Kategoriarkiv: Om mig

Äntligen!

08 söndag Aug 2010

Posted by in Om mig

≈ 1 kommentar

Tiden bara rusar på och plötsligt är det mer än en månad sedan senaste uppdateringen. Jag har bara inte hunnit stanna upp och samla tankarna. Hjulen har snurrat på rejält, och jag har än en gång fått inse att ju mer stressad jag blir, desto längre tid tar alla jobb. Vilket till sist innebär att all jobbplanering faller, jag får jobba längre dagar (och helger) för att komma ikapp planeringen, utan att få mer betalt för det. Kort sagt: det känns som om jag jobbar ihjäl mig utan att fördenskull få det att gå ihop. Ja, man kan bli stressad av mindre.

Efter tre rejäla gråt- och ångestattacker av ren stress förra veckan kände jag att det var dags att göra något åt det här. För hur roligt det än kan vara att översätta, och då är inte alla översättningar roliga, så är det inte värt det längre. Stressen och den ständiga pressen att göra ett bra jobb (och jag är bra; jag är en grymt duktig översättare) varje gång, att aldrig få ha en dålig dag, plus att jag hur jag än gör inte får ihop tillräckligt med pengar, gör att det inte är lika roligt längre. Men eftersom all tid och ork går åt till jobbet, så får jag inte tid och ro att varva ner och fundera över vad jag skulle kunna förändra, och hur jag kan gå vidare. Vad vill jag göra egentligen? Vad har jag för alternativ? Tvärtom blir jag väldigt låst när jag blir så stressad, fast vid närmare eftertanke kanske det inte är så konstigt. För när den där extrema stressen slår klorna i mig så kommer ångestattackerna också, och den som provat på att ha ångest och panikattacker vet hur svårt det är att ändra tankesätt mitt i attacken. Då gäller det att överleva; först efteråt går det att tänka klart igen.

I måndags var jag ute på äventyr med en väninna och allt kändes bra, jag var sådär harmonisk och ett med Alltet som jag blir i naturen. Men så satte jag mig på spårvagnen och åkte hem, tillbaka till det väntande jobbet. Magknip, andningssvårigheter, spänningar, ångest och tårar – som ett brev på posten. Låt mig säga att jag verkligen förstår dem som varit utbrända när de berättar att de gråter av blotta tanken på jobbet. Precis så illa är det. Och allt blev bara fel där ett tag. Så under eftermiddagen bestämde jag mig för att ta en vecka ledigt under den kommande veckan. Jag har inte råd, men jag måste. Minst en vecka.

Så idag har jag slutfört det sista jobbet före semestern, det som egentligen har deadline på tisdag. Nu har jag visserligen ett avhandlingskapitel att språkgranska, men det är trevligt. Jag har väldigt få planer för veckan, eftersom en vecka är för kort tid för att både landa i tillvaron och hinna med saker. Det finns tankar på att hinna träna mer, jag hoppas att det kommer att vara mer tid till socialt liv (något jag f.ö. blivit mycket bättre på att planera in trots stressen), jag vill ta en tur till Marstrand och traska omkring på min favoritö, jag vill hälsa på lillebror med familj och se deras hus, jag ska strosa på stan med en väninna som jag aldrig fått tillfälle att träffa på egen hand, jag vill komma lite mer i ordning hemma, jag vill komma ikapp med bloggande, läsning… och jag har Planer att fundera över och sätta på pränt. Det har hänt så ofantligt mycket sedan midsommar, mitt ibland stressen kring flytt och jobb, att det nästan känns som om hela livet förändrats. Och jag har inte hunnit landa. Nu vill jag landa, i den mån jag kan.

Nu har jag SEMESTER!!!

Jag känner vad jag känner

06 tisdag Jul 2010

Posted by in Empowerment, Känslor, Om mig

≈ 1 kommentar

Jag känner vad jag känner, right? Det är jävligt överdramatiskt ibland, fjortisaktigt, men då är det vad jag känner precis där och då. Det är inte vad jag känner hela tiden, men jag tänker inte avhålla mig från att tillåta mig att känna saker bara för att jag, som jag så ofta säger till mig själv, borde veta bättre.

Däremot har jag en tendens att i svackorna stirra mig blind på dem, vara helt oemottaglig för annan input som skulle kunna leda utåt och liksom vara känslomässigt blind för allt annat. Jag förstår inte varför och jag förstår inte vad det ger mig att göra så, att liksom gräva ner mig lite till. Rent instinktivt känns det som en flykt från allt annat, från ansvar, från (upplevda) krav, från att ta itu med saker. Kanske är det ett lite missriktat försök att slippa vara duktig, slippa vara så jävla stor och smart och kompetent, för resultatet är bara att jag mår skit, drar ner andra och får taggarna utåt. Förlorar tid utan att komma någonvart. För i det där mörkret är det mer som att jag går bakåt och glömmer allt annat jag lärt mig. Jag vill inte vara sådan, men någon del av mig klamrar mig fast vid det. Vana? Trygghet? Brist på alternativ? Jag vill hursomhelst inte vara där, inte vara sådan. (Hm. Tror att jag hittade ett svar där, och ett argument till varför det inte fungerar.)

Ju mer jag säger till mig att rycka upp mig och ta mig i kragen, desto mer blir jag som en kombination av en yr höna och trotsig 5-åring. Ser inte utvägen, ser inga lösningar, kan inte tänka en tanke till slut och blir bara frustrerad och ilsken över att inte prestera en lösning eller en utväg som jag egentligen vet finns där. Totalt surr i huvudet. Och så vill jag dra täcket över huvudet och typ lösas upp i atomer. Fast egentligen inte. Nej, det är inte sådan jag vill vara.

Dessutom känns det som små depressions- och ångestgropar och kanske är det så att jag gör mig maktlös i dem. För jag är någonstans fortfarande väldigt rädd för att bli deprimerad igen, och de där depressionsattackerna skrämmer mig något hejdlöst. Om jag slutar vara rädd och bara är, lär mig känna igen de första små dipptecknen och skapa strategier för att bryta det – som jag kan påminna mig om när det behövs, eftersom jag lätt glömmer bort listor och allt annat när surret i tankarna blir för stort – så behöver jag inte vara rädd längre. Låter det knäppt att säga att jag tror att man kan bemästra en depression med tankens kraft? Det är svårt som fan, när kroppen inte är med en, men jag tror verkligen att det går. Jag har lärt mig att i stort sett bemästra ångestattacker med tankens kraft, så varför skulle det inte gå med depressionsattacker?

Dags att lägga om kursen. Idag är det inte längre så att jag inte vill vilja gräva ner mig (= vill, men önskar att jag inte ville), utan jag vill verkligen inte. Hitta alternativ, står på agendan. Ta reda på vad jag vill, alltså. Lagom lätt uppgift efter jobbet.

Vore det lättare om …

04 söndag Jul 2010

Posted by in Känslor, Livet, Om mig

≈ 4 kommentarer

… jag kunde stänga av känslorna igen?
… jag kunde återgå till att vara isdrottning, orörbar, oberörbar, isolerad, utan att släppa in någon?
… jag kunde distansera mig och klippa banden till alla som kommit för nära?
… jag kunde stänga den där dörren som jag öppnade när jag öppnade mig?

Jag vill verkligen slippa känna, vill verkligen vara oberörbar – mest av allt från mig själv, men alla andra också. Det var jävligt ensamt med muren uppe, men det är ensamt nu också, och muren både skyddade och hindrade. Vissa stunder skulle det där skyddet vara skönt. Oberörd, sval… isdrottning. Jag står ju ändå bredvid, så varför inte flyta ovanpå?

Men.

Den där dörren jag öppnade för ett par år sedan, går den att stänga igen?
Går det lärda att olära? Går insikterna att oinse?
Går det att sluta gå framåt och i stället ta ett kliv bakåt från all utveckling, allt fantastiskt, och glömma det?
Finns det ens någon annan väg att gå än just fortsätta framåt?
Damned no matter what. Och ärligt talat: idag känns det som damnation without relief. För det där jag önskar vore, det vågar jag inte ens tänka. För att det gör för ont. För att det känns som om det inte är för mig. För att när jag alltid har fått kämpa för allt jag uppnått, så känns det inte som om det någonsin kommer att bli lättare. Lyckligare. Jag vet inte om jag vågar tro att det är för mig. Och det gör ont. Då vore det skönare att slippa känna, slippa drömma, slippa vilja ha något annat. Jag vet att lycka är ett aktivt val, men när jag ändå inte får den, mer än korta glimtar, vad är det då värt att fortsätta tro och hoppas på den?

Så in i helvete less på alla känslor, på att alltid hitta nya saker att arbeta med, nya saker att läka. Det är för mycket kvar, det gör för ont och är för skrämmande att utsätta mig för risken för samma besvikelser igen. Jag vill slippa känna nu; vill bara få vara liten och att någon annan ska hålla om mig och säga att allt blir bra. Men det finns ingen annan; jag måste fortfarande hålla om och ihop mig själv. Det finns inte utrymme att vara liten. Det har aldrig funnits. Men finns det ett sätt att slippa det här när jag en gång öppnat dörren till att vara en kännande varelse?

~~~

Knappt 5 min senare: Insikt.

Tänker på ”varför nu”? Vad har hänt som gjort det så här? Jo: Jag har känt av den kraft som finns i mig, har för bara ett tag låtit den fylla mig. Varit så kraftfull, stark, självklar, hel som jag är i den; som jag är när jag är den. Det gör ont att landa, det gör ont att den får mig att se det som saknas för att leva i och med kraften. Ont att inse att jag är så… ofullkomlig. Mänsklig. Trasig. Jag är ju så bra på att dölja det. Rentav förneka. Men det känns som om det inte går så bra att göra det längre. Ljuset föll på något jag inte vill se, men som jag behövde se. Och nu önskar jag att det hade fortsatt vara mörkt, att jag kunde göra det osett.

Att göra det som krävs för att nå målet

05 lördag Jun 2010

Posted by in Empowerment, Om mig, Personlig utveckling

≈ 1 kommentar

Jag blir ibland så fascinerad, och frustrerad, över hur många som verkar tro att de ska kunna nå mål utan att göra det som krävs för att nå dem. Ett mål är inget man plötsligt bara befinner sig vid, utan det är något man sett ut på förhand och arbetar mot. Ett mål är medvetet, ett önskat tillstånd, en destination. Och för att nå ett mål krävs det något.
Till vissa mål finns det flera möjliga vägar, där en del är rakare och andra mer vindlande och tar längre tid. Men man når ändå dit om man behåller fokus på målet.
Andra mål har en enda väg; en enda avgörande sak som du måste göra för att nå dit, och oavsett vad för annat du gör så kommer du inte att nå målet förrän du gjort just den där avgörande saken. Och den är inte alltid vare sig lätt eller självklar, men icke desto mindre nödvändig. Det är när det gäller den sortens mål som fokus är helt avgörande.
Jag hade ett sådant mål en gång: att ta mig ur den ätstörning som jag hade levt i stort sett hela livet med. Länge var målet lite diffust och jag var absolut inte vän med tanken på att göra det som krävdes för att nå dit. För vad jag behövde göra var däremot egentligen inget man behövde vara Nobelpristagare för att lista ut: äta normalt och sluta med alla kompensationsbeteenden. För att bryta ett missbruk måste man sluta med missbruksbeteendet – det finns inget annat sätt. Det var det enda jag var tvungen att göra för att nå målet. Det var också det enda jag till varje pris ville slippa göra. Och tro mig, jag försökte länge, med alla möjliga andra saker. ”Jag kan tänka mig att göra precis vad som helst för att bli frisk, utom det.” Hur motiverad är man då, om man vägrar göra det enda som faktiskt hjälper? Vad ville jag helst: nå målet (= bli frisk) eller slippa bryta mat-/svältmissbruket?
Jag visste ju egentligen att det bara fanns en väg ut, och att jag var den enda som kunde gå den vägen. Om jag menade allvar med att jag ville bli frisk, om jag verkligen menade det där målet på allvar och det inte bara var tomma ord, så var jag faktiskt tvungen att leva upp till det också. I det läget handlade det om mitt val, kanske tydligare än någon annan gång. Där kunde ingen annan göra något åt mig, oavsett hur mycket hjälp och stöd jag än hade begärt och fått, utan det låg på mig. Som det alltid gör. Jag är den enda som jag förändra mina beteenden, och andras stöd ändrar dem inte.
Till sist bestämde jag mig: jag ger mig själv en 100 %-ig, ärlig chans att nå målet, jag satsar, gör precis det som krävs och ser om det går att nå fram. Det var inte lätt, men hade någon egentligen sagt att det skulle bli lätt? Det var inte lätt, men det gick. Och vet du vad? Det var inte särskilt mycket värre än att gå där och inte göra det som krävdes. Att undvika något hjälper inte, det gör bara att det tar längre tid att nå fram.
Så är det med alla mål i tillvaron, stora som små: Ju längre du väntar med att göra det som krävs, desto längre tid tar det innan du når målet. Vill du nå målet är du beredd att göra det som krävs för att nå dit.
Det blir inte lättare av att vänta. Det blir absolut inte lättare av att prata om hur jobbigt det är att göra det där du måste göra men faktiskt inte till 100 % har gjort ännu. Men ingen har sagt att det är lätt. Så vad väntar du på?
Tänk om du kunde.
Tänk om.
Du kan!

Välmenande tips som bara blir så fel

29 torsdag Apr 2010

Posted by in Gnäll, Om mig

≈ 4 kommentarer

Jag är just nu otroligt stressad över alla jobb jag har tagit på mig – efter den här vintern med kanske en dag med jobb i veckan under fyra månader blinkar det rött på kontona och jag har därför tackat ja till alla jobb jag kan klämma in i planeringen. Vilket gör att det blir lite mycket, eftersom jag är optimist. Sova kan jag göra någon annan gång, leva också. Ibland måste man bita ihop och göra det som krävs för att överleva, och det är rätt så trevligt att ha mat på bordet och tak över huvudet också.

Men det fungerar inte att leva så i längden, inte för mig i alla fall. Jag klarar inte av en längre period med 12-16 timmars arbetsdagar, 7 dagar i veckan. Stressen äter upp mig, bristen på vila och fritid likaså. För att inte tala om bristen på kreativa utlopp och träning. Det jag måste göra hindrar mig från att göra det jag vill, det jag mår bra, det jag brinner för. Jag har helt enkelt varken tid eller pengar att göra det jag vill. Förr eller senare går jag sönder, fysiskt eller mentalt. Under tiden blir jag mer och mer frustrerad och känner mig mer och mer som gisslan i mitt eget liv.
NEJ, det är ingen offermentalitet, utan ett uttryck för just frustrationen över att inte veta hur jag ska komma ur den här situationen utan att gå under vare sig ekonomiskt eller personligt. Att ta ett extrajobb skulle innebära att jag blir av med mina kunder och därmed mitt jobb, eftersom jag är beroende av att kunna ta jobben när de kommer. Och när jag allt starkare känner att jag inte vill arbeta så som jag gör idag, med det jag gör nu, så blir det värre: HUR kommer jag vidare, HUR kan jag förändra min karriär när jag varken har tid eller pengar över?
Människor runt mig har i flera år sagt ”Men varför blir du inte […]”? ”Har du aldrig funderat på att bli […]?” ”Ska du inte läsa till […]?” Och även om det de säger är exakt vad jag tänker, så känns det lite som ett hån. Missar de att utbildningar kostar pengar? Jag får fina och peppande råd från kloka människor runt mig, och det är i största välmening, men när de går ut på något som kostar tid och pengar, så känns det bara fel. Då känns det som om de inte lyssnat, utan ger råd utifrån sin egen situation.
Uppenbarligen har andra en buffert, ett system som kan rycka in om de står utan pengar, skyddsnät eller något annat som gör att de har något att luta sig mot. Jag har inte det. Jag har drivit min verksamhet i 9½ år utan ett öre i stöd eller bidrag, men de två senaste åren har eliminerat alla buffertar och jag ser ingen möjlighet att skapa nya inom överskådlig framtid. Det finns inga stöd eller bidrag, och jag har inget skyddsnät utan måste klara mig själv. Det karriärbyte jag vill göra får därför inte kosta något och inte ta tid från de jobb jag drar in. Omöjligt? Antagligen inte, men jag kan inte se hur det skulle ske. Faktum är att jag känner mig så låst att jag inte ens klarar av att tänka mer på vad jag egentligen vill och hur jag ska ta mig dig. Det känns lite för hopplöst att ens drömma, när skatteskulden växer i takt med att jag ytterligare en månad måste prioritera att betala räkningar framför att betala in tillräckligt mycket skatt. Att leva ur hand i mun kanske passar en del, men det passar inte den som vill göra rätt för sig.
Jag har mängder av idéer på saker jag vill göra, saker jag skulle kunna göra, och någonstans vet jag att jag sitter på en massa resurser. Men vad hjälper det när jag inte har tid att göra verklighet av idéerna och inte har möjligheten att investera för att sedan vinna något? Idag kräver nästan alla intäktsmöjligheter en ekonomisk insats. Den som har pengar kan få mer, den som inte har några får fortsätta jobba ihjäl sig. Ansvaret för att lösa det är mitt – men jag vet ju inte hur.

Hur blev det så här nu då?

01 måndag Feb 2010

Posted by in Fri(sk)het, Om mig

≈ 3 kommentarer

Ibland får man insikter helt på egen hand, ibland rycker andra in och säger något som tränger rakt in och blir en insikt. En Stor och Viktig Insikt, till och med. Det är nämligen helt otroligt vad bra det går att mörka sanningar för sig själv. Ok, det har inte varit någon katastrofalt stor mörkning, men – hur ska jag säga – ett litet steg tillbaka i utvecklingen. Fast det är nog egentligen inte tillbaka, även om jag tänker så, utan en påminnelse om något som det är dags att ta nästa dust med.

Jag tänker inte på mig som kontrollerad nuförtiden, inte så som anorektiska och perfektionistiska Super-Lisa var, men har väl tvingats inse att jo, nog finns det ett visst mått av självkontroll och lite större självbehärskning än nödvändigt kvar. Och det är synd, för jag behöver den inte – i själva verket står den i vägen för mig – och dessutom sätter den sig i kroppen och påverkar dansen. För jag kan ljuga hur mycket som helst för mig själv i vardagen, glömma att känna efter och tappa bort känslorna, men i dansen går det inte att ljuga. Där märks det.
Jag tror att jag vet vad det beror på, åtminstone till en del, men inte riktigt hur jag ska lösa det.

Så här är det (tror jag, åtminstone till viss del): Jag är en superfysisk person som har ett stort behov av närhet, beröring och rörelse. Ett enormt stort behov, till och med. Beröring var min viktigaste väg ut ur ätstörningen, mitt sätt att bryta ner murarna tillräckligt för att återta kroppen och börja släppa fram känslorna. Det är så jag fungerar i alla situationer; min kropp är ett superviktigt redskap för inlärning, känslor, uppfattning… Jag blir stressad om jag inte får utlopp för överskottsenergi och känslor genom fysisk aktivitet och mår dåligt utan beröring. Och det var längesedan, alldeles för längesedan, jag hade en nära fysisk relation och verkligen fick tillfredsställt behovet av närhet och beröring. Jo, underbara vänner har stora famnar och många kramar, men det är här det blir lite komplicerat.

När jag inte får beröring och bristen av den blir för stor är det som att murarna reser sig igen och jag liksom sluter mig inom mig själv. Det är en jättegammal försvars- och överlevnadsmekanism jag har: jag måste hålla ihop mig själv för det finns ingen annan som håller om mig. Förr brukade jag ge alla andra mycket mer av det jag behöver, mer massage, fler kramar osv, men att ge när man egentligen behöver få är tyvärr en inte helt fungerande sublimering. Ändå är det svårt att bryta, och ungefär tusen miljoner gånger svårare att själv be om något så… privat? personligt? nära? Jag vet inte om jag får orden rätt nu, för det här är så gamla mönster som jag sällan har försökt sätta ord på att jag får leta lite extra efter just orden. För det är inte bara så att jag sluter mig om mig själv och bygger upp lite skyddsmurar när jag saknar beröring och närhet, utan jag hamnar dessutom i ett tillstånd där jag nästan ryggar undan från beröring. Drar mig för att be om den, söka upp den. Kanske är jag rädd för att en droppe när jag behöver ett hav ska göra för ont, väcka för mycket saknad; kanske känner jag mig bara för sårbar. Det sista jag vill – någonsin – är att verka behövande, klängig, jobbig (detta ord som det krävdes månader i terapi att släppa, med hur mycket extratid som helst för att jag skulle få tid på mig att komma över spärrar och få ur mig det viktiga utan att känna mig pressad). För jobbig ”får” jag faktiskt inte vara. Jag ”får” inte ställa krav, vara behövande… ni märker hur gamla tankemönster kommer tillbaka? Jag är ju den där starka, fria kvinnan som har tusen peppande ord och tankar och energi och lösningar för alla andra; inte får väl jag visa mig behövande?

Under året i England revs många gamla, djupt rotade murar, och jag tänkte länge inte ens på dem. En del av dem reste jag i rent försvar efter några jobbiga händelser, som för att värja mig från dem, men kunde mer eller mindre riva dem igen. Nu är de här igen, och det gör ont att erkänna att jag någonstans än en gång känner ett behov av att hålla ihop mig så mycket att jag begränsar mig, håller inne med känslor, stänger ute andra och låser mig i kroppen. Faktum är att jag tappat bort kroppen lite grann, dragit mig lite tillbaka från att vara helt närvarande i kroppen till att mest vara närvarande i huvudet, vilket sannerligen inte hjälper mig att uttrycka det jag vill i dans, eller få kroppen att samarbeta. Hur ska den kunna det när jag inte är närvarande i den? Jag vill inte ha det så, och jag vill verkligen inte stänga av känslorna eller stänga ute andra. Det finns inga vinster att hämta där.

Ett litet ytterligare dilemma i att stänga av kroppen är att det blir lättare att vara självdestruktiv. Inte så att jag är tillbaka i gamla självskadebeteenden, de dörrarna är fortfarande låsta och saknar lockelse, men tillräckligt för att förstöra mitt sockerfria facit. Jag känner igen självsabotage och meningslös självdestruktivitet när jag ser dem och det blir inget mer av den varan nu. Det är mest irriterande att de alls finns där.

Murarna är inte lika höga eller tjocka som förr, de är nog i själva verket ganska bräckliga, som pärlemor, även om de ser imponerande och hårda ut. Problemet i att riva dem är att jag inte vet hur. Hittar vare sig hackan eller dynamiten. Dynamit hade hursomhelst varit en dålig idé, lite för våldsam, för någonstans finns det nog ett värde i att bit för bit riva murarna. Jag har ju ändå byggt dem för att jag känt ett behov av att skydda mig bakom dem. Men de är lite för trånga för att jag ska kunna utvecklas, och kontrollen ger en stelhet som jag inte vill ha. Så om någon har en murbräcka eller en hacka att låna ut, eller kan hjälpa mig lite på traven med ett hål utifrån, så vore det bra. Jag behöver plats att andas, röra mig, breda ut mina vingar. Jag vill inte vara för kontrollerad!

Det fina är ändå att jag är medveten nu, och det ger mig en möjlighet att förändra. Det här har kommit upp igen för att jag är redo att släppa och gå vidare, för att ge mig chansen att förändras och utvecklas. Och jag tar chansen. Jag vet ännu inte riktigt hur, och har en känsla av att jag nog inte kan forcera processen så som jag skulle vilja, men ett bit i taget måste ändå räcka långt.

Självförhärligande genom att förminska andra

17 söndag Jan 2010

Posted by in Ideal och identitet, Om mig, Självkänsla

≈ 3 kommentarer

Jag har på sistone sett en del beteenden hos flera människor runt mig som jag tycker är allt annat än trevliga; ja, som jag rent av tycker är oattraktiva och väldigt omogna. I några fall har jag anat de här tendenserna, i andra kommer de som en total överraskning. Det handlar om människor som förhärligar sig själva och sina kunskaper på ett sätt som är allt annat än ödmjukt, som uttrycker sig som som om de vore förmer än andra, vet allt och inte har något att lära av dem som finns runt omkring. Självklart bottnar ett sådant beteende, där man måste framhäva sig genom att förminska andra, i egen osäkerhet, för annars skulle man inte behöva betona att man är bättre än andra.

Självförhärligande och egenberöm i all ära – alla som följer mig vet väl vid det här laget vad jag tycker om Jante – men det finns sätt och sätt att slå på sin egen trumma. Jag reagerar inte på någon som med fog pratar om hur duktig hon är på något, för talang, kunskap och hårt arbete förtjänar beröm, men när det kommer in ett element av att sätta sig på en piedestal över andra och förminska sina medmänniskor (ofta medsystrar) för att framstå i bättre dager, så är det oattraktivt. Om det dessutom dyker upp spår av något slags inbillad fullkomlighet så tröttnar jag, stänger av och går. Ingen är fullkomlig, alla kan vi alltid bli bättre, lära mer, lära nytt. Den som föraktar lärandet och lärprocessen har jag väldigt lite till övers för.

Jag har träffat människor som verkligen är bland de främsta inom sina områden, och omger mig gärna med framgångsrika, talangfulla, intelligenta, kreativa och drivna människor. Varför? Inte för att jag imponeras av dem, för jag imponeras inte av fina titlar, berömmelse eller status, utan för att de inspirerar mig och för att vi ofta är på samma våglängd. Vi tänker på liknande sätt. Jag beundrar driv, intelligens, det outtröttliga arbetet för att bli bättre, sätta och nå ett mål och våga gå sin egen väg utan att lyssna på olyckskorparna som alltid kraxar så fort någon sticker ut. Jag tycker om människor som vågar utmana sig själva. De verkligt framgångsrika människorna jag träffat har arbetat enormt hårt för att realisera sin potential och göra något av sina talanger, är öppna och kreativa och otroligt ödmjuka. De säger inte ”jag är bäst och därför är du inte lika bra”, utan har förstått att det finns utrymme för att alla ska kunna vara bra. De vet vad de är bra på och hur de ska framhäva det, men känner också sina svagheter och det de vill bli bättre på. Och de fortsätter att lära, fortsätter att träna hårt och sikta framåt. De vet hur mycket de har arbetat för att komma dit de befinner sig – det är inget som bara händer och först när man har arbetat hårt för att nå sitt mål uppskattar man det verkligen. Därifrån kommer en sann ödmjukhet som inte kräver att någon annan är sämre för att man ska känna sig bra.

Alla har säkert hört ordspråket ”eget beröm luktar illa”. Själv tycker jag att det oftast är helt osant, för varför skulle vi inte berömma oss själva? Däremot luktar det lite unket när någon berömmer sig själv genom att sätta sig över andra och låtsas vara förmer. Brist på ödmjukhet och respekt för sina medmänniskor och jämlikar stinker faktiskt ganska rejält.

Bloggtips: Lyckobloggen

11 måndag Jan 2010

Posted by in Empowerment, Läsvärt, Om mig

≈ 1 kommentar

Jag vill ta tillfället i akt att tipsa om en blogg som ett tag funnits med bland mina inspirationslänkar: Lyckobloggen. En ganska ovanlig blogg om lyckoforskning och lyckostrategier som ger mig både nya kunskaper om bl.a. lyckoforskning och lyckopolitik, och uppbackning i mitt positiva tänkande och mitt val att vara lycklig.

Den som läst några av mina inlägg har säkert inte undgått att jag har en positiv grundinställning till livet som har lycka och glädje som bas för mitt förhållningssätt. Jag anser helt och fullt att både lycka och glädje är just förhållningssätt, livsåskådningar, sinnesstämningar, states of mind. Och det är något jag har valt att ha.

För mindre än tio år sedan var jag fortfarande svartsynt, negativ och ganska gnällig, led säkert en del av offermentalitet och var inte direkt aktiv i att ta makten över mitt liv. Det var dels en produkt av långvarig depression och ätstörning, dels av min uppväxtmiljö. Jag trodde att det var sådan jag var. När jag senare kom till behandlingshem och började frigöra mig från den jag varit i anorexin, och alltså återupptäckte mig själv, insåg jag att jag inte alls är någon negativ gnällspik. Snarare tvärtom! Jag har en stor inneboende positivitet, tro på andras och mina egna möjligheter att utvecklas och skapa ett bra liv, stark tro på individens förmågor och inneboende styrka. Jag tror att människor mår bättre av ett leende än en sur min, att vi får tillbaka vad vi sänder ut och att positivitet föder positivitet.

Kay Pollak hade rätt i Att välja glädje. Man kan välja glädje. Det är ett val, och valet handlar inte bara om att välja glädje eller ett glatt/positivt förhållningssätt, utan om att ta ansvar för dig själv och ditt liv, bli den du är ämnad att vara och skapa ett bra liv. Vägen till glädje och lycka för mig har verkligen handlat om ansvarstagande och empowerment; det är jag som bestämmer i mitt liv, och därför är det väl också jag som väljer att vara positiv eller negativ, lycklig och glad eller olycklig och sorgsen. Som sagt, det handlar om förhållningssätt snarare än om enbart känslor.

Jag har märkt att vissa himlar med ögonen åt min positivitet och mitt val att möta livet med glädje, att se möjligheter i stället för problem, tro på min och andras förmåga att förändra våra liv, se ljuset i tillvaron snarare än mörkret (och jag är ändå en mörk person på så sätt att jag har stark och god kontakt med mörkret inom mig) och att vakna med ett leende i stället för en rynkad panna. Glädjespridare mår bättre och möts av större glädje, du har mycket större chans att mötas av ett leende om du själv ler. Vem är egentligen lyckligast – jag eller de som himlar med ögonen?

”Du ser inte sådan ut” – att inte uppfylla andras stereotyper

04 måndag Jan 2010

Posted by in Ideal och identitet, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Flera gånger under årens lopp har jag fått höra att jag inte ser ut som något, oftast min ålder – ”du ser inte så gammal ut” – och det har alltid förundrat mig. Min ålder är fortfarande långt ifrån gammal och hur borde jag se ut vid min ålder? Med stigande ålder blir det givetvis allt trevligare, även om jag sällan tänker på ålder. Men andras tankar på hur man borde se ut slutar givetvis inte vid ålder.

I lördags stod jag i en evighetslång toakö på Kellys och började prata med en ung, blond tjej som var där på ”halvdate”. Med en kille. När hon insåg att jag inte är intresserad av män blev hon först tyst i ett par sekunder innan hon utbrast något i stil med: ”Alltså, förlåt att jag säger det, men du ser verkligen inte sådan ut.” Jag kom mig tyvärr inte för att fråga hur jag borde se ut för att stämma med hennes bild av flator, men misstänker att jag nog lyckades väcka hennes tankar på ett mindre heteronormativt sätt. Hon blev åtminstone tydligt nyfiken. Mission accomplished. Det är nyttigt för människor att få sina sinnen öppnade.

Vad har människor egentligen för bild av hur en flata ser ut? För de flesta verkar ha en bild, oavsett om de är medvetna om den eller inte. I och med att jag är helt ointresserad av att ta på mig en etikett och uppfylla någons förväntningar, utan bara är mig själv, så antar jag att jag gör människor förvirrade. Men i min värld så ser flator inte annorlunda ut än heterokvinnor. Jag har en förkärlek för att omge mig med starka, intelligenta, frisinnade och snygga kvinnor, oavsett läggning, även om de flesta av mina närmaste väninnor tillhör HB-gruppen. Snygga, intelligenta och jäkligt starka tjejer som inte låter sig styras av normer om hur en kvinna ”ska” vara. (Se även Ingen riktig kvinna.)

Eftersom jag aldrig har räknat mig som hetero, men inte heller tillhört någon särskild grupp, har jag sökt efter och sedan hållit mig till min stil, och den ändrades inte det minsta när jag tog det där sista steget ut i somras. Jag är fortfarande samma person, och ser fortfarande likadan ut även om jag kanske är starkare i vem jag är idag, eftersom jag släppte på förnekelsen av vem jag är. Det syns inte i min klädsel, mitt smink eller mina frisyrer. Jag är absolut mer femme än butch, men lägger ingen värdering i det. Det är bara så här jag ser ut, och det är den kvinnligare stilen jag tilltalas av hos andra kvinnor också, även om personligheten alltid är överordnad stilen. Fast för det mesta går de ganska så tätt hand i hand. Men jag attraheras av kvinnor och det kvinnliga, inte av kvinnor i en uttalat manlig stil.

Om jag sedan bryter mot någons sterotyp och kan utmana deras förutfattade meningar – så mycket bättre.

När jag tvivlar på mig själv – processen

03 söndag Jan 2010

Posted by in Om mig

≈ 1 kommentar

Jag har idéer om vad jag vill göra och allt känns ganska positivt. Åtminstone tills jag börjar fundera på Hur: hur ska jag ta mig från där jag är idag till dit jag vill komma? Jag har ingen direkt utbildning på det område som jag vill verka, bara erfarenhet och odokumenterade kunskaper. Jag är inte enastående eller exceptionell på något sätt, andra kan (antagligen) göra det jag vill göra mycket bättre, så vem är jag att tro att jag kan bli det jag vill?

Ja, idag är en dag med mycket tvivel och kritiskt tänkande på mig själv och mina förmågor att komma dit jag vill. Tänk om jag inte kan göra det jag vill göra? Tänk om det krävs utbildning och pengar som jag inte har? Missförstå mig inte: jag har inget emot att gå utbildningar – det är tvärtom det jag skulle vilja göra – men när jag knappt haft någon inkomst den senaste månaden och det ekonomiska ser stressande ut framöver, så jublar jag inte direkt över kostnader. Samtidigt är jag helt realistisk i att jag inte kommer att kunna gå härifrån till dit i ett enda kort steg. Jag vet att det kommer att vara en spännande resa med flera steg. Jag önskar bara att jag kunde se lite klarare, bortom diset av mina egna tvivel… Idag är just det svårare än vanligt.

Jag brottas fortfarande med det faktum att jag inte är exceptionell, och jag vill vara det. Det finns en hel del saker som jag är bra på, men jag är inte fantastisk på något. Det känns som om jag kan hålla mig flytande men sällan tillhör de bättre. Jag vet att jag är bra på att hjälpa andra att hitta och realisera sin potential, men det jag mest av allt vill är att realisera MIN potential. Jag vill lysa starkast på hela himlen, vara den alla lägger märke till när jag går in i ett rum, jag vill vara framstående, någon gång bäst, eller bland de bästa. Jag vill vara fantastisk.

Jag har än en gång en känsla av att andra i och under min ålder har kommit så ofantligt mycket längre än jag när det gäller utbildningar, arbete och arbetslivserfarenhet; medan jag slösade bort ett antal år med ganska ofokuserade studier för att (nödtorftigt) maskera att jag var fast besluten att förinta mig själv. Det är inte ofta jag tänker så här, för jag har haft nytta av allt jag läst och mina erfarenheter har gjort mig till den jag är idag, plus både mer ödmjuk inför livet och klokare än många som är betydligt äldre än jag. Men när jag slås av tanken på att 35-snart-36 är ganska sent för att komma på vad jag vill bli, utan sparkapital eller studiemedel, så kan min ålder kännas mer som ett hinder än en tillgång.

Ungefär här i tankebanorna lägger sig min positiva sida i: Jag är bra på det jag gör och ännu bättre på det jag vill göra; jag är mycket klokare än mina år, jag lär mig extremt snabbt och är en suverän lärare och föreläsare. Låt gå för att jag inte kan se hur duktig jag är, men det innebär inte att andra kanske gör det. (Fast det vet ju inte jag.) Jag påminner mig själv om en auraläsning för några år sedan då jag fick höra att även om jag inte tycker att jag är särskilt bra på något så tycker andra att jag är irriterande bra på allt och att jag överglänser andra utan att se det själv. Kanske är det mer sant än mina tvivel. Kanske handlar mina tvivel om att jag innerst inne är medveten om den kraft och potential som jag har, och jag är otillfredsställd för att jag inte ens har börjat att förverkliga min potential. Kanske är det motstånd (resistance) som uttrycker sig genom tvivel och rädsla för att inte vara tillräckligt bra, och rent av rädsla för att faktiskt vara bra – för att lyckas, vara fantastisk, enastående. För att lysa. För tänk om jag faktiskt gör det?

Det här hjälper mig kanske inte ta att reda på vad som är nästa steg, och det tar inte heller bort tankarna på att alla andra är så mycket bättre än jag, men om jag kan utmana de tankarna och nyansera dem, så är jag redan på rätt väg.

Och en fråga dröjer sig kvar: Hur långt kan jag nå?