Nej. Jag är inte helt överens med livet just nu. Det känns som om så mycket går emot mig, och har gjort ett bra tag, och jag är bara slutkörd. Jag vet; jag borde fokusera på det positiva, för det är klart att det händer en massa positiva saker också, men till sist orkar jag inte längre. Jag orkar inte peppa mig själv, se ljusglimtar och hålla modet uppe. Orken tryter. Jag visste inte förr att det kan krävas så mycket energi för att tänka positivt, men det gör det. Det krävs energi för att hålla problemen borta ur tankarna, det krävs energi för att vända negativa tankar till positiva, det krävs energi för att hålla modet uppe och intala sig att allt kommer att ordna sig, det krävs energi för att hålla oron borta och det krävs, inte minst, energi för att mota bort en depression. Nej, den är inte borta. Tvärtom känns det som om jag med mycket stor möda försöker hålla den på armlängds avstånd och hålla skenet uppe i hopp om att jag kan välja det positiva för att stärka det positiva.
Men jag är trött. Trött på att vara deppig, trött på ångestmorgnar och ångestattacker, trött på mitt korta tålamod med mig själv, trött på att vara trött. Jag orkar inte kämpa emot hela tiden, och då känns det som om mörkret långsamt sluter sig runt mig. Gissa om det skrämmer mig! Jag vet inte hur man ger upp, jag vet inte riktigt hur man ger efter och följer med in i mörkrets välkomnande famn. Jag vet bara hur man hela tiden kämpar emot, kämpar för att ta mig ur det, kämpar för att hålla skenet uppe. Vad skulle hända om jag slutar kämpa för att vara positiv och fördriva depressionen? Skulle mörkret sluta sig, skulle jag dras ned, skulle jag bli galen? Jag tror inte det. Men jag skulle nog inte stå ut med mig själv särskilt länge och börja kämpa emot igen. Jag vill inte vara trött och negativ, vill inte drabbas av den där likgiltigheten när jag struntar i om jag lever eller dör, det där känslomässiga limbot som jag levde i alltför länge. Jag är inte den jag var då, jag lever i färg, jag känner. Jag kan inte nöja mig med likgiltighet och depression, för jag har sett något helt annat. Så jag tror inte att jag kan sluta kämpa, eller kan jag det? Kanske är det som Kathy Jones har sagt; att vägen ut ur mörkret kommer när man når botten och bryter igenom den till det stora kreativa flödet. Men har jag inte redan varit på botten? Jag trodde det – men jag minns inte att jag bröt igenom den,utan snarare att jag tog mig upp igen.
Jag vet inte om jag ska ha tålamod (detta förhatliga ord!) och hoppas att min lilla egenhöjning av antideppet får tillräcklig effekt, eller om jag ska höja lite till, eller ringa min husläkare. OK, jag vet att jag borde ringa henne, men de där telefontiderna är inte lätta att passa. Framför allt inte när man har lite lätt telefonfobi och avskyr att ringa några andra än vännerna. Men vad ska hon göra? Föreslå medicinhöjning eller -byte? Vad annars kan hon göra? Jag mår inget vidare men är för frisk för öppenpsyk, som ändå inte skulle kunna göra något eftersom de inte kan erbjuda terapi. Jag svälter mig inte, jag skär mig inte, jag är inte suicidal. Jag har självdestruktiva tankar, jag skulle vilja gå ner i vikt för jag vill inte vara normalstor (och ha normal fettprocent – hittar inte ord för hur illa jag tycker om att vara normal), skulle ganska lätt kunna äta för att kunna kräkas efteråt, men jag gör det inte. Tankar är inte handlingar. Alltså är jag frisk, välfungerande, har inget i psykiatrin att göra. Så ingen kan hjälpa mig. Jag är fast och kan inget annat än att hoppas att det ska bli bättre.
Jag höll på att bli tokig på mig själv igår, så frustrerad att jag nästan började gråta av ilska på dansen över jag bara inte kunde få till tekniken. Det gick inte, kroppen ville inte lyda, hjärnan strejkade och dessutom var jag till sist så fysiskt trött att musklerna inte orkade mer. Så arg och besviken på mig själv har jag inte varit på länge; jag var så nära att börja gråta och rusa ut ur salen av ren ilska. Ja, jag är perfektionist och ställer enorma krav på mig själv; ja, jag vill fatta allt direkt och vill kunna omsätta rörelseinstruktioner till muskelarbete snabbt som attan, vill att kroppen ska ta in rörelser lika snabbt som hjärnan tar in information. När det bara är tvärstopp och jag redan mår dåligt och är lättirriterad och trött och självkänslan fortfarande ligger gömd i något mörkt hörn någonstans efter att ha blivit dumpad igen och känna att ingen någonsin kommer att älska mig, då är det inte lätt att ha tålamod med att kroppen behöver tid att lära sig. Tvärtom är det rätt så bäddat för frustration. Men det är då som självkänslan verkligen inte behöver en knäck till. Jag kände mig så kass, så värdelös som inte kunde få in en rörelse som alla andra verkade få in på studs, och tänkte att ”hur kunde jag vara så dum att jag anmälde mig till fortsättningskursen i sommar?”
Självkänslan var på botten igår, men jag tänker öva, öva, öva på tekniken och ge det ett tag till innan jag ger upp. För ja, jag var nästan beredd att ge upp igår. Men jag vill inte ge upp. För jag tror att mitt uttryck i dansen kommer att vara riktigt bra när jag väl får koll på tekniken, och kicken från The Dark Side-workshopen var så häftig att jag vill ha mer. Det var en kick som var bättre än sex. Jag älskar ju att dansa och jag vill bli så bra att jag kan uttrycka känslor och beröra. Och då kan jag inte ge upp långt innan jag gett mig en ärlig chans att bli bra. Bakvägen ut är alltså inte öppen.
Idag var det bättre. Jag har nämligen kunnat gömma känslorna bakom jobb och tidsfördriv på Facebook. Om det kommer mycket jobb slipper jag drabbas av känslorna och jag kommer att få in mer pengar. Konkursen skjuts upp.
Men jag är trött. Så in i märgen trött. En bra dag, som bröllopet i lördags, ger tyvärr en eller flera dåliga dagar med låg energi. När jag är professionell och öppen och social några timmar, så kommer det alltid en backlash av trötthet-på-gränsen-till-utmattning. Är det så här det är att komma tillbaka efter utbrändhet? Fast det är väl värre än vad jag går igenom, för jag var ju bara deprimerad och på väg mot utbrändhet.
Jag önskar att livet ville svänga ut i lycka och positivitet ett tag nu; framgångar snarare än motgångar. För det som är nu är jag dyrt och heligt less på. Och jag vet inte hur jag ska förändra det. Kan jag ens förändra det?
Lisigt 