It’s never over. Not really. Not when you stay down there as long as I did, not when you’ve lived in the netherworld longer than you’ve lived in this material one, where things are very bright and large and make such strange noises. You never come back, not all the way. Always, there is an odd distance between you and the people you love and the people you meet, a barrier, thin as the glass of a mirror. You never come all the way out of the mirror; you stand, for the rest of your life, with one foot in this world and one in another, where everything is upside down and backward and sad.*

Det är en av de där Böckerna – de med stort B – som för alltid har förändrat något för mig. En bok som fick mig att hitta dörren till mitt språk för att förklara det jag inte hade kunnat prata om för att jag inte hade orden för det. Boken är Marya Hornbachers Wasted: A Memoir of Anorexia and Bulimia, och det jag dittills hade saknat ord för var anorexin. Jag tror att jag läste boken kort efter att den kom ut, troligen 1999, när jag började vägen ut genom att gå långt djupare in i ätstörningen än vad jag

På ett sätt är citatet plågsamt sant: Man kommer nog aldrig helt tillbaka. Inte till ett liv som om det aldrig hade funnits en ätstörning, inte till ett liv där du inte minns hur det är på andra sidan spegeln. Inte till ett liv utan beroendet, lockelsen.
Jag kom ut ur spegeln. Jag gjorde det. Jag steg ut ur den och klippte kedjorna. Och jag är så onojig kring min kropp idag att jag är friskare än de flesta som inte haft drygt 25 år av ätstörningar. Men ändå… jag kan inte glömma det. Jag kan inte glömma att jag levt i en helt annan värld, som ofta verkar lägga ett avstånd mellan mig och andra.

Som ett osynligt skal. En skugga som kan svepa fram hur ljus dagen än är och få ett stråk av kyla att dra genom mig. Det försvinner inte.

Det är svårt att förklara. Kanske är det lika mycket en effekt av att jag aldrig fick någon anknytning, ingen trygghet, ingen känsla av att ha ett värde utöver vad jag gör för andra. Kanske är det år efter år av depressioner, de där som jag börjar förstå att jag aldrig kommer att slippa.

Men det är ekona av alla dessa år på andra sidan spegeln som skapar den största overklighetskänslan. Det var så jag ”hanterade” allt. Det var så jag levde. Jag vet inte hur det är att vara 10, 15, 20, 25 utan att tänka på mat och vikt och prestation.  Jag missade så många år, så många erfarenheter. Så många drömmar. Allt det där med relationer och resor och utveckling och tankar på familj och hus och… liv kom i andra hand. Det fanns inte plats för det. Först var det anorexin som tog plats (och depressionerna), sedan arbetet för att ta mig ur det. Och alla plikter, allt för att skapa ett värde för mig och en mening med det jag varit med om. Först när jag var 30 blev jag fri(sk). Det var då jag egentligen fick, eller gav mig, en chans att börja leva. Jag började då, när många slår sig till ro, bildar fasta par och familj, har ett stabilt jobb och köper hus. Jag kom efter. Jag kommer inte ikapp.

Det innebär inte att jag inte kan få det bra. Det innebär inte att mina erfarenheter inte var värdefulla. Det innebär inte att jag har nått en lägre nivå av personlig utveckling än andra – tvärtom, faktiskt. Jag känner mig själv bättre än många andra och har mött mig själv på ett djupare sätt än vad många någonsin gör. Det är jättevärdefullt. Men det innebär att jag inte kan få det där normala livet, de där naturliga livsstegen. Jag kan se det på avstånd, med en tyst önskan om att få ta del, men jag var borta från det så länge att jag inte vet hur jag ska komma dit. Jag förstår inte hur det skulle gå till. Jag förstår inte hur man gör för att komma dit. Jag vet inte hur man lever så.

Och ibland önskar jag att det inte var så.
Ibland gör avståndet så förbannat ont att inga av mina erfarenheter är värda det.
(Framför allt inte mitt i ett depressionsåterfall.)

Det är det jag inte var medveten om då, för några år sedan. Jag förstod inte då hur efter jag hade kommit. För jag trodde då att det jag hade gått igenom var nog. Att det var en slutpunkt och att resten av livet skulle komma ikapp när jag valde och bejakade det. Det var ju så alla sa att det var. De hade fel. Men vissa saker förstår man först i efterhand.
De där konsekvenserna.

It does not hit you until later. The fact that you were essentially dead does not register until you begin to come alive. Frostbite does not hurt until it starts to thaw. First it is numb. Then a shock of pain rips through the body. And then, every winter after, it aches.
And every season since is winter, and I do still ache.*

*Båda citaten från Marya Hornbacher, Wasted: A Memoir of Anorexia and Bulimia, som finns i flera utgåvor.