Mina drömmar…

En del skulle kanske säga att jag lever i något av en drömvärld. För mig är det andliga ständigt närvarande, Gudinnan och Avalon parallella med den vanliga verkligheten. Slöjan mellan världarna finns där, men kan dras åt sidan, för att se och uppleva mer än vad de flesta gör. Valet att gå den vägen, att inte bara tro på Gudinnan, utan att följa ett kall och leva min tro, innebar på ett sätt att välja att leva en dröm. Inte en dröm som gör mig rik eller framgångsrik, men som ger mig så mycket mer i form av inre utveckling. På ett sätt valde jag att leva drömmen.

Men jag har vanliga drömmar. Ganska modesta drömmar:

• Jag vill hitta någon att älska och dela livet med, som älskar mig tillbaka och vill dela livet med mig.
• Ett litet hus med trädgård, nära hav, skog och berg. Där katterna kan gå ute och jag kan vandra på tallbarr och känna doften av liv, kan känna hur naturen andas och vibrerar, dansa barfota på gräsmattan under månljus. Men ändå möjlighet till stadsliv – kanske en lägenhet i stan och ett hus längre bort från stan.
• Ekonomisk trygghet. Jag gör hellre avkall på stora materiella ting för mer egen tid. Idealet vore att arbeta kanske 75–80 %, inte leva lyxliv, men kunna ta semester och gå kurser för att ut- och fortbilda mig.
• Tillbringa mer tid i Glastonbury – mitt andliga hem.
• Hitta ett sätt att ägna mig mer åt mitt kall, åt Avalon, Gudinnan, kvinnlig andlighet; åt att vägleda människor (kvinnor och män) till att hitta sig själva, sin styrka, kraft och skönhet; åt att sprida kärlek.
• Få mer tid att skriva.
• Ha en balans i ett rikt liv med vänner, socialt liv, familjeliv och egenvald ensamhet.

När jag skriver det här inser jag hur feg jag är, hur jag inte riktigt vågar låta mig själv drömma. Faktum är att det gör ont att sätta ord på de här mer modesta drömmarna; det väcker enorm saknad och gör den längtan jag lever med men försöker att inte riktigt låtsas om knivskarp. Det får mig att känna mig misslyckad när jag är 37 år och inte hittat någon att älska och dela livet med som älskar mig och vill dela livet med. Det får mig att känna miss misslyckad när jag inte har vare sig familj, trygg inkomst, körkort eller möjlighet till det boende jag drömmer om.

Jag är inte alltid sådan här. Jag kan också drömma större. Det kanske är dags att det. Sikta mot stjärnorna för att nå åtminstone en bit på väg. För jag vill ju ha allt.

• En partner som älskar och åtrår mig. Som är vän och älskare, som lever sitt liv vid sidan av mitt liv, i ett gemensamt liv som bygger på frihet tillsammans.
• Ett rikt (i kvalitet snarare än kvantitet) socialt liv med vänner, egna och gemensamma. Självklart de allra närmaste.
• Lägenhet i stan, hus nära hav, skog, berg, och en bas i Glastonbury. Låta naturbarnet få sitt samtidigt som möjligheten till stadsliv finns.
• Körkort och bil. Vilket kanske gör stadsboende onödigt.
• Arbete som är uppdelat mellan vägledning, skrivande/skapande och lite översättning. Med mycket egen tid.
• Ekonomiskt oberoende.
• Jägar- och skepparexamen.

Och givetvis: lycka, hälsa och kärlek.

Jag vill egentligen ha allt: kungen, prinsessan, mitt eget rike på himmelen och jorden. Men det jag drömmer om mest just nu – och det som också gör mest ont att sakna är kärlek. Att få lika mycket tillbaka som jag ger. Att få somna och vakna med någon, att dela livet med någon. För jag vill ju bara bli älskad.

Dagens outfit. De är flera, faktiskt.

Svart kort trikåklänning med fyrkantig halsringning, som jag älskar eftersom den sitter bra. Och framhäver bysten utan att visa för mycket. Svarta tighta jeans, uppvikta. Lila lång trikåcardigan. Svart skinnjacka och lång, mönstrad svart sjal. Lila chipieskor eftersom jag inte ville ha strumpor och vinterstövlar men inte heller sandaler.

Jag går hellre barfota än med skor, även om jag älskar höga klackar, höga stövlar och kängor. Idag var bara en sådan där mellandag, så det blev tygskor. Mycket casual.

Så fort jag kommer hem åker jeansen av. Alltid. Sedan spillde jag på klänningen så jag fick byta till en annan. Också den svart i trikå. Jag gillar små svarta klänningar. Lila goshuvtröja med liksom vid ”kjol” – lite som en söt kappa fast i trikå och med huva.

Och nu. Svart klänning och lila gosefilt. The Filt. Och en lätt snarkande lillkatt vid fötterna.

Ska vi ta den senaste veckan – de 7 senaste dagarna – så har det varit högt och lågt, glädje och sorg, energi och utmattning, samvaro och ensamhet. Livet har varit fantastiskt, och fantastiskt skrämmande. Många insikter, många rädslor som kommit upp till ytan. Det är som om väldigt mycket tränger fram, som om jag lyft på locket till en djup brunn av känslor och inte minst rädslor, som nu kan tränga fram när ljuset åter faller på dem. Det är på en och samma gång jättebra och jättejobbigt. För det finns en anledning att jag gömt undan dem. Så veckan har till stor del präglats av insikter, rädslor och katter.

I fredags lämnade jag in lillkatten Xerxes Rune hos veterinären för kastrering, tatuering och vaccinering. Rutingrejer, men oron finns ändå där. Framför allt när de frågar om nummer att nå mig på om det skulle behövas… Jag kunde bara säga att om något skulle hända under operationen så får de låta honom somna. Men det gick bra. Fast en stor del av veckan har präglats av oro över att Xerxes blev dålig; han har varit jättevarm och väldigt, väldigt stilla. I lite mer än ett dygn sov han i stort sett bara.  Sedan åt han lite, gick på lådan och nu har han rört på sig lite mer, går ut i köket för att äta, dricker lite, tvättar sig, men han är fortfarande inte bra. Han kommer och står vid sängen utan att veta hur han ska komma upp; han som normalt sett lätt hoppar över en meter. Och han ligger helst i knät eller på mig och sover. Det går åt rätt håll, men jag märker att jag blir lite sänkt medan jag ger så mycket jag kan av läkande kraft till honom. Just nu ligger han i knät framför datorn, med huvudet mot mitt bröst.

I lördags fick jag min nya fosterkatt, Bosse, genom Göteborgs katthjälp. Kvinnan som hade varit jourhem åt honom först hade fått honom att framstå som en problemkatt, men det var mer än tydligt att problemet låg hos henne. Det är inga som helst problem med honom. En stor, gosig och kelig men lite skygg katt, som helt klart inte har blivit helt väl behandlad. Hittills har det gått bra, inga som helst slagsmål med min flock, utan han har mest hållit sig under sängen eller i något fönster, och kommer ibland och talar om att han vill ha gos. Det lustiga är att han jamar nästan precis som min Tiger, som jag lät somna in i augusti… Det gör mig beklämd när människor pratar om djur som problem, eftersom det människorna som utgör problemet. Låt bara en katt vara katt, se att den är en individ, med sina egna små sätt och behov, och låt den komma till dig när den vill, i stället för att tvinga på den en identitet som den inte har.

Söndagen innebar ett besök vid mina morföräldrars grav och skogspromenad i min gamla hemstad – i sig en ganska häftig upplevelse men ingen jag ids gå in på i detalj nu. Innevarande vecka har däremot inte inneburit mycket att skriva om. Fortsatta insikter, tanken på att prata med vänner som förbyts i mycket trevligare saker att prata om när jag träffar dem, och sedan åter till bearbetning när jag blir ensam igen. Det är mycket som rör sig i tankarna, både den här känslan av att ha gläntat på brunnslocket till mycket djupa känslor, och rädslor, och en upplevelse av ny mark och ett potentiellt vägskäl framöver. Impulsen att fly är stundtals stor, men jag flyr inte längre.

Just idag är jag lite omtöcknad efter en rejäl akupunkturomgång och småsjuk. Tillbringar dagen under en filt vid datorn med en katt i knät. Missar tyvärr dans, men det finns inte en chans att jag skulle orka. Men imorgon är jag frisk igen.

Mycket. En massa bra att ha-saker. Någon skämtade vid något tillfälle om att jag har en mamma-väska, eftersom det finns lite av varje som kan behövas.

Först, de självklara sakerna: Plånbok, nycklar, busskort, mobiler (privat + jobb), headset.

I sminkfacket: Cerat, täckstift, puder, minst ett läppstift/läppglans (just nu två), en Gudinneamulett.

Necessär 1: nagelfil, pincett, liten nagelklippare, svart kajal, vattenfast mascara, läppenna.

Necessär 2: plåster av varierande storlek och sort, tamponger, plastfodral med bomull och tops, plastfodral med huvudvärkstabletter, allergimedicin och lite andra piller, ögondroppar, nässpray, choklad, tandborste, toothy tabs (tandkrämstabletter), Rescue Remedy-droppar, litet set med sminkborstar, palett med fyra ögonskuggor, parfym

Dessutom: paraply, penna, anteckningsbok, bok att läsa, näsdukar, migränspray, visitkort, Cola Zero (flaska), Fisherman’s friend, minst en påse tuggummin…

Och i stort sett alltid solglasögon.

Mina syskon. Det är ju några stycken. 4 stycken, närmare bestämt. Yngre. Alla helsyskon.

Jag älskar mina syskon, men bortsett från min minsta lillebror är vi väldigt olika. Ibland känns det som om vi lever i helt olika verkligheter, våra liv och värderingar är så vitt skilda. De har alla barn, familjer; det har inte jag. De är också en del av familjen på ett sätt som jag aldrig har varit (mer om det här), och tycks alltför ofta på något sätt gå i min mors ledband. I och med barnen har de något gemensamt som jag automatiskt står utanför, och också ett annat beroende av mina föräldrar, i form av barnvakter, men vi är sammanlänkade av blod mer än av känslomässig eller intressemässig närhet.

Min äldsta lillasyster, A, är bara 15 månader yngre än jag. Lärare i religion, svenska och italienska och familjens konstnär. Började liksom jag skolan ett år tidigare men var nog aldrig lika brådmogen som jag. Jag upplever i alla fall att hon var mer barn än jag, och mycket mer tonåring. Hon fick barn tidigt, nyss 19 år fyllda och gifte sig med dotterns far en vecka före sin 19-årsdag. Jag är så imponerad av hennes inställning, för hon utbildade sig till lärare medan dottern var liten, samtidigt som hennes italienske man läste in SFI, gymnasium och Chalmers – fast vid det laget var de nog skilda – men de har båda haft en inställning att ”det är klart att det går”.

Under skolåren hände det många gånger att lärare, utan att veta att vi var syskon, kallade A för Lisa, och vi har många gånger fått höra att vi är lika, något ingen av oss kan vare sig se eller förstå. Utseendemässigt är vi olika, liksom i sättet – åtminstone såvitt vi har kunnat se själva. Men andra ser kanske helt andra saker. A och jag pluggade ihop när vi läste A- och B-kursen i litteraturvetenskap, men hörde till två helt olika umgängeskretsar. Där blev det väl extra tydligt hur olika vi är.

Vi har några intresseområden gemensamt, inte minst språk och religion. A dras liksom jag mot andlighet snarare än tro, men mer mot New Age än vad jag gör. Och ja, jag upplever henne som lite mer spretigt flummig än vad jag själv är; som att hon skummar av ytan snarare än att ge sig in på djupet. Men det är nog våra personligheter som skiner igenom. Hon är mycket mer normal – i betydelsen ligger närmare normen – än vad jag är, är ängsligare och mer lättstressad än vad jag är och har i mitt tycke usel smak för män. Men ett enormt hjärta och en vilja till utveckling som gläder mig. Hennes dotter är en klok och grundad 17-åring som helt klart vuxit upp i en fri och trygg miljö. Och syrran åker ensam till Indien om ett par veckor – en självständighet som jag tror att alla vi syskon har gemensam.

Min äldsta lillebror, D, är 3½ år yngre än jag och vi kom inte överens som barn. Alls. Nu bråkade han och A mycket mer än vad vi gjorde, men bortsett från att vi flickor klädde ut honom i kjol och busade med honom som liten minns jag inte att vi hade så värst mycket gemensamt under uppväxtåren. Han var grabbgrabb, höll på med fotboll, tennis, friidrott och sportfiske, och var framstående nog men aldrig intresserad nog för att elitsatsa i endera. Han lärde sig spela klassisk gitarr själv, och stycket han lärde sig spela genom var Myers Cavatina. Nog så imponerande.

D var aldrig bäst i klassen, men smart och intresserad 0ch kom efter ett tag på Geovetarprogrammet in på Biologprogrammet, där han också mötte sin fru. Efter examen gick han direkt vidare till doktorandstudier och disputerade i zoologi/ekologi 2010 – med en avhandling som jag har läst noga eftersom jag språkgranskade den. Gissa om jag är stolt över honom!

Tyvärr känner jag D alldeles för dåligt och han bor lite för långt bort för att det ska vara lätt att umgås. Han har en fru som jag tycker mycket om och två, snart tre barn. Hans son är en av favoriterna bland syskonbarnen, men båda barnen är öppna, väluppfostrade, framåt och nyfikna. De är en skön familj, småflummiga och avslappnade i sin livsinställning.  Så verkar det i alla fall.

Min yngsta syster, S, är fem år yngre än mig och nog den mest normala i skaran. Alltså mainstream. Så uppfattar jag henne i alla fall. Men hon verkar å andra sidan tycka att jag är lite konstig. Hon har alltid haft ett hetsigt humör och var den som, när hon var liten, styrde och ställde med det mesta hemma, framför allt genom röststyrka. Jag har faktiskt aldrig upplevt att hon har ett stort människointresse, men hon utbildade sig till sjuksköterska, och är bra med gamla och barn.

S har tre döttrar och är gift sedan tre och ett halvt år sedan. Tror jag. Vi har tyvärr väldigt lite gemensamt, men vampyrer är en ganska otippad gemensam nämnare. Hon kan också reta sig oerhört mycket på hur vår mor beter sig, men är mer beroende av henne än vad jag är. Tyvärr växte vi nog aldrig ihop som syskon, även om jag tycker om att umgås med hennes familj korta stunder i taget.

Yngste brorsan, J, är den som står mig allra närmast, och som är mest lik mig. På alla sätt. Ett ex sa att han var som en manlig version av mig, även till rörelsemönster och sätt att prata. Han befinner sig på ett annat plan än de andra tre syskonen, och trots att han är 8 år yngre än mig har vi flest gemensamma vänner och lättast för att umgås. Jag tog hand om honom en del som liten, fick lägga honom på kvällen och så, och kanske var det så vårt band vävdes. Fast jag tror mer på likhet genom att vi är olika de andra. Han är intelligent, började också skolan ett år tidigare, självständig, allmänt omvärldsintresserad, driftig, ärlig och social.

Vi två har ett socialt sätt som de andra syskonen inte har, något som Js fru också påpekat. Vi betraktar världen och människor på ett annat sätt än vad de andra syskonen gör, och J och hans fru är de som inte glömmer bort mig och som jag kan prata med om saker som de andra syskonen inte skulle kunna hålla tyst om eller förstå. Dessutom bodde han hos mig ett tag när han pluggade, så vi har lätt för att leva tillsammans. Flexibla, fritänkande och accepterande.

J och jag har många gemensamma intressen och nämnare, kanske framför allt människor, musik och litteratur. Det gäller t.ex. samma fantasyförfattare och än en gång Henry Purcell – som vi kan sitta och sjunga till i bilen. Men det är också så mycket mer… Vi är båda egenföretagare, har ett stort frihetsbehov och en social lyhördhet, ett intresse för tro och politik och vi pratar på samma sätt. Till och med med samma uttryck! Han är en suverän kock, ruskigt smart och bra på allt han gör. Från att baka chokladbiskvier till att renovera hus och sköta djur (arbetade extra som dräng i många år). Vi delar även samma inställning i frågor kring liv och död – även om våra politiska åsikter kanske drar åt olika håll.
Plus att hans dotter är min favorit bland syskonbarnen.

Fyra av oss syskon (A undantagen) gick på samma gymnasium och hade samma filosofilärare. Men inte bara det: vi hade dessutom alla ett stort intresse för filosofin, var diskussionsbenägna (J och jag mest, som vanligt) och fick alla 5/MVG i betyg. Det är inte så illa för en syskonskara och säger kanske lite om att vi är en ganska tänkande skara. Och pratig – första gången S blivande make åt middag med oss var han lite förundrad över hur vi kunde hålla tre konversationer per person igång samtidigt. Tja, man blir kanske bra på multitasking i en stor syskonskara…? Vi diskuterar gärna högt och lågt.

Sedan är musiken och musikalitet ett gemensamt drag. Jag och bröderna har spelat instrument, vi har väl alla sjungit, men sällan tillsammans. Det är inte direkt någon familjen von Trapp. Men på Js bröllop spelade och sjöng D, S och jag två sånger, och vi har sjungit lite ihop på andra födelsedagar. Så även om vi sällan har utövat musik är vi nog en musikalisk syskonskara.
Jag och mina bröder har dessutom ett naturintresse som vi delar med vår far och som säkerligen kommer från hans sida.

I och med att jag älskar mina syskon är det tråkigt att de tycks glömma bort mig så lätt, trots att jag försöker hålla kontakt och komma ihåg saker. Men det är väl så det blir ibland, i och med att de har livslikheter i och med barn och familjer. J är den som har förändrats minst av att få barn, och på ett sätt har bandet mellan oss nog stärkts av att hans fru är ganska lik både honom och mig i vissa avseenden. Jag vet var jag har dem, och att jag kan lita på dem, och i min familj är det oerhört värdefullt.

Idag var det enkelt. Inte så många plagg.

Jag drog på mig ett långt linne/klänning när jag gick ur sängen.

Innan jag skulle iväg för att fira lillasysters födelsedag bytte jag till en lång svart hippieklänning med volanger i halterneckmodell. (Bild från butiken där jag köpt den.) och svart kofta. Knähöga, högklackade snörkängor och lila lång sammetsmantel/cape/sjal fullbordade stassen.

Ett ögonblick, från i dagarna 7 år sedan…

Jag är på väg hem genom Vasastan en kväll i mitten av september, efter att ha fikat med vänner. Gatlyktorna lyser upp regnvåt asfalt och glittrar mörkt på fallna löv. Det är ovanligt stilla, antagligen ganska sent. Jag tänker väl på allt och intet när en tanke plötsligt slår mig: Jag tror att det är över nu.

Det är i den stunden jag inser att jag är frisk. Fri. Att 25 år med anorexi i ett slag tillhör det förflutna, inte nuet.

Känslan är omtumlande, euforisk, skrämmande. Så som det är att stå på gränsen mellan något gammalt, vant, och en okänd framtid. En dörr stängs, en annan öppnas. Tills man återfinner ett fotfäste i det nya känns det som att blint ta ett steg ut i det okända och bara kunna lita på att vingarna bär. Men möjligheterna… Oändliga.

Jag stänger dörren bakom mig och går ut i den framtid som är min.

Jag har ingen ”bästa vän”. Har nog aldrig haft. Jag har aldrig varit den som haft en massa vänner, eller ens särskilt nära vänner. De brukar vara lätt räknade. Hur öppen jag än må vara så har jag vissa problem med att släppa människor riktigt nära, och eftersom jag ofta har en tendens att finnas där för dem jag bryr mig om utan att kräva att de gör detsamma för mig  blir det alltsomoftast en obalans där de glömmer att jag har behov om jag inte tydligt säger det.

Några har dock lyst upp tillvaron genom åren. Själssystrarna i min Avalon-familj från Glastonbury, men vi är geografiskt åtskilda och därför distanserade.  När vi ses är det som om avståndet aldrig funnits, men det var länge sedan sist.
Älskade S som gifte sig med en man som jag tycker oerhört mycket om och som är lika lätt och härlig att umgås med.
Lilla H som jag haft roligare med än med många andra, och hittat på bus med; vänskapen som överlevde 9 månaders paus efter ett bråk – och som jag nog kan prata om allt med. Hon kan kika in här, eller jag till henne, eller så stämmer vi av på långpromenader. H är en av de få som får se min lägenhet i absolut värst skick.
En annan S som jag inte känt lika länge, men som står mig nära och som finns där, som jag inte behöver göra så mycket med.

Parallellt med alla finns mitt ex S som började som en vän, blev sambo,  och som är en av mina närmsta vänner. Vi pratar inte längre varje dag, och har glidit lite isär, men jag vet alltid var jag har honom och att han ställer upp så som jag ställer upp för honom.
Och så den högt älskade syster som jag stått närmare än någon annan, men där vänskapen fick sig en törn. Vägar som möts och skiljs och kanske möts igen. Det är fortfarande en sorg, men det är vad det är. Vad som än händer kommer jag alltid att finnas där för henne – hon är en av två personer som jag har sagt det till.

Vissa människor dyker upp, är nära ett tag, för att sedan gå vidare när våra vägar skiljs åt. Vissa stannar kvar för alltid. Jag tror att jag kan ha lärt känna en sådan riktig vän i år, någon jag känner att jag kan dela allt med – i den mån jag törs visa allt för någon –  och jag hoppas att våra vägar kommer att löpa parallellt under lång tid. Det känns så. Potential för riktigt djup vänskap.

Som genom en liten ödets ironi så var just gårdagen en sådan dag då jag inte hann med att skriva. Men det får ändå bli om gårdagen.

Dagen kan enklast beskrivas med två ord: Sömnbrist. Jobb.

Eftersom jag är nattaktiv och då och då drabbas av ”ska bara” innan jag ska gå och lägga mig kom jag i säng alldeles för sent och kunde sedan inte somna, så jag låg och läste lite. Lite som i lite för länge. Det blev tre timmars sömn innan klockan ringde, och på den tiden hann jag bli väckt fyra gånger av monstren.

Att efter en sådan natt inse att man har ett digert arbetspass framför sig är mindre roligt. Men det var precis så det var. Min fokus hade under måndagen varit för dålig, vilket innebar alldeles för mycket jobb kvar inför deadline. Så det var bara att borra ner klackarna och köra.

Som vanligt när jag är övertrött blir jag lättare stressad, men dessutom kommer osäkerhet och en humörsänkning alltid som små irriterande bromsar som kretsar i tankarna. Jag pendlar även i vanliga fall lätt mellan skratt och allvar, men när jag är (över)trött ligger skratt och tårar nära varandra. Liksom irritationen. På ett sätt är jag glad att jag lever ensam, för jag låter det inte gå ut över någon annan, men samtidigt är det i de stunderna jag bara behöver en kram. Verklighetsanknytning. Tack och lov finns det vänner.

Men jag blev klar med jobbet i tid och fick nästan 5 timmars sömn i natt, innan jag skulle upp och gå igenom översättningen, stavningskolla och annat innan den skickades. Snabb dusch och iväg till akupunktur efter usel frukost.

Så. Tråkig dag. Ointressant.