Jag börjar ana att det kan ha vänt nu, att antideppet har börjat få effekt så att det har vänt. Det är inte någon stor förändring, jag är fortfarande otroligt trött och lättuttröttad, har ångestattacker av större och mindre slag och svårt för att ta mig för saker, men något har ändrats. Det är lättare att skingra mörkret, lättare när allt känns svart att hitta saker som gör det ljusare och lättare, det känns som om det inte är lika långt upp till ytan längre, som om jag frustrerande långsamt börjar närma mig mig själv igen. Än är det en bit kvar, men det känns närmare än på länge. Jag behöver inte anstränga mig så för att vara mig själv, åtminstone inte alltid. De senaste dagarna när jag har gått på stan har jag visserligen känt mig väldigt dissocierad, nästan som om jag vandrar omkring i en glasbubbla i en annan värld, separarerad från alla andra, även om jag kan kommunicera med dem. Förhoppningsvis handlar det bara om något tillfälligt, övergående; kanske trötthet som gör att jag inte tar in och interagerar med alla stimuli, kanske en förkylning i kroppen, för ungefär så brukar det kännas rent kognitivt när jag har feber. Några kvällar har jag faktiskt varit så trött att jag har känt mig febrig; jag, som sällan har feber alls och när jag har det hamnar på grader som är normala för de flesta andra (jag har låg normaltemperatur). Men ändå känns det som om det börjar vända.

Några saker skrämmer mig:

  • Att det tar så lång tid att komma tillbaka
  • Att jag är tröttare nu än när jag blev sjukskriven. Det kan visserligen bero på att jag inte kände efter så länge jag var inne i ett mer akut stresstillstånd, men ändå. Borde jag inte bli piggare av att vila?
  • Att ångesten fortfarande är såpass stark och tar mycket energi
  • Att det fortfarande är svårt att äta eftersom jag inte har någon aptit (så jag äter lite mer ”skräp” och onyttigheter bara för att det är enklare, vilket kanske inte egentligen är så värst bra för kroppen)
  • Att jag är mindre stresstålig än tidigare
  • Att jag kan bli så trött efter att ha jobbat några timmar att jag är nästan lipfärdig

Så här är det: Jag vill komma tillbaka till normal arbetstid så snabbt som möjligt, och vill dessutom ha ork att satsa på makeupandet genom att marknadsföra mig lite, kanske söka jobb på varuhusens sminkavdelningar för att få en lite mer fast inkomst, och bestämma mig för vad jag egentligen vill med det här. Jag vill dessutom kunna koncentrera mig tillräckligt för att läsa ut boken jag översätter och komma igång ordentligt med översättningen, för jag har inte kommit så långt med den som jag borde ha gjort. Men jag har supersvårt för att förmå mig att sätta mig och läsa alls, framför allt när jag inte har kommit in i boken ordentligt. Igår kunde jag däremot sträckläsa ut en bok – Twilight av Stephenie Meyer (underbar!) – så koncentrationsförmågan kanske börjar komma tillbaka. Jag får väl göra som jag gjort några gånger tidigare: Ta med boken och sätta mig på ett café och läsa några timmar. Perfekt att göra på juldagar när allt annat är tråkigt.

Jag har bra dagar och mindre bra dagar, dagar när jag kan jobba jättefokuserat i flera timmar och dagar då jag inte klarar av att komma igång med jobbet alls, dagar utan ångest och dagar med ångestattacker. Men mitt i allt så känns det ändå som om mörkret börjar lätta och som om det är på väg uppåt igen. Det sa min terapeut också, och när andra märker det borde det vara ett gott tecken. Jag ska ta mig ur det här den här gången också!