Kategoriarkiv: Fri(sk)het

Att vara ett offer – eller att göra sig till ett?

06 torsdag Aug 2009

Posted by in Empowerment, Fri(sk)het, Om mig

≈ 7 kommentarer

Något jag har otroligt svårt för och inte kan acceptera är offermentalitet; när man gör sig till ett offer. Det är ett så destruktivt förhållningssätt som inte leder någonvart alls.

Att göra sig till ett offer är att göra den mentala motsvarigheten till att slå ut med händerna och säga: ”Jag är maktlös inför det här. Jag kan inte påverka det. Jag är sådan här. Livet är så här. Det ligger bortom min kontroll.” Men ofta handlar det tvärtom om saker som absolut ligger i vår makt att ändra på och som vi kan och måste ta kontroll över: tankemönster, beteendemönster, (o)vanor och destruktiva beteenden – och då inte bara så tydligt destruktiva beteenden som ätstörningar, självskadande och missbruk utan även mindre saker som rökning, dåliga matvanor, hur vi beter oss i förhållanden och hur vi pratar med oss själva. Allt som ligger i våra tankar och beteenden är i vår makt att ändra, och vårt ansvar att ändra om vi inte trivs med det, och därför är vi inte offer för det.
Ett beroende kan vara så starkt att det känns som om vi inte rår över det, och också kan behöva hjälp för att bryta det, men det är samtidigt förvärvat och vi kan förändra de beteenden som ligger bakom det och bryta beroendet.

Att vara ett offer är däremot att drabbas av något som ligger utanför vår kontroll: en olycka, ett övergrepp, beslut som fattas ovanför vårt huvud, sjukdom, mobbing – andras grymhet eller dumhet, slumpen och processer i vår kropp som vi inte rår över. Det spelar ingen roll om vi själva försatt oss i en situation där vi låter någon behandla oss illa, för vi är fortfarande offer för det någon annan gör mot oss. (Däremot bör vi nog ta en allvarlig diskussion med oss själva om vi har beteenden som kan leda till sjukdom eller försätter oss i situationer där andra kan skada oss och om vi låter andra skada eller trampa på oss; där är vårt ansvar gentemot oss själva, och något vi kan ändra på). Men offersituationen slutar när handlingen upphör.

Att ha varit offer för övergrepp, mobbing, eller för delen för cancer, innebär inte att vi är offer idag. Det är ett avslutat kapitel vad gäller andras handlande mot oss. Men det är alltför vanligt att man går från att vara ett offer till att göra sig till ett offer, genom att fortsätta övergreppen inom sig själv och upprepa skadliga mönster med en ursäkt till vad man har varit med om. En förklaring är inte ett försvar och löser inte problem som handlar om något du gör mot dig själv. Sluta upprepa det förflutna, sluta begå våld mot dig själv, inse att du var ett offer men att du inte längre är det och ta tillbaka makten över ditt liv.

Jag har träffat människor som råkat ut för grymheter som många av oss inte trodde var möjliga, men som lyckats förlåta sig själva för det som hände, skilja på mitt och ditt i situationen och lägga det bakom sig. Deras mod att möta sig själva i det som hände, acceptera och gå vidare är inspirerande! Jag har vänner som lever med svåra, och dödliga, sjukdomar men som inte ser sig som offer utan har gjort ett aktivt val att leva livet fullt ut och göra det mesta av det liv de har. Jag har själv brutit mig fri från destruktiva mönster som fick näring av saker jag varit med om, och väljer gång på gång i livet att inte göra mig till ett offer för saker som är svåra att ändra på eller som jag inte kan ändra på men däremot påverka (acceptans), och det är inte lätt.

Vi lever i ett samhälle som är inpyrt av offermentalitet, självpåtaget martyrskap och brist på egenansvar. Att då inse att man har ett ansvar, släppa sina förklaringar-som-inte-är-försvar, ta ansvaret och ta tillbaka makten i sitt eget liv kräver mod. Det är inte lätt att acceptera det som hänt och annat som vi inte kan påverka, det gör ont att erkänna det man råkat ut för och gå igenom smärtan för att komma ut på andra sidan, och kanske ännu ondare att erkänna det man gör mot sig själv och faktiskt kan styra över. För ingenting ger oss rätt att begå våld mot oss själva, i tankar, ord och gärningar.

Den som gör sig till offer säger samtidigt till sig själv att saker inte kan förändras och försöker därför inte heller att förändra dem. Alltså skapas en självuppfyllande profetia, men den är falsk.

Det första steget till att göra sig fri är att ta ansvar för sitt liv.
Be om styrkan att förändra det du kan och acceptera det du inte kan förändra. Och gör det sedan.
Ta makten över ditt liv.

Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

Utanför?

05 söndag Apr 2009

Posted by in Fri(sk)het, Vikten av vikten

≈ 3 kommentarer

Etiketter

På fredag, långfredag, är det bal, vilket alla vi som ska gå på den ser enormt mycket fram emot. Flera av mina vänner ska dit redan på middagen, men jag, min pojkvän och lite andra vänner ska äta trerätters hemma hos honom (tydligen en tradition) och dyka upp på festdelen av balen.

Inför detta har det tämligen normala samtalsämnet bantning kommit på tapeten. Både män och kvinnor runt mig bantar, några (i mitt tycke) ganska extremt med alla mål utbytta mot pulvershaker. OK, några av de bantande bland mina vänner är lite överviktiga och skulle troligen inte må dåligt av att gå ned några kilon, och jag har bara lite funderingar kring att en extrem bantning oftast misslyckas och bara är en del i ett jojobantningsbeteende. Väldigt få har den disciplin som krävs för en kortvarig extrem start som följs av en upptrappning med normal mat och motion. Långvarig hårdbantning/svält leder bara till att kroppen drar ned på förbränningen så att man slutar gå ned lika snabbt, och när man sedan börjar äta normalt igen så är det otroligt lätt att gå upp mer än man gått ned innan förbränningen normaliserats. Enkelt uttryckt: Det finns inga genvägar.

Men det är deras problem. Det som gör att jag reagerar är känslan av utanförskap när andra pratar bantning som om det vore lika normalt och naturligt som att äta middag. Jag må vara normalviktig och smal, men precis som andra normalsmala väninnor kan jag också ibland känna att jag skulle vilja bli av med något kilo här eller där. Framför allt inför en stor fest, sommarläger eller badsäsongen, när så många andra blir otroligt kroppsfixerade. Jag vill också vara med i deras klubb! Slippa tänka på att komma på vad jag ska laga till middag och bara ta en shake eller mealbar i stället. Få prata om att jag också har komplex och peppa och stötta varandra att tappa det där envetna kilot. Men det får jag inte.
1: Jag är smal och alltså det de andra strävar efter. Att säga att jag har samma komplex och missnöje som de har blir som ett tabu eftersom det visar att allt inte är perfekt bara för att man är smal.
2: Som tidigare anorektiker är bantning ett högriskbeteende som jag inte kan tillåta mig. Jag behöver inte banta och ska heller inte göra det.

Men tanken finns där. Och den välbekanta gamla känslan av att inte vara riktigt som andra, att inte kunna vara helt delaktig i ett normalt liv. Av ren trots känner jag bara ”jag vill, jag vill, jag vill”. Jag ska inte. Men en del av mig vill. Lite som att en del av mig troligen alltid kommer att vilja gå ner i vikt och bara bli lite smalare. Jag vet bättre än att gå från tanke eller vilja till handling, men jag förnekar inte att tanken slår mig ibland.

Sårbarhet

25 onsdag Mar 2009

Posted by in Fri(sk)het, Känslor

≈ Lämna en kommentar

Vaknar glad och pigg till en solig dag.

Några timmar senare sitter jag där med en förnimmelse av tårar som vill tränga fram men som inte når fram.
Tung andning, tunga armar, tunga händer över tangentbordet.
Intensiv känsla av… ja, av vad?
Sorg? Nej, inte så starkt.
Nakenhet? Nästan, men inte riktigt.
Ledsenhet? Ja, men det är inte den känslan som är starkast.
Saknad? Lite, efter något odefinierat, men det är inte heller det som är den dominerande känslan.
Sårbarhet? Ja, det är det! Jag känner mig sårbar, hudlös, nära känslorna, nära mig själv. Nyfödd och i behov av skydd, värme, närhet, trygghet. Jag behöver en kram.

Så här är det vissa dagar. Ångesten slår ner plötsligt, känslorna öppnas och väller fram, ofta utan att jag riktigt kan sätta ord på dem. Jag vet inte vad jag ska göra åt den tunga känslan över bröstet, åt att luften plötsligt blir så tung att andas och att armarna känns som bly. Mer än att fortsätta andas, fortsätta som om allt var som det ska. För jag vet ju att det blir som det ska igen. Jag är van. Jag önskar att jag inte behövde vara van. Att det alltid var lätt att andas. Att den där lätta, positiva känslan från när jag vaknade alltid var där, utan att tryckas ned under det tjocka, grå täcket som är ångest.

Men är det ångest? Kanske är det bara sårbarhet som ger mig lite ångest eftersom jag är rädd för att vara sårbar, rädd för att släppa mina försvar och blotta mig så att jag kan bli sårad. Inte längre rädd för att visa mig svag, men sårbarhet är både skrämmande och skönt på en gång.

Kanske är det bara nästa steg, nu när jag har närmat mig någon annan känslomässigt på ett sätt som jag inte gjort på länge innan. Jag känner tillit till honom, en djup och intuitiv tillit. Och jag kan lämna över kontrollen helt till honom i trygg förvissning om att han förvaltar den. Att han inte gör något som jag inte vill. Att han ser och hör mina reaktioner, kanske till och med bättre än vad jag gör. Jag kan till och med ge upp inför honom. Han har fått mig att ge upp, surrender. Och det är en häftig känsla. Vi har ett häftigt samspel, där han litar på att jag sätter mina gränser och talar om när jag når dem, och jag litar på att han respekterar dem. Det är jämlikt, även om många kanske inte tror det när jag underkastar mig honom. Men balansen är enorm, jag har nästan mer makt än honom när jag låter honom förvalta den.
Det är häftigt.
Det lär mig kraften i att våga vara svag, att våga ge mig hän, våga underkasta mig, våga överlämna kontrollen. Och det ger mig en frist när jag inte behöver vara stark och ha kontroll. Det är faktiskt ännu häftigare.

Men kanske är priset för den här utvecklingen att jag kommer att känna mig sårbar ett tag, nu när jag har rivit lite mer av murarna. Är det i så fall ett pris jag är beredd att betala? I nuläget: Tveklöst JA. Men det skrämmer, jag är livrädd för att bli beroende av honom – faktiskt mer rädd än för att bli sviken – och just den rädslan är något som jag vet är så centralt för mig. För det är inget fel i att behöva andra människor. Men den tanken är inte den lättaste att ta in, för när man gör sig beroende gör man sig sårbar… Skrämmande.

Bra men ändå inte

18 onsdag Mar 2009

Posted by in Empowerment, Fri(sk)het, Ideal och identitet, Livet, Om mig

≈ 1 kommentar

Livet är lite märkligt just nu. Egentligen så är det bra, eller mycket bra – träffat någon som jag trivs otroligt bra tillsammans med och har väldigt kul med, lever ut en ”alternativ” livsstil som jag sökt efter ett tag, har nya vänner, en del jobb, det är strålande sol och vår – men samtidigt känns det som om jag balanserar på en rakbladstunn knivsudd till utbrändhet. Tröttheten är vissa stunder nästan förlamande, mitt vanligtvis osvikliga minne (har nästan fotografiskt minne och en förmåga att komma ihåg saker som folk säger i förbifarten) sviktar så att jag glömmer saker som diskuterats, jag vågar nästan inte dricka alkohol eftersom jag kan få små minnesluckor utan att ens bli full, går omkring med en ständig känsla av att kanske ha glömt något viktigt, känner att till och med en del roliga saker blir som enorma krav och stressmoment, plus att tröttheten gör mig stressad, så att jag blir mer trött osv. Och jag känner mig lite mer deprimerad igen, men vet inte om det bara är utmattning. Jag vill så mycket och det är vansinnigt frustrerande att inte orka lika mycket som jag vill.

Jag försöker ta det lugnt, minimera stressen genom att inte sitta vid datorn särskilt mycket, bara flyta med, umgås med M och med vänner på ett lugnt och kravlöst sätt, hör inte direkt av mig ens till de älskade vännerna om jag inte orkar eller har något att säga (och konstigt nog är det ingen av dem som hör av sig heller, men de har väl inte heller något att säga), tar en tupplur om jag behöver det och känner efter. Jag försöker verkligen att säga Nej, att inte ta på mig saker som jag inte kan garantera att jag orkar med eftersom jag verkligen, verkligen avskyr att behöva svika löften och göra människor besvikna.

Människor blir ibland besvikna utan att det handlar om svikna löften, utan bara för att jag är upptagen eller har andra prioriteringar eller helt enkelt inte uppfyller deras förväntningar, och det är lite svårt att acceptera. Eller svårt och svårt, det gör lite ont när de beter sig som om jag är den värsta svikaren bara för att jag inte gör som de vill. Men ärligt talat: Är det särskilt vänskapligt? Jag borde inte bry mig, för det handlar om deras egna problem, men jag tar ändå åt mig trots att jag försöker låta bli.

Så nu försöker jag verkligen att sätta gränser för mig själv, inte ta på mig för mycket, och verkligen släppa de inre kraven. För hur kul är det när något känns som ett krav? Jag har redan släppt kören eftersom jag bara inte orkar gå dit längre, och funderar på att släppa en fest nästa vecka, som jag verkligen sett fram emot, för att jag bara tycker att det känns jobbigt nu. Som ett krav. Jag vill hellre kura ihop mig i en soffa framför vedkaminen och mysa eller läsa. Eller bara titta på TV utan att behöva säga något. Men om jag inte går så kommer jag garanterat att få höra talas om det sedan, och antagligen anklagas för att vara en svikare. Så det är inte lätt att bestämma mig för hur jag ska göra. Ibland vore det skönt om någon tog över mitt liv och bestämde. Det är i de stunderna jag faktiskt kan sakna den timeout från livet som psyket brukade vara. Trots att det är 10½ år sedan sist (bortsett från Varberg), och att den sista vändan gav mig viss sjukhusskräck, så kan jag komma på mig med att ibland sakna det. Och det jag saknar är timeouten, att inte behöva göra något, eller ens bry mig om något.

Men det positiva är att jag börjar lära mig att prioritera bort allt som inte är så viktigt, släppa kraven och kunna lägga undan tankar och upplevda förväntningar som faktiskt inte är så viktiga. Jag försöker släppa vänners syrliga kommentarer om att jag inte verkar ha tid för dem längre eller att jag är dålig på att höra av mig (kommunikation går faktiskt åt två håll, så vill de något kan de kontakta mig), och bara vara. Mindfulness, medveten närvaro, acceptans – saker att arbeta på och bli bättre på. När jag lyckas är det underbart – harmoni och lugn, att bara flyta med. Men jag vill lära mig att skaka av mig andras problem och de kommentarer de ger som kommer från deras problem. Jag vill ju göra rätt mot alla, men vet att den enda jag egentligen har en förpliktelse gentemot är mig själv. Jag måste lära mig att sätta mig själv och mina behov före andras, annars kommer jag att fortsätta gå in i väggen med jämna mellanrum. Och livet är för kort för att känna sig jagad och tyngd av krav. Så idag försöker jag släppa det dåliga samvetet utan orsak.

Allt det här är anledningen till viss bloggtystnad och brist på kommentarer hos andra. Jag är här, jag läser, jag tänker på, jag bryr mig, och jag mår nog egentligen ganska bra. Eller skulle göra om jag inte var så trött.

Kunde det ha varit jag?

02 fredag Jan 2009

Posted by in Den mörka spegeln, Fri(sk)het

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Jag satt tidigare idag och zappade på TV:n och kom till reprisen av en ätstörningsdokumentär, Thin, som jag sett en gång förut. Även denna gång blev jag dels fundersam inför hur en del av tjejerna inte egentligen var intresserade av att bli friska och av orättvisorna i det amerikanska sjukförsäkringssystemet, dels fick det mig att tänka lite på om det hade kunnat vara jag som efter avslutad vistelse på behandlingshem snabbt återgick till gamla beteenden och tappade de där kilona som jag hade gått upp.

Ja, det hade kunnat vara jag. Det hade varit så enkelt att bara åka hem och fortsätta som om veckorna på behandlingshemmet aldrig hade ägt rum. En del av mig ville inget hellre än att än en gång fly in i anorexians inrutade tillvaro där känslorna dövades med mat och svält och inget betydde något mer än att gå ner i vikt. Men en annan del, den friska delen, hade bestämt sig för att ge det friska en ärlig chans. Jag var nyfiken på 1) om jag kunde bli frisk efter över två decennier (och således enligt alla läkare kroniker), 2) hur det skulle vara att vara frisk och 3) vem jag var utan ätstörningen. Dessutom hade jag min envishet; eftersom så många verkade tvivla på att det går att bli frisk från en ätstörning, så ville jag bevisa att det går, inte minst för mig själv. Om jag kunde göra mig själv sjuk måste jag väl kunna göra mig osjuk också.

Men jag vacklade i flera år, tog två steg fram och ett tillbaka, trillade ned i gropar som jag inte hade varit medveten om att de ens fanns, lurade mig själv många gånger, ignorerade varningsklockor och ville inte ens för en sekund gå upp i vikt. Våren efter behandlingshemmet kom jag nära ett rejält återfall, tappade ett antal kilon i vikt och har för mig att jag fick så nära ett ultimatum jag någonsin fått av en behandlare. Men jag gick inte tillbaka. Jag reste mig upp igen, tog igen tappade kilon, förlikade mig med att tillfrisknande innebär en frisk vikt även för mig och arbetade med att acceptera min kropp med något kvinnligare former. Faktum är att accepterandet av den nya kroppen inte var lika svårt som jag hade trott, inte lika svårt som att acceptera att jag måste släppa ätstörningen med alla dess beteenden helt och hållet för att bli frisk. Det var det svåraste beslutet i hela processen. Att ta det första steget mot att bryta med anorexin var det mest skrämmande, ett steg ut i det okända, ett leap of faith, men att ta det sista steget och släppa resten av ätstörningen var det största.

Skulle jag, med nu över fyra år som frisk = nykter, ätande anorektiker, före detta anorektiker, kunna trilla tillbaka? Nej, inte om ordet ”trilla” används, eftersom det antyder något som råkar hända, något man inte riktigt rår över. Återfall är ett val, inget man är ett oskyldigt offer till. Inget som råkar hända över en natt. Men ja, det är ett val jag har och alltid kommer att ha. Det är inte längre självklart, och kommer troligen aldrig mer vara ett förstahandsval, ett naturligt och självklart val, eller ens ett lätt val. Jag minns hur man gör, men har inte längre motivationen att gå emot min kropps naturliga behov på det sättet som behövs för att bli anorektisk igen. Det krävs en hel del vilja och självdestruktivitet för att gå emot naturen och behoven på det sättet som krävs för den maniskhet som anorexin kräver. Och jag har för mycket att förlora för att vilja lägga den energi på att svälta som det skulle krävas.

Men det är idag. Jag vet inte om något skulle kunna få vågskålen att väga över till den sidan igen, om livet skulle kunna drabba mig med sådana överraskningar att jag väljer att gå in i spegeln igen och riskera allt det som jag skapat och vunnit de senaste åren. Jag vet inte. Det jag vet är att jag klarat av saker som jag tidigare hade trott skulle kunna få mig att fly in i ätstörningen – övergrepp, oönskad graviditet, abort, svek, depression, ångest – utan minsta önskan att vare sig svälta mig eller skada mig själv på andra sätt. Så jag tror att jag klarar mig oavsett vad som händer.
Faktum är att jag inte alls tror att något som ”händer” eller drabbar mig skulle kunna få mig att gå in i anorexin igen, utan om det skulle hända så skulle det vara ett val jag gör, och inför det valet så skulle jag kunna skylla på vilken orsak som helst. Alla orsaker och ursäkter duger för ätstörningen. Vill jag så kan jag, men varför skulle jag göra det? Låt gå för att en del av mig troligen alltid kommer att vilja att vågen ska visa mindre och mindre och mindre, men den mycket större friska delen vet att det inte är värt det. Inte alls.

Om jag hade varit mindre trött på ätstörningen, om jag inte hade varit så envis och så fast besluten att bevisa för mig själv och alla andra att det inte finns några hopplösa fall och att ingen är dömd att vara kroniker, så hade jag lätt kunnat vara kvar där jag var för sådär åtta år sedan. Fortsatt svälta och kräkas, fortsatt överträna, fortsatt låtsas att allt var OK tills kroppen lade av. Så som flera av tjejerna som var på behandlingshemmet gjorde, så som alltför många jag känner gjort. Det är inte ett självklart beslut att sluta svälta, hetsäta och kompensera, men det är ett beslut som alltid står öppet, för alla. Det är inte lätt, men det går.

Början till slutet på ett kapitel

26 fredag Dec 2008

Posted by in Fri(sk)het, Livet

≈ 3 kommentarer

En tanke slog mig för några dagar sedan: Det kanske är dags att sluta i terapi. Jag var tvungen att avboka min tid i måndags eftersom jag hade för mycket runt mig, och dessutom hade jag ingen röst då, så det hade varit ganska meningslöst, och har inte någon tid förrän efter nyår. Det innebär flera veckor utan terapi, och jag känner att jag klarar det bra. Har liksom inget behov av det just nu. Men är det övergående eller mer permanent? Beror det på att jag förnekar något som jag skulle behöva prata om, att jag inte har lust att prata om något som är ett issue, eller på att jag faktiskt just nu vill klara mig själv ett tag? Jag tror inte att jag kommer att ha ett livslångt uppehåll från terapi; jag är alldeles för mycket terapijunkie och förtjust i analys (och har för mycket bagage kvar att reda ut) för det, men kanske en paus vore bra.

Inget skulle göra min kära mor lyckligare, för hon förstår verkligen inte varför jag gått i terapi så länge och varför vi inte har ett slutdatum ungefär. I hennes och pappas värld går man i terapi för något särskilt och sätter ett slut för när det ska avslutas, i min värld är det en livsstil. Men de kan inte förstå hur jag fungerar, hur långt in det sitter för mig att släppa fram de där sakerna som jag behöver reda ut för att inte falla tillbaka. Jag må vara färdigbehandlad såtillvida att jag inte längre har några anorexi- eller självskadebeteenden, eller för den delen en ätstörning, men det innebär inte att allt är löst. Beteendena var ju bara symtomen på underliggande problem, saker som till viss del fortfarande ligger begravda eftersom jag har synnerligen starka försvar. Faktum är att jag inte ens är säker på att en vanlig terapeut kan hjälpa mig med dem, för jag tror att de ligger djupare än vad de är vana vid; att det handlar lika mycket om rester från tidigare liv som från det här livet. Jag vet: Många tror inte på det, och allt jag ber om är ett öppet sinne från andra och att de inte ska döma utifrån sina förutfattade meningar. Min terapeut dömer inte, men jag pratar ändå inte om det med henne, för det hör inte hemma hos en psykoterapeut. När det gäller det, så saknar jag mina andliga systrar, mina själssystrar, så mycket. De förstår, de vet, de ser så mycket mer än de flesta andra.

Jag känner en så stor längtan efter att få vara fri, få klara mig själv och också faktiskt klara mig själv, utan terapi, utan kryckor, utan extra stöd. Jag vill vara frisk och stark och lycklig och odeprimerad och… ung. Sorglös. Carefree. Slippa analysera, bara vara. Är det möjligt?

Går ränderna aldrig ur?

13 lördag Dec 2008

Posted by in Den mörka spegeln, Fri(sk)het, Om mig, Vikten av vikten

≈ 2 kommentarer

En god vän, som också haft anorexia, sa härom dagen när vi av någon anledning kom in på samtalsämnet komplex något om att ränderna aldrig går ur när man haft en ätstörning. Jag vet inte om jag håller med henne. En del av mig vill säga att komplex inte är detsamma som en ätstörning och att ätstörningen är över när man har frigjort sig från den och inte lever ut den längre eller känner att man styrs av den. En annan del blir tveksam. Inte för att jag tror att komplexen är en rest av ätstörningen, utan för att jag inte vet hur det är för andra som inte haft ätstörningar och därför inte vet hur man avgör när ränderna har gått ur.

De flesta har väl komplex för någon kroppsdel, och jag har märkt genom åren att mina komplex verkar vara färre eller mindre än för många som aldrig haft ätstörningar. Men de finns där. Är det en skillnad bara för att jag levt större delen av mitt liv med anorexia som ständig följeslagare? Räknas just mina komplex eller kroppsnojjor (som på intet sätt styr mitt liv eller mitt mående) som en rest eller del av en ätstörning bara för att jag har haft en? Även om jag inte tycker det?

Ibland kan det hända att jag jämför mig storleksmässigt med hur jag såg ut förr, när jag vägde mycket mindre, och då är jag onekligen större även om jag själv tycker att jag är smal och inte riktigt kan se var alla de där kilona har lagt sig. Men så verkar alla göra – jämföra med hur de har sett ut – så det kan ju inte räknas som sjukt. Framför allt inte när jag inte tänker att jag ska bli så smal igen. Om jag hade gjort det så skulle det ha ringt en liten varningsklocka.

Varför alla dessa tankar just nu? Är det dags för nästa steg i frigörelsen av resterna? Dags att släppa mer av rädslan för hur andra bedömer, eller dömer, mig utifrån mitt utseende och min historia? Kan man gå vidare och frigöra sig från sitt förflutna, eller måste man alltid släpa runt på det och bedömas utifrån det?

Går ränderna någonsin helt ur, eller blir det snarare så att de långsamt bleknar, precis som ärren på mina armar?

Då och nu – svar och funderingar

12 onsdag Nov 2008

Posted by in Fri(sk)het, Svar

≈ 4 kommentarer

Lisa W och Matilda hade intressanta kommentarer till föregående inlägg, och jag har redan kommenterat dem till viss del. Men bara så ni vet: Jag vet att jag är smal och att jag har marginal att bli större. Jag har väldigt få tjockdagar och när jag har det är jag helt medveten om att det inte handlar om kroppen utan bara om en gammal ovana att feltolka allmänt missnöje som att det skulle vara något så enkelt som att min kropp är fel. Vilket givetvis inte är sant. Fat is not a feeling. Det är en feltolkning av att en verklig känsla i själva verket skulle bero på att jag är fet. Vilket egentligen vore bisarrt.

Men jag är också fascinerad av att jag kan vara så här smal och väga så mycket mer än förut. Jag menar allvar när jag säger att jag under de anorektiska åren tänkte att jag måste vara tjock för min vikt eller något eftersom det inte bara verkade vara jag som såg hur smal jag borde vara, utan även andra människor. Antingen så har ”folk” ett otroligt skevt ideal eller helt störd uppfattning av vad som är sjukligt magert, eller så såg jag större ut än vad jag var. För jag har aldrig gömt mig i jättekläder. Så kanske är det så att jag är smal för min vikt idag. Jag vet inte. Och egentligen spelar det ingen roll, för jag vet vem jag är, vad jag gör, vilka tankar och beteenden jag har, och jag vet att jag mår bra och beter mig friskt. Så jag tar inte illa upp av kommentarerna, och blir inte heller jättenojig och rädd för att andra ska tro att jag ljuger och inte alls är frisk bara för att jag fortfarande är smal. Andras åsikter spelar helt enkelt ingen större roll längre. Det är mest lite förvirrande, faktiskt.

Matilda ställde följande fråga: ”Innan du blev sjuk, alltså typ 1995 – hur såg du ut då?”
Jag har faktiskt inget ”innan jag blev sjuk”. Jag gick in i ett anorektiskt tänkande redan när jag var ungefär 5 år, har matvägrat sedan jag var baby, alltid varit underviktig och slutade i stort sett äta normalt när jag började skolan som 6-åring (ett år för tidigt). Jag var världsbäst på att ha alibin genom att inte gå ner massor i vikt förrän jag var ganska gammal, utan ”bara” fortsätta vara underviktig, vilket alla ändå var vana vid, och genom att jag alltid ätit hemma. Fram tills jag var 28, efter att ha varit på AnorexiCenter i Varberg, hade jag aldrig, inte ens under bättre perioder, haft ett BMI som låg över anorektiskt BMI. På fotot från nyår 99/00 ligger jag ett antal steg till under det , men det är egentligen inte så värst relevant. Så jag vet inte hur jag såg ut innan jag blev anorektisk, eftersom jag inte haft något innan som vuxen. Ska jag säga sanningen så tyckte jag att jag var normalsmal. Men jag visste att jag borde vara smalare än så även om jag inte kunde se det. Tanke och känsla går inte alltid ihop så värst bra.

Idag är det annorlunda. Jag ser att jag är smal, jag vet att jag är smal, jag äter och väger normalt, och bryr mig inte ens en tiondel av vad jag gjorde för bara fem år sedan. Det har blivit nästan lika naturligt att äta som det förr var att inte äta, eller att kompensera, även om jag ofta fortfarande tycker att det är tråkigt att äta och ett nödvändigt ont – jag är väldigt barnslig när det gäller måsten, och att äta när man inte har aptit är skittrist, men jag gör det. Och jag är en obotlig gottegris! Det är häftigt att inte nojja, att inte känna att jag måste träna eller måste ut och promenera bara för att jag har ätit något oplanerat, det är underbart att vara så avslappnad kring mat och att inte ha ångest över att jag är lite mjuk här och där.

Jag minns att en kompis som var på MHE-kliniken i Mora berättade att hennes behandlare där sa att målet med behandlingen var att hon skulle bli smal. Hon vågade inte tro på det eftersom hon inte var smal trots anorexi. Men smal är något helt annat än mager, smal är väl friskt medan mager är sjukligt? Så ser i alla fall jag det idag. Som jag hade ångest för att gå upp i vikt, och över att se hur vågen visade mer vecka för vecka. Jag var livrädd för att vikten bara skulle fortsätta upp, upp, upp i all evighet eftersom det för mig kändes omöjligt med en vikt som var stabil. Antingen går den väl upp eller ner? Och det spelade ingen roll vad andra sa, för jag vågade inte tro att det skulle vara så även för mig att vikten faktiskt stabiliseras på kroppens egen friskvikt. Tänk om just jag var annorlunda och skulle bli världens fetto? Men jag gjorde det ändå, jag tog ett steg ut i det okända, ett leap of faith, och testade. För det var ju inte som om det funkade så värst bra att vara anorektisk, jag var inte direkt lycklig och frisk. Och det var värt chansen. Jag gick från att vara mager och se mig som ganska tjock, till att både vara och se mig som smal. Från olycklig till lyckligare, från att inte ha ett liv till att ha väldigt mycket liv, från att vara osäker och rädd till att bli självsäker, ha självkänsla och inse hur modig jag faktiskt är. Det är klart att jag är rädd, men mod innebär att göra något fast man är rädd; att inte låta rädslan styra. Jag kommer aldrig mer låta rädslan styra.

Förändringen är så enorm att jag är som två olika personer som lever två olika liv; ett då, ett nu. Men jag gillar att se kontrasterna, se hur mycket som faktiskt hänt, inte minst de där dagarna då allt inte är rosenrött och jag ibland känner att jag inte kommer någonvart i livet. Då är det nyttigt att stanna upp och påminna mig: Se hur långt jag kommit!

Det är klart att man kan bli frisk!

06 torsdag Nov 2008

Posted by in Fri(sk)het

≈ 1 kommentar

Jag har många gånger mötts av tvivel från människor som tror att man inte kan bli frisk från en ätstörning, eller för den delen från många andra psykiska problem, och är medveten om att många med mig har mötts av samma tvivel. Till en början gjorde de att jag kände en enorm press på mig att vara friskare än frisk för att bevisa att jag visst var frisk, och nästan ständigt rannsakade mig själv och ifrågasatte om jag verkligen var frisk. För vad är egentligen friskt?

Jag kände på fullt allvar att jag var tvungen att försvara min friskhet på ett sätt som egentligen är ganska absurt, för vilka andra behöver göra det? Jag vågade inte tala om att jag mådde dåligt ibland, kände mig tvungen att vara glad och positiv och kontrollerad och samlad och aldrig prata om vilka mörka tankar jag också kunde ha, för tänk om någon trodde att jag fortfarande var sjuk? ”Folk” vet ju att anorektiker ljuger, så då kanske de trodde att jag också gjorde det? Därför var jag i stort sett tvungen att t.ex. tacka ja när jag blev bjuden på något, även om jag egentligen inte ville ha för att jag helt enkelt inte var sugen.

Sedan ifrågasatte min kloka terapeut om det verkligen är så friskt att behöva vara friskare än frisk och förneka att man mår dåligt, vilket drog undan mattan under fötterna på mig ett tag, innan jag samlade mig och insåg att jag faktiskt inte behöver bevisa något för någon. Jag behöver inte försvara att jag inte längre svälter mig men att jag ändå är smal, men normalsmal i stället för underviktigt mager, jag behöver inte äta om jag inte vill eller inte är sugen, jag får må dåligt utan att veta varför och ingen har egentligen rätt att ifrågasätta hur jag mår eller vad jag gör. Jag vet ju vad jag gör och att jag inte lever ut en ätstörning eller skadar mig. Långsamt började jag släppa pressen på att vara friskast i världen och få en mer nyanserad bild av vad frisk innebär för mig, och kunde släppa känslan av att behöva försvara mig mot andras tvivel. Det har varit en process, men nu i veckan insåg jag att jag inte längre känner mig hotad av eventuella tvivel och misstro.

Visst irriterar det mig att människor, inte minst många i vårdyrken, tror att man inte kan bli frisk från en ätstörning, att ”en gång anorektiker, alltid anorektiker” och att de nästan tycks förvänta sig att man ska fortsätta vara instabil eller ha ett problematiskt förhållande till mat, vikt och kroppen. Men faktum är att jag och de flesta andra friska f.d. ätstörda tvärtom verkar ha ett mindre problematiskt förhållande till allt det där än många som aldrig haft en ätstörning. Vi verkar vara de friskare i ett allt mer stört samhälle.
Jag har haft tur i oturen att jag aldrig har fått andra diagnoser, eftersom jag var så privat och kontrollerad kring mitt självskadande att jag aldrig hamnade på akuten, för tyvärr är det så att även felaktiga diagnosetiketter har en tendens att hänga kvar. Fast jag misstänker att så fort en läkare får höra att jag är tidigare anorektiker så dyker det upp en massa fördomar om att jag ljuger och manipulerar och nog inte alls är så frisk som jag verkar, men skillnaden mot för bara några år sedan är jag inte ser det i första hand som ett hot längre, utan som en möjlighet att visa att det inte alls är så.
OK, det är tyvärr sant att många med ätstörningar blir aldrig helt friska eftersom de inte släpper hela ätstörningen, men den som släpper alltihop kan bli helt frisk. Det är faktiskt inte konstigare än så. Men vad ”frisk” innebär är en definitionsfråga. Är en frisk anorektiker bara som en nykter alkoholist som skulle kunna få ett återfall? Kanske, men faktum är fortfarande att en icke svältande eller kompenserande person inte är anorektiker. Så då är man väl frisk? Om jag inte längre skadar mig är jag inte längre självskadande, eller hur?

Jag undrar vad människor som betvivlar att man kan bli frisk från en ätstörning menar med frisk. Och jag undrar varför de tycks tro att om jag uttrycker tankar om bantning eller självskadande så skulle jag också agera ut tankarna – har de själva så dålig impulskontroll att de alltid omsätter sina tankar i handling? För mig är det faktiskt ett stort steg mellan tanke och handling, jag har aldrig varit impulsstyrd och känner inga som helst tvång att agera ut en destruktiv tanke. Men av någon anledning finns det människor som inte tycks kunna skilja på just tanke och handling, och jag tror att det egentligen säger mer om dem än om mig.

Jag vet vad jag gör, jag vet att jag är frisk och även om jag har kvar en viss identitet som f.d. ätstörd och f.d. självskadare så är det nu som frisk min identitet är starkast. Ibland känns det som en press eftersom jag själv försöker definiera hur dåligt man kan må och ändå vara frisk, men för det mesta är det ganska oproblematiskt. Som nu: Jag är deprimerad, men jag är ändå frisk från ätstörningen och självskadandet. Det är inte så enkelt som att man antingen är helt frisk på alla sätt eller helt sjuk på alla sätt.

Följ min blogg med bloggkoll

Insikt och acceptans

07 tisdag Okt 2008

Posted by in Fri(sk)het, Hälsa och ohälsa

≈ 1 kommentar

Efter att under en lång tid känt hur jag blivit mer deprimerad men utan att ha velat acceptera det, så insåg jag i fredags morse plötsligt att en anledning till att jag inte kan acceptera att jag skulle vara deprimerad är att jag ju är frisk nu, då kan jag väl inte vara deprimerad? Jag hade inte insett hur mycket ”frisk” är en del av min identitet, på samma sätt som nykter är en del av en tidigare alkoholists identitet. Och så insåg jag att jag än en gång är hårdare mot mig själv än vad jag avsåg att vara. När jag säger frisk menar jag fri från ätstörningar och självskadebeteenden, men det är klart att jag också kan bli sjuk. Jag hade inte tänkt likadant om det var en infektion eller förkylning, men någonstans har en spärr slagit till just när det gäller något psykiskt. Det är flera år sedan jag insåg att depressionen inte var ett direkt resultat av ätstörningen, men ändå tänker jag att jag skulle vara mindre frisk om jag var deprimerad.

Nåja, det tänkandet försöker jag släppa, för det hjälper mig inte. Jag märker inte hur hård jag kan vara mot mig förrän de där insikterna slår till vid specifika situationer. För jag skulle aldrig tänka så om någon annan, men för mig gäller tydligen fortfarande särskilda regler. Not anymore! Jag har beställt tid hos min husläkare och sagt varför, så får vi se vad hon säger. Det enda jag är rädd för, och det rejält, är att jag skulle bli sämre till en början med antidepp, för det har jag inte tid med. Ärligt talat alltså, om jag inte kan sköta mina jobb och hålla deadlines är risken att jag förlorar jobbet. Det får inte hända.

Jag börjar i alla fall acceptera tanken att jag skulle kunna vara deprimerad men fortfarande fri från ätstörning och självskadande, men helst av allt skulle jag fortsätta förneka det. Eller nej, det är enklare än så: Jag vill inte att det ska vara så.