Mina syskon. Det är ju några stycken. 4 stycken, närmare bestämt. Yngre. Alla helsyskon.

Jag älskar mina syskon, men bortsett från min minsta lillebror är vi väldigt olika. Ibland känns det som om vi lever i helt olika verkligheter, våra liv och värderingar är så vitt skilda. De har alla barn, familjer; det har inte jag. De är också en del av familjen på ett sätt som jag aldrig har varit (mer om det här), och tycks alltför ofta på något sätt gå i min mors ledband. I och med barnen har de något gemensamt som jag automatiskt står utanför, och också ett annat beroende av mina föräldrar, i form av barnvakter, men vi är sammanlänkade av blod mer än av känslomässig eller intressemässig närhet.

Min äldsta lillasyster, A, är bara 15 månader yngre än jag. Lärare i religion, svenska och italienska och familjens konstnär. Började liksom jag skolan ett år tidigare men var nog aldrig lika brådmogen som jag. Jag upplever i alla fall att hon var mer barn än jag, och mycket mer tonåring. Hon fick barn tidigt, nyss 19 år fyllda och gifte sig med dotterns far en vecka före sin 19-årsdag. Jag är så imponerad av hennes inställning, för hon utbildade sig till lärare medan dottern var liten, samtidigt som hennes italienske man läste in SFI, gymnasium och Chalmers – fast vid det laget var de nog skilda – men de har båda haft en inställning att ”det är klart att det går”.

Under skolåren hände det många gånger att lärare, utan att veta att vi var syskon, kallade A för Lisa, och vi har många gånger fått höra att vi är lika, något ingen av oss kan vare sig se eller förstå. Utseendemässigt är vi olika, liksom i sättet – åtminstone såvitt vi har kunnat se själva. Men andra ser kanske helt andra saker. A och jag pluggade ihop när vi läste A- och B-kursen i litteraturvetenskap, men hörde till två helt olika umgängeskretsar. Där blev det väl extra tydligt hur olika vi är.

Vi har några intresseområden gemensamt, inte minst språk och religion. A dras liksom jag mot andlighet snarare än tro, men mer mot New Age än vad jag gör. Och ja, jag upplever henne som lite mer spretigt flummig än vad jag själv är; som att hon skummar av ytan snarare än att ge sig in på djupet. Men det är nog våra personligheter som skiner igenom. Hon är mycket mer normal – i betydelsen ligger närmare normen – än vad jag är, är ängsligare och mer lättstressad än vad jag är och har i mitt tycke usel smak för män. Men ett enormt hjärta och en vilja till utveckling som gläder mig. Hennes dotter är en klok och grundad 17-åring som helt klart vuxit upp i en fri och trygg miljö. Och syrran åker ensam till Indien om ett par veckor – en självständighet som jag tror att alla vi syskon har gemensam.

Min äldsta lillebror, D, är 3½ år yngre än jag och vi kom inte överens som barn. Alls. Nu bråkade han och A mycket mer än vad vi gjorde, men bortsett från att vi flickor klädde ut honom i kjol och busade med honom som liten minns jag inte att vi hade så värst mycket gemensamt under uppväxtåren. Han var grabbgrabb, höll på med fotboll, tennis, friidrott och sportfiske, och var framstående nog men aldrig intresserad nog för att elitsatsa i endera. Han lärde sig spela klassisk gitarr själv, och stycket han lärde sig spela genom var Myers Cavatina. Nog så imponerande.

D var aldrig bäst i klassen, men smart och intresserad 0ch kom efter ett tag på Geovetarprogrammet in på Biologprogrammet, där han också mötte sin fru. Efter examen gick han direkt vidare till doktorandstudier och disputerade i zoologi/ekologi 2010 – med en avhandling som jag har läst noga eftersom jag språkgranskade den. Gissa om jag är stolt över honom!

Tyvärr känner jag D alldeles för dåligt och han bor lite för långt bort för att det ska vara lätt att umgås. Han har en fru som jag tycker mycket om och två, snart tre barn. Hans son är en av favoriterna bland syskonbarnen, men båda barnen är öppna, väluppfostrade, framåt och nyfikna. De är en skön familj, småflummiga och avslappnade i sin livsinställning.  Så verkar det i alla fall.

Min yngsta syster, S, är fem år yngre än mig och nog den mest normala i skaran. Alltså mainstream. Så uppfattar jag henne i alla fall. Men hon verkar å andra sidan tycka att jag är lite konstig. Hon har alltid haft ett hetsigt humör och var den som, när hon var liten, styrde och ställde med det mesta hemma, framför allt genom röststyrka. Jag har faktiskt aldrig upplevt att hon har ett stort människointresse, men hon utbildade sig till sjuksköterska, och är bra med gamla och barn.

S har tre döttrar och är gift sedan tre och ett halvt år sedan. Tror jag. Vi har tyvärr väldigt lite gemensamt, men vampyrer är en ganska otippad gemensam nämnare. Hon kan också reta sig oerhört mycket på hur vår mor beter sig, men är mer beroende av henne än vad jag är. Tyvärr växte vi nog aldrig ihop som syskon, även om jag tycker om att umgås med hennes familj korta stunder i taget.

Yngste brorsan, J, är den som står mig allra närmast, och som är mest lik mig. På alla sätt. Ett ex sa att han var som en manlig version av mig, även till rörelsemönster och sätt att prata. Han befinner sig på ett annat plan än de andra tre syskonen, och trots att han är 8 år yngre än mig har vi flest gemensamma vänner och lättast för att umgås. Jag tog hand om honom en del som liten, fick lägga honom på kvällen och så, och kanske var det så vårt band vävdes. Fast jag tror mer på likhet genom att vi är olika de andra. Han är intelligent, började också skolan ett år tidigare, självständig, allmänt omvärldsintresserad, driftig, ärlig och social.

Vi två har ett socialt sätt som de andra syskonen inte har, något som Js fru också påpekat. Vi betraktar världen och människor på ett annat sätt än vad de andra syskonen gör, och J och hans fru är de som inte glömmer bort mig och som jag kan prata med om saker som de andra syskonen inte skulle kunna hålla tyst om eller förstå. Dessutom bodde han hos mig ett tag när han pluggade, så vi har lätt för att leva tillsammans. Flexibla, fritänkande och accepterande.

J och jag har många gemensamma intressen och nämnare, kanske framför allt människor, musik och litteratur. Det gäller t.ex. samma fantasyförfattare och än en gång Henry Purcell – som vi kan sitta och sjunga till i bilen. Men det är också så mycket mer… Vi är båda egenföretagare, har ett stort frihetsbehov och en social lyhördhet, ett intresse för tro och politik och vi pratar på samma sätt. Till och med med samma uttryck! Han är en suverän kock, ruskigt smart och bra på allt han gör. Från att baka chokladbiskvier till att renovera hus och sköta djur (arbetade extra som dräng i många år). Vi delar även samma inställning i frågor kring liv och död – även om våra politiska åsikter kanske drar åt olika håll.
Plus att hans dotter är min favorit bland syskonbarnen.

Fyra av oss syskon (A undantagen) gick på samma gymnasium och hade samma filosofilärare. Men inte bara det: vi hade dessutom alla ett stort intresse för filosofin, var diskussionsbenägna (J och jag mest, som vanligt) och fick alla 5/MVG i betyg. Det är inte så illa för en syskonskara och säger kanske lite om att vi är en ganska tänkande skara. Och pratig – första gången S blivande make åt middag med oss var han lite förundrad över hur vi kunde hålla tre konversationer per person igång samtidigt. Tja, man blir kanske bra på multitasking i en stor syskonskara…? Vi diskuterar gärna högt och lågt.

Sedan är musiken och musikalitet ett gemensamt drag. Jag och bröderna har spelat instrument, vi har väl alla sjungit, men sällan tillsammans. Det är inte direkt någon familjen von Trapp. Men på Js bröllop spelade och sjöng D, S och jag två sånger, och vi har sjungit lite ihop på andra födelsedagar. Så även om vi sällan har utövat musik är vi nog en musikalisk syskonskara.
Jag och mina bröder har dessutom ett naturintresse som vi delar med vår far och som säkerligen kommer från hans sida.

I och med att jag älskar mina syskon är det tråkigt att de tycks glömma bort mig så lätt, trots att jag försöker hålla kontakt och komma ihåg saker. Men det är väl så det blir ibland, i och med att de har livslikheter i och med barn och familjer. J är den som har förändrats minst av att få barn, och på ett sätt har bandet mellan oss nog stärkts av att hans fru är ganska lik både honom och mig i vissa avseenden. Jag vet var jag har dem, och att jag kan lita på dem, och i min familj är det oerhört värdefullt.