En tanke slog mig för några dagar sedan: Det kanske är dags att sluta i terapi. Jag var tvungen att avboka min tid i måndags eftersom jag hade för mycket runt mig, och dessutom hade jag ingen röst då, så det hade varit ganska meningslöst, och har inte någon tid förrän efter nyår. Det innebär flera veckor utan terapi, och jag känner att jag klarar det bra. Har liksom inget behov av det just nu. Men är det övergående eller mer permanent? Beror det på att jag förnekar något som jag skulle behöva prata om, att jag inte har lust att prata om något som är ett issue, eller på att jag faktiskt just nu vill klara mig själv ett tag? Jag tror inte att jag kommer att ha ett livslångt uppehåll från terapi; jag är alldeles för mycket terapijunkie och förtjust i analys (och har för mycket bagage kvar att reda ut) för det, men kanske en paus vore bra.

Inget skulle göra min kära mor lyckligare, för hon förstår verkligen inte varför jag gått i terapi så länge och varför vi inte har ett slutdatum ungefär. I hennes och pappas värld går man i terapi för något särskilt och sätter ett slut för när det ska avslutas, i min värld är det en livsstil. Men de kan inte förstå hur jag fungerar, hur långt in det sitter för mig att släppa fram de där sakerna som jag behöver reda ut för att inte falla tillbaka. Jag må vara färdigbehandlad såtillvida att jag inte längre har några anorexi- eller självskadebeteenden, eller för den delen en ätstörning, men det innebär inte att allt är löst. Beteendena var ju bara symtomen på underliggande problem, saker som till viss del fortfarande ligger begravda eftersom jag har synnerligen starka försvar. Faktum är att jag inte ens är säker på att en vanlig terapeut kan hjälpa mig med dem, för jag tror att de ligger djupare än vad de är vana vid; att det handlar lika mycket om rester från tidigare liv som från det här livet. Jag vet: Många tror inte på det, och allt jag ber om är ett öppet sinne från andra och att de inte ska döma utifrån sina förutfattade meningar. Min terapeut dömer inte, men jag pratar ändå inte om det med henne, för det hör inte hemma hos en psykoterapeut. När det gäller det, så saknar jag mina andliga systrar, mina själssystrar, så mycket. De förstår, de vet, de ser så mycket mer än de flesta andra.

Jag känner en så stor längtan efter att få vara fri, få klara mig själv och också faktiskt klara mig själv, utan terapi, utan kryckor, utan extra stöd. Jag vill vara frisk och stark och lycklig och odeprimerad och… ung. Sorglös. Carefree. Slippa analysera, bara vara. Är det möjligt?