Etikettarkiv: Kvinnofrågor

Hägglund viftar med kvoteringsskynket

07 söndag Feb 2010

Posted by in Politik och samhälle

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

I dagens DN ger sig Göran Hägglund i debattartikeln ”Kvoteringsoffensiv väntar efter en rödgrön valseger” i polemik med den rödgröna jämställdhetspolitiken, som fråntar individen hennes fria val till förmån för kvotering. Hägglunds resonemang bygger på vad Peter Eriksson (mp) sa i den senaste partiledardebatten på en fråga om det inte är föräldrar som vet vad som är bäst för sina barn. ”Jo, så är det om man ser till varje person, men inte om man ser till det samlade resultatet, blev svaret!” (från Hägglunds artikel)

Som ni redan vet tycker jag inget vidare om någon av de nuvarande blockens jämställdhetspolitik, men att oppositionen skulle sätta likhetstecken mellan jämställdhet och kvotering skulle jag inte säga. Frågan är mycket större än så.

Man kan ha hur påstått goda intentioner som helst, men jämställdhet måste inte betyda kvotering. Och ska inte betyda kvotering. Ändå genomsyras svensk debatt av föreställningen att kvotering skulle vara en självklarhet.

Är det inte tid att lyfta debatten från kvoteringsfrågan och börja diskutera vad våra olika partier faktiskt menar med jämställdhet? För mig känns det som en ganska naturlig början. För kvotering som en ovanifrån pålagd tvångströja tror jag inte på; det riskerar bara att väcka en väldig massa negativ debatt om att individen fråntas sitt fria val, för att inte tala om misstankar om att en kvinna fått ett jobb på grund av sitt kön och inte sina meriter. Att män ofta får en topposition på grund av att sitt kön av sina samkönade höjdarkollegor talas det tyst om, liksom att många högutbildade och kompetenta kvinnor har chefer som har sämre utbildning (jag har flera kvinnor i den situationen i bekantskapskretsen) och känner sig hotade av dessa yngre, driftigare, smartare och mer välutbildade kvinnor och därför endast med yttersta tveksamhet skulle släppa upp dem ett pinnhål till i hierarkin.

Kvotering är en vansklig väg att gå. Om frågan drivs för hårt blir den antidemokratisk genom att den fråntar individen hennes rätt att själv välja, men om den inte drivs så förblir troligen de rådande strukturerna precis som de är. Jag är väldigt bestämd i att ingen ska komma och tala om för mig vad jag ska tycka och tänka och hur jag ska leva mitt liv, men jag är beredd att lyssna och få mitt tänkande ifrågasatt. Om jag själv märker att jag har fel tycker jag inte om det, men är inte för stolt och envis för att (i vissa fall) ändra mig. Det krävs något för att människor ska ifrågasätta och förändra ett invant tänkande och ibland behövs det en gnutta tvång för att ändra på djupt rotade mönster. Det finns inget som säger att kvinnor skulle vara sämre utbildade, mindre kompetenta och sämre lämpade än män att sitta i bolagsstyrelser – så varför är det fortfarande fler män än kvinnor där? Likadant kan jag inte se varför det ska vara så känsligt att ens diskutera att fler män borde ta ut föräldraledighet – att ge dem möjligheten att vara föräldralediga – för det är ett faktum att alldeles för många män inte tar ut någon alls. Det hänvisas ofta till ekonomiska skäl och individens fria val, men när det innebär att mannen ifråga inte får samma möjlighet som kvinnan att vara hemma med sitt barn, är det inte en jämställdhetsfråga då?

Vi kristdemokrater är för jämställdhet och lika möjligheter mellan man och kvinna. Det är så självklart att det inte ska behöva sägas. Men vi ser också att det finns gränser för vilka tvångsmedel politiker har rätt att ta till. Vi är därför också det parti som konsekvent värnar den enskildes fria val och motsätter oss kvotering.

Men Göran Hägglund, vad vill ni göra för de kvinnor som upplever att de på grund av de rådande strukturerna i samhället faktiskt inte får lika möjligheter som männen? Papporna som inte får samma möjligheter att vara hemma med sina barn? Kvinnorna som trots lika hög kompetens som männen ändå slår i det där glastaket just för att de är kvinnor? Ibland kan en politik som bygger på individens fria vilja tyvärr cementera gamla mönster bakom den fina frihetstanken. Hur ska de bakomliggande strukturerna som bevarar ojämlikheter förändras för att ge män och kvinnor de lika möjligheter du skriver om?

Barbariska sedvänjor och ett stort feltänk i hederskulturen

04 torsdag Feb 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Jag vet inte hur många som undgått DN:s artikel den 4 februari om en 16-årig flicka som begravdes levande i Anatolien (Turkiet). Hennes ”brott”? Hon hade manliga vänner. Den här typen av barbariska sedvänjor lever kvar än idag, och inte bara i Turkiet, Pakistan, Afghanistan och andra avlägsna delar av världen. Hederskulturen finns även bland oss. Den ser inte likadan ut överallt, men den finns och är en del av det pågående kvinnomordet.

Att en kvinna drar vanära över släkten genom att prata med en man, eller ha manliga vänner, bygger på en otroligt mystisk syn på kvinnans heder och sexualitet. Mig veterligt har en kvinna aldrig blivit vare sig av med oskulden eller gravid av att samtala med någon (möjligen med undantag av den där jungfrufödseln) och för de allra flesta kvinnorna i världen leder ett samtal inte med säkerhet till sex. Tror männen i de här kulturerna på fullt allvar något annat? Eller handlar det om något så enkelt som att kvinnan ifråga inte blint lyder sin fars order om att i princip vara hemma och osynlig för världen?

Men det som verkligen förbryllar är att det är kvinnorna som straffas om de blir våldtagna. Genom att bli stenade, levande begravda, levande brända, ihjälslagna, skjutna eller förskjutna. Var sker felet i att inte se att ansvaret väl borde ligga på den aktiva parten, förövaren, och inte på offret? Är det inte förövaren som dragit skam över släkten och borde straffas? Vi vet ju att våldtäkter används som vapen för att dra skam över såväl familjer som släkter och folkgrupper – varför är det då den drabbade som ska straffas? Ska man se till barbariska sedvänjor hade Eddans blodsfejder tett sig lite mer begripliga. Men att straffa offret? Nej, det är helt obegripligt och drar i min syn att se det bara ytterligare skam över familjen.

Det ska bli spännande att se hur det turkiska rättsväsendet behandlar den mördade flickans gripna far och farfar. Om Turkiet blundar för barbariet borde kanske den där dörren till EU bli lite trögare att öppna (och ja, jag tycker att man borde kunna dra tillbaka medlemskap för länder som inte klarar av att uppfylla mänskliga rättigheter).

Det här är bara ytterligare en av raden av nyheter om kvinnovåld och kvinnomord, det som Per Wirtén har kallat för ”männens globala krig mot kvinnorna” (se bl.a. Expressen den 17/1) som möter oss dagligen. Det går inte att slå upp en tidning utan att läsa om nya våldtäkter och våldtäktsförsök, kvinnomord, -misshandel, -våld och -förtryck, av såväl fysiskt, psykiskt, strukturekonomiskt och socialt slag. Någonstans måste någon reagera. Vi är många som reagerar, men än så länge är det många som bara bläddrar vidare. Jag kanske låter tjatig, men vi får den värld vi skapar och accepterar och jag kan inte acceptera det här.

Ibland häpnar man verkligen eller Att skjuta en annan kvinna i ryggen

04 torsdag Feb 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Ingen kan väl ha undgått utnämningen av Birgitta Ohlsson som EU-minister. En stark kvinna med egen vilja som röstar emot partiet när dess åsikter inte stämmer överens med hennes och som är uttalad feminist. Äntligen en feminist i regeringen! Här har vi en liberal som jag kan identifiera mig med och som hade kunnat få mig att förbli liberal – om det inte vore för att (fp) inte följer samma liberala linje som Ohlsson.

Tyvärr har de flesta reaktionerna på hennes utnämning kretsat kring det enkla faktum att Birgitta Ohlsson ska ha barn i juli. Först förekom det spekulationer om att hon skulle missa valrörelsen och vara inaktuell som EU-minister på grund av just en förestående födsel, sedan har kritiken haglat över att hon kommer att fortsätta arbeta trots att hon har fått barn. Jag vet inte vilken planet kritikerna kommer från, men för de flesta av oss är det naturligt att livet går vidare efter att man fått barn. Vi lever inte på 50-talet!

Ohlsson skriver själv i sin blogg:

Jag är gift med en modern man och inte en dinosaur. Jag har föräldrar, vänner och ett stort nätverk av underbara människor som backar upp mig i ur och skur.

Fast ibland undrar jag verkligen om inte 50-talets kvinnosyn lever kvar starkare än vad jag trott (min tro bygger i det här sammanhanget på mina egna åsikter och erfarenheter och åsikterna hos dem som jag umgås med). Inte minst när jag läser Eva Sternbergs debattinlägg i onsdagens Expressen: Birgitta Ohlsson borde stanna hemma.

Min första tanke är att detta måste vara ett dåligt skämt, för inte kan det väl idag finnas kvinnor som på fullt allvar säger följande:

Mina båda döttrar har jag absolut inte uppmuntrat att lämna sitt kvinnokön för att bli generaldirektörer eller styrelseledamöter i börsnoterade bolag. Efter det att jag hade startat mässan Kvinnor Kan stod det helt klart för mig, att vi kvinnor inte ska lämna våra hem överhuvudtaget. Ska vi göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas.

Det här är alltså skrivet av en av initiativtagarna till Kvinnor Kan, det vill säga någon som jag i min relativa enfald trodde kunde betraktas som feminist. Men icke! Det här är nämligen ungefär så långt från jämställdhetstänkande och feminism jag kan tänka mig. Åh, vad KD måste ha jublat när de läste Sternbergs inlägg. Kanske vill de rent av ha med henne i valrörelsen, så som de tidigare flörtade lite lätt med Anna Anka. Bakåtsträvande kvinnor som anser att kvinnans plats är i hemmet och hennes roll att ta hand om barnen. Det måste vara mumma för antifeministerna.

I min värld finns det inget könsförnekande i att en kvinna vill förverkliga sig själv eller göra karriär, inom vilket fält det vara månde. Vi har väl ändå kommit så långt i utvecklingen att en kvinna kan vara både kvinna, mamma och ledamot i en bolagsstyrelse, läkare, minister, president eller rent av överbefälhavare. Könet sitter inte i mitt yrke. Jag måste medge att det känns lite kränkande att det finns kvinnor, med relativt hög profil, som idag, 2010, tycks anse att vissa delar av arbetsmarknaden ska vara stängda för kvinnor för att vi, om vi ger oss in på dem, leker män. Hur absurt är inte det? Låt gå för att jämställdhetstanken är relativt bräcklig även i 2000-talets Sverige, men så bräcklig? Hjälp!
Hon är inte bara en farlig förebild. Hon visar också att hon inte har förstått något om sig själv, om livet och vad det innebär att bli förälder.

Birgitta Ohlsson säger att vi inte kan leva i en förgången tid. Men hon är ingen föregångare, hon är en kvarleva från den tid när vi inte förstod vad barn behöver.

Jag är helt övertygad om att Birgitta Ohlsson, som den intelligenta kvinna hon är, noga har tänkt över sin livssituation och det förestående moderskapet (man har trots allt nästan 9 månader på sig att planera) innan hon tackade ja till ministerposten. Att inte noga väga för och emot inför en sådan utnämning vore rent ut sagt korkat, oavsett om den utnämnde är en kvinna eller man. Så hon är nog oerhört medveten om vad som komma skall. Så tvärtom mot att vara en farlig förebild tycker jag att Ohlsson är en stimulerande förebild; en kvinna som visar att man inte behöver ge upp hela sitt liv för att man ska bli mamma.

Och det det är klart att barn är ett stort ansvar och att de har behov. Men inte kan deras behov vara att klänga en hemmabunden mamma i kjolarna hela dagarna. Barnet har ett behov av närhet, närvaro och stimulans av någon vuxen, det behöver inte nödvändigtvis vara just mamman. Vad är det för fel på pappan som närhetsfaktor och förebild? Eller en konstellation av mamma+mamma eller pappa+pappa, plus minus mor- och farföräldrar och ett stort nätverk av vänner? Barn behöver trygga vuxna som mår bra, är närvarande och kan skänka trygghet, värme och stimulans.
om det vore så, att vi har kommit på något som är friskt och ändamålsenligt genom att göra fäderna till babyskötare och kvinnorna till arbetare i hierarkierna utanför hemmen, hur kommer det sig då att vi mår så dåligt?
(Eva Sternbergs blogg, den 3 februari)
Jag är ärligt talat inte säker på att hemmafrun är lyckligare än karriärkvinnan. Personligen skulle jag snart klättra på väggarna av att vara hemmabunden med ett barn, alldeles oavsett min kärlek till detta barn, för jag har ett så stort behov av stimulans att jag skulle bli fördummad, deprimerad och olycklig. Men just det, ja, jag är ju ingen riktig kvinna heller.

Min syn på feminism, som jag kommer att brodera ut vid ett senare tillfälle, går till stor del ut på att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och möjligheter att utvecklas och förverkliga sig själva. Ingen ska komma och tala om för mig att jag är en förrädare mot mitt kön oavsett vad jag väljer, och givetvis innebär mitt val också att jag tar konsekvenserna av valet. Det som verkligen stör mig i just det här fallet är att det är en annan kvinna som tar sig rätten att döma ut Birgitta Ohlsson som en dålig mor redan innan hon fött barn.
Vi kvinnor är så fruktansvärt fega, så inställsamma och så djävliga mot varandra[…]
Vi är så livrädda och ägnar oss åt så vansinniga saker och dyrkar fel gudar och äktar fel slags män, att vi inte vågar stå upp för något. Inte för oss själv och inte för våra döttrar eller våra svärdöttrar eller några andra kvinnor!
(Eva Sternbergs blogg, den 15 januari 2009)
Just så. Det är väl lite synd att just Sternberg är ett sådant praktexemplar på just detta beteende, att döma av hennes elaka totalsågningar av Ebba Lindsöö och Yrsa Stenius i sin blogg. Så länge kvinnor kritiserar och baktalar varandra är jag rädd att jämställdheten kommer att förbli lite lätt krackelerad, för det spelar verkligen motståndarna i händerna. Jag har mina åsikter, men försöker verkligen att inte fördöma andra kvinnor för deras val – så länge de inte dömer mig för mina.

Ytterligare en bra reaktion på samma debattinlägg: Kvinnans plats i hemmet?

Stop Rape Now

31 söndag Jan 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

“The extreme violence that women suffer during conflict does not arise solely out of the conditions of war ; it is directly related to the violence that exists in women’s lives during peacetime.”
–Women War Peace: The Independent Experts’ Assessment, UNIFEM 2002

Upp till 500 000 kvinnor våldtogs under folkmordet i Rwanda, så många som 64 000 i Sierra Leone och över 40 000 i kriget i Bosnien-Hercegovina. 4 500 i en enda provins i Kongo-Kinshasa på bara 6 månader, och varje dag blir hundratals kvinnor våldtagna i Darfur.

Det här är inte bara enstaka handlingar som begås av individuella soldater, utan en militär taktik i syfte att dra vanära över och demoralisera kvinnor, slita sönder samhällen och kontrollera befolkningar.

Många kvinnor och flickor utsätts för tortyr och stympning inför ögonen på sina familjer, andra görs gravida för att förändra den etniska balansen i regioner. Alla drabbas av de fysiska, känslomässiga och sociala följderna av våldtäkt.

Det här måste få ett slut, men vi behöver er hjälp. Tillsammans kan vi åstadkomma en förändring genom att hjälpa till att ändra de attityder som vidmakthåller våld mot kvinnor, genom att förändra lagar och politik som låter förövarna gå straffria, genom att stå enade för att sätta stopp för detta brott mot mänskligheten. Tillsammans kommer vi att sätta stopp för våldtäkter.
Stop Rape Now: UN Action Against Sexual Violence In Conflict (eller UN Action) är ett samarbete mellan 12 FN-organisationer i syfte att sätta stopp för sexuellt våld i krig och konflikter. För precis som jag skrivit om tidigare pågår detta, i detta nu, 2010. Det handlar inte om individers snedsteg eller lust att kränka kvinnor, utan är ett systematiskt vapen som drabbar flickor och kvinnor. Sexuellt våld i konflikter är ett brott mot mänskligheten, könsmord, och en mycket medveten strategi för att förödmjuka och demoralisera motståndare, skrämma befolkningar och ödelägga samhällen och familjer. Kvinnor och flickor utsätts dessutom för sexuella övergrepp och utnyttjas av dem som har till uppgift att skydda dem.

Många tycks betrakta det sexuella våldet som en tragisk men ofrånkomlig konsekvens av konflikter och flyktingströmmar, en attityd som låter förövarna förbli ostraffade och tystar offren. Det är också en återspegling av att kvinnan och hennes kropp inte anses tillräckligt mycket värda för att resa sig upp i en gemensam protest. Brott mot mänskligheten är inte något som kan lösas på lokal basis, utan en fråga för oss alla. Vi har alla ett ansvar att agera, att inte sitta tysta.

UN Action drivs av några grundprinciper (från UN Actions broschyr; min översättning):
  • Våldtäkt är inte en ofrånkomlig konsekvens av krig. Det måste stoppas.
  • Könsbaserat våld, inklusive sexuellt våld, är ett brott mot grundläggande mänskliga värden och rättigheter.
  • Försök att sätta stopp för och svara på sexuellt våld måste även riktas mot könsskillnader, värna om och stärka kvinnors rättigheter och ge kvinnor ökad egenmakt (empowerment).
  • Kvinnor är ofta ledande i kampen mot sexuellt våld och för fred. Deras röster måste vara vägledande i arbetet och handlingsprogrammen.
  • Det är mycket viktigt att män och pojkar på ett konstruktivt sätt är delaktiga i arbetet för att hjälpa till att förhindra och svara på sexuellt våld i konflikter.
  • Fungerande metoder och befintliga program mot sexuellt våld måste förstärkas.
  • Sexuellt våld i konflikter och straffrihet för förövare av dess brott är några av historiens största tystnader.
  • Vi har alla en skyldighet att agera.

Ja, vi har en skyldighet att agera, att ta del av vittnesmålen utan att vända bort blicken och vilja glömma. De som utsätts för våldtäkter och övergrepp i krig, och överlever, har ingen chans att glömma. De är våra medsystrar. Kan vi verkligen förtränga det våld som kollektivt riktas mot oss som kvinnor? Kan vi klicka bort webbsidan, stänga av TV:n, bläddra vidare i tidningen och glömma det vi sett, glömma det som dagligen drabbar andra kvinnor? Du frågar dig kanske vad du kan göra, vilken skillnad du kan åstadkomma, men genom att skriva om det, prata om det gör du redan mycket för att medvetandegöra och ifrågasätta. Alla stora förändringar måste börja hos oss själva. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.


Vi må vara förskonade från krig, men inte ens i vår s.k. civiliserade del av världen går kvinnor fria från sexuellt våld, eller könsbaserat våld. I stort sett varje dag läser jag om nya våldtäkter – till och med i den här bittra vinterkylan! – och det går inte en dag utan att jag påminns om hur kvinnor betraktas som mindre värda och deras kroppar bemöts med hat och likgiltighet. Det är mycket möjligt att några av er tycker att jag tar i och tjatar om den här frågan, men hur skulle jag kunna göra på något annat sätt? Jag vet att jag har varit ytterst förskonad från det könsmord som pågår i hela världen, men är också själv i högsta grad medveten om det jag har drabbats av och de följder det har och har haft för mig. För hur stark, fri och självständig jag än är, så kommer jag ibland på mig med att av rädsla hålla tillbaka mig själv för att undvika att hamna i situationer som jag redan upplevt. Kvinnor ska inte behöva vara rädda för att vara sig själva. Och det är vi själva som måste revoltera mot rädslan, räta på ryggen, lyfta ögonen från marken och med fast blick förkunna att det räcker nu. Vi är värda att försvara och försvaras, ingen har rätt att kränka oss i vare sig ord eller handling. Det måste börja med att vi vet om vårt värde och står upp för det, och för rätten att försvara oss.

Det kungjordes idag att Margot Wallström av FN-chefen Ban Ki-Moon har utsetts till FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krigsdrabbade länder. Det är bland annat det här arbetet, realiseringen av FN-resolution 1820 om sexuellt våld i krigsdrabbade länder, men också om kvinnors utsatta situation generellt i dessa länder och deras roll i återuppbyggnaden efter en konflikt. Jag hoppas att hon kan åstadkomma något och inte minst att hon kan aktualisera den här frågan i svensk politik.

Besök Stop Rape Now, ta del av vittnesmålen och gör det du kan för att ändra de rådande attityderna. Blunda inte. Låt inte tystnaden fortsätta.

Bakåtsträvande i mörkblå kostym

31 söndag Jan 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Just nu pågår Kristdemokraternas kommundagar i Jönköping, och trots att jag av naturliga skäl inte har ägnat dem särskilt mycket tid eller energi, har det jag sett gjort mig rejält upprörd. Det började i torsdags då jag såg ett inslag i SVT:s rapport. Glada KD-medlemmar viftade med plakat med texten ”Mer medmänsklighet”, något jag tycker känns som ett hån med tanke på den milt sagt obarmhärtiga människosyn som genomsyrar alliansens socialförsäkringspolitik. Sedan var det KD-medlemmar som talade om att tydligare nischa partiet till höger om M, eftersom det finns utrymme där. Befinner sig inte KD redan till höger om M? Är de inte redan det mörkblåaste av de blå partierna? Men visst, det är bra om de är tydliga. Höger om M finns utrymme för en mörkblå/brun sörja tillsammans med SD. Är det de väljarna som KD försöker attrahera i ett försök att klamra sig kvar över 4%-spärren?

Men det som verkligen upprörde mig var pratet om att lagstifta mot kvotering. Mot? M gick ju nyligen ut med att det kan bli nödvändigt att lagstifta om kvotering för jämnare könsfördelning i börsbolagens styrelser, ska ett av de andra allianspartierna då gå åt motsatt håll? M försöker bli det nya feministpartiet, så som de i förra valet satsade på att framställa sig som det nya arbetarepartiet, medan en av deras allierade gör tvärtom.

Tyvärr är pratet om att lagstifta mot kvotering inget nytt för KD, utan bara alltför välbekant. Det är inte ett parti som värnar om kvinnors och mäns lika ställning, vare sig i samhället eller familjen. Ja, de döljer det bra bakom en retorik kring individens valfrihet och att kunskap ska gå före kön, men vad löser det när det fortsätter vara kvinnor som drabbas, kvinnor som får lägre löner, som tvingas till deltidsarbeten? När det finns ett systemfel går det inte att lösa problemet genom att prata om valfrihet. Jag är inte för regleringar för sakens skull, jag är alldeles för mycket liberal i grunden för det, men vissa inbyggda tankefel som den rådande könsmaktordningen kräver lite mer för att en gång för alla förändra. Att stoppa huvudet i sanden ger ingen förändring.

KDU lanserade igår sitt nya jämställdhetsprogram, We Can Do It! – utan kvotering. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men det gör mig lite rädd att unga kristdemokrater idag tycks ha en allt annat än modern syn på jämställdheten. För faktum kvarstår: det finns ett könssegregerat tänkande djupt rotat i även vårt svenska samhälle, som är anledningen till löneskillnader och svårigheten för kvinnor att komma fram i styrelser i såväl privata som offentliga bolag och myndigheter.

Charlie Weimers, KDU:s förbundsordförande, skriver följande i sin blogg:

Kampanjen är en del av KDU:s arbete för att formulera en borgerlig jämställdhetspolitik. På måndag tar vi med kampanjen ut på skolorna, för att prata med elever om kvotering, genus, kunskap, kompetens, jämställda löner och lika möjligheter. Jag är optimistisk. Att döma av reaktionerna på min debattartikel igår (och av många diskussioner ute på skolorna), så finns det en längtan efter ett alternativ till radikalfeminismen.

Jag undrar lite vad det är de definierar som ”radikalfeminism”. Är det all feminism som strävar efter att bryta upp den rådande könsmaktordningen till förmån för äkta jämställdhet, där kvinnor och män får lika villkor att skapa det liv de vill ha? Alla som talar om att man kan behöva lagstifta för att råda bot på en under årtusenden djupt inarbetad kvinnosyn? Som anser att genusfrågor är viktiga och att genus är en naturlig del av alla sammanhang? Eller är det helt enkelt alla som inte tycker som KDU? Ja, i så fall är jag radikalfeminist. Fast det är jag nog på många sätt, även om jag absolut inte är någon anarkafeminist.

Tongivande i KD:s jämställdhetspolitik är Alice Teodorescu, som var initiativtagare till nätverket ”En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra”. Detta nätverk har en i grunden intressant tanke, och formulerar sig själva som:

En särskild plats vikt åt kvinnor som inte sväljer samtidens alla sanningar utan eftertanke. En plats för kvinnor som både vill och kan. Som inte är offer för omständigheterna, strukturerna eller andra uppdiktade konstruktioner. En plats för de som saknar genen som styr den kvinnliga avundsjukan, har dumpat Jante och som numera vågar ta risker. Med andra ord kvinnor, som inte drivs av rädslan för att misslyckas utan av möjligheten att lyckas.


Teodorescu definierar sig inte som feminist, och nätverket vill bryta sig loss från radikalfeminismens ok, som har tagit fokus från sakfrågorna. Starka, självständiga, lysande kvinnor i all ära – jag sticker inte under stol med att jag är allt det – men det är inte riktigt så lätt att komma tillrätta med den systematiska ojämställdheten.

I detta nätverk hymlar vi inte med att vi är kvinnor. Vi är tvärtom stolta över det! Vi skäms inte för oss utan bejakar rätten att vara eleganta och feminina och knivskarpt kompetenta. Samtidigt. Vi kopierar inte manligt beteende, manligt kläd- eller kroppsspråk. Vi kan ändå aldrig bli riktigt bra män. Så varför då nöja sig med att vara bleka kopior när alternativet kan vara färgsprakande original


Ja, varför? Sedan när kan en feminist inte vara kvinnlig, snygg och intelligent? Sedan när kan inte en feminist vara i högsta grad ett original? För mig innebär feminism att bejaka individen. Jag är kvinna, högintelligent, kompetent och stolt över det, men jag ser inte till kvinnligt eller manligt i mina beteenden och kvalitéer. Jag anser att alla kvinnor har rätt att vara som de är och klä sig som de vill utan att diskrimineras och kritiseras av sina medsystrar. Det är alltför sällan fallet. Jag har stött på hård kritik från feminister av olika slag för att jag sminkar mig, ofta bär kjol och höga klackar och inte sticker under stol med att jag är kvinna och älskar det! Som feminist är det för mig främmande att fördöma en annan kvinnas stil eller livsval. Jag förstår det kanske inte, men jag har inte rätt att döma henne.

Charlie Weimers skrev också i fredagens SvD en debattartikel om vikten av en kristdemokratisk jämställdhetspolitik. Han anger att KD har tre alternativ:

Det första är att låta det vara som det är. Analysen bakom denna strategi bygger på att Kristdemokraterna inte vinner val på jämställdhetsfrågorna, eftersom borgerliga jämställdhetsivrare har tre feministiska alternativ att välja bland.

Det andra är att ta efter Nya Moderaternas partiledning, och acceptera det feministiska problemformuleringsprivilegiet. Det politiska priset för detta är en reträtt från valfrihet inom barnomsorgen och föräldraförsäkringen.

Det tredje alternativet är att formulera en jämställdhetspolitik som utmanar radikalfeminismen. I sådana fall är ambitionen att låta jämställdheten komma ut ur genusgarderoben. Detta kan ske genom ett ifrågasättande av 50/50 som ett absolut villkor för jämställdhet till förmån för principen om lika möjligheter, ett avvisande av varje form av kvotering samtidigt som kunskap och meriter framhålls och genom en analys av kvinnors lägre löner där det individuella perspektivet ersatt genusglasögonen. För mig och KDU är alternativ tre det självklara alternativet.

”det feministiska problemformuleringsprivilegiet”. Jo, man tackar! Sedan när är det den starkare, överlägsne parten som ska ha konkretisera och peka på problemen? När problemet ifråga är till deras favör är självklart problemformuleringen ointressant. Ökad jämställdhet är per se inte ett hot mot valfriheten. Jag är själv mycket nyfiken på hur man bedriver en jämställdhetspolitik utan genusperspektiv, för det måste väl vara det som avses med att ”låta jämställdheten komma ut ur genusgarderoben”.

Maria Wilhelmsson tar i en krönika i Kristdemokraten den 26 januari avstånd från Nya Moderaternas feministiska nyorientering, som hon anser är en ”förnedrande offersyn”:

Moderaterna orienterar sig nu mot en radikal feministisk ideologisk syn på kvinnor och män som inte hör hemma i en borgerlig regering. Det är förnedrande för kvinnor att alltid betraktas som offer. Det är inte bra för kvinnors självkänsla, mäns självbild eller relationerna mellan könen. I synnerhet är det dåligt för unga kvinnors självbild och självförtroende att matas med föreställningen om att det egna könet är det som ständigt är drabbat av orättvisor.

Naturligtvis är det inte heller bra för unga mäns självbild att pådyvla bilden av att män är överordnade kvinnor och att bli betraktade som förtryckare, potentiella våldtäktsmän, pedofiler och kvinnomisshandlare. Det är nämligen det som följer av att definiera maktstrukturerna i samhället på ett kollektivistiskt och förenklat sätt.

Nej, en sann feminism utmålar inte det ena könet som överordnat det andra, utan försöker tvärtom att tvätta bort tanken på mannen som överordnad kvinnan, denna tanke som än idag lever kvar i hela världen. Jag är själv stark motståndare till att måla upp någon som offer, men det är ett faktum att kvinnor ses på ett annat sätt än män. Könsmaktordningen är en konstruktion, men kan bara dekonstrueras genom att vi faktiskt belyser den. Att tiga är att acceptera och vidmakthålla.

Det är dock inte alla KDU- och KD-medlemmar som tycker så här. Det är jag medveten om, och jag hoppas att motståndarna inom partiet också får komma till tals. Mest av allt hoppas jag dock på att vi på morgonen den 20 september i år har en omritad politisk karta, med mindre mörkblått och en gnutta mer rosa.

Könsmord och könssjälvmord 2010

29 fredag Jan 2010

Posted by in Citat

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Det här är delvis en uppföljning och fortsättning av inlägget Kvinnors tystnad ett samhällsproblem? från den 22 januari. Men det är också en reaktion på en krönika, ett blogginlägg och tankar som spinner vidare utifrån det enorma samhällsproblem som könsmord, gendercide, utgör.


Katrine Kielos skriver i sin ledare i dagens Aftonbladet, Kvinnohatet är vår tids största skam, på temat kvinnohat och det våld som kvinnokroppen utsätts för runt om i världen. Hon tar sitt avstamp i den etymologiska definitionen av ordet vagina som ”slida, skida”, dvs i betydelsen svärdsskida. Mannen betraktar kvinnan som ett hölje åt hans svärd. Och i det sexuella våldet som äger rum i såväl krigshärdar (bl.a. Kongo Kinshasa idag, tidigare i Bosnien Herzegovina) som i våra så kallat civiliserade områden använder han inte bara sitt skinnsvärd för att penetrera och fylla henne, utan även vapen och diverse tillhyggen. Ofta med livslånga men till följd. Det här sker idag. 2010. Jag undrar nu som jag undrade när jag förra veckan läste Per Wirténs ”Könsmördare” i Expressen varför det är så tyst om det. Varför säger ingen något, varför blir det inte ett ramaskri?

Och så undrar folk varför jag är feminist…

Callisto skriver ett mycket välformulerat svar på Kielos ledare, Om hatet mot kvinnokroppen, där hon frågar sig var omvärldens fördömande finns.

Jag tror tyvärr att en anledning till att detta inte sker ännu i den grad man kunde önska eller förvänta sig, är kvinnosynen också i den ”civiliserade” världen. Kvinnan är helt enkelt inte så mycket värd ännu, inte ens den egna inhemska modellen, att det skulle vara intressant att ge sig ut i världen för att försvara vår rätt till våra kroppar, och våra liv.

Tyvärr är jag böjd att hålla med. Det är mycket lättare för oss som påstår oss leva i den civiliserade världen att vända bort blicken, stänga av TV:n, gå tillbaka till Facebook och glömma. Att vi genom vår tystnad accepterar är det nog få som tänker på. Vår passivitet blir ett tyst godkännande av det som sker våra medsystrar – det våld som dagligen drabbar vårt kön, vår kollektiva kvinnlighet.

Jag upprepar än en gång Ursula Le Guins ord:

The power of the harasser, the abuser, the rapist depends above all on the silence of women.

Det är inte männen som ska resa sig upp i protest och hävda vårt värde som kvinnor, utan vi kvinnor. Så länge vi accepterar att kvinnokroppen behandlas som ett objekt för mannens maktbehov och lustar kommer det att pågå; så länge vi tiger om det könsförtryck och könsmord som pågår, accepterar vi det. Jag kan inte acceptera att den i mitt tycke helt fantastiska kvinnokroppen reduceras till ett hål för mannens behag att göra vad han vill med. För vad är ett hål egentligen? Tomhet, ett intet, något man inte behöver ta hänsyn till för det finns ju inte. Hålet är avsaknad av innehåll. Är det så ni vill bli betraktade, systrar?

Men hatet mot kvinnokroppen går längre än till det rent fysiska sexuella våldet, längre än till de systematiska fysiska, psykiska, sociala och ekonomiska kränkningarna mot kvinnor. Det riktas mot kvinnor på ett mycket mer sinnrikt sätt, nämligen i form av skönhetsindustrin. Att skapa och underblåsa kvinnors osäkerhet över sina kroppar, rent av hat mot sina kroppar, är ett mycket effektivt sätt att hålla kvinnor på plats och få oss att frånta oss själva mycket av den kraft och makt vi egentligen besitter. Det blir ett perfekt sätt att få oss att förminska oss själva, hindra oss själva från att ta plats i samhället, från att leva den enorma styrka som kvinnor besitter (vi kan ju för sjutton hakar föda barn – det kan inte en man!), och tar fokus från orättvisorna och könsdiskrimineringen. Skönhetsen är helt enkelt ett mycket effektivt vapen för att hålla kvinnan tillbaka, fast i ett fälla av osäkerhet och kroppshat.

Den som är osäker är mindre benägen att ställa sig upp och protestera, och lätt att få tyst på. Det räcker ofta med en kränkande kommentar om en kvinnas utseende för att hon ska bli tyst. Efter andra världskrigets relativa uppsving för kvinnornas värde i samhället kom en motreaktion i form av en fokus på kvinnan som söt prydnad vid mannens sida, den perfekta hemmafrun vars uppgift var att i lugn och ro skapa det perfekta hemmet och ta hand om den perfekta familjen. Nu behövdes hennes tjänster inte längre på arbetsmarknaden. Och många kvinnor lydde. Kvinnan reducerades åter till ett objekt. Till en mottagare av handlingar, inte utförare av dem.

Skönhets- och modeindustrierna är mångmiljardbranscher. De ändlösa raderna med bantningspreparat och kosmetiska ingrepp, underviktiga modeller och retuscherade reklambilder säljer genom den osäkerhet som många kvinnor har; osäkerheten inför sitt eget värde i en värld där målet alltför ofta tycks vara perfektion. Inte minst den perfekta kroppen och det perfekta utseendet. I stället för att ta makten över våra liv och kroppar försöker alltför många av oss att förminska och förändra, objektifierar kroppen i stället för att inse att den är en del av oss och något vi kan använda för vår enorma styrkas och lyskrafts skull. Det pågår dagligen och stundligen en självobjektifiering av kvinnokroppen, som är ett lika stort hot som könsmord. Som faktiskt är ett allvarligt led i samma könsmord, om än i mindre våldsam form och utan andra förövare än vi själva. Genom hatet mot våra kroppar objektifierar vi oss själva och begår våld mot våra kroppar och vår kvinnlighet, mot oss själva. Det är disempowerment i händerna på oss själva. Hur ska vi kunna resa oss upp och protestera, höja våra röster och raka i ryggen stå starka i ljuset av vår enorma styrka om vi förminskar oss själva och berövar oss denna styrka? Om vi gör oss till samma tomma objekt som männens svärdsskidor? Är inte det ett långsamt könssjälvmord?

I vissa länder sker könsmordet genom mord på flickbebisar, abort av flickfoster, systematiska våldtäkter och mord på kvinnor, hedersmord, kvinnomisshandel som undgår straff eller rentav sanktioneras av stater, brister i vården för kvinnor och flickor, politisk och ekonomisk diskriminering; i andra stater sker det genom att kvinnor lockas och luras att glömma bort vilka de är i osäkerhet över och hat mot sina egna kroppar. Resultatet blir detsamma. Kvinnorna förblir svaga, tysta, tigande. Det är vår tystnad som låter det fortsätta. Accepterar du? Det gör inte jag.

Kielos frågar sig också vad i kvinnans kön det är männen hatar så. Kanske att vår ”erektion” inte sviktar och sviker på samma sätt som deras kan? Eller att vi kan ”go for hours” om vi så vill? Att den utövar en så stark lockelse på dem att de ibland ballar ur? Att vi kan utöva denna lockelse, men säga nej om vi inte vill? Jag förstår verkligen inte.

Jag förstår inte heller varifrån detta hat kommer, eller denna rädsla som lett till hat. Men jag förstår en sak: Vi kan säga nej. Vi har en plikt att säga NEJ om vi inte ställer upp längre. Jag har sagt mitt nej. Har du?

Skönhetshysteri eller Jag är glad att jag inte bor i Hollywood

24 söndag Jan 2010

Posted by in Ideal och identitet

≈ 1 kommentar

Etiketter

Dagens Aftonbladet skriver om Heidi Montag-Pratts nyligen genomförda plastikoperationer. Inte mindre än 10 ingrepp har hon gjort på kort tid.

Bild från Aftonbladet

Personligen tycker jag inte att skillnaden är så stor, och det hela känns som ett tydligt utslag av en ung kvinnas osäkerhet i den stenhårda konkurrensen i Hollywood. I min tankevärld är Heidi Montag visserligen inte ens en riktig kändis, för att ha varit med i en dokusåpa (The Hills) och vilja bli sångerska meriterar inte kändisstatus. Men det är inte vad det handlar om nu.
Vad får unga kvinnor att gå på skön-hetsen så att de villigt lägger sig under kniven och suger ut fett, sprutar in fett och andra ämnen och riskerar både liv och hälsa? Jag är inte lika ung, men kvinna, och kan inte förstå det. Alls.

Jag förstår att konkurrensen i Hollywood och Kalifornien är stenhård, att det kan kännas som om ”alla” är smala, blonda, ursnygga och har stora bröst – och sanningen är nog också att många går omkring och har gjort en hel massa ingrepp. Så den där påstådda skönheten är inte äkta! Men ändå går en enormt stor del av kvinnorna, unga som gamla, på det; de köper skönhetsmyten rakt av, utan ifrågasättanden. Och om man gör det, så ingår förstås ett bonuspaket med jämförelser, där man själv på något mystiskt sätt alltid misslyckas med att leva upp till den där idealbilden.

För mig tog det över 30 år innan jag ens började förstå och ibland kunna känna att jag ser bra ut, trots att jag inte helt faller in i mallen. I mitt tycke är den vackrast som är mest sig själv; alla har något vackert och den konstlade skönheten tycker jag inte är skön på något sätt. Den är tråkig, personlighetslös, ounik. Kvinnan är vacker; kvinnligheten är vacker, men alla låter den inte skina igenom. Låt din helt unika skönhet lysa, dölj den inte bara för att du inte är ”perfekt”. För vem bestämmer vad som är perfekt och vackert?

Titta på bilden nedanför. Tycker ni att det är en förebild för dagens unga kvinnor?

Skulle ni göra likadant om ni hade möjligheten?

I så fall: Varför???

Bild från Aftonbladet

Mona Sahlins väska eller olika regler för män och kvinnor?

23 lördag Jan 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Få har väl undgått debatten om Mona Sahlins väska. En Louis Vuitton-väska som var en 50-årspresent har än en gång aktualiserat såväl Jantetänkande som härskartekniker, småsinthet och den alltför uppenbara inställningen om att kvinnor shoppar och ägnar sig åt lyxkonsumtion, medan män investerar när de lägger ner mångfalt större belopp på lyx som stadsjeepar och klockor. Det blir tyvärr bara alltför uppenbart att debatten inte egentligen handlar om Väskan, utan är ett illa förtäckt försök att underminera förtroendet för Mona Sahlin. För ja, hon är en kvinna som genom att ha lyckats och nå en maktposition sticker ut. Den som sticker ut ska vi sätta på plats, framför allt om hon är en kvinna. Därför har det verkligen stuckit mig i ögonen när andra kvinnor blir en del av drevet och använder samma gamla unkna härskartekniker mot sina medsystrar.


I Aftonbladet skrev Katrine Kielos att det inte finns någon mall för hur kvinnor med makt ska klä sig och att Mona får lägga sina pengar på vad hon vill. Hon kontras av Lena Mellin som tycker att det är ”inte särskilt smart, kanske till och med dumt” att bära en väska från ett av världens lyxigaste märken.

Ska en kvinna som företräder ett politiskt parti som vill avskaffa klyftorna i samhället inte ha rätt att bära vilken väska som helst, eller vilka kläder som helst? Här handlar det inte ens om något som Sahlin själv har köpt, utan om en present. Småsintheten och missunnsamheten skriker från indignerade människors sidor på nätet. Skulle drevet ha gått om Sahlin hade haft en 50-kronorsväska från H&M? Hade det varit bättre om hon kom med en Kånken, eller en ICA-kasse? Kan någon av alla indignerade skribenter tala om hur Mona Sahlin borde klä sig och vilka accessoarer hon borde ha – och tala om varför? Och sedan göra likadant med Fredrik Reinfeldt.

Göran Greider går så långt som att säga att Mona Sahlins väska är ett hot mot socialdemokratin. Nej, inte bara mot socialdemokratin, utan mot planeten. Denna väska är ett utslag för konsumismen, livsfarlig konsumtion som hetsar människor att handla mer och mer i en konsumistisk kedjereaktion.
Men än en gång: Väskan var en present. Och varför är det alltid kvinnor och vår konsumtion som kritiseras, i socialdemokratins eller miljöns namn? Greider räknas själv till en höginkomsttagare och för att framstå som kanske lite mer trovärdig de ideal han basunerar ut kanske han solidariskt borde dela med sig av sina inkomster, som lär uppgå till över 700 000 kr om året.

Varför är det ingen som tar en närmare titt på våra manliga politikers statussymboler – deras kostymer, skor, slipsar, klockor, bilar? Är det bara kvinnorna som ska granskas?

Konsumtionsforskare Magdalena Petersson Macintyre förklarar i DN att det handlar om genuskodade tolkningar av konsumtion:

Det uppfattas som onödig lyx med kvinnors handväskor samtidigt som mäns konsumtion snarare uppfattas som investeringar, som något viktigare.

I kritiken av konsumtionsmönster och konsumtionssamhället är könsperspektivet oerhört uppenbart och det blir tydligt att det finns djupt rotade tendenser att se ned på kvinnors beteenden; kvinnor shoppar, män investerar. Men det är större än så. Det är på något sätt OK för en man att tjäna pengar och visa upp sina statussymboler, men det är långt ifrån lika OK för en kvinna att göra det. Då finns där snart ett koppel bittra och missunnsamma kvinnor som kritiserar henne, och som i kritiken riktar sig inte mot det hon gör utan mot hennes utseende och person. I klassisk härskarteknisk anda. Männens kritik behövs inte ens; kvinnor är tyvärr alldeles för bra för att trycka ner varandra. Frågan handlar givetvis egentligen inte om miljö eller konsumtion: den handlar om kön.

Claes Borgström lyfter detta perspektiv genom att påpeka att Fredrik Reinfeldts klocka kostar 13 gånger mer än Mona Sahlins väska.

Vi gör uppenbarligen skillnad på mäns och kvinnors lyxkonsumtion.
Detta är naturligtvis inget annat än ett klassiskt uttryck för könsmaktsordningen där männen upphöjs för ett beteende medan kvinnorna skuldbeläggs för samma sak.

…

Varför upphöjs en kostymklädd man med märkesklocka på handleden medan en kvinna med en 6 000 kronorshandväska etiketteras som ansvarslöst slösaktig? Låt oss slippa att härskartekniker används mot kvinnliga politiker i valrörelsen och låt konsumtionsdebatten fortsätta – men utifrån ett jämställt perspektiv.

Ja, tack! Ska vi fokusera på vad politikernas kläder och accessoarer kostar ska vi väl åtminstone göra det jämlikt. Men tyvärr har det blivit en del av den journalistiska bevakningen att uppmärksamma Mona Sahlins, Maud Olofssons och andra framstående kvinnors utseende och framtoning, medan deras manliga kollegor i högre grad uppmärksammas för sina handlingar. Tyvärr räknas kvinnor som shopoholics och män som samlare. Tyvärr får en kvinna inte visa att hon är framgångsrik medan mannen premieras för det. Hans halvmiljonkronorsbil väcker beundran, hennes sextusenkronorsväska förlöjligas och ses som en symbol för såväl miljöförstörande lyxkonsumtion som ökade klassklyftor.

Är det inte dags att släppa de här förlegade mönstren nu? Lite mer fokus på sakfrågor vore trevligt. Så färre härskartekniska påhopp på kvinnor, fler sakliga diskussioner om varför fokus blir så här skevt. Och låt oss slippa mer väskfjomperi.

Kvinnors tystnad ett samhällsproblem?

22 fredag Jan 2010

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Sedan jag skrev inlägget ”Det får räcka nu – om den manliga kulturelitens trakasserier” har jag fortsatt att följa debatten i medierna. Det har dels handlat om just hur den manliga kultureliten (eller en del av den) uppför sig och tillåts uppföra sig; ett tillåtande som beror på omgivningens tigande; dels om hur en del debattörer gått in för att kritisera debatten genom personangrepp på de kvinnliga debattörer som har uttalat sig kritiskt mot dessa trakasserier; dels om kvinnors utsatthet i stort och hur kvinnans kropp och sexualitet betraktas.

Bland de artiklar jag har läst finns bland annat Katarina Wennstams ”Avslöja kulturelitens tafsande alfahannar” i Aftonbladet den 19 januari. Även Wennstam skriver om den manliga kulturelitens beteenden och den mytiska genikulten, och det samtidiga undervärderandet av det kvinnliga konstnärskapet. Unga kvinnliga skådespelerskor förväntas i stort sett att ta emot sexuella kommentarer och närmanden från äldre manliga kollegor, och det tycks ha blivit så accepterat att det endast i undantagsfall kommer ut utanför teatern. Det framstår med all icke önskvärd tydlighet att manliga konstnärer behandlas på ett helt annat sätt än sina kvinnliga kollegor. Det som ursäktas en man skulle helt fördömas hos en kvinna.

Per Wirtén skrev i Expressen den 17 januari om Könsmördare; om ”männens globala krig mot kvinnorna”. Vid det här laget vrider säkert många på sig och tycker att det är en kraftig förenkling, och dessutom diskriminerande. Men är det verkligen diskriminering? I Sverige anmäls nästan 30 000 fall av mäns våld mot kvinnor, men bara en tredjedel leder till åtal, och ytterligare färre till straff. Tänk då också på att mörkertalet är enormt. Dessa siffror är bara en bråkdel av situationen för världens kvinnor, i något som faktiskt är ett globalt problem, kanske rentav att betrakta som könsmord, gendercide.
Wirtén nämner att det under de senaste 50 åren har mördats fler flickor mördats, just för att de är flickor, än antalet män som har dött i krig. Varje årtionde dödas fler flickor än antalet människor som har mördats under 1900-talets samtliga folkmord.

Flickfoster aborteras, nyfödda flickor dödas eller lämnas att dö; kvinnor misshandlas, våldtas och dödas systematiskt som politiskt maktmedel och osystematiskt som en del av ett system där mannen visar sin styrka genom övergrepp; kvinnor får inte tillgång till adekvat hälsovård, eller för den delen förlossningsvård; kvinnor könsstympas; kvinnor bränns levande eller får syra kastat på sig; våldtäkter utreds inte; kvinnor förhindras genom det Saudiarabiska förmyndarsystemet att leva ett fritt och rättvist liv, eftersom deras rörelser kontrolleras av manliga förmyndare.

Detta pågår idag, år 2010, och ingen säger något. Makthavarna tiger, tidningarna skriver inte om det. Det kan i sammanhanget tyckas trivialt att klaga över att några kända skådisar och artister tafsar på kvinnor, men det är en del av samma övergripande förtryckt och skeva syn på kvinnan och hennes kropp. På kvinnligheten. Är det inte mer än hög tid att förändra den synen?