Ibland slås jag av tanken att jag är psykiskt sjuk, och det känns märkligt. Hur kan man vara psykiskt sjuk när man är så kompetent som jag, lever ett liv som ser ut som alla andras, sköter mitt jobb, betalar mina räkningar, går upp ur sängen, tvättar mig, är social, har lätt för att få kontakt med människor, inte skadar mig, inte svälter, inte har något missbruk? Jag som verkar så normal, så frisk, inte kan väl jag vara psykiskt sjuk?

Men det är just det: Psykisk sjukdom syns sällan utanpå. Visst, om man är aktivt självskadande eller svårt anorektisk så syns det, om man hör röster och ser syner och reagerar på dem så märks det, om man är nästan apatisk av en depression och därför inte håller sin hygien på en normal nivå, eller väldigt manisk så märks det – men för de flesta syns det inte så lätt. Man kan medicinera symtomen så att sjukdomen inte märks, så att man blir normal igen. Det är förrädiskt, för är man fortfarande sjuk då?

Jag är inte längre deprimerad, men det är tack vare mediciner, så jag antar att jag räknas som ”sjuk” så länge jag behöver de där medicinerna. På samma sätt som någon med diabetes antagligen alltid kommer att vara sjuk i sin diabetes. Eller inte riktigt på samma sätt, för jag klarade mig ändå fem år utan antidepp innan jag blev deprimerad igen, medan få diabetiker kan slippa insulin eller diet ens i fem dagar. Så jag var sjuk, sedan frisk och nu sjuk igen. Innebär det att jag alltid kommer att vara latent psykiskt sjuk med en depression som kan bryta ut efter flera års bortavaro utan mediciner? Är jag i så fall kroniskt sjuk? Eftersom jag så gott som alltid haft vissa tendenser till ångestattacker utan att fördenskull bli helt satt ur spel så kanske jag redan i och med det har en psykisk störning, om man nu inte vill kalla det för sjukdom, även om jag inte själv känner mig vare sig störd eller sjuk.

Psykisk sjukdom är så stigmatiserat och fortfarande så förknippat med allvarliga problem som hindrar individen från att leva ett normalt liv. Men jag lever ett åtminstone ganska normalt liv, i den mån det finns något ”normalt” alls. Det kanske är därför som jag har svårt att ta in att jag skulle vara ”sjuk”, eller lida av psykisk ohälsa. För just nu känner jag mig frisk. Tröttare och mindre stresskänslig än när jag är i toppform, men det är väl inget sjukt i det?

Egentligen betyder det inte så mycket huruvida jag av vården skulle betecknas som psykiskt störd eller psykiskt sjuk, för jag vet hur jag mår och att jag nu är på väg att bli mig själv fullt ut igen, tack vare medicin. Fast vem är det som bestämmer vad som är friskt och sjukt egentligen?

Jag börjar ana att det kan ha vänt nu, att antideppet har börjat få effekt så att det har vänt. Det är inte någon stor förändring, jag är fortfarande otroligt trött och lättuttröttad, har ångestattacker av större och mindre slag och svårt för att ta mig för saker, men något har ändrats. Det är lättare att skingra mörkret, lättare när allt känns svart att hitta saker som gör det ljusare och lättare, det känns som om det inte är lika långt upp till ytan längre, som om jag frustrerande långsamt börjar närma mig mig själv igen. Än är det en bit kvar, men det känns närmare än på länge. Jag behöver inte anstränga mig så för att vara mig själv, åtminstone inte alltid. De senaste dagarna när jag har gått på stan har jag visserligen känt mig väldigt dissocierad, nästan som om jag vandrar omkring i en glasbubbla i en annan värld, separarerad från alla andra, även om jag kan kommunicera med dem. Förhoppningsvis handlar det bara om något tillfälligt, övergående; kanske trötthet som gör att jag inte tar in och interagerar med alla stimuli, kanske en förkylning i kroppen, för ungefär så brukar det kännas rent kognitivt när jag har feber. Några kvällar har jag faktiskt varit så trött att jag har känt mig febrig; jag, som sällan har feber alls och när jag har det hamnar på grader som är normala för de flesta andra (jag har låg normaltemperatur). Men ändå känns det som om det börjar vända.

Några saker skrämmer mig:

• Att det tar så lång tid att komma tillbaka
• Att jag är tröttare nu än när jag blev sjukskriven. Det kan visserligen bero på att jag inte kände efter så länge jag var inne i ett mer akut stresstillstånd, men ändå. Borde jag inte bli piggare av att vila?
• Att ångesten fortfarande är såpass stark och tar mycket energi
• Att det fortfarande är svårt att äta eftersom jag inte har någon aptit (så jag äter lite mer ”skräp” och onyttigheter bara för att det är enklare, vilket kanske inte egentligen är så värst bra för kroppen)
• Att jag är mindre stresstålig än tidigare
• Att jag kan bli så trött efter att ha jobbat några timmar att jag är nästan lipfärdig

Så här är det: Jag vill komma tillbaka till normal arbetstid så snabbt som möjligt, och vill dessutom ha ork att satsa på makeupandet genom att marknadsföra mig lite, kanske söka jobb på varuhusens sminkavdelningar för att få en lite mer fast inkomst, och bestämma mig för vad jag egentligen vill med det här. Jag vill dessutom kunna koncentrera mig tillräckligt för att läsa ut boken jag översätter och komma igång ordentligt med översättningen, för jag har inte kommit så långt med den som jag borde ha gjort. Men jag har supersvårt för att förmå mig att sätta mig och läsa alls, framför allt när jag inte har kommit in i boken ordentligt. Igår kunde jag däremot sträckläsa ut en bok – Twilight av Stephenie Meyer (underbar!) – så koncentrationsförmågan kanske börjar komma tillbaka. Jag får väl göra som jag gjort några gånger tidigare: Ta med boken och sätta mig på ett café och läsa några timmar. Perfekt att göra på juldagar när allt annat är tråkigt.

Jag har bra dagar och mindre bra dagar, dagar när jag kan jobba jättefokuserat i flera timmar och dagar då jag inte klarar av att komma igång med jobbet alls, dagar utan ångest och dagar med ångestattacker. Men mitt i allt så känns det ändå som om mörkret börjar lätta och som om det är på väg uppåt igen. Det sa min terapeut också, och när andra märker det borde det vara ett gott tecken. Jag ska ta mig ur det här den här gången också!

Idag är en sådan där dag då allt plötsligt blev väldigt tungt, det känns som om en iskyla planterade sig längs med ryggraden och kyler skelettet till is så att jag fryser inifrån, klumpen i magen och halsen bara växer men gråten kommer inte, och luften är tung att andas. Mörkret tränger sig på när jag inte orkar hålla det borta. För det mesta är jag så bra på att hålla det borta, hålla mig aktiverad, göra saker, positiva saker, sådant som får mig att må bra. Så kommer en liten droppe som får bägaren att rinna över, ett litet svek, ett litet tvivel, och det är som om marken rämnar under mina fötter. All ork bara rinner av mig.

Jag har accepterat att jag är deprimerad och försöker inte förneka det genom att hålla mig aktiv. Men jag mår bättre när jag gör saker, när jag är bland människor, även om jag just nu blir otroligt trött efteråt. Så det finns ju en klar anledning till att jag är halvtidssjukskriven. Tro mig, det är väldigt berättigat och jag blir tröttare än vad jag själv egentligen vill medge. Jag vill bara få tillbaka orken och bli mitt vanliga energiska jag igen.

Samtidigt är det inte i närheten av så illa som för tio år sedan, och jag lever inte ut en massa självdestruktivitet. Den här gången är jag deprimerad utan att svälta eller skära mig, och skillnaden är enorm. Jag kan klara av ångest utan att försöka fly, kan till och med hantera den så lätt som att jag stannar upp, andas igenom den, känner och bryter den tankespiral som fördjupar ångesten. Det går. Men det tar kraft att göra det gång på gång. Armar och ben känns som blytung spagetti och det pirrar i fingrarna – det är så ångesten känns i kroppen innan jag känner den i huvudet. Och så har det varit ett tag nu. Jag vet att antidepp kan förstärka ångest i början, och när man höjer dosen, och jag har lugnande att ta, men vill inte göra det (har bara tagit det en gång på 1½ månad) så länge jag klarar mig. Det känns onödigt att ta behovsmedicin när jag klarar mig utan den, även om den kanske skulle kunna lindra ångesten. Men bortsett från kortare stunder klarar jag faktiskt av ångesten förvånansvärt bra. Så bra att det förvånar mig, faktiskt. Skillnaden mot alla år då jag var så rädd för ångesten att jag hela tiden försökte fly från den, med ganska självdestruktiva metoder dessutom, är så stor att det inte går att beskriva. tänk om jag hade vetat då hur ofarlig den var. Läskig – o ja, skrämmande – javisst, men farlig – nej. Inte ett dugg, faktiskt.

Jag får allt fler bevis på hur långt jag kommit, och på att jag verkligen kan hantera alla gamla destruktiva tankar som kan dyka upp. Ta bara det här: I ett par månader har jag tänkt köpa nya skalpellblad att ha hemma ”ifall att”, men varje gång jag är inne i stan glömmer jag det. Att skada mig är en tanke som drar genom huvudet då och då, och som ibland känns som en väldigt stark längtan, men den är inte så närvarande att jag kommer ihåg den när jag skulle kunna gå från tanke till handling. Och det är intressant. För de där stunderna då jag vill skada mig kan jag nästan förbanna att jag glömmer bort att skaffa de där bladen, men samtidigt så innebär det att jag slår bort impulsen och låter bli. Att använda något annat är inte en lösning. Jag kommer hela tiden längre och längre bort från att skada mig, och det gör mig stolt.

Trots upplevelsen av att ha fallit ner i ett svart hål idag så har jag faktiskt inga som helst tankar på att vara självdestruktiv, och det är verkligen ett ljus i det här mörkret. Plötsligt känns allt lite lättare. Jag hoppas på att hitta fler ljus, och att allt ska vara ljusare och lättare imorgon. Men idag har det verkligen varit tungt att andas. Jag vill ha lite tjockare hud igen, och lite mer energi så att jag inte faller ihop av en liten besvikelse.

Jag är lite dålig på att uppdatera bloggen nu, för jag är helt enkelt för trött. Var hos min husläkare i måndags och blev utan att be om det sjukskriven en månad för depression – lite ironiskt bara att det var just i måndags som Expressen-artikeln var inne samtidigt som jag fick mitt första sjukintyg sedan 2002. Och det är ärligt talat inte en dag för tidigt. De senaste veckorna har depressionssymtomen blivit fler och tydligare, jag har svårare för att koncentrera mig, sova, äta, är superlättdistraherad och blir otroligt trött av att koncentrera mig när jag är bland andra. Jag får en massa självdestruktiva tankar och impulser, men ids inte agera på dem och självbevarelsedriften är dessutom fortfarande påslagen. Men jag är rädd för att om jag skulle sjunka djupare så skulle det kunna ändras.
Energinivåerna är lite på botten, och jag behöver verkligen lite vila. Förhoppningsvis hjälper antidepp redan på en låg nivå så att jag kommer upp tillräckligt i energi och humör för att själv ta mig vidare. För jag är fortfarande positiv och kan dra upp mig själv ur depressionens mörka djup när jag behöver, det är bara att det är så jobbigt att göra det och att hela tiden hålla ihop mig själv.

Så om jag inte skriver så mycket här ett tag så vet ni varför.