• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Kategoriarkiv: Boktips

”And every season since is winter, and I do still ache”

19 måndag Aug 2013

Posted by Lisa in Boktips, Citat, Fri(sk)het

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Ätstörningar, Frisk, Sorg, Wasted

It’s never over. Not really. Not when you stay down there as long as I did, not when you’ve lived in the netherworld longer than you’ve lived in this material one, where things are very bright and large and make such strange noises. You never come back, not all the way. Always, there is an odd distance between you and the people you love and the people you meet, a barrier, thin as the glass of a mirror. You never come all the way out of the mirror; you stand, for the rest of your life, with one foot in this world and one in another, where everything is upside down and backward and sad.*

Det är en av de där Böckerna – de med stort B – som för alltid har förändrat något för mig. En bok som fick mig att hitta dörren till mitt språk för att förklara det jag inte hade kunnat prata om för att jag inte hade orden för det. Boken är Marya Hornbachers Wasted: A Memoir of Anorexia and Bulimia, och det jag dittills hade saknat ord för var anorexin. Jag tror att jag läste boken kort efter att den kom ut, troligen 1999, när jag började vägen ut genom att gå långt djupare in i ätstörningen än vad jag

På ett sätt är citatet plågsamt sant: Man kommer nog aldrig helt tillbaka. Inte till ett liv som om det aldrig hade funnits en ätstörning, inte till ett liv där du inte minns hur det är på andra sidan spegeln. Inte till ett liv utan beroendet, lockelsen.
Jag kom ut ur spegeln. Jag gjorde det. Jag steg ut ur den och klippte kedjorna. Och jag är så onojig kring min kropp idag att jag är friskare än de flesta som inte haft drygt 25 år av ätstörningar. Men ändå… jag kan inte glömma det. Jag kan inte glömma att jag levt i en helt annan värld, som ofta verkar lägga ett avstånd mellan mig och andra.

Som ett osynligt skal. En skugga som kan svepa fram hur ljus dagen än är och få ett stråk av kyla att dra genom mig. Det försvinner inte.

Det är svårt att förklara. Kanske är det lika mycket en effekt av att jag aldrig fick någon anknytning, ingen trygghet, ingen känsla av att ha ett värde utöver vad jag gör för andra. Kanske är det år efter år av depressioner, de där som jag börjar förstå att jag aldrig kommer att slippa.

Men det är ekona av alla dessa år på andra sidan spegeln som skapar den största overklighetskänslan. Det var så jag ”hanterade” allt. Det var så jag levde. Jag vet inte hur det är att vara 10, 15, 20, 25 utan att tänka på mat och vikt och prestation.  Jag missade så många år, så många erfarenheter. Så många drömmar. Allt det där med relationer och resor och utveckling och tankar på familj och hus och… liv kom i andra hand. Det fanns inte plats för det. Först var det anorexin som tog plats (och depressionerna), sedan arbetet för att ta mig ur det. Och alla plikter, allt för att skapa ett värde för mig och en mening med det jag varit med om. Först när jag var 30 blev jag fri(sk). Det var då jag egentligen fick, eller gav mig, en chans att börja leva. Jag började då, när många slår sig till ro, bildar fasta par och familj, har ett stabilt jobb och köper hus. Jag kom efter. Jag kommer inte ikapp.

Det innebär inte att jag inte kan få det bra. Det innebär inte att mina erfarenheter inte var värdefulla. Det innebär inte att jag har nått en lägre nivå av personlig utveckling än andra – tvärtom, faktiskt. Jag känner mig själv bättre än många andra och har mött mig själv på ett djupare sätt än vad många någonsin gör. Det är jättevärdefullt. Men det innebär att jag inte kan få det där normala livet, de där naturliga livsstegen. Jag kan se det på avstånd, med en tyst önskan om att få ta del, men jag var borta från det så länge att jag inte vet hur jag ska komma dit. Jag förstår inte hur det skulle gå till. Jag förstår inte hur man gör för att komma dit. Jag vet inte hur man lever så.

Och ibland önskar jag att det inte var så.
Ibland gör avståndet så förbannat ont att inga av mina erfarenheter är värda det.
(Framför allt inte mitt i ett depressionsåterfall.)

Det är det jag inte var medveten om då, för några år sedan. Jag förstod inte då hur efter jag hade kommit. För jag trodde då att det jag hade gått igenom var nog. Att det var en slutpunkt och att resten av livet skulle komma ikapp när jag valde och bejakade det. Det var ju så alla sa att det var. De hade fel. Men vissa saker förstår man först i efterhand.
De där konsekvenserna.

It does not hit you until later. The fact that you were essentially dead does not register until you begin to come alive. Frostbite does not hurt until it starts to thaw. First it is numb. Then a shock of pain rips through the body. And then, every winter after, it aches.
And every season since is winter, and I do still ache.*

 

*Båda citaten från Marya Hornbacher, Wasted: A Memoir of Anorexia and Bulimia, som finns i flera utgåvor.

Lästips: Avhandling om självskadebeteenden

23 torsdag Sep 2010

Posted by Lisa in Boktips, Hälsa och ohälsa

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Självskadebeteenden

Jag fick genom Genusflödet tips om en avhandling om självskadebeteenden:

Avhandlingen Självskada: En etnologisk studie av mening och identitet i relation till skärande, handlar om hur unga, främst tjejer, resonerar kring självskadande och att må dåligt. Anna Johansson, Institutionen för kultur och medievetenskaper, Umeå universitet utgår från diskussionsforum på internet och intervjuer, samt medierapportering, psykiatrisk litteratur och biografier i ämnet. (från Genusflödet)

Anna Johansson disputerade i maj och avhandlingen finns publicerad hos bokförlaget h:ström – Text & Kultur. Från Umeå Universitets hemsida:

Med hjälp av vad personer som skär sig själva berättar och diskussioner på olika internetforum ger en avhandling i etnologi en ny bild av ett uppmärksammat problem. Vad innebär det egentligen att skada sig och hur skapas betydelser kring självskada? 

Självskadande handlingar, framför allt bland unga kvinnor, har uppmärksammats allt mer i den offentliga debatten sedan sent 1990-tal. Etnologen Anna Johansson har intervjuat personer som skär sig själva och hon har följt diskussioner om självskada och psykisk ohälsa på en rad internetforum. I avhandlingen Självskada. En etnologisk studie av mening och identitet i relation till skärande visar hon hur betydelser skapas kring självskada i olika sammanhang och vad det kan innebära att skada sig själv. 

– Det finns olika skäl till att man skär sig, men gemensamt för de flesta i studien är att de mår psykiskt dåligt, säger Anna Johansson. 

Pendlar mellan att vara offer och aktör 

I avhandlingen visar hon hur skärande betraktas som å ena sidan en avsiktlig strategi för att hantera känslor och upprätta självkontroll, och å andra sidan som ett tecken på kontrollförlust och hjälplöshet. De personer som intervjuats pendlar ofta mellan att framställa sig själva som offer respektive aktörer.  

De allra flesta av dem som boken handlar om är unga tjejer och relationen mellan självskada och kön är ett genomgående tema i avhandlingen. 

– Även om kön sällan diskuteras på forumen, förhåller sig mina informanter hela tiden till föreställningar om hur unga tjejer bör vara. 

Motstridiga känslor inför psykiatri och internetforum  

Forumen utgör arenor för kollektivt identitetsskapande, där normer och värderingar etableras kring självskada och psykisk ohälsa. Här erbjuds stöd och support, men mötesplatserna kan också uppfattas som destruktiva. De intervjuade personerna är många gånger kritiska till den vård som erbjuds och på forumen framställs psykiatrin ofta som en form av fiende. Men relationen till psykiatrin är samtidigt motsägelsefull, eftersom de flesta skribenter vill få hjälp att må bättre. Självskadandet kan då framstå som ett medel för att bli tagen på allvar. 

– Det blir ett sätt att bevisa hur dåligt man mår, inte minst i relation till psykiatrin som uppfattas som svårtillgänglig, säger Anna Johansson. (UmU 2010-05-20)

Tråkig men viktig rapport från Amnesty

08 måndag Mar 2010

Posted by Lisa in Aktuellt, Boktips

≈ 1 kommentar

Etiketter

Jämställdhet, Kvinnofrågor

Våldtäkter och den usla behandlingen av våldtäktsoffer är kanske inte det vi vill läsa om en dag som denna, den Internationella kvinnodagen. Som till på köpet fyller 100 år. Idag vill vi fira framstegen. Men det går inte att blunda för de orättvisor som finns kvar, och inte för det förtryck av kvinnor som pågår runt om i världen, och i Sverige.

Amnesty International presenterar idag två rapporter om hur våldtäktsoffer runt om i världen förvägras rättvisa och värdighet: Breaking the Silence, om våldtäkter i Kambodja, och Case Closed, om våldtäkter i Sverige, Norge, Danmark och Finland.

Oavsett om du utsatts för våldtäkt i ett rikt eller fattigt land, så är chanserna att förövaren ställs inför rätta och döms små. Hindren är många, inom såväl vården, polisen och rättsväsendet – när du väl kommer så långt. För det är fortfarande inte självklart att anmäla våldtäkter.

Utöver bemötandet när man anmäler våldtäkter tar rapporterna upp den ofta fina linjen mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande, där den springande punkten är graden av våld:

Om inte de sexuella övergreppen också kan kopplas till fysiskt våld tas de helt enkelt inte på allvar. En kvinna som våldtagits, utan tydliga fysiska skador, blir ofta stigmatiserad och anses få skylla sig själv, medan förövaren ofta varken straffas rättsligt eller socialt. Amnestys pressmeddelande 20100308

Ett exempel som ges är hur en förövare i Finland dunkade offrets huvud i väggen och vred om hennes armar, men bara dömdes för sexuellt utnyttjande eftersom våldet räknades som milt. Men fysiska påtryckningar och övertag är svåra att bevisa när de inte ger spår, och än svårare att bevisa är det psykiska våldet och hoten. När en kvinna hotas till underkastelse, när hennes Nej ignoreras, när hennes förmåga att säga Nej tillräckligt högt och slåss tillräckligt hårt och hon tvingas ha sex mot sin vilja – är det inte våldtäkt? Det är graden av våld som avgör, och den som avgör om våldet varit tillräckligt är inte den som utsatts för det.

Våldtäkt är ett brott som än idag är behäftat med så stor skam att många väljer att hålla tyst hellre än att prata om det. Många offer tar på sig själva skulden och ägnar enormt med energi och tid på att rannsaka sig själva in i minsta ord, minsta detalj, för vad de gjorde för fel. Kunde jag ha klätt mig annorlunda, sagt något annorlunda, sett ut på ett annat sätt, varit tydligare i mitt Nej, varit någon annanstans? Men våldtäkt handlar inte om vad offret hade på sig, hur hon såg ut, vad hon sa, vem hon sa det till, om att ha varit otydlig eller inte protesterat tillräckligt aggressivt – det handlar om makt och om ett egenmäktigt förfarande över någon annans kropp. Det är inte offrets fel. Men inför rätten är det fortfarande så att offret mer eller mindre måste bevisa sin oskuld. Det är hennes (för de flesta offren är trots allt kvinnor, även om män och pojkar också utsätts) uppförande som ifrågasätts, hennes heder, hennes sexualitet. Inte förövarens. I hur många andra brottsfall är det offret som måste försvara sig?

Det måste bli ändring på det här. Först och främst behövs det en stor förändring och ett enormt medvetandegörande inom såväl polis som rättsväsende och på lagstiftningsområdet. Amnesty International driver tillsammans med ett flertal andra organisationer kampanjen Krafttag mot våldtäkt, för en förändring på det politiska planet. Skriv på deras kampanj!
Men det behövs också en förändring i attityden till våldtäkt som något man måste skämmas för, något som stigmatiseras och tigs ihjäl, som ett brott där offret räknas som medskyldig. Den förändringen kan vi bara åstadkomma själva och gemensamt i samhället. Ju fler som vågar tala om våldtäkter och sexuella övergrepp, desto mer kommer andra utsatta att inse att de inte är ensamma och inte behöver skämmas, och så kan effekten sprida sig som ringar på vattnet. Jag vet att det är svårt att prata om det onämnbara, men det går inte att tiga ihjäl. Offret bär inte skulden för det, lika lite som offret för ett rån bär skulden för rånet. Ingenting ger en människa rätt att begå våld eller övergrepp mot en annan människas kropp.

Läs även Katrine Kielos bok Våldtäkt och romantik.

Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

Webbplats byggd med WordPress.com.

  • Prenumerera Prenumererad
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Prenumerera Prenumererad
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Läsare
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält