Ska vi ta den senaste veckan – de 7 senaste dagarna – så har det varit högt och lågt, glädje och sorg, energi och utmattning, samvaro och ensamhet. Livet har varit fantastiskt, och fantastiskt skrämmande. Många insikter, många rädslor som kommit upp till ytan. Det är som om väldigt mycket tränger fram, som om jag lyft på locket till en djup brunn av känslor och inte minst rädslor, som nu kan tränga fram när ljuset åter faller på dem. Det är på en och samma gång jättebra och jättejobbigt. För det finns en anledning att jag gömt undan dem. Så veckan har till stor del präglats av insikter, rädslor och katter.

I fredags lämnade jag in lillkatten Xerxes Rune hos veterinären för kastrering, tatuering och vaccinering. Rutingrejer, men oron finns ändå där. Framför allt när de frågar om nummer att nå mig på om det skulle behövas… Jag kunde bara säga att om något skulle hända under operationen så får de låta honom somna. Men det gick bra. Fast en stor del av veckan har präglats av oro över att Xerxes blev dålig; han har varit jättevarm och väldigt, väldigt stilla. I lite mer än ett dygn sov han i stort sett bara.  Sedan åt han lite, gick på lådan och nu har han rört på sig lite mer, går ut i köket för att äta, dricker lite, tvättar sig, men han är fortfarande inte bra. Han kommer och står vid sängen utan att veta hur han ska komma upp; han som normalt sett lätt hoppar över en meter. Och han ligger helst i knät eller på mig och sover. Det går åt rätt håll, men jag märker att jag blir lite sänkt medan jag ger så mycket jag kan av läkande kraft till honom. Just nu ligger han i knät framför datorn, med huvudet mot mitt bröst.

I lördags fick jag min nya fosterkatt, Bosse, genom Göteborgs katthjälp. Kvinnan som hade varit jourhem åt honom först hade fått honom att framstå som en problemkatt, men det var mer än tydligt att problemet låg hos henne. Det är inga som helst problem med honom. En stor, gosig och kelig men lite skygg katt, som helt klart inte har blivit helt väl behandlad. Hittills har det gått bra, inga som helst slagsmål med min flock, utan han har mest hållit sig under sängen eller i något fönster, och kommer ibland och talar om att han vill ha gos. Det lustiga är att han jamar nästan precis som min Tiger, som jag lät somna in i augusti… Det gör mig beklämd när människor pratar om djur som problem, eftersom det människorna som utgör problemet. Låt bara en katt vara katt, se att den är en individ, med sina egna små sätt och behov, och låt den komma till dig när den vill, i stället för att tvinga på den en identitet som den inte har.

Söndagen innebar ett besök vid mina morföräldrars grav och skogspromenad i min gamla hemstad – i sig en ganska häftig upplevelse men ingen jag ids gå in på i detalj nu. Innevarande vecka har däremot inte inneburit mycket att skriva om. Fortsatta insikter, tanken på att prata med vänner som förbyts i mycket trevligare saker att prata om när jag träffar dem, och sedan åter till bearbetning när jag blir ensam igen. Det är mycket som rör sig i tankarna, både den här känslan av att ha gläntat på brunnslocket till mycket djupa känslor, och rädslor, och en upplevelse av ny mark och ett potentiellt vägskäl framöver. Impulsen att fly är stundtals stor, men jag flyr inte längre.

Just idag är jag lite omtöcknad efter en rejäl akupunkturomgång och småsjuk. Tillbringar dagen under en filt vid datorn med en katt i knät. Missar tyvärr dans, men det finns inte en chans att jag skulle orka. Men imorgon är jag frisk igen.