Blå. Färgen var blå.

Blå himmel som mötte dagen, blå naglar, blått linne, blåmönstrade byxor, blå klänning, djupblått hav och lika blå, glittrande ögon som blickade ut över vattnet.
Solkatter som lekte över vågor och mötte blicken.

Blå kväll, utom och inom. ”Blue and Alone” med en nytillkommen sopranstämma.

Blå natt. Blå.

Men doften av viol är lila. Även i natt. 

Lager på lager av moln mot en himmel som ännu bär spår av dagen.
Vinden fyller rummet med nattluft, får lyktornas lågor att dansa. Deras skuggor ritar mönster i taket.

Sus växer till brus och vindstötar får gardinerna att fladdra. Nästa regnskur närmar sig.

Att gå barfota hand i hand hem genom den varma sommarnatten.
Ligga på en filt i daggfuktigt gräs under stjärnhimlen och bara vara i oändligheten. En del av universum.
Se solen gå upp bakom klipporna när vi springer ner till bryggan och och slumra när världen vaknar.