Allt känns bra, solen skiner och livet är lugnt och ljust. Men så drar plötsligt svarta tankar genom huvudet, impulsen att skada. Jag drar efter andan, känner hur det pirrar i fingrarna, hur bröstkorgen drar ihop sig och det blir svårt att andas, benen blir blytunga men spagettisvaga och det surrar lätt i öronen. Jag koncentrerar mig på att djupandas, göra något, tvingar mig att ställa mig och vika ihop tvätt för att göra något vad som helst.

Tanken att skada mig försvinner, för jag tänker inte låta den få fäste. De där ärren ska förbli ärr, inget annat. Framför allt inte nu när jag har bestämt mig för vilka tatueringar jag ska göra på handlederna/underarmarna. Jag ska inte göra några fler ärr på min kropp! Ska det bli några fler så blir de på en salong där de vet vad de gör. För det är slut med det nu, de självskadande åren är över. 2009 ska bli ett skadefritt år.

Ångesten ligger kvar som ett lätt pirrande i fingrarna, och det är fortfarande tungt att andas, men det går över. Det har alltid gått över förut.

Så här kan det också vara även när man blivit fri(sk) från självskadande och ätstörning. Så här är det nu. Men det går att leva ändå. Om en stund känns det bättre.