon helt annanstans i drömmen och ljudet av fallande regn var på något sätt intensivare, starkare, mellan dröm och vakenhet. Sedan vaknade jag så småningom till vad som kändes som en otroligt tidig morgon i en sovande stad, där jag inte hörde några ljud av bilar, röster, människor. Bara regnets brus och fåglarna. Som balsam för själen, ett stunds stillhet medan min vardag pågår här inne.

Jag njuter, trots avsaknaden av hav och öppen eld. Men känslan av dem bär jag med mig.

Nattankar

03 lördag Apr 2010

Posted by in Ord

≈ 5 kommentarer

Det är många impulser framåt nu. Mycket positivt, många möjligheter och spår. Jag borde vara jättetaggad och positiv, full av vilja och entusiasm, initiativ och idéer på hur jag ska gå vidare. Men jag är tom. Eller nej, det är jag inte heller. Jag är på en och samma gång tom, blockerad, villrådig, vilse och full av vilja. Kontentan blir lite kaotisk. Hjärnan är jätteaktiv, kanske tack vare att jag stimulerar den en hel del, men den är ofokuserat aktiv, jag vet inte hur jag ska styra upp den till något vettigt. Något som faktiskt hjälper mig och får mig att gå framåt. För jag står och stampar.

Det finns flera trådar att dra i , trådar som jag borde dra i och göra något med. Jag borde gå vidare från impulser och möjligheter, planera nästa steg, göra storyboards om jag inte kommer på nästa steg, men jag gör det inte. Dels för att det är hopplöst att planera något när det när som helst kan komma in ett jobb som jag måste ta, och då a) hinner jag inte planera klart och b) faller ändå eventuell planering; dels för att jag har tappat bort vad jag har för mål och därför inte kan planera. Om jag inte vet vart jag ska vet jag inte vad som är nästa steg. Hur planerar jag då? Borttappade mål innebär just nu också att jag inte heller vet vad jag vill. Jag vill för mycket samtidigt som det faktum att det är för mycket gör att det känns som om jag inte vill något alls till sist.

Jag måste prioritera jobb som ger pengar snabbt, och då faller det mesta som ligger en bit in i framtiden och som visserligen kan generera inkomster men som kräver tid, energi och pengar. I princip allt som kräver investeringar i form av pengar måste läggas åt sidan, och tro mig – det är mycket. Det skapar spärrar i mina tankar; att hela tiden vara på gränsen tär och blockerar. Min energi är stundtals hög, framför allt när jag är stimulerad och engagerad, men är emellanåt som bortblåst. Och ja, jag försöker att hushålla med den eftersom jag insett att jag har energidippar varje månad och det är dumt att försöka pusha mig igenom dem.

Jag vet inte hur det är för andra, men när min hjärna blir väldigt aktiv och – hur ska jag uttrycka det – jag går upp en nivå till i medvetande, så följer känslorna med. De vrids också upp ett snäpp. Överaktiva tankar ger väldigt intensiva känslor, och rent av ett känslokaos. Och tillsammans med sömnlöshet… inte helt lyckat. För det pågår en hel del bearbetning under ytan, och när känslorna vrids upp ett snäpp är det som om något som varit dolt och fruset plötsligt är tinat, och det är inte alltid lätt och skönt. Just i natt känns det allt annat än lätt och skönt, även om jag inte riktigt kan sätta ord på hur det känns eller vad det är som känns.

Känslorna är många, lite för-mycket-och-allt-på-en-gång
Jag vill bara slå hårt på något
Eller vill jag gråta?
Eller skratta

Jag vill verkligen inte vara ensam längre
Vill inte vara stark
Vill inte behöva vara kompetent och aktiv och driftig hela tiden för att något ska hända
Jag skulle någon gång vilja kunna luta mig tillbaka och veta att det finns någon som tar mot
Som håller om
Som kan vara stark åt mig
Som kan hjälpa mig hitta tillbaka till det jag VILL

Men ärligt. Jag är så trött på att vara ensam
Samtidigt som jag inte ser hur det skulle kunna vara på något annat sätt
Någonstans kan jag nästan känna det framför mig, men inte se det
För tänk om… tänk om det inte finns för mig
Tänk om de där djupaste, intensivaste, mest eldiga känslorna som jag vet att jag har inte kommer att få släppas fria igen?
Tiden går, nya människor passerar revy utan att väcka intresse eller sätta tydliga spår
(Eller är det jag som blockerar något?)
De ännu okända känslorna som jag kan ana som skuggor i dimman väntar på att få liv
De finns där, de väntar. Jag väntar

I natt är jag trött på att vara ensam, trött på att vänta, trött på blockeringar och hinder och måsten och på stunderna när allt blir så mycket för mycket att det liksom blir till intet
Jag vill få vara liten, få krypa ihop i någons famn och bara vara
Slippa ha svar, slippa vara klok och vuxen och drivande
Bara vara jag
Somna nära och veta att allt blir bra, att jag är bra

Men så är det inte
Någon finns inte där
Och jag måste vara stark och klok och själv hålla ihop mig
För hur skulle jag annars göra?

Du har vingar

12 tisdag Jan 2010

Posted by in Empowerment, Ord, Personlig utveckling

≈ 1 kommentar

Du föddes med potential
Du föddes med förträfflighet och tillit
Du föddes med ideal och drömmar
Du föddes med storhet
Du föddes med vingar
Det är inte meningen att du ska kräla, så gör inte det
Du har vingar
Lär dig att använda dem, och flyg.

~Rumi

Du har vingar. Du kan flyga.
Vad hindrar dig från att ta ett språng ut i det okända och lita på att vingarna bär?
Vad får dig att fortsätta kräla i stoftet, hålla tillbaka din enorma lyskraft och potential?
Vad får dig att göra dig mindre än du är?
Ingen tackar dig för att du förminskar och förnekar dig själv och din potential.
Ingen tackar dig för att du krälar i stoftet i stället för att breda ut dina vingar och flyga.
Du blir inte lyckligare av att matta ner ditt ljus, av att hålla dig tillbaka, av att inte bli den du är ämnad att vara. Så varför gör du det?
Vad hindrar dig från att bestämma dig för att lysa klarare än någon annan stjärna på himlen, från att bli den du är skapad att vara, från att breda ut dina vingar och flyga?

Du föddes med vingar. Använd dem.

I natt vill jag inte vara stark

25 fredag Dec 2009

Posted by in Ideal och identitet, Känslor, Livet, Om mig, Ord

≈ 3 kommentarer

 

I natt vill jag inte mer
I natt vill jag inte känna mer
I natt vill jag bara att någon ska hålla om mig
Stryka mig över håret och säga att allt kommer att bli bra
I natt vill jag inte vara stark.

(skrivet natten till den 23 december 2009)

I natt vill jag inte vara stark.

Men hur gör man när stark är det enda man känner till? När ”någon” inte finns där utan man måste klara sig själv?
Hur är man svag ensam?

Jag har inga problem med att vara svag och sårbar, mer än att jag inte riktigt vet hur jag ska vara det. Jag värderar inte styrka högre än svaghet, ser inget som helst negativt i att vara sårbar utan tycker tvärtom att jag är som ärligt starkast när jag sänker garden, blottar mig och är sårbar. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska göra det.

Jag har aldrig fått vara svag, liten, behövande. Annat än när jag varit (fysiskt) sjuk: öroninflammationer, halsflusser, magsjuka. Allt det där jag hade mycket av som barn. Då fick jag vara liten. Annars fick jag aldrig riktigt vara barn. Eller tillät inte mig själv att vara barn, att vara i vägen, ställa krav, göra mina behov hörda – jag vet inte om det var jag som såg att mina behov skulle vara i vägen för dem som var mindre och mer behövande, eller om det var något som visades mig. Jag är äldsta barnet och fick nya syskon i en ganska tät följd (vi är fem barn på åtta år), och hade dessutom en mamma med psykiska problem (svår panikångest), som därför inte riktigt var förmögen att vara mamma åt mig. Jag lägger ingen skuld i det, utan det är ett konstaterande: Hon hade för mycket med sig själv och var för otrygg i sig själv för att kunna vara mamma och förmedla trygghet till mig.
Men jag har aldrig upplevt att det finns en öppen famn, en axel att luta mig mot, ett osvikligt stöd i nödens stund. Jag har aldrig kunnat lita på att någon tar emot mig om jag faller.

Däremot har jag alltid, ända sedan jag var liten, fått höra att jag är så stark, att vi, ”kvinnorna Carlsson”, är så starka, alltid klarar oss osv. Jag har fått höra det så många gånger att det blivit som ett krav att vara stark, inte minst för att jag har fått höra det just när jag har antytt behov eller sprickor i den starka fasaden. Därför har jag alltid upplevt att jag inte ”får” vara svag – vad nu svag och stark egentligen är i sammanhanget. För det definierades aldrig.

Och visst är jag stark, självständig, van att klara mig själv, inte vara i vägen, inte ställa krav eller ställa till med besvär. Det är ett livslångt inlärt beteende som är otroligt djupt rotat eftersom det dessutom har premierats. Men det är inte konstruktivt. Ingen kan vara stark jämt, och alla har vi behov av en axel att luta oss mot ibland. För mig har den inlärda självständigheten och det halvt självvalda, halvt påtvingade ”kan själv”-beteendet gjort mig hårdare än vad jag egentligen är och oändligt ensam. När det blåser hårt står jag alltid ensam, för steget att vända mig till någon annan, be någon finnas där, är så stort att det blir snudd på omöjligt. Att vara självständig är positivt, att klara sig själv suveränt, men att inte kunna eller våga be om hjälp för att man är rädd för att vara i vägen och bli avvisad är allt annat än bra. Att redan som barn ha förnekat mitt inre barn innebär att jag idag försöker att hitta och bejaka det som borde ha fått komma naturligt en gång i tiden. Det är inte naturligt att förneka behov bara för att man kan upplevas som besvärlig eller krävande, och det var absolut inte naturligt för ett barn att göra det. Barnet inom oss måste få vara precis så som hon/han är för att vi ska vara hela och faktiskt växa upp på riktigt.

Och där är jag nu: att jag blivit medveten om att det här är ett problem, något som inte gör mig gott och som jag vill och behöver ta mig genom för att gå vidare som mer hel. Jag är inte rädd för att vara svag, men jag behöver träna på att vara det och på att låta någon annan finnas där då. På att släppa in någon. Om jag inte öppnar den dörren kommer jag att förbli ensam i de mörka stunderna och ger inte andra chansen att finnas där för mig eller hjälpa mig att tillgodose mina behov. De stunder då jag har ett behov av en annan människas stöd och värme är svåra att lösa på egen hand. Så här är jag. Jag har tagit de första stegen och insett att jag inte är ensam om de här tankarna. Jag behöver inte vara ensam.

 

Tankar vid femtiden en lördagmorgon

13 lördag Jun 2009

Posted by in Om mig, Ord

≈ Lämna en kommentar

Klockan närmar sig fem, solljuset blir allt klarare och fåglarna kvittrar redan vilt. Det är en konstig tid, en stund då staden står och väger mellan sömn och vakenhet, då dess två befolkningar möts.
De sista nattmänniskorna raglar hemåt samtidigt som de första dagmänniskorna öppnar ögonen och börjar med de dagliga morgonbestyren.
Morgontidningarna har redan dunsat ned på tamburmattor, hundar rastas, de sista spårvagnarna möter nästan de första i dörren.
Natten vänder här till dag, de möts, morsar på varandra för att sedan åter gå skilda vägar.

Gissa vem som vaknade vid fyratiden i natt och inte kunde somna om? Jag lyckades hålla mig från att starta datorn, men satt framför TVn en stund och läste sedan lite, och vips var klockan nästan fem. Några nattvandrare på hemväg passerade nedanför fönstret, enstaka bilar hördes och fåglarna kvittrade som om de hade betalt för det. Det var nästan så att jag ville gå ut i morgonen. Nästan. Men när det hoppar upp en gosig katt i sängen och lägger sig på ens arm, då rör man sig inte. Då somnar man om. Och det gjorde jag.
Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

Nattliga tankar, 21 maj

20 onsdag Maj 2009

Posted by in Känslor, Livet, Om mig, Ord

≈ Lämna en kommentar

OK, det är bara ett tjugotal minuter in på den 21e, men natt är det i alla fall, och min (o)vana trogen är jag vaken. Sitter framför TVn (CSI NY) med datorn i knät och ska snart lägga mig. Snart. Fastnade framför den engelska versionen av Vem tror du att du är? på SVT, där Stephen Fry sökte efter sin mors förfäder. Väldigt intressant och gripande, för en hel gren av släkten försvann i koncentrationslägren. Förintelsen är något som alltid har berört mig enormt, ibland till den grad att jag blir så berörd och uppfylld av djup, djup förtvivlan och desperation att jag knappt klarar av att se vissa filmer. Förr undrade jag ibland över var de här känslorna kom från och varför jag kände en sådan dragningskraft till den judiska kulturen; min familj är inte judisk, har inga judiska rötter och inte heller några kopplingar till Tyskland eller Förintelsen som jag känner till. Men numera vet jag mer. Min familj har inte kopplingarna; jag har. De finns i mina minnen, även om det inte är den blodslinje som jag föddes in i den här gången. Jag vet att många inte tror på tidigare liv och återfödelse, och även jag är skeptiker, men jag tror på min intuition och det jag ”sett” och ”upplevt”. Jag kan inte förklara det, men jag är beredd att tro på det, eller åtminstone ha ett öppet sinne och inte avfärda det. Each to her own.

Kattis, det blev inget pysslat igår. Men jag var i verkstan mycket längre än vad jag hade tänkt vara, för det dök upp ovanligt många och vi snackade och hade kul. Lite lagom tramsigt och socialt är bra. För plötsligt var jag inte lika uppåt längre. Så länge jag höll igång kändes det OK, men plötsligt sjönk humöret som en sten och allt kändes bara urjobbigt. Då åkte jag hem. Ville inte prata med någon om det, för jag är rädd att andra ska tycka att jag är en drama queen som överreagerar på något som alla varit med om. (Fast den reaktionen kanske bara finns i mina tankar.) Jag försöker verkligen tänka positivt, att det var hans förlust och att jag självklart ärr värd bättre och kommer att hitta någon bättre som jag älskar och som älskar mig, och jag försöker vara ärlig men ändå keep a brave face inför andra. Fånigt? Kanske. Men sån är jag.

M hade ju lämnat mina saker i verkstan, och det var sannerligen bara några av dem. Så manligt; öppnar badrumskåpet och tror att det är allt. Trots att han vet att det finns mer. Nåja, det är enkelt löst när han kommer hem. Men det var något i att bli påmind och att vara bland människor som jag lärt känna tillsammans med honom som fick mig att känna mig så… rotlös, liksom. Som att jag inte hör hemma någonstans längre. Det är absolut inte så att jag behöver en partner för att känna mig hel, men jag kände mig trygg med honom. Och det är svårt att vara undergiven utan en dominant. Därför känns det lite tomt nu. Och då och då blir allt bara väldigt tungt…

Det är däremot bättre idag. Jag har varit ute på Marstrand för ett jobb (reklamfilm), köpt bröllopspresent, slöat framför Greys Anatomy, och strukit en hög med tvätt samtidigt som jag tittade på Twilight. Igen.

Men nu är det dags att förbereda mig för sängen. Och lyfta bort Ozzy ur knät…