Ibland slås jag av tanken att jag är psykiskt sjuk, och det känns märkligt. Hur kan man vara psykiskt sjuk när man är så kompetent som jag, lever ett liv som ser ut som alla andras, sköter mitt jobb, betalar mina räkningar, går upp ur sängen, tvättar mig, är social, har lätt för att få kontakt med människor, inte skadar mig, inte svälter, inte har något missbruk? Jag som verkar så normal, så frisk, inte kan väl jag vara psykiskt sjuk?

Men det är just det: Psykisk sjukdom syns sällan utanpå. Visst, om man är aktivt självskadande eller svårt anorektisk så syns det, om man hör röster och ser syner och reagerar på dem så märks det, om man är nästan apatisk av en depression och därför inte håller sin hygien på en normal nivå, eller väldigt manisk så märks det – men för de flesta syns det inte så lätt. Man kan medicinera symtomen så att sjukdomen inte märks, så att man blir normal igen. Det är förrädiskt, för är man fortfarande sjuk då?

Jag är inte längre deprimerad, men det är tack vare mediciner, så jag antar att jag räknas som ”sjuk” så länge jag behöver de där medicinerna. På samma sätt som någon med diabetes antagligen alltid kommer att vara sjuk i sin diabetes. Eller inte riktigt på samma sätt, för jag klarade mig ändå fem år utan antidepp innan jag blev deprimerad igen, medan få diabetiker kan slippa insulin eller diet ens i fem dagar. Så jag var sjuk, sedan frisk och nu sjuk igen. Innebär det att jag alltid kommer att vara latent psykiskt sjuk med en depression som kan bryta ut efter flera års bortavaro utan mediciner? Är jag i så fall kroniskt sjuk? Eftersom jag så gott som alltid haft vissa tendenser till ångestattacker utan att fördenskull bli helt satt ur spel så kanske jag redan i och med det har en psykisk störning, om man nu inte vill kalla det för sjukdom, även om jag inte själv känner mig vare sig störd eller sjuk.

Psykisk sjukdom är så stigmatiserat och fortfarande så förknippat med allvarliga problem som hindrar individen från att leva ett normalt liv. Men jag lever ett åtminstone ganska normalt liv, i den mån det finns något ”normalt” alls. Det kanske är därför som jag har svårt att ta in att jag skulle vara ”sjuk”, eller lida av psykisk ohälsa. För just nu känner jag mig frisk. Tröttare och mindre stresskänslig än när jag är i toppform, men det är väl inget sjukt i det?

Egentligen betyder det inte så mycket huruvida jag av vården skulle betecknas som psykiskt störd eller psykiskt sjuk, för jag vet hur jag mår och att jag nu är på väg att bli mig själv fullt ut igen, tack vare medicin. Fast vem är det som bestämmer vad som är friskt och sjukt egentligen?