Kategoriarkiv: Aktuellt

Tankar efter HBT-festivalen

16 söndag Maj 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 2 kommentarer

Etiketter

HBT-festivalen är över för den här gången, och har allt i allt varit ett bra arrangemang. Visst finns det förbättringsutrymme, men säg vad som inte har det? Fotot till vänster kommer från GP:s bildspel och är taget av Anders Hofgren.

Det har varit omvälvande dagar på många sätt, både rent personligt och i politiska möten, diskussioner och jobb. Och det kommer nog ta ett tag att landa. Jag var själv med och höll i två Stå på dig-seminarier som kändes lyckade och fick ett varmt mottagande, och satt som åhörare vid Fi Göteborgs seminarium om könsroller inom idrotten. Otroligt intressant, och det blir allt tydligare att stora delar av idrottsvärlden inte är intresserade av att ens befatta sig med HBT-frågor. De har inga problem, inga homosexuella, inga brister i hur kvinnor respektive män behandlas, och trots jämställdhetsplaner verkar det inte finnas något mer än ord på ett papper. Helt klart är det värre i lagidrotter än i individuella sporter, för jag minns inte från mina perioder inom vare sig simning eller iaido att jag någon gång upplevde särbehandling. Kvinnor och män tränade tillsammans, på samma tider, och satsningar gjordes utifrån nivå, inte kön. Jag minns inte heller att det fanns någon bögskräck i simningen, men kanske var jag för liten för att märka det. Och så är jag ju inte man heller… Men det var aldrig några sexistiska skämt.
Antagligen är det också svårare för en man att komma ut som bög inom idrotten än för en kvinna att komma ut som flata. Bögar betraktas som vekare, mindre manliga, och andra män verkar ha en fullkomligt irrationell föreställning om att alla bögar attraheras av dem och inget hellre vill än att överfalla dem i duschen. Medan flator uppenbarligen ses som lite mer män än andra kvinnor och därför tuffare. Jag blir så trött på stereotyper…
Men jag har också insett att det finns stereotyper även inom HBTQ-rörelsen. Det var märkligt att se hur det finns en viss ”flatstil” som väldigt många tjejer hade anammat. Medvetet otrendiga, och därför givetvis mer trendkänsliga, likadana kläder, likadana frisyrer, likadana glasögon. Jättetrist! Det verkar dessutom som om det fortfarande finns en väldigt tydlig och radikal vänsteraktivistisk riktning inom HBT-rörelsen i Göteborg (uppenbarligen ännu tydligare inom transrörelsen, vilket jag antar gör det väldigt svårt att t.ex. komma ut som moderattransa, om det finns någon sådan), och den känner jag mig verkligen inte hemma i. Men antagligen krossar jag stereotyper även inifrån HBTQ-världen. För ärligt talat: människor som är alternativa i flock är inte särskilt alternativa. En flock som säger Baaa i stället för Bäää är fortfarande en flock. Och fortfarande ointressant. Jag vill ha en öppen och inkluderade HBTQ-rörelse som inte diskriminerar dem som avviker från mittfåran.
Bilden av de stolta regnbågsföräldrarna i QX bildspel och ballongerna med texten Stolt förälder som jag sett då och då under veckan fick mig att fundera: Är mina föräldrar stolta regnbågsföräldrar? Jag tror ärligt talat inte det. Inte så att de kanske direkt är ostolta, men ointresserade. Och de skulle nog aldrig gå med i ett sådant här sammanhang. Det är faktiskt lite trist.

Galenskaper och intolerans

08 lördag Maj 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Uppladdningen pågår inför nästa veckas HBT-festival i Göteborg. Staden är redan vackert pyntad mer regnbågsflaggor och jag blir verkligen så lycklig av att se dem. Idag smygstartade festivalen med evenemang i Alingsås, men nästa vecka smäller det på allvar! Inser att jag inte kommer att hinna med att jobba så värst mycket, för det är så många spännande seminarier. Inte minst de två jag håller tillsammans med Callisto från Framgångstankar: Stå på dig! på torsdag (13 maj) kl 13-14:30 och på lördag (15 maj) kl 14-15:30. Som det mesta på festivalen är seminarierna gratis – läs mer i programbladet och kom dit om ni kan!


Men allt är inte frid och fröjd i HBT-samhället. Intoleransen frodas och de senaste exemplen är Pride-festivalerna i Moldavien och Litauen. Festivalen i Moldaviens huvudstad Chisinau, ”Rainbow over the Dniester”, flyttades hastigt och lustigt från stadens huvudtorg till en park utanför staden, av ”orsaker som rör säkerheten och den allmänna moralen” (från rfsu.se). Fast polisen tillät att en motdemonstration hölls på huvudtorget. Dubbelmoral? Tydligt exempel på en diskriminerande inställning hos polis och beslutsfattare?

Sedan gällde det Baltic Pride-paraden i Vilnius, som stoppades i torsdags. Motiveringen till beslutet var att ”deltagarnas säkerhet inte kan garanteras då myndigheterna fått information om planer på attacker mot paranden” (rfsu.se). Igår, en dag före paraden, fick den till sist tillstånd att genomföras av Litauens högsta administrativa domstol (rfsu.se). Det jag hörde under gårdagen var att endast 300 personer skulle tillåtas gå i paraden, som skulle bevakas av 800 poliser. Man undrar just vad de är mest rädda för: att paraden ska attackeras eller att paradörerna ska synas för mycket.

Hursomhelst gick Baltic Pride-paraden av stapeln idag, och det lär ha gått ganska lugnt till, trots att det var enligt uppgift mellan 600 och 800 som gick med i den. Victory! Foton och filmer från paraden finns på RFSU-bloggen.

Förhoppningsvis lär det vara mindre problem kring Regnbågspromenaden här i Göteborg nästa söndag. Jag kommer såklart att gå under Fi:s rosa flagg. Eller rättare sagt rosa ballonger och fina banderoller. Och jag hoppas på strålande sol, massor av glada deltagare och en helt fantastisk promenad upp till Götaplatsen och firande där. Kom och var med!

Det sista som kändes lite sisådär har kanske inte rakt av med Pride eller HBT-samhället att göra, men handlar onekligen om intolerans. Det handlar om den predikant och den pastor i Vetlanda som i ett lokalradioprogram uppmanade till bokbål med Jonas Gardells böcker Om Gud och Om Jesus. Predikanten Holger Nilsson anser att Gardell gjort ett ”totalangrepp på kristen tro” och uttrycker hädiska åsiker. Den pastor som i radioprogrammet ställde sig bakom Nilssons uttalande backade senare från uttalandet om just bokbål:

–Jag tar avstånd från ett bokbål i ordets egentliga mening. Däremot måste hela kristenheten protestera mot Gardells nya ”dogmer”. (GP)

Se mer från Jönköpingsnytt här.

Jag förstår inte varför den som ifrågasätter kyrkan alltid ska betraktas som hädisk och varför motståndet från en del av kyrkans män blir så aggressivt. Nog ska väl deras tro vara stark nog att klara lite ifrågasättande? De fakta som finns angående såväl Bibeln som den historiske personen Jesus måste tåla granskning, och de visar också på saker som man lätt kan ifrågasätta. Men rubbar det någons tro? Står inte tro över fakta och vetenskap?

I min värld är tro något som måste tåla att bli ifrågasatt, diskuterat, granskat. Tro är däremot inte vetenskap, så de där klara, entydiga svaren kommer alltid att lysa med sin frånvaro. Och den som anser sig ha Det Enda Rätta Svaret kommer jag aldrig att tro på. Den personen ljuger. Hon/han kanske har det svar som känns rätt för henne/honom, men det innebär inte att det per automatik är rätt för någon annan. Tron är en personlig sak mellan den troende och det betrodda. Åtminstone inom min tro. Men den är också något som just den kristna kyrkan under de nästan tvåtusen senaste åren gjort sitt bästa för att med våld och maktmedel utrota. Den kristna kyrkan är en av de mest intoleranta religionerna, som medvetet och med våld har inte bara ifrågasatt utan försökt utrota andra religioner: den gamla tron, judendomen, islam, för att nämna några. Då känns det lite galet att två av kyrkans män uttrycker sig som verkliga mörkermän och inte tål att deras egen religion granskas. Att författaren som granskar dessutom är hedersdoktor i teologi svider nog lite extra.

Nej, fram för ett tolerant och accepterande samhälle! Mina kristna vänner är inte den här sortens intoleranta och inskränkta människor, och min väninna som är blivande präst ger mig hopp om framtiden. Jag är prästinna inom Gudinnetro, inom den gamla tron, men min tro och min andlighet förnekar inte någon annans tro. Det enda jag begär är samma respekt.

Italiensk biskop beskyller judarna för pedofilskandalen inom den katolska kyrkan

24 lördag Apr 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

Etiketter

Ibland säger människor så dumma saker att man häpnar. Nu senast är det den pensionerade italienske biskopen Giacomo Babini som till den katolska webbplatsen Pontifex i början av april hävdade att pedofilskandalen inom den katolska kyrkan är iscensatt av katolicismens traditionellt sett svurna fiender: frimurarna och judarna. Biskop Babinis uttalande togs upp i bloggen Judy’s World och sprider sig nu över världen.

Babini fortsätter med svammel om att det handlar om en sionistisk attack av ”kyrkans naturliga fiender” och att ”innerst inne, sett ur ett historiskt perspektiv, är judarna Guds-mördare.”

Rätta mig om jag har fel, men handlar inte pedofilskandalen inom den katolska kyrkan om att katolska präster har begått övergrepp mot barn? Katolska präster, inte judar. Inte ens frimurare. Och mig veterligen är även offren katoliker. Försöken att hitta en syndabock känns tämligen lama när det är klart vilka som är förövarna. Fråga mig inte hur biskop Babini tänker; om det handlar om judar eller frimurare som klätt ut sig till präster, om offren i själva verket inte är katoliker, eller om alltihop är en medial konspiration från Ondskans Makter. Eller kanske rentav ondskefull magi som kastar lustar över stackars präster.

Letandet efter syndabockar är Babini dock inte ensam om. Företrädare för den katolska kyrkan har hittills försökt att skylla övergreppen på djävulen, de homosexuella, den sexuella revolutionen, media och allmän förföljelse av katoliker.

Hur vore det att ta lite ansvar i stället? Man kan diskutera varför det här sker, om det finns systematiska problem inom den katolska kyrkan, om personer med pedofila tendenser söker sig till just prästämbetet, om det ges för lite information under deras utbildning, om det finns för lite stöd osv osv osv, men det kan inte på något sätt ta ansvaret från förövaren. Det är inte den katolska kyrkan som begår övergrepp, utan personer. Som måste hållas personligt ansvariga för det. Finns det sedan ett större fel som skulle kunna rättas till så bör de diskuteras och rättas till, men individen måste få ta ansvar för sina handlingar. I katolska kyrkan såväl som överallt annars. Vi lever i ett samhälle där människor i allmänhet verkar vara så vana vid att kunna skylla ifrån sig att de knappt tänker på att de inte tar ansvar för sina handlingar, sina ord och till syvende och sist sina liv. Oavsett vilka förklaringar som kan finnas till varför vi gör som vi gör, så är det vi som gör det. Den här skylla-ifrån-sig-mentaliteten måste få ett slut, en gång för alla!

(En parentes: Mig veterligen var Jesus, biskop Baninis och alla kristnas frälsare, judisk. Kristendomen föddes efter hans uppståndelse bland dem som trodde på profetian om att han var Guds son som dog på korset för människornas synder, Joh 3:16 och det där. Men Jesus själv var judisk. Och hans död var ju grunden för hela kristendomen, så att beskylla någon för det blir lite som att Judas har målats upp som den värsta syndaren och förrädaren av alla, när han i själva verket var helt instrumentell i Guds plan, om man tror på den. Vilket man väl gör om man är kristen. Varför är det så svårt för vissa att komma ihåg varifrån Jesus kom?

Och när det gäller Guds-mördare torde själva Gudamordet vara lite svårt att åstadkomma. De kristna lyckades förvånansvärt bra att döda många andra Gudar, Gudinnor och trosinriktningar: Isis- och Mithraskulterna och den gamla tron (paganismen) för att nämna några. Begreppsförvirringen känns ibland närmast total, och den historiska förankringen mycket svag. Men vad vet jag? Jag är inte religionsforskare. Bara intresserad. Och inte kristen.)

Juridiskt klavertramp och lila kuvert

22 måndag Mar 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Fredrik Reinfeldt har givit justitieminister Beatrice Ask i uppdrag att förbereda M:s kvinnoreform. ”Kvinnornas Fredrik” vill på så sätt profilera M som ett kvinnoparti, även om större delen av kvinnosatsningen än så länge är ganska oklar. Hittills tycks fokus ligga på RUT, även om det även har förekommit diskussioner om mäns våld mot kvinnor och sexköp.

Och det är här det blir intressant; det är här som det lila kuvertet kommer in i bilden. I torsdagens seminiarium om prostitution i Riksdagen uttryckte nämligen just Beatrice Ask att misstänkta sexköpare borde hängas ut.

– Jag skulle kunna tänka mig att ha väldigt grälla färger på kuvertet och skicka hem till folk som var misstänkta för detta, sade hon. (DN 2010-03-19)

Ask har sedan i torsdags mildrat sitt uttalande något genom att säga att färgade kuvert kanske inte var så bra, men står fast vid själva principen om att hänga ut misstänkta sexköpare:

– Jag försökte uttrycka att jag vill att det ska märkas när man har blivit tagen för sånt här, jag insåg att det var lite dumt med färgen men poängen är att det skulle vara tydligt. Rent praktiskt kanske man inte kan ha färgade kuvert men vi måste visa vilka de är och låta människor i deras omgivning få veta, säger Ask (AB 2010-03-19)

Jag kan förstå tanken på att sexköpare ska hängas ut, men vår justitieminister tycks glömma en absolut central del av rättssäkerheten: den att man är oskyldig tills man i en oberoende domstol har bevisats skyldig. Den som är misstänkt för ett brott är fortfarande oskyldig, och det är inte delgivare, Polismyndighet eller folkdomstolen som ska avgöra i skuldfrågan. Och tur är väl det! Men det verkar som om Beatrice Ask inte har full koll på rättssäkerheten i det här fallet.

Inte heller tycks hon ha det i frågan om att tvångstesta unga som tros knarka. Ask hävdar att integritetskränkningen av att tvingas till ett drogtest uppvägs av möjligheten att få hjälp mot ett missbruk, och testerna ska endast få göras efter åklagarbeslut som grundas på skälig misstanke. Men ändå … misstänkt betyder inte skyldig, och även här riskerar unga människor (under 15 år) att hängas ut trots att de enligt lagen är oskyldiga.

Personligen blir jag lite rädd för vart samhället skulle vara på väg om en misstanke räcker för att en människa ska hängas ut, och det skrämmer mig att vår justitieminister tycks ha så dålig koll på rättssäkerheten. Jag är uppenbarligen inte ensam om det. Centerns ungdomsförbund överlämnade igår ett lila kuvert till Beatrice Ask med följande meddelande:

Hej Beatrice!

Vi misstänker att du som Justitieminister inte förstår de grundläggande rättsliga principerna. Därför vill vi nu meddela dig via ett lila kuvert att vi tycker du bör skämmas inför din omgivning, ministerkollegor och allmänheten.

Vi passar på att citera Europakonventionens artikel 6

”Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.”

Något som även är en del av svensk rättspraxis.

Vi förväntar oss att du bevisar att våra misstankar är ogrundade genom att snarast ta tillbaka ditt uttalande om att människor som är misstänkta för brott ska löpa gatlopp i offentligheten innan de fått sin sak prövad i domstol.
Annars finns det nog en risk för att du får göra det.

Centerpartiets Ungdomsförbund, genom
Magnus Andersson
Förbundsordförande

Det hela finns också som ett klipp på YouTube:

Jag tror inte på M:s profilering som kvinnoparti, och tyvärr tror jag inte att just Beatrice Ask för närvarande ger kvinnosatsningen någon större trovärdighet.

Allians i ny dräkt?

16 tisdag Mar 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ 1 kommentar


Så var Alliansens nya logga och hemsida invigda. De släpper ”för Sverige” och lägger sig, som alla kan se, till med en orange logotyp som gäller… ja, vad betecknar den egentligen? Avser ”Alliansen”samarbetet mellan M, Fp, C och Kd eller representerar den partierna? Med tanke på att det redan blivit tydligt att partierna inte är överens i alla frågor och att de enskilda partiledarna ibland går ut och uppenbarligen företräder sina enskilda partiers åsikter i stället för den gemensamma linjen, så ställer jag mig än idag frågande till vad Alliansen egentligen är. De skriver själva på hemsidan: ”Vi kommer än en gång att möta väljarna som ett samlat regeringsalternativ med ett gemensamt valmanifest. Samtidigt är vi fyra olika partier.” Men är väljarna verkligen helt klara över hur långt Alliansens samarbete sträcker sig? Var slutar M, Fp, C, Kd och var börjar Alliansen?

Hur gick de från diverse blå nyanser och grönt till just orange? För mig är det inte ett självklart steg, såvida steget inte tas genom en reklambyrå. Enligt feng shui representerar orange hälsa, vitalitet, entusiasm och optimism, och stimulerar kreativitet, mod och målmedvetenhet. Färgen står för kunskap, aktivitet och livfullhet, vilket kanske är precis vad Alliansen vill associeras med. De behöver onekligen få in ny energi, eftersom konservatism och mörkblått inte direkt associeras med nyskapande och ungdomlig spänst. Men är orange verkligen rätt val? (När det gäller chakran står orange för sakralchakrat, som rör sexualiteten. Det är dock en aspekt som jag inte förknippar det minsta med Alliansen, men de kanske försöker verka sexigare genom valet av en orange logga.)


Jag ställer mig lite frågande till utformningen av loggan, som får mig att associera till GP:s julrebusar. Och visst kan man lätt läsa in ALLAN i den långa varianten av loggan (ovanför)?Alliansfritt Sverige påpekar likheten med det chilenska kommunistpartiet Illapus logotyp, och ja – likheten är ganska slående.

Det mest påfallande, framför allt i den mindre loggan, och troligen ett mycket medvetet val, är väl ALLA som i ”Alla ska med”, Socialdemokraternas gamla slogan. Bit för bit plockar de över det som vill ha från motståndarna; i förra valet försökte M profilera sig som det nya arbetarpartiet, idag tar de en välkänd S-slogan. Fast inte rent ut, för det går ju inte för sig. Nej, de skapar en logotyp som leder associationerna till ”Alla ska med”, ett positivt och redan inarbetat budskap. Smart!

Frågan är hur mycket som egentligen är nytt i budskapet. En drastisk förändring av det yttre följs sällan åt av en likadan förändring av budskapet, vilket syns väl på Alliansen.se. Kanske kan nylanseringen för en stund få de potentiella väljarna att glömma de fel och klavertramp som hittills har giorts, som felaktiga siffror när det gäller sysselsättningsökningen och RUT-avdragen. Fast förr eller senare måste även politiker förhoppningsvis stå till svars för sina misstag.

Jag hittar för övrigt ett lustigt litet fel i Alliansens kampanjblogg:

Bilden är tyvärr väldigt liten, men ni kanske kan se datumet och orden ”I dag är det internationella kvinnodagen”. (Originalet finns här, men vem vet om de inser felet och ändrar datumet.) Fail.


Fler behandlas med elchocker

15 måndag Mar 2010

Posted by in Aktuellt, Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Idag rapporterar diverse nyhetskanaler och tidningar om hur allt fler behandlas med ECT – electroconvulsive therapy eller på lekmannaspråk elchocker – i nuläget cirka 40 000 behandlingar om året, vilket är en fördubbling jämfört med för 10 år sedan, enligt Svenska Dagbladet. Socialstyrelsen kommer under veckan med en rapport där vården kritiseras för att inte ge patienter tillräcklig information om riskerna med och biverkningarna av ECT, och för att de som får men av den inte tas om hand.

I höstas hade Uppdrag granskning två program om ECT under rubriken Den stora glömskan, dels om hur patienter inte upplystes om biverkningar och risker och dels om hur patienter behandlats under långa perioder och mot sin vilja. (Via Den stora glömskan hittar ni fler länkar.) Det har dessutom på senare år kommit in ett antal lex Maria-anmälningar från personer som har drabbats av bestående minnesförluster efter ECT-behandling, och detta är upprinnelsen till Socialstyrelsens rapport.

Jonas Andersson, som är verksamhetschef på Ungdomsförbundet för social och mental hälsa, berättar i SvD om hur han fått bestående problem med korttidsminnet från de 22 behandlingar han fick förra året för att häva ett psykotiskt tillstånd. Övergående rubbningar av korttidsminnet brukar anges som en vanlig biverkning av ECT, men allt fler rapporter kommer alltså in om mer bestående minnesstörningar. Jonas Andersson upprörs dessutom av att beslutet om ECT fattades över hans huvud, men också utan att hans sambo meddelades.

ECT låter hemskt och drastiskt, och många har nog fortfarande en bild av behandlingarna som kommer från Gökboet eller Sylvia Plaths Glaskupan. Riktigt så går det inte till idag. Patienten blir sövd och får muskelavslappnande medicin före behandlingen, som tar några sekunder, och även om den onekligen är drastisk, så har den inneburit en enorm skillnad för många, framför allt på djupt deprimerade patienter. Problemen gäller snarare att ECT har använts på ett inte helt evidensbaserat sätt, under mycket långa perioder, den har getts till synes godtyckligt till personer med diagnoser som inte alltid svarar särskilt bra på just elbehandling, människor har fått ECT under tvång och med bestående störningar på minnet. Informationen är ofta bristfällig, ECT beskrivs många gånger som en sista utväg för svårbehandlade patienter som därför inte får några direkta alternativa lösningar och kunskaperna än idag för dåliga.

Jag har sett personer som var så djupt deprimerade att de nästan varit katatoniska på bara några få behandlingar få tillbaka livet och bryta sin depression. Det gjorde att jag för snart 12 år sedan gick med på ECT när inga antidepressiva medel verkade hjälpa mot min depression. Jag började bli desperat och min läkare presenterade det som en tänkbar lösning – vilket jag uppfattade lite som en sista utväg. Jag fick lite kort information, men var givetvis lite för chockad för att kunna ta in den ordentligt, en broschyr i handen, och inget mer. Läkaren gick nämligen på semester, så eventuella frågor fick jag strunta i. Men jag hade bestämt mig för att ge det en chans eftersom jag inte kunde se några alternativ.

På mig hjälpte det inte. De enda effekterna jag fick var en fruktansvärd huvudvärk (jag tål inte narkos särskilt bra), jättespända käkmuskler och att jag kände mig mer deprimerad. Jag tror inte att jag fick några minnesstörningar, men hela den sommaren är suddig på grund av att jag var så deprimerad. Dessutom är dagarna på psyk ganska enformiga, så de ger inte direkt några bestående intryck att hänga upp minnet på ens i bästa fall. Så efter ett antal behandlingar, när det ”borde” ha blivit en effekt, sa jag ifrån och skrev ut mig. Det fungerade helt enkelt inte på mig. I efterhand förstår jag bättre varför, och har även träffat andra unga människor med samma erfarenheter. Jag kom till sist ur depressionen ändå, och vet också ganska väl att delar av den hade ett direkt svältsamband, som jag skulle vara otroligt förvånad om man kunde elchocka bort.

Rebecca skriver om hur vissa efterfrågar elbehandling inte för själva chockverkans skull, utan för narkosen. För den där korta stundens frist från sina egna tankar, sin egen tillvaro. Kanske kan det vara så att lite för många som själva efterfrågar ECT gör det av samma skäl. Jag kan inte klandra dem, för jag önskade många gånger att jag bara kunde få sova tills depressionen var över och allt var bra. Men med tanke på hur jag mådde efter den där korta behandlingen så var det inte en lösning för mig, framför allt inte som det handlade om några få minuter.

Men elbehandling ska ges på goda grunder, i de fall där det finns evidens för att det faktiskt fungerar, och med stort ansvar från vårdens sida både om information före beslutet om behandlingen och ordentlig uppföljning. Det finns till exempel ingen evidens för att hundratals behandlingar hjälper, och alla former av elbehandling mot patientens vilja borde vara lika förbjudna som andra tvångsbehandlingar – om det inte råder extremt speciella förhållanden, som i så fall ska godkännas av en instans som har patientens rättigheter och bästa i fokus. Lika lite ska det ges till personer som bara vill bli sövda. Rätt använt kan det nästan innebära en skillnad på liv och död, men det är inte en riskfri behandling och det behövs en genomgång och tydliga regler.

Läs även vad Thérèse har att säga.

Tråkig men viktig rapport från Amnesty

08 måndag Mar 2010

Posted by in Aktuellt, Boktips

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Våldtäkter och den usla behandlingen av våldtäktsoffer är kanske inte det vi vill läsa om en dag som denna, den Internationella kvinnodagen. Som till på köpet fyller 100 år. Idag vill vi fira framstegen. Men det går inte att blunda för de orättvisor som finns kvar, och inte för det förtryck av kvinnor som pågår runt om i världen, och i Sverige.

Amnesty International presenterar idag två rapporter om hur våldtäktsoffer runt om i världen förvägras rättvisa och värdighet: Breaking the Silence, om våldtäkter i Kambodja, och Case Closed, om våldtäkter i Sverige, Norge, Danmark och Finland.

Oavsett om du utsatts för våldtäkt i ett rikt eller fattigt land, så är chanserna att förövaren ställs inför rätta och döms små. Hindren är många, inom såväl vården, polisen och rättsväsendet – när du väl kommer så långt. För det är fortfarande inte självklart att anmäla våldtäkter.

Utöver bemötandet när man anmäler våldtäkter tar rapporterna upp den ofta fina linjen mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande, där den springande punkten är graden av våld:

Om inte de sexuella övergreppen också kan kopplas till fysiskt våld tas de helt enkelt inte på allvar. En kvinna som våldtagits, utan tydliga fysiska skador, blir ofta stigmatiserad och anses få skylla sig själv, medan förövaren ofta varken straffas rättsligt eller socialt. Amnestys pressmeddelande 20100308

Ett exempel som ges är hur en förövare i Finland dunkade offrets huvud i väggen och vred om hennes armar, men bara dömdes för sexuellt utnyttjande eftersom våldet räknades som milt. Men fysiska påtryckningar och övertag är svåra att bevisa när de inte ger spår, och än svårare att bevisa är det psykiska våldet och hoten. När en kvinna hotas till underkastelse, när hennes Nej ignoreras, när hennes förmåga att säga Nej tillräckligt högt och slåss tillräckligt hårt och hon tvingas ha sex mot sin vilja – är det inte våldtäkt? Det är graden av våld som avgör, och den som avgör om våldet varit tillräckligt är inte den som utsatts för det.

Våldtäkt är ett brott som än idag är behäftat med så stor skam att många väljer att hålla tyst hellre än att prata om det. Många offer tar på sig själva skulden och ägnar enormt med energi och tid på att rannsaka sig själva in i minsta ord, minsta detalj, för vad de gjorde för fel. Kunde jag ha klätt mig annorlunda, sagt något annorlunda, sett ut på ett annat sätt, varit tydligare i mitt Nej, varit någon annanstans? Men våldtäkt handlar inte om vad offret hade på sig, hur hon såg ut, vad hon sa, vem hon sa det till, om att ha varit otydlig eller inte protesterat tillräckligt aggressivt – det handlar om makt och om ett egenmäktigt förfarande över någon annans kropp. Det är inte offrets fel. Men inför rätten är det fortfarande så att offret mer eller mindre måste bevisa sin oskuld. Det är hennes (för de flesta offren är trots allt kvinnor, även om män och pojkar också utsätts) uppförande som ifrågasätts, hennes heder, hennes sexualitet. Inte förövarens. I hur många andra brottsfall är det offret som måste försvara sig?

Det måste bli ändring på det här. Först och främst behövs det en stor förändring och ett enormt medvetandegörande inom såväl polis som rättsväsende och på lagstiftningsområdet. Amnesty International driver tillsammans med ett flertal andra organisationer kampanjen Krafttag mot våldtäkt, för en förändring på det politiska planet. Skriv på deras kampanj!
Men det behövs också en förändring i attityden till våldtäkt som något man måste skämmas för, något som stigmatiseras och tigs ihjäl, som ett brott där offret räknas som medskyldig. Den förändringen kan vi bara åstadkomma själva och gemensamt i samhället. Ju fler som vågar tala om våldtäkter och sexuella övergrepp, desto mer kommer andra utsatta att inse att de inte är ensamma och inte behöver skämmas, och så kan effekten sprida sig som ringar på vattnet. Jag vet att det är svårt att prata om det onämnbara, men det går inte att tiga ihjäl. Offret bär inte skulden för det, lika lite som offret för ett rån bär skulden för rånet. Ingenting ger en människa rätt att begå våld eller övergrepp mot en annan människas kropp.

Läs även Katrine Kielos bok Våldtäkt och romantik.

En pappersfin skillnad mellan sjuk och frisk

28 söndag Feb 2010

Posted by in Aktuellt, Hälsa och ohälsa, Politik och samhälle

≈ 2 kommentarer

I vår politik står friskhetens möjligheter i centrum i stället för sjukdomens begränsningar.

Fina ord från Moderaterna under rubriken Kortare vägar tillbaka om förändringarna i sjukförsäkringssystemet och kritiken mot utförsäkringarna. M, ivrigt anförda av Gunnar Axén och Helena Rivière (vars syn på den utförsäkrade Alexandra vi kunnat läsa i Aftonbladet), klappar sig på axeln och berömmer sig över hur utanförskapet minskat. Det utanförskap som tydligen felaktigt sjukskrivna personer drabbades av innan, när de hindrades att komma tillbaka till arbetsmarknaden.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker att alla som kan arbeta självklart också ska göra det; det är så ett samhälle överlever. Men det ska vara arbete efter förmåga och de som av en eller annan anledning inte kan arbeta heltid ska få stöd och hjälp att arbeta så mycket de kan. Det är inte bra för någon att bli inaktiv. Men det innebär att det måste finnas ett skyddsnät, en flexibel arbetsmarknad (skulle kortare normalarbetstid kunna hjälpa här?) och en habiliterings- och rehabiliteringskedja.

– Under många år har vi haft en situation där sjukskrivna inte har fått hjälpen de behöver, arbetslinjen har försvagats och utanförskapet växte. Sjukförsäkringen behövde reformeras men att förändra ett så omfattande trygghetssystem är inte lätt. Man kan säga att det har varit lite som att vända en atlantångare, säger Gunnar Axén.

Skillnaden är förstås att ingen försöker vända en atlantångare på fläcken, så som man kan göra med vissa stridsbåtar. Men det är precis vad M försöker göra. De börjar med att ändra reglerna för utförsäkring och så ska systemet anpassas efter det. Därför är de omtalade rehabiliteringskedjorna än idag inte på plats. De fanns inte förut heller!

Det har länge varit alldeles för svårt att få en vettig rehabilitering, och om nu fler ska snabbrehabiliteras för att komma tillbaka till arbetsmarknaden innan de blir utförsäkrade och flyttas från Försäkringskassans bord till Arbetsförmedlingens, så vore det kanske på sin plats att släppa lite på etableringsrätten för t.ex. legitimerade sjukgymnaster, arbetsterapeuter och andra rehabprofessioner.

Jag har svårt att tänka mig att särskilt mycket skulle ha förändrats från min tid som förtidspensionär – det som idag skulle ha varit aktivitetsersättning – då jag inte fick någon rehabilitering alls. Jag var för högutbildad och inte fysiskt arbetshindrad. Men det var i själva verket inte rehabilitering jag hade behövt, utan habilitering, för jag hade inte ens hunnit ut på arbetsmarknaden än, bortsett från sommarjobb och extrajobb som lärare på Universitet under studierna. Jag var student, jag hade inget arbete att komma tillbaka till. Och en stor anledning till att det är så få som går från sjuk- och aktivitetsersättning till arbetslivet är nog just bristen på (re)habilitering.

Den tidsbegränsade sjukersättningen, ett mellanting mellan förtidspension (icke tidsbegränsad sjukersättning) och sjukskrivning, fasar vi nu ut till och med 2012. Anledningen till detta är att många fastnat i denna ersättning utan något aktivt stöd för att komma tillbaka i arbete. Den har försatt många människor i ett utanförskap med en ständig oro över om sjukersättningen kommer att förlängas eller inte när det på nytt blir dags att pröva rätten till den. (Från sjukskriven till arbete, 091026)

Men problemet kvarstår: Om människor fastnar p.g.a. bristande rehabilitering så är lösningen inte att friskskriva dem, utan att skapa en fungerande rehabiliteringskedja, ett trygghetssystem där man inte faller igenom maskorna. Att fasa ut utan något alternativ är inte en lösning.

Och visst finns det en rehabiliteringskedja. Problemet är bara att den inte innehåller rehabilitering, utan tidsgränser för sjukskrivning:

Den 1 juli 2008 trädde den nya rehabiliteringskedjan i kraft. Alliansen rev upp ett passivt system utan tydliga avstämningspunkter till förmån för tidiga, aktiva rehabiliteringsinsatser.

En person som varit sjukskriven i tre månader ska enligt rehabiliteringskedjan se om han eller hon klarar av att utföra något annat arbete hos sin arbetsgivare.

Om denne efter ytterligare tre månaders sjukskrivning inte kan utföra sitt tidigare arbete ska han eller hon försöka hitta ett jobb där den nedsatta arbetsförmågan inte är ett hinder. Det är oftast bättre att byta arbetsplats än att stanna kvar i en passiv sjukskrivning.

Men det finns ett antal undantag. Människor som är allvarligt sjuka eller förväntas kunna återgå till sin arbetsgivare inom en överskådlig framtid är två av de dem.
…
Efter ett års sjukfrånvaro finns sedan möjligheten till förlängd sjukpenning i ytterligare ett och ett halvt år, varefter sjukförsäkringens bortre gräns är nådd. För allvarligt sjuka kan en fortsatt sjukpenning då betalas ut utan tidsbegränsning. (Korta vägar tillbaka, 100301)

Det låter finfint, men att döma av det vi redan hört, så fungerar det inte riktigt lika fint. Framför allt så har bedömningen av vad som räknas som allvarligt sjuk visat sig vara svår, och överskådlig framtid är ett luddigt begrepp. Hur lång tid får jag på mig att hämta mig efter en hjärntumör, en ryggskada, en utmattningsdepression? Och var finns egentligen rehabiliteringen? Ja vet, det är förstås tänkt att den ska pågå hela tiden, men vem tror egentligen på det? Jag slutade tro på tomten när jag var ungefär 4, och det här låter ungefär lika troligt. Fast kanske ser jag det bara utifrån mina erfarenheter, och erfarenheterna från andra unga med depressioner, ätstörningar, ångestproblematik och somatiska problem som fibromyalgi och whiplashskador. Kanske ser det helt annorlunda ut egentligen.

Från den där tillfälliga sjukpensioneringen, som jag bröt själv efter ett år, tog det mig först 2 år att bråka mig till vettig behandling, och sedan ytterligare 1½ för att få komma till behandlingshem, som visade sig vara avgörande för mig. Därefter arbetade jag hårt på egen hand och med hjälp av privat terapi som jag betalade ur egen ficka eftersom jag inte fick någon terapi genom den offentliga vården, och kontakter inom den psykiatriska öppenvården, i ytterligare tre år innan jag var fri(sk). Jag var bara helt sjukskriven under några månader när jag var på behandlingshemmet och en kort tid därefter, sedan försökte jag jobba så mycket jag orkade. Min lösningen på att anpassa arbetet efter min förmåga var att jag var egenföretagare och därför kunde anpassa min arbetstid efter läkarbesök och ångeststatus. Jag skapade en flexibilitet som jag var tvungen att ha, utan så mycket som en sekunds hjälp från vare sig FK eller AF. Den möjligheten har inte alla. Vad hade hänt idag, på den vanliga arbetsmarknaden? Jag vill inte tänka på det.

Senast nu i veckan har det kommit rapporter om att antalet nya personer med sjuk- och aktivitetsersättning sjunker. Fast det är förstås inte helt sant, för antalet nya personer med aktivitetsersättning (som ges till personer till och med 29 års ålder) ökar. Och inget vet ännu vad som händer med dem som tidigare skulle ha fått sjukersättning. Utförsäkras de också, eller får de inte ens en godkänd sjukskrivning? Ska vi gissa att det blir Soc som får lösa deras försörjning?

Jag vill inte leva i ett samhälle där synen på människor är att de är lata fuskare, där man inte tillåts vara svag eller sjuk och där en sjukdom eller skada måste ha ett slutdatum. Jag blir mörkrädd när politiker tycks anse att man gör människor friska genom att dra tillbaka deras bidrag, och jag blir rent ut sagt förbannad över den cynism som bland annat Helena Rivière och Gunnar Axén visar. Vad kommer härnäst? Fattighus för dem som inte kan bo kvar i sina hem när de blir utförsäkrade, tvångsarbete? Så vill jag inte ha det, och det är en anledning till att jag engagerar mig politiskt.

Men har ni tänkt på hur enkelt det tydligen är, och hur fin gränsen mellan sjuk och frisk kan vara? Det är så enkelt som ord på ett papper. Den ena dagen är du sjukskriven. Nästa är du utförsäkrad och betraktas som frisk. Bara så där. Tänk om det var så lätt i verkligheten.

Klavertramp av Malmös starke man

26 fredag Feb 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

Ilmar Reepalu är i blåsväder. Och det är inte någon snäll liten sunnanvind utan tilltagande stormstyrka. Anledningen är hans överslätande och undvikande uttalanden om antisemitismen i Malmö. Dag efter dag kommer det nya ”förklaringar” av hur han har blivit feltolkad och felciterad, utan att vi egentligen får några svar.

Det hela härstammar huvudsakligen från Skånskans artikelserie om det växande judehatet i Malmö från den 25 till 27 januari. Där tas bland annat upp hur det förra året skedde 79 antisemitiska hatbrott i Skåne, framför allt i Malmö (2010-01-25), hur judiska familjer väljer att lämna Malmö eftersom de inte känner sig trygga (2010-01-25) och hur judar upplever att det har blivit legitimt att attackera dem (2010-01-27). Efter attacken på Stortorget i samband med Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel, där en liten, Israelvänlig fredsdemonstration attackerades av en mobb, fick polisen en större medvetenhet om hotbilden mot judar i Malmö, men politikerna gör inte mycket. De hävdar, så som Ilmar Reepalu har gjort, att attacken mot demonstrationen inte var riktad mot judar eller Israel utan ilska över Israels attacker mot Gaza-remsan, och det är överhuvudtaget den linje som tycks råda: det handlar inte om antisemitism eller judehat utan om protester mot Israels behandling av palestinier.

När Reepalu själv tillfrågas av Skånskan ger han väldigt få raka svar som politiker. Han hävdar att hans personliga åsikter om Israel-Palestina-konflikten och utrikespolitik är hans privata, och att de inte har med kommunalpolitiken att göra. Reepalu sätter också ett märkligt likhetstecken mellan sionism och antisemitism:

– Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda.

Kan du bidra till att dämpa agget mot svenska judar som inte vill ta ställning i Israel-Palestina-konflikten?

– Konflikten kan människor ta ställning till. Det gör jag också. Det var totalt oproportionerligt våld från Israel under Gazakonflikten. Det är en varböld förstås. Det är mitt sätt att ta konflikt i en internationell fråga, det handlar inte om Malmös kommunalpolitik. Men här i Malmö ska vi inte ha motsättningar på grund av övergrepp i en annan del av världen.

…

– Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler. (SK)

I stället för att ta avstånd från de antisemitiska hatbrott som sker lägger Reepalu över ansvaret på Malmös judar och den judiska församlingen som inte tar avstånd från Israels övergrepp i de ockuperade områdena. Att kräva att den judiska församlingen kollektivt ska gå ut och ha en åsikt om en politisk konflikt blir ett sätt att kollektivisera och särbehandla Malmös judar, vilket Reepalu inte själv verkar vara medveten om att han gör. Hans privata åsikter tycks hamna i en intressekonflikt med hans roll som kommunalborgarråd och Malmös starke man, med ansvar för det som sker i staden. Även den 28 januari hävdar han bestämt att det är skolornas och föreningslivets ansvar att motverka rasism och antisemitism. Inte något om vad han som politiker kan göra.

Den här artikelserien uppmärksammades i Sunday Telegraphs artikel om hur judar lämnar Malmö efter en ökning av antalet antisemitiska hatbrott den 21 februari. Till Sunday Telegraph säger Reepalu:

”I believe these are anti-Israel attacks, connected to the war in Gaza.

”We want Malmo to be cosmopolitan and safe for everybody and we have taken action. I have started a dialogue forum. There haven’t been any attacks on Jewish people, and if Jews from the city want to move to Israel that is not a matter for Malmo.” ST

Det här uttalandet väckte givetvis en hel del frågor, och Ilmar Reepalu har gång på gång de senaste dagarna försökt förklara sig med att han blev missförstådd och felciterad. Men utan att egentligen säga särskilt mycket mer. Reepalu har hävdat att Skånskan inte återgav intervjun med honom korrekt, och därför lägger Skånskan nu ut hela intervjun på Internet, liksom mailväxlingen mellan redaktionen och Reepalu. De senaste dagarnas radio- och tidningsintervjuer har tyvärr inte kastat särskilt mycket ljus över saken, eftersom de förklaringar som ges fortfarande blir sätt att försöka slingra sig ur ansvarstagande för det som faktiskt har sagts.

Per Gudmundson tog upp ämnet i en ledare i onsdagens Svenska dagbladet och lägger fokus vid Reepalus egna ord:

”Det har inte förekommit några attacker mot judar, och om judar här vill flytta till Israel är det ingen angelägenhet för Malmö.”

Hur förklarar man ett sådant uttalande?

Fredrick Federley (C) skrev efter Gudmundsons ledare:

I stället för att vara tydlig så snedpudlar han och hamnar i en än värre position än tidigre när han gör klart att ”om judarna sticker så är det inte vårt bekymmer” slarvigt återgett. Det är inte mycket jag kan göra för att komma åt honom annat än att skriva om hans vansinnigheter och som riksdagskandidat i Malmö kan jag ta debatten med honom om vilket Malmö vi ska se framföver. Intolerans eller tolerans. Mångkultur eller monokultur?

Jag är beredd att utmana dig på debatt kring antisemitismen i Malmö på vilken arena du vill på vilken agiven tidpunkt som helst. Jag anser att ett övergripande mål i valet 2010 måste bli att få bort denna människa från makten i både Malmö och det socialdemokratiska partiet. (Federley, 2010-02-24)

I dag har Sydsvenskan en intervju med Reepalu, där denne ges en chans att förklara sig. Han har de senaste dagarna tagits i örat av Mona Sahlin och suttit i samtal med judiska församlingen i Malmö, och ger nu en lite nyanserad bild:

Vilket ansvar har du för att judar känner sig hotade i Malmö?

– Vi kanske skulle ha bevakat mer efter det som skedde i samband med tennismatchen.

– Demonstrationen på Stortorget som urartade gav tendensen att här fanns väldigt många människor som var starkt berörda, hade släktingar på Gazaremsan och plötsligt hittade en symbol för sitt hat.

– Det är klart att Judiska församlingen i Malmö inte har ett dugg med konflikten där nere att göra. Men här blev de en symbol för staten Israel helt plötsligt. (Sydsvenskan)

Men så kommer det ett nytt klavertramp, när Reepalu tillfrågas om Federleys kommentar:

– Vem är Fredrick Federley? Är det han som uppträdde som transvestit häromdagen, han hette något kvinnonamn väl?

– På vilka grunder skulle jag debattera med honom? Jag tror att han ska göra ett studiebesök i Malmö och bosätta sig här så att han vet vad han talar om. (Sydsvenskan)

Det hade gått att bita ihop om den kommentaren om transor, men ack nej. Klassiska härskartekniker gör sig påminda, ett försök att förminska genom att påstå sig inte veta vem Federley är och hånar genom att dra fokus till en detalj som inte har med Federley som politiker att göra. Pampfasoner av allra betonggråaste slag. Och det känns allt annat än betryggande när en politiker påstår sig inte förstå varför han skulle debattera. Vilket demokratitänk!

Dålig trygghet för egenföretagare

25 torsdag Feb 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Jag har varit egenföretagare i snart 10 år, vilket väl är att betrakta som ganska länge. Det var inget jag hade planerat att bli, utan mer något jag halkade in på när ett företag där jag hade varit resursanställd i ett halvår (och därmed nått maxtiden för resursanställning) ville fortsätta anlita mig, med förutsättningen att jag startade eget. Jag hade inget annat jobb på gång, så valet var ganska enkelt. Men eftersom jag startade eget på det sättet, utan att innan dess ha varit arbetssökande, fick jag varken bidrag eller stöd någonstans ifrån. Utan jag startade på vinst och förlust.

Det gick bra. Jag gick från en kund till flera och hade de första åren gott om jobb, även om det var en inlärningsperiod att inte arbeta slut mig gång på gång. Hade det inte varit för att jag var min egen och därför själv kunde styra över min tid, så hade jag under de första åren antagligen varit sjukskriven, eftersom jag var aktivt anorektisk och först var iväg på behandlingshem och sedan gick i behandling med terapi och annat på dagtid. Jag vet inte hur jag hade kunnat få ihop jobb och tillfrisknande på något annat sätt. Och det gick ju bra. Jag klarade mig.
Sedan kom lågkonjunkturen och den har varit kännbar. Kunder lägger ner eller drar ner på verksamheten, ändrar sina processer och betalningsvillkor. Det blir tuffare och det är köparens marknad. Att låta arvoden följa KPI (konsumentprisindex) är bara att drömma om; blir jag för dyr väljer de någon annan. Då spelar erfarenhet och hög kvalitet mindre roll.
Som egenföretagare är du medveten om den här osäkerheten; du jobbar när jobben finns, tar semester om du har råd och vågar och vet att du riskerar att bli av med dina kunder = jobbet om du skulle gå på föräldraledighet under längre tid. Men när jag har börjat titta på hur ”trygghetssystemen” ser ut för egenföretagare – den där biten som de flesta inte tänker på när de startar eget – så ser det ganska trist ut.
Ja, du kan bli sjukskriven. Men ersättningen du får är den lagstadgade delen eftersom det inte finns någon arbetsgivare som skulle kunna skjuta till pengar. Likaså med föräldraförsäkringen. Hur det är med rehabilitering och omplacering till annan typ av arbete har jag ingen aning om, eftersom du som egenföretagare har ett jobb att välja på: ditt eget. Försäkringssystemet är helt klart inte byggt för just egenföretagare.
Om det däremot skulle gå så dåligt att du börjar gå utan arbete kan du inte stämpla. Du kan inte vara deltidsarbetslös och egenföretagare, utan om du ska få a-kassa måste du göra verksamheten vilande. Vilket bland annat innebär att du måste stänga ner hemsidor, åtminstone enligt min a-kassa. Du kan göra verksamheten vilande och sedan göra den aktiv igen en gång. Men att göra den vilande innebär att du antingen jobbar till 100% (oavsett om det finns jobb eller inte) eller inte alls. Vilket givetvis innebär att du mer eller mindre förlorar de kunder du faktiskt har även om det inte finns tillräckligt med jobb. Du ska alltså lägga ner verksamheten och stänga dina kanaler utåt (hemsidor), så att du inte längre är tillgänglig för dina kunder och därför i princip eliminerar dina chanser att få fler och nya kunder och överhuvudtaget arbeta i din firma, och sedan vänta på att din a-kasseansökan ska behandlas och beviljas och pengar börja betalas ut, vilket kan ta månader. Hur många egenföretagare bestämmer sig för det här stora steget innan det är absolut kris? Troligen få.
Som egenföretagare har du heller ingen tillgång till Trygghetsråd eller jobbcoacher eller det stöd som ges människor som varslas. Det är allt eller inget, svart eller vitt.
Jag är inte helt klar över varför det ser ut så här, varför egenföretagare diskrimineras av a-kassereglerna, och håller inte med om att man inte skulle kunna vara halvt verksam och halvt ”stå till arbetsmarknadens förfogande”. Just de bristande trygghetssystemen är en anledning till att framför allt kvinnor drar sig för att starta eget, och det är en fråga som jag innerligt önskar att våra politiker skulle lyfta. Är det verkligen för mycket begärt att man som egenföretagare ska ha samma rätt att vara deltidsarbetssökande och deltidsarbetande som förvärvsarbetande?
Det handlar inte om att man skulle sitta still och rulla tummarna och välja att stämpla i stället för att söka jobb eller jaga kunder, utan om att ha någon form av trygghetsnät för att klara av en lågkonjunktur eller tuff dipp på marknaden utan att behöva lägga ner verksamheten. Politiker pratar om småföretagare och deras villkor; ingen nämner egenföretagarna. Entreprenörsandan är en viktig del av den ekonomiska utvecklingen, och det känns som ett enormt resursslöseri att inte ta bättre vara på alla egenföretagare.