Kategoriarkiv: Ideal och identitet

Självförtroendetörnar och hjärnspöken

19 onsdag Aug 2009

Posted by in Dans, Den mörka spegeln, Om mig, Vikten av vikten

≈ 8 kommentarer

I början av sommaren gick det så bra med dansen; jag tyckte att jag gjorde framsteg, kunde uttrycka det jag ville, vågade experimentera. På drillingen (vår dansrelaterade hårdträning – även kallad bellydance bootcamp) gick det framåt, inte omänskligt jobbigt även om svetten rann och musklerna darrade av trötthet (vilket i min värld är lika med riktig träning). Självkänslan var bra och det var superkul. Jag vågade göra en improvisation inför klassen när jag inte hann göra en koreografi.

Och sedan: tre veckors uppehåll. Massor av jobb, ingen tid att röra på mig, sömnbrist, för mycket koffein och Pepsi max. Börjar märka hur jag bara verkar bli större och större, kläderna passar inte riktigt, och när jag vågar nämna det för någon annan så får jag medhåll. Det är alltså inte bara inbillning. Och jag kan inte riktigt förstå varifrån det kommer, för även om jag rör på mig lite mindre så äter jag inte mer än vanligt, och så mycket rör jag inte på mig i vanliga fall att ett par veckor någonsin tidigare spelat någon roll. OK, mycket är säkert vätska, men när celluliterna blir tydligare än någonsin, när jag kan spänna musklerna och det är ett tjockt, mjukt, gropigt lager över dem och det bara är så mycket mer av mig – då är det inte lätt att vara rationell längre.

Danslektion ett efter uppehållet var katastrof. Ingen funkade, vi gjorde steg som vi tydligen hade gått igenom flera gånger men som överhuvudtaget inte fanns i min hjärna (kom sedan på att de där flera gångerna antagligen var de första veckorna av sommarkursen när jag inte var med, så jag var inte dum i huvudet), noll och ingen inspiration i improvisationerna och spegeln var inte snäll. Faktum är att spegeln var så dum att det störde mig mer än vad jag någonsin har blivit störd av den. Men OK, tänkte jag, det var bara en gång, jag är stressad, har sovit fyra timmar och hade väl en dipp.

Missar två veckor pga jobb. Tål snart inte min egen kropp, verkligen avskyr hur den växer och känslan av att chockad stå på vid sidan av. Under alla år med anorexi har jag aldrig haft den här paniken, har aldrig tålt min egen kropp så dåligt som nu – och vet inte var jag ska börja. Borde jag skaffa en personlig tränare (för vilka pengar då?) som hjälper mig med motivationen och att komma igång med en träning som ger resultat? Borde jag bara börja promenera en gång om dagen och träna normalt – jag som hade tänkt säga upp gymkortet och dansa tre gånger i veckan, men det kanske får bli två gånger dans och gymmet med lite styrka och BodyBalance, och kanske börja lite med BodyCombat också för konditionens skull? Instinkten säger: sluta äta, börja tokträna och ta för fan och hyvla bort det där extra nu. Instinkten följer jag inte. Det där är bara affekt som talar, den lyssnar vi inte på. Det som ska göras måste göras sunt. Inga dumheter här inte – hur stor paniken och ångesten än blir.

Så danslektion i måndags igen, sista för sommarterminen. Fyra timmars sömn, stress och för mycket koffein – fyller på med en stor latte på vägen för att boosta lite. Den hjälper i en timme. Till en början går det bra, det känns fortfarande som om allt plötsligt blivit lite för avancerat och jag känner mig superkorkad när jag inte får in steg, men har bestämt mig för att ha tålamod och vara positiv. Det är ju så kul!
Men när blodsockret sjunker, koffeinet går ur kroppen, inspirationen inte ens går på sparlåga i improvisationerna och kreativiteten är på samma nivå som ett grått papper, då funkar det positiva tänkandet dåligt. Det positiva tänkandet innebär nämligen att jag hela tiden håller ångesten på armlängds avstånd för att stå ut med att se mig i spegeln och se hur mycket mer det blivit av mig under sommaren. När orken tryter blir det plötsligt otroligt jobbigt att stå ut med mig själv, stå ut med synen av mig själv och samtidigt dansa, synas. Det blir jobbigt att låtsas ha det där självförtroendet som jag hade tidigare och som jag är förbannat bra på att fejka. På scen gäller verkligen ”fake it ‘til you make it”, och det funkar, men aldrig tidigare har det krävs en så stor ansträngning.

Stressnivån stiger av ansträngningen att stanna kvar framför spegeln och se det jag ser – oavsett om det är hjärnspöken eller inte – jag hörde någon gång att en anorektiker kan få ett lika stort påslag av stresshormon i matsituationen som en kvinna får under förlossningen, och ungefär dit stegras nog mina stresshormoner – och jag vill bara fly, eller sjunka ihop i en liten skakande hög i ett mörkt hörn någonstans. Tvingar mig att stanna och att givetvis inte visa det. Säger bara lite, till någon enstaka. Skulle jag börja säga för mycket så kommer jag stortjuta och jag går innan det händer. På bussen är det i alla fall ingen som ser det.

Danssjälvförtroendet är helt borta. Det vanliga självförtroendet har också fått en rejäl törn. En stor törn.

Tänker än en gång att det kanske är dags att lägga ner alltihop. Avboka höstens kurser, bränna alla danskläder – eller sälja på Tradera – glömma det. För jag står inte ut med den här stressen framför spegeln och jag håller på att tappa tålamodet med mig själv. Att hamna på en platå i utvecklingen är väl en sak, det kan jag acceptera ett par veckor, liksom att ha en dålig dag. Men att gå bakåt i utvecklingen accepterar jag inte. Att vara så här kass trots att jag anstränger mig och faktiskt tränar hemma – några stunder här och där, vilket verkar vara mer än vad de flesta gör – det gör att det inte är lika roligt längre.
Det kan jag inte säga högt, för jag vet vad jag får till svar: jag måste sänka kraven på mig själv, det blir bättre, kram, jag ser bra ut, jag är smal bla bla… Tomma svar som innehåller peppning men ingen förståelse. Jag vill inte ha en kram, jag vill inte ha gullegull och någon som säger att jag ser bra ut. Det visar bara att de inte hör. Ibland är förståelse att inte säga något peppande, för att det bara kommer att falla platt.

Men jag biter ihop, bestämmer mig för tålamod och att tvinga mig igenom det här utan att ge upp. En termin till. Så jag anmäler mig samma kväll till tre workshops under Dark & Tribalicious-helgen i höst. Mot bättre vetande, kanske.

För det är verkligen inte lätt när varje lektion just nu innebär att jag stålsätter mig mot ångest och ett kroppshat som jag inte kan förklara för någon hur starkt det är. (De flesta skulle dessutom bara tro att det var ätstörningen som spökade, men det är det inte så länge jag inte strular med maten eller övertränar eller andra korkade beteenden.)
Jag tror inte folk folk som inte själva har arbetat sig ur ångest förstår vilken energi det går åt att utsätta sig för något som skapar en så nästan förlamande ångest och så mycket motvilja, hur jobbigt det är att låtsas ha det där självförtroendet och inte minst att fortsätta intala sig själv att det blir bättre, det är bara i mina ögon jag blivit stor (och i alla mina kläder och på vågen) och allt är bara hjärnspöken.
För det där sista är inte sant. Det är inte hjärnspöken, det är i högsta grad verkligt. Och något jag måste göra något åt, trots att orken ligger på minus. Måste och vill, rättare sagt. Men ingen ork = extremt dålig motivation att göra något alls.

Drilling idag, med leder som värker och inte tycker om att vara med, noll ork och kortaste tålamodet. Kan vara världens sämsta idé att gå dit, men det kan också vara nyttigt. Om jag inte slår sönder spegeln i ren ilska.

Det stora positiva i allt det här: Jag strular inte med maten! Jag gör inget dumt!

Lager av insikter

15 måndag Jun 2009

Posted by in Empowerment, Ideal och identitet

≈ 1 kommentar

Jag fick en Stor och Viktig Insikt igår när jag kom på att det som mer än något annat triggar mina svartaste dippar är trötthet. Eller rättare sagt frustration över att jag inte orkar göra allt jag vill, hur gärna jag än vill, för att jag är för trött. Och i den frustrationen blandas det även in saker som handlar ganska mycket om prestationer och egenvärde.

Jag tycker att jag har gått igenom just den frågan tidigare, att jag redan vet att mitt värde inte har något att göra med huruvida jag presterar eller inte, för mitt egenvärde ligger i något så enkelt som att jag är jag, men det finns tydligen några lager till att gå igenom.
Så uppenbarligen gör jag någonstans en koppling mellan att hur mycket och hur bra jag presterar och hur jag ser på mig själv. Det sker mest omedvetet, och inte förrän insikten slår mig och jag verkligen tänker efter. För hur känns det där i mörkret? Ensamt, som att jag är dålig, inte klarar av något (= inte är tillräckligt bra), är värdelös och hopplös och rädd för att andra inte tycker om mig egentligen. Allt detta är välkända tankar och känslor, och saker som jag för det mesta inte funderar över längre, men som uppenbarligen dyker upp när orken tryter och jag inte längre är den där högpresterande, aktiva och energiska personen som jag vill vara.
Jag försöker acceptera att det tar tid att komma tillbaka efter en depression med inslag av utmattning och ger mig ganska mycket tid att vila (ibland känns det som om just vila har blivit en viktig fritidssysselsättning), men det är inte alltid så bra bevänt med den där acceptansen. När viljan är så mycket större än orken, och tröttheten hotar min identitet, så är det inte lätt att acceptera. För jag vill ju inte vara så här trött! Någon gång måste det väl vara över, någon gång måste jag väl få tillbaka min otroliga energi, mer än stunder i taget?
Men det är intressant hur insikterna skalas av, lager efter lager, som på en lök, tills man någon gång når in i själva sakens hjärta. En insikt gör ingen helhet, men varje insikt som omsätts i handling ger en liten bit till mot helheten.
Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

Dumma tankar

04 torsdag Jun 2009

Posted by in Den mörka spegeln, Vikten av vikten

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Middag framför ”Supersize v superskinny”. Urkorkat! Jag önskar att jag kunde säga att jag var helt oberörd, men det hade varit en lögn.

En oattraktivt smal kropp är inget som lockar mig, men ändå blir jag på något sätt berörd och litelite avundsjuk. Inte så att jag skulle sluta äta eller att det skulle trigga mig att börja överträna eller banta, men jag känner att jag skulle vilja vara mindre. Det är inte en helt ovanlig tanke i mitt huvud, eller för den delen i de flesta kvinnors huvuden, men jag känner mig på något sätt skamsen över att tänka så.

Varför?

Jag är smal, jag vet att jag är smal, och att säga högt att jag vill vara smalare för att jag inte vill vara så här stor och ha så här normal fettprocent skulle bara uppfattas som provocerande.
Under större delen av mitt liv har jag varit smalare än normalt, och nu när jag inte är det så känns det ibland som att jag är osynlig, en i mängden, normal i betydelsen ospeciell, med inget som särskiljer mig från andra. Även här vet jag att det inte är så, för jag har en hel del saker som borde få mig att skilja mig från mängden, men det är inte så lätt att resonera med känslor och rädslor.

Jag vill inte på några villkor bli anorektisk igen, och det irriterar mig enormt när en av de anorektiska kvinnorna i programmet säger att ätstörningen hindrar henne från att leva normalt – det är hon som hindrar sig själv från ett normalt liv, ätstörningen är ingen yttre kraft utan hennes tankar och beteenden, tvång och ångest som hon ger näring genom att svälta. Det där offertänkandet retar mig, och jag vill under inga villkor bli sådan. Jag tror inte att det går att bli ett offer när man har lärt sig att man har ett ansvar för sina ord och handlingar, och att en tanke aldrig måste omsättas i handling.
Så när jag känner ett sting av avundsjuka inför alldeles för smala kroppar handlar det om en jämförelse med hur jag har sett ut, och lite skam över att jag har tillåtit mig att bli så här stor med så här hög fettprocent. Urdumt tänkt, eftersom det bara är i mitt huvud som någotdera är stort eller högt.
Jag störs av att när jag spänner rumpan så är den ganska hög och fast, men med gropar. Likadant med låren. Jag vill inte det. Det stör mig inte tillräckligt för att göra något åt det, än, men det stör mig mycket. Och jag är lite rädd för att något ska hända som får mig att ta risken och börja försöka gå ner i vikt. Det ligger inom min kontroll, jag bestämmer, valet är mitt hur jag än väljer, men om jag mår sämre så finns det alltid en risk att jag struntar i att tänka klokt och på konsekvenserna.

För det mesta är jag stolt över min kropp och trivs bra med och i den, jag tycker om hur jag kan röra mig och tycker ännu bättre om hur det känns när jag dansar och rör mig sensuellt. Då känner jag mig stark, sexig, grundad, helt i mig själv. Det är en så häftig känsla att jag inte skulle vilja byta ut den mot något annat. Så jag hoppas på att i takt med att jag blir starkare och mer vältränad, och en bättre dansare, och med lite mer tid, så kommer även den här sortens tankar och kroppsmissnöje att blekna mer och mer.

Men tankarna finns, och kanske hoppas jag på att jag gör dem mindre skrämmande genom att sätta ord på dem och yppa dem för världen. Och faktum kvarstår: Jag skulle vilja vara lite smalare, eller kanske rättare sagt lite fastare. Inte med lika mycket mjukt överallt…

Bara fånig?

05 tisdag Maj 2009

Posted by in Den mörka spegeln, Empowerment, Hälsa och ohälsa, Känslor, Om mig, Vikten av vikten

≈ 1 kommentar

Den mörka passageraren är tillbaka, och tjatigare än på länge.

Jag vet att jag inte borde lyssna på henne, att jag bara är fånig som tänker så här, och jag anar att tankarnas tilltagande styrka egentligen handlar om något annat, något som gör mig osäker, men ändå… Det är som om jag ser mig i den mörka spegeln igen. Den där som fungerar som en skrattspegel, men är allt annat än rolig.

Kanske började tankarna göra sig påminda när allt fler runt mig började banta, kanske började de tidigare. De har aldrig helt försvunnit, men det är länge sedan de var så påträngande som nu. Kanske för att jag är mer sårbar, mer osäker. Kanske för att M kommenterade att en tjej var så liten, och sedan höll med när jag sa att hon är mindre än vad jag är. Vilket är sant. Tror jag. Hon är i alla fall minst 15 cm kortare än jag, väldigt späd, men säkert minst 5 år äldre än jag. En enda oskyldig kommentar, eller ett oskyldigt medhåll, när jag råkade säga något som visade en av mina svaga punkter, och så lever tankarna sitt eget liv.
Inte för att de inte redan hade börjat innan denna enkla kommentar. M har inget alls med det att göra. Jag minns inte riktigt hur länge jag har gått och haft lite ångest över att jag känner mig ”för stor” och inte trivs i min kropp, men det har varit så ett litet tag. Och det verkar som om jag dessutom ”ser fel” igen; tycker att andra är smalare än jag, men när jag säger det så håller mina vänner inte med. Mycket förvirrande.

Så här är det nu: Jag vet, förnuftsmässigt, att jag är smal. Men jag ser mig i spegeln, och plötsligt är jag inte det längre. Jag ser något helt annat. Det är som att titta in i den mörka spegeln igen. Att stå på den andra sidan av spegeln är något helt annat än att titta in i den. Där är jag inte. Jag har inte stigit in i spegeln igen och tänker inte heller göra det. Men när det jag ser i spegeln, eller det jag ser när jag tittar på mig själv, är något helt annat än vad jag vill se, något helt annat än vad andra säger att de ser, då lockar den. Då kan jag drabbas av tanken: ”Hur kunde jag låta mig bli så här stor? Det här är inte jag.” Tanken har ingen makt över mig än, men jag skulle ljuga om jag sa att den inte påverkade mig. Jag skulle också ljuga om jag sa att jag inte vill bli smalare. Inte mycket, men tillräckligt för att bli av med vissa bitar jag inte gillar. Jag vill inte se anorektisk ut, jag vill inte bli en waif – bara stå ut med mig själv. Känslan av att vara fånge i en kropp som jag inte trivs i, av att nästan få panik och vilja krypa ur huden, den är inget jag önskar att någon annan får uppleva. För det är hemskt!

Jag vet att jag måste acceptera att det är så här jag ser ut som frisk, men vissa perioder är det mycket svårare än andra, och vissa saker kan jag bara inte acceptera. Det innebär inte att jag tänker göra något åt det, men de här tankarna är just nu så starka att det är ganska jobbigt att stå emot dem. Men jag kan inte riktigt prata om de här tankarna med särskilt många, för dels vill jag inte att människor runt mig ska få fel uppfattning och tro att jag har tagit några steg bakåt – eller att nya vänner ska tro att jag är knäppare än vad jag är; dels vill jag inte att de jag pratar med ska tro att jag bara fiskar efter komplimanger eller någon slags försäkringar om att jag ser bra ut. Det förstår jag redan att en del tycker. Det är inte vad det här handlar om, utan det handlar om mina osäkerheter och min motvilja mot att se mig som större än vad jag vill vara.

Det är ett par nyare tjejkompisar som jag har kunnat prata med, tjejer som har samma bakgrund i ätstörningar som jag (vilka har inte det?). Jag pratade med en av dem om att jag tycker att det är jobbigt med friska människor som är smalare än jag. Inte så att jag tycker illa om dem, utan det är bara jobbigt och känns orättvist. Hennes svar var intressant, för så kände hon första gången hon träffade mig. Hon sa till och med att det hade varit en liten knäck för självkänslan. Hon som är så söt! Men jag tror inte att det är likadant längre, för vi har blivit nära vänner.
Inför M skulle jag däremot inte säga mer än vad jag redan gjort, för jag vill inte att han ska behöva försäkra mig om att han tycker att jag ser bra ut, jag vill verkligen inte vara en av de där osäkra tjejerna som hela tiden behöver höra hur bra de är. Så i stället för att berätta allt håller jag tyst. Nästan helt tyst. Som vanligt.

Så vad ska jag göra? Fortsätta hålla tyst inför alla som inte redan är invigda, inte lyssna till den mörka passageraren som talar med rösten från mitt förflutna och låtsas som ingenting? Följa rösten och låta passageraren bestämma vägen?
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Sanningen är att jag inte vill riskera att hamna i en situation där tankar på vikt och kroppen börjar styra igen, och att jag hellre vill se hur smal jag är nu än att bli smalare. Jag vill vara smal – inte mager. Och jag tänker fortsätta boosta självkänslan i dansen och i andra positiva sammanhang, så att den negativa tankespiralen kan hävas innan det bir värre.

De fyra senaste dagarna har varit jobbiga, med ångest och viktnojja. Jag hoppas att det blir bätre snart…

Ledighet

13 måndag Apr 2009

Posted by in Empowerment, Ideal och identitet, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Jag har varit ledig i påsk. Ledig som i inget jobb, inga måsten eller krav eller förpliktelser i flera dagar. I hela två dagar i alla fall, men det känns som längre. Jag skickade iväg ett jobb i fredags morse och hade sedan två sminkningar, men efter det var det lov. Idag ska jag skriva en krönika och kanske komma igång med den kommande veckans uppdrag, som jag skulle ha börjat med för en vecka sedan, men vi får se hur mycket mer än krönikan som blir gjort. För jag dansar ikväll!

Det var många år sedan jag kunde vara så här ledig, annat än helgerna i England. Jag har alltid haft svårt för att varva ner, är en person som tycker om att ha mycket att göra och hålla mig aktiv, och är därför också bra på att fylla min tid med aktiviteter. Dessutom ser min jobbsituation lite speciell ut eftersom det går upp och ned med antalet uppdrag och jag därför är (ekonomiskt) tvungen att tacka Ja till i stort sett alla jobb som kommer in, även om det innebär att jag nästan jobbar dubbelt ibland. Och även när jag inte egentligen jobbar aktivt så sitter jag gärna vid datorn och försöker hålla igång mitt sociala liv. Men inte längre.

Jag har lärt mig att stänga av datorn och inte ha dåligt samvete för att jag inte håller kontakt med människor. Mina helger är lediga, jag försöker åtminstone ha en dag i veckan då jag inte ens sätter igång datorn om jag inte verkligen vill. Och med pojkvän som jag är hos så är det minidatorn som gäller, och även om vi vissa kvällar sitter med var sin dator och surfar, så blir det mindre dator och mer umgås. Framför allt nu under påsk, när det varit gäster på besök och verkligen socialt liv. Avkopplande och trevligt! Mycket bra ledighet.

Jag har arbetslösa bekanta som klagar över att de inte har något att göra, och då kan jag inte låta bli att tänka att de får väl se till att göra något då. Sitt inte still och vänta på att livet ska rulla vidare, utan ta tag i det i stället. OK, jag är väldigt mycket en ”A-personlighet” och kanske lite dampig ibland som har en låg uttråkighetströskel och tycker om att ha mycket att göra – men självvalt mycket, inte saker som andra försöker tvinga på mig – men jag ser till att fylla tillvaron också. Ta rodret, ta makten över mitt liv och själv styra det, så gott det går. Livet har ju en tendens att överraska, och den som tror att hon/han kan kontrollera det lär bli besviken. Men att bara sitta på rumpan och vänta funkar inte. Jag har försökt – när jag var sjukpensionär – och inte var det något alls som blev bättre av det. Men vi är alla olika, och det kanske funkar för en del att inte vara så aktiva. Fast om man beklagar sig över det så är väl det ett tecken på att det inte funkar, eller?

Samtidigt förstår jag inte hur en del kan hinna med så fasligt mycket: heltidsjobb, förhållande, barn, socialt liv, kurser och träning. Jag behöver liksom egen tid att göra nästan inget alls på också, tid att vara spontan, för annars är jag expert på att bli stressad och vara på väg in i den där välbekanta väggen. Framför allt när jag börjar ta på mig andras önskemål som krav. Inte bra. Till och med mycket osunt. Ingen annan ska få styra mitt liv, förrän den dag jag får barn. Då måste de styra en del eftersom de har behov som jag är ansvarig för eftersom jag valt att sätta dem till världen. Tills dess är det enbart mina egna behov som jag ansvarar för. Och katternas, men de är inte så krävande och dem älskar jag över allt annat och har valt att ta ansvar för.

Det roliga i allt detta är att jag alltid har känt att jag inte får tillräckligt mycket gjort. Mer än en gång sa jag till min terapeut att jag skulle vilja ha Ritalin eller något liknande för att kunna koncentrera mig bättre och få mer gjort. Hon tyckte, som alla andra (verkar det som), att jag väl får en jäkla massa gjort och har tusen järn i elden. Jag tycker inte det. OK, när jag tar några steg bakåt och tittar objektivt på hur många olika saker jag gör, så kanske jag får en del gjort, men jag vill ju få mer gjort. Det är också på grund av det här som jag har så svårt att acceptera att det tar tid att få tillbaka energin och orken efter i höstas. Jag vill vara pigg och aktiv NU, jag tycker att jag har väntat och varit tålmodig (nåja) länge nog. Jag har så många saker jag vill göra, projekt som jag vill plantera fröer till och sedan få dem att växa. Men var sak har väl sin tid. Och nu är min tid att ge mig tid.

Jag är inte Super-Lisa som klarar allt och inte har några behov. Jag är super för att jag har behov, för att jag är mänsklig, och jag är starkare när jag vågar vara svag.

Utanför?

05 söndag Apr 2009

Posted by in Fri(sk)het, Vikten av vikten

≈ 3 kommentarer

Etiketter

På fredag, långfredag, är det bal, vilket alla vi som ska gå på den ser enormt mycket fram emot. Flera av mina vänner ska dit redan på middagen, men jag, min pojkvän och lite andra vänner ska äta trerätters hemma hos honom (tydligen en tradition) och dyka upp på festdelen av balen.

Inför detta har det tämligen normala samtalsämnet bantning kommit på tapeten. Både män och kvinnor runt mig bantar, några (i mitt tycke) ganska extremt med alla mål utbytta mot pulvershaker. OK, några av de bantande bland mina vänner är lite överviktiga och skulle troligen inte må dåligt av att gå ned några kilon, och jag har bara lite funderingar kring att en extrem bantning oftast misslyckas och bara är en del i ett jojobantningsbeteende. Väldigt få har den disciplin som krävs för en kortvarig extrem start som följs av en upptrappning med normal mat och motion. Långvarig hårdbantning/svält leder bara till att kroppen drar ned på förbränningen så att man slutar gå ned lika snabbt, och när man sedan börjar äta normalt igen så är det otroligt lätt att gå upp mer än man gått ned innan förbränningen normaliserats. Enkelt uttryckt: Det finns inga genvägar.

Men det är deras problem. Det som gör att jag reagerar är känslan av utanförskap när andra pratar bantning som om det vore lika normalt och naturligt som att äta middag. Jag må vara normalviktig och smal, men precis som andra normalsmala väninnor kan jag också ibland känna att jag skulle vilja bli av med något kilo här eller där. Framför allt inför en stor fest, sommarläger eller badsäsongen, när så många andra blir otroligt kroppsfixerade. Jag vill också vara med i deras klubb! Slippa tänka på att komma på vad jag ska laga till middag och bara ta en shake eller mealbar i stället. Få prata om att jag också har komplex och peppa och stötta varandra att tappa det där envetna kilot. Men det får jag inte.
1: Jag är smal och alltså det de andra strävar efter. Att säga att jag har samma komplex och missnöje som de har blir som ett tabu eftersom det visar att allt inte är perfekt bara för att man är smal.
2: Som tidigare anorektiker är bantning ett högriskbeteende som jag inte kan tillåta mig. Jag behöver inte banta och ska heller inte göra det.

Men tanken finns där. Och den välbekanta gamla känslan av att inte vara riktigt som andra, att inte kunna vara helt delaktig i ett normalt liv. Av ren trots känner jag bara ”jag vill, jag vill, jag vill”. Jag ska inte. Men en del av mig vill. Lite som att en del av mig troligen alltid kommer att vilja gå ner i vikt och bara bli lite smalare. Jag vet bättre än att gå från tanke eller vilja till handling, men jag förnekar inte att tanken slår mig ibland.

Bra men ändå inte

18 onsdag Mar 2009

Posted by in Empowerment, Fri(sk)het, Ideal och identitet, Livet, Om mig

≈ 1 kommentar

Livet är lite märkligt just nu. Egentligen så är det bra, eller mycket bra – träffat någon som jag trivs otroligt bra tillsammans med och har väldigt kul med, lever ut en ”alternativ” livsstil som jag sökt efter ett tag, har nya vänner, en del jobb, det är strålande sol och vår – men samtidigt känns det som om jag balanserar på en rakbladstunn knivsudd till utbrändhet. Tröttheten är vissa stunder nästan förlamande, mitt vanligtvis osvikliga minne (har nästan fotografiskt minne och en förmåga att komma ihåg saker som folk säger i förbifarten) sviktar så att jag glömmer saker som diskuterats, jag vågar nästan inte dricka alkohol eftersom jag kan få små minnesluckor utan att ens bli full, går omkring med en ständig känsla av att kanske ha glömt något viktigt, känner att till och med en del roliga saker blir som enorma krav och stressmoment, plus att tröttheten gör mig stressad, så att jag blir mer trött osv. Och jag känner mig lite mer deprimerad igen, men vet inte om det bara är utmattning. Jag vill så mycket och det är vansinnigt frustrerande att inte orka lika mycket som jag vill.

Jag försöker ta det lugnt, minimera stressen genom att inte sitta vid datorn särskilt mycket, bara flyta med, umgås med M och med vänner på ett lugnt och kravlöst sätt, hör inte direkt av mig ens till de älskade vännerna om jag inte orkar eller har något att säga (och konstigt nog är det ingen av dem som hör av sig heller, men de har väl inte heller något att säga), tar en tupplur om jag behöver det och känner efter. Jag försöker verkligen att säga Nej, att inte ta på mig saker som jag inte kan garantera att jag orkar med eftersom jag verkligen, verkligen avskyr att behöva svika löften och göra människor besvikna.

Människor blir ibland besvikna utan att det handlar om svikna löften, utan bara för att jag är upptagen eller har andra prioriteringar eller helt enkelt inte uppfyller deras förväntningar, och det är lite svårt att acceptera. Eller svårt och svårt, det gör lite ont när de beter sig som om jag är den värsta svikaren bara för att jag inte gör som de vill. Men ärligt talat: Är det särskilt vänskapligt? Jag borde inte bry mig, för det handlar om deras egna problem, men jag tar ändå åt mig trots att jag försöker låta bli.

Så nu försöker jag verkligen att sätta gränser för mig själv, inte ta på mig för mycket, och verkligen släppa de inre kraven. För hur kul är det när något känns som ett krav? Jag har redan släppt kören eftersom jag bara inte orkar gå dit längre, och funderar på att släppa en fest nästa vecka, som jag verkligen sett fram emot, för att jag bara tycker att det känns jobbigt nu. Som ett krav. Jag vill hellre kura ihop mig i en soffa framför vedkaminen och mysa eller läsa. Eller bara titta på TV utan att behöva säga något. Men om jag inte går så kommer jag garanterat att få höra talas om det sedan, och antagligen anklagas för att vara en svikare. Så det är inte lätt att bestämma mig för hur jag ska göra. Ibland vore det skönt om någon tog över mitt liv och bestämde. Det är i de stunderna jag faktiskt kan sakna den timeout från livet som psyket brukade vara. Trots att det är 10½ år sedan sist (bortsett från Varberg), och att den sista vändan gav mig viss sjukhusskräck, så kan jag komma på mig med att ibland sakna det. Och det jag saknar är timeouten, att inte behöva göra något, eller ens bry mig om något.

Men det positiva är att jag börjar lära mig att prioritera bort allt som inte är så viktigt, släppa kraven och kunna lägga undan tankar och upplevda förväntningar som faktiskt inte är så viktiga. Jag försöker släppa vänners syrliga kommentarer om att jag inte verkar ha tid för dem längre eller att jag är dålig på att höra av mig (kommunikation går faktiskt åt två håll, så vill de något kan de kontakta mig), och bara vara. Mindfulness, medveten närvaro, acceptans – saker att arbeta på och bli bättre på. När jag lyckas är det underbart – harmoni och lugn, att bara flyta med. Men jag vill lära mig att skaka av mig andras problem och de kommentarer de ger som kommer från deras problem. Jag vill ju göra rätt mot alla, men vet att den enda jag egentligen har en förpliktelse gentemot är mig själv. Jag måste lära mig att sätta mig själv och mina behov före andras, annars kommer jag att fortsätta gå in i väggen med jämna mellanrum. Och livet är för kort för att känna sig jagad och tyngd av krav. Så idag försöker jag släppa det dåliga samvetet utan orsak.

Allt det här är anledningen till viss bloggtystnad och brist på kommentarer hos andra. Jag är här, jag läser, jag tänker på, jag bryr mig, och jag mår nog egentligen ganska bra. Eller skulle göra om jag inte var så trött.

Går ränderna aldrig ur?

13 lördag Dec 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Fri(sk)het, Om mig, Vikten av vikten

≈ 2 kommentarer

En god vän, som också haft anorexia, sa härom dagen när vi av någon anledning kom in på samtalsämnet komplex något om att ränderna aldrig går ur när man haft en ätstörning. Jag vet inte om jag håller med henne. En del av mig vill säga att komplex inte är detsamma som en ätstörning och att ätstörningen är över när man har frigjort sig från den och inte lever ut den längre eller känner att man styrs av den. En annan del blir tveksam. Inte för att jag tror att komplexen är en rest av ätstörningen, utan för att jag inte vet hur det är för andra som inte haft ätstörningar och därför inte vet hur man avgör när ränderna har gått ur.

De flesta har väl komplex för någon kroppsdel, och jag har märkt genom åren att mina komplex verkar vara färre eller mindre än för många som aldrig haft ätstörningar. Men de finns där. Är det en skillnad bara för att jag levt större delen av mitt liv med anorexia som ständig följeslagare? Räknas just mina komplex eller kroppsnojjor (som på intet sätt styr mitt liv eller mitt mående) som en rest eller del av en ätstörning bara för att jag har haft en? Även om jag inte tycker det?

Ibland kan det hända att jag jämför mig storleksmässigt med hur jag såg ut förr, när jag vägde mycket mindre, och då är jag onekligen större även om jag själv tycker att jag är smal och inte riktigt kan se var alla de där kilona har lagt sig. Men så verkar alla göra – jämföra med hur de har sett ut – så det kan ju inte räknas som sjukt. Framför allt inte när jag inte tänker att jag ska bli så smal igen. Om jag hade gjort det så skulle det ha ringt en liten varningsklocka.

Varför alla dessa tankar just nu? Är det dags för nästa steg i frigörelsen av resterna? Dags att släppa mer av rädslan för hur andra bedömer, eller dömer, mig utifrån mitt utseende och min historia? Kan man gå vidare och frigöra sig från sitt förflutna, eller måste man alltid släpa runt på det och bedömas utifrån det?

Går ränderna någonsin helt ur, eller blir det snarare så att de långsamt bleknar, precis som ärren på mina armar?

Viktfobi?

10 onsdag Dec 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Om mig, Vikten av vikten

≈ 2 kommentarer

Etiketter

För två veckor sedan när jag hade terapi så hamnade vi i en diskussion kring vikten, något jag har märkt är ett lite känsligt område. Nej, inte känsligt förresten, utan mer något som jag helst inte pratar om.
Den gången påpekade jag att jag hade gått upp två kilo på två veckor, eftersom jag hade märkt att jag hade tappat lite mer än jag trodde (effekt av bristande aptit pga antidepp), och tyckte att jag var jäkligt duktig som hade gått upp dem igen. Jag förstod visserligen inte riktigt hur det hade gått till på vare sig ned- eller uppvägen eftersom jag inte tyckte att jag hade ändrat på något, men kanske hade jag det ändå utan att tänka på det. Men upp hade jag gått i alla fall.

När jag hade märkt att jag gått ner så funderade jag lite på vad som skulle hända om jag gick ner mer och hamnade runt ett anorektiskt BMI. Skulle någon reagera, skulle någon säga något? Någon i vården, alltså. Jag tror ärligt talat inte det. Men vi diskuterade ändå det, eftersom det är en intressant fråga hur man definierar det om någon har en anorektisk vikt men inte i övrigt en ätstörning. Nu ligger jag inte ens på en anorektisk vikt, så det är en hypotetisk diskussion, men ändå. Säg att jag gjorde det. Jag svälter inte, kompenserar inte på något sätt, har ingen viktfobi och anledningen till att jag inte har mens är att jag har hormonspiral (dessutom hade jag mens även på ett BMI under 13, så jag blir inte av med den). Huruvida det är en ätstörning eller inte handlar ju inte om vikten, vilket alla vi som varit där är väl medvetna om, även om vikten är en del av det. Är det en ätstörning om man går ner till en anorektisk vikt men inte har några anorektiska tankar och beteenden och inte uppfyller de andra kriterierna? Och spelar det någon roll för svaret om man haft en ätstörning tidigare?

Min terapeut ifrågasätter dock att jag inte skulle ha viktfobi. Anledningen är att jag inte vill gå upp mer i vikt, och inte tänker göra det. Men jag nojar inte över vikten, jag försöker inte gå ner utan tvärtom se till att jag inte går ner för mycket, men samtidigt har jag noll och ingen lust att gå upp. Det har jag aldrig haft och kommer aldrig att ha. Jag anser inte att det är viktfobi. För mig är viktfobi det jag brukade ha när jag fick ångest och sug i bröstet av blotta tanken på att gå upp i vikt och när jag kunde börja gråta för att vågen visade mer än gången innan. Nu är jag mer likgiltig till de där siffrorna, men jag kommer nog aldrig att vilja gå upp. Och ärligt talat: Hur många kvinnor vill gå upp i vikt? Gå ut på gatan och fråga 100 kvinnor så kan jag svära på att minst 75% inte vill gå upp, oavsett storlek. Troligen fler. Varför skulle just jag behöva vara annorlunda för att jag varit anorektisk?

Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag funderar över om det kan ligga ett uns av sanning i terapeutens ord. Det känns inte så, jag känner ingen fobi eller ångest eller rädsla för att gå upp, men kan det vara så att jag bara tänker och känner på ett annat sätt nu? Faktum är visserligen att jag gick upp en massa kilon utan att vilja det när jag tog mig ur anorexin, så att jag inte vill betyder egentligen ingenting. Men jag tänker inte anstränga mig för att lägga på mig mer. Går jag upp så går jag upp, helt enkelt. Att hela tiden behöva tänka på vad jag äter känns alldeles för onormalt, och jag vet ju av erfarenhet att jag guppar lite upp och ner i vikt. Dessutom är det inte som om jag väger jättelite, men jag ligger strax under normalt nu eftersom jag upptäckte igår att jag tappat lite igen (har höjt antideppet).

Men jag tycker fortfarande att det är jobbigt att prata om vikten, känner mig alltid liksom anklagad och går in i försvarsställning. Vilket är jättebarnsligt, för jag vet att jag inte gjort något fel även om det känns som om min terapeut tycker att jag har det när jag går ner. Jag har inget att försvara. Ska det här alltid vara ett känsligt kapitel, eller är det bara just med min terapeut eftersom hon har sett mig som nästan sämst också och jag är rädd för att hon ska stämpla mig som ätstörd trots att vi båda är väl medvetna om att jag inte är det? Jag är ju fri(sk) från ätstörningen och har inte gått tillbaka bara för att jag tappat ett par kilo! Varför räcker det plötsligt inte med att jag vet vad jag har för beteenden, varför vågar jag inte bara lita helt på mig själv utan tar åt mig av vad andra kanske tänker och tycker? Är jag rädd för att andra ska tro att ”ränderna aldrig går ur” som en kompis uttryckte det, eller är jag rädd för att de faktiskt inte har gått ur och jag fortfarande kan förleda mig själv?

Fortsatta insikter och ett tillägg som jag inte vet om jag vågar skriva

27 lördag Sep 2008

Posted by in Om mig, Vikten av vikten

≈ 2 kommentarer

Inte nog med att jag inte våga vare sig säga eller skriva att jag hade anorexia förr, jag märker att jag inte ens använde ordet ätstörning. Jag skrev och funderade en massa kring mina ”matproblem”, men inte ett ord om ätstörning. Himla fascinerande och jag undrar varför. Som jag minns det så här, mer än 11 år senare, var jag 1) livrädd för att någon skulle döma ut mig som inbillningssjuk, 2) livrädd för att de skulle säga att jag var för tjock för att ha en ätstörning och 3) livrädd för att de skulle tro att jag bara försökte göra mig märkvärdig. Nr 3 kan dock ha kommit in i bilden lite senare när jag faktiskt hade erkänt för mig själv att jag hade en ätstörning.

Kan det helt enkelt vara så att jag skrivit så mycket om ätstörningar sedan dess (inte minst på ViFinns) och arbetat med dem så mycket att jag avdramatiserat alla orden, gjort dem till mina ord och inte till Mystiska Diagnoser Som Andra Har Men Inte Jag För Jag Är Inte SÅ Smal?

Nu till tillägget, som jag inte vet om jag borde skriva men gör ändå eftersom det visar hur skevt jag tänkte och såg på mig själv: Fram tills jag var i Varberg 2001 hade jag aldrig legat över ett anorektiskt BMI, så när jag skrev om att jag inte var smal eller när jag upplevde att jag inte togs på allvar i vården så hade jag en vikt som jag logiskt sett förstår innebar att jag måste ha varit smal och dessutom berättigad till vård. Men just för att jag alltid hade legat så lågt och ingen sett något konstigt med det, så var det mitt normaltillstånd, inget uppseendeväckande alls. Under många år låg jag inte jättelångt under gränsen, men ändå under. Jag minns att jag tänkte att jag måste vara stor för min vikt eller något, eftersom ingen sa något ens när jag tappade ännu mer. Än idag vet jag inte; jag kanske såg större ut. Jag kanske fortfarande gör det. Vad vet jag?

Att jag berättar det här är inte ett sätt att tala om att jag varit så jävla smal, utan för att visa att det spelade ingen roll – jag tänkte precis likadant som alla andra ätstörda ändå och såg precis lika fel ändå. Det sitter inte i vikten och siffrorna på vågen kommer alltid att visa precis lika fel så länge man hänger upp sig på dem.