I början av sommaren gick det så bra med dansen; jag tyckte att jag gjorde framsteg, kunde uttrycka det jag ville, vågade experimentera. På drillingen (vår dansrelaterade hårdträning – även kallad bellydance bootcamp) gick det framåt, inte omänskligt jobbigt även om svetten rann och musklerna darrade av trötthet (vilket i min värld är lika med riktig träning). Självkänslan var bra och det var superkul. Jag vågade göra en improvisation inför klassen när jag inte hann göra en koreografi.
Och sedan: tre veckors uppehåll. Massor av jobb, ingen tid att röra på mig, sömnbrist, för mycket koffein och Pepsi max. Börjar märka hur jag bara verkar bli större och större, kläderna passar inte riktigt, och när jag vågar nämna det för någon annan så får jag medhåll. Det är alltså inte bara inbillning. Och jag kan inte riktigt förstå varifrån det kommer, för även om jag rör på mig lite mindre så äter jag inte mer än vanligt, och så mycket rör jag inte på mig i vanliga fall att ett par veckor någonsin tidigare spelat någon roll. OK, mycket är säkert vätska, men när celluliterna blir tydligare än någonsin, när jag kan spänna musklerna och det är ett tjockt, mjukt, gropigt lager över dem och det bara är så mycket mer av mig – då är det inte lätt att vara rationell längre.
Danslektion ett efter uppehållet var katastrof. Ingen funkade, vi gjorde steg som vi tydligen hade gått igenom flera gånger men som överhuvudtaget inte fanns i min hjärna (kom sedan på att de där flera gångerna antagligen var de första veckorna av sommarkursen när jag inte var med, så jag var inte dum i huvudet), noll och ingen inspiration i improvisationerna och spegeln var inte snäll. Faktum är att spegeln var så dum att det störde mig mer än vad jag någonsin har blivit störd av den. Men OK, tänkte jag, det var bara en gång, jag är stressad, har sovit fyra timmar och hade väl en dipp.
Missar två veckor pga jobb. Tål snart inte min egen kropp, verkligen avskyr hur den växer och känslan av att chockad stå på vid sidan av. Under alla år med anorexi har jag aldrig haft den här paniken, har aldrig tålt min egen kropp så dåligt som nu – och vet inte var jag ska börja. Borde jag skaffa en personlig tränare (för vilka pengar då?) som hjälper mig med motivationen och att komma igång med en träning som ger resultat? Borde jag bara börja promenera en gång om dagen och träna normalt – jag som hade tänkt säga upp gymkortet och dansa tre gånger i veckan, men det kanske får bli två gånger dans och gymmet med lite styrka och BodyBalance, och kanske börja lite med BodyCombat också för konditionens skull? Instinkten säger: sluta äta, börja tokträna och ta för fan och hyvla bort det där extra nu. Instinkten följer jag inte. Det där är bara affekt som talar, den lyssnar vi inte på. Det som ska göras måste göras sunt. Inga dumheter här inte – hur stor paniken och ångesten än blir.
Så danslektion i måndags igen, sista för sommarterminen. Fyra timmars sömn, stress och för mycket koffein – fyller på med en stor latte på vägen för att boosta lite. Den hjälper i en timme. Till en början går det bra, det känns fortfarande som om allt plötsligt blivit lite för avancerat och jag känner mig superkorkad när jag inte får in steg, men har bestämt mig för att ha tålamod och vara positiv. Det är ju så kul!
Men när blodsockret sjunker, koffeinet går ur kroppen, inspirationen inte ens går på sparlåga i improvisationerna och kreativiteten är på samma nivå som ett grått papper, då funkar det positiva tänkandet dåligt. Det positiva tänkandet innebär nämligen att jag hela tiden håller ångesten på armlängds avstånd för att stå ut med att se mig i spegeln och se hur mycket mer det blivit av mig under sommaren. När orken tryter blir det plötsligt otroligt jobbigt att stå ut med mig själv, stå ut med synen av mig själv och samtidigt dansa, synas. Det blir jobbigt att låtsas ha det där självförtroendet som jag hade tidigare och som jag är förbannat bra på att fejka. På scen gäller verkligen ”fake it ‘til you make it”, och det funkar, men aldrig tidigare har det krävs en så stor ansträngning.
Stressnivån stiger av ansträngningen att stanna kvar framför spegeln och se det jag ser – oavsett om det är hjärnspöken eller inte – jag hörde någon gång att en anorektiker kan få ett lika stort påslag av stresshormon i matsituationen som en kvinna får under förlossningen, och ungefär dit stegras nog mina stresshormoner – och jag vill bara fly, eller sjunka ihop i en liten skakande hög i ett mörkt hörn någonstans. Tvingar mig att stanna och att givetvis inte visa det. Säger bara lite, till någon enstaka. Skulle jag börja säga för mycket så kommer jag stortjuta och jag går innan det händer. På bussen är det i alla fall ingen som ser det.
Danssjälvförtroendet är helt borta. Det vanliga självförtroendet har också fått en rejäl törn. En stor törn.
Tänker än en gång att det kanske är dags att lägga ner alltihop. Avboka höstens kurser, bränna alla danskläder – eller sälja på Tradera – glömma det. För jag står inte ut med den här stressen framför spegeln och jag håller på att tappa tålamodet med mig själv. Att hamna på en platå i utvecklingen är väl en sak, det kan jag acceptera ett par veckor, liksom att ha en dålig dag. Men att gå bakåt i utvecklingen accepterar jag inte. Att vara så här kass trots att jag anstränger mig och faktiskt tränar hemma – några stunder här och där, vilket verkar vara mer än vad de flesta gör – det gör att det inte är lika roligt längre.
Det kan jag inte säga högt, för jag vet vad jag får till svar: jag måste sänka kraven på mig själv, det blir bättre, kram, jag ser bra ut, jag är smal bla bla… Tomma svar som innehåller peppning men ingen förståelse. Jag vill inte ha en kram, jag vill inte ha gullegull och någon som säger att jag ser bra ut. Det visar bara att de inte hör. Ibland är förståelse att inte säga något peppande, för att det bara kommer att falla platt.
Men jag biter ihop, bestämmer mig för tålamod och att tvinga mig igenom det här utan att ge upp. En termin till. Så jag anmäler mig samma kväll till tre workshops under Dark & Tribalicious-helgen i höst. Mot bättre vetande, kanske.
För det är verkligen inte lätt när varje lektion just nu innebär att jag stålsätter mig mot ångest och ett kroppshat som jag inte kan förklara för någon hur starkt det är. (De flesta skulle dessutom bara tro att det var ätstörningen som spökade, men det är det inte så länge jag inte strular med maten eller övertränar eller andra korkade beteenden.)
Jag tror inte folk folk som inte själva har arbetat sig ur ångest förstår vilken energi det går åt att utsätta sig för något som skapar en så nästan förlamande ångest och så mycket motvilja, hur jobbigt det är att låtsas ha det där självförtroendet och inte minst att fortsätta intala sig själv att det blir bättre, det är bara i mina ögon jag blivit stor (och i alla mina kläder och på vågen) och allt är bara hjärnspöken.
För det där sista är inte sant. Det är inte hjärnspöken, det är i högsta grad verkligt. Och något jag måste göra något åt, trots att orken ligger på minus. Måste och vill, rättare sagt. Men ingen ork = extremt dålig motivation att göra något alls.
Drilling idag, med leder som värker och inte tycker om att vara med, noll ork och kortaste tålamodet. Kan vara världens sämsta idé att gå dit, men det kan också vara nyttigt. Om jag inte slår sönder spegeln i ren ilska.
Det stora positiva i allt det här: Jag strular inte med maten! Jag gör inget dumt!
Lisigt 