Ibland känns det som om livet bara rinner iväg, som sandkornen i timglaset. Den ena dagen läggs till den andra och vad gör jag med dem? Jobbar. Jobbar, jobbar och jobbar. Fyra dagar nu, den här veckan, i ett projekt som jag borde ha vetat bättre än att säga ja till. Det lät som om det skulle vara snabbt och enkelt, men har visat sig vara något helt annat. Och plikttrogen som jag är vill jag hinna med det jag ska göra varje dag (ca 40 sidor), men är inte riktigt ikapp det jag inte hann med de första dagarna, då allting strulade hela tiden. Så två dagar i rad med över 9 timmars arbetsdag… Inte bra.

Kroppen värker, delar av mig känns som om de är fulla av blåmärken trots att de inte är det, nacken är stel och knäna gör just nu ont nästan hela tiden, utom när jag går på plan mark eller dansar. Jag är van vid att periodvis ha ont när jag går upp och ner för trappor och i backar, men inte vid att knäna gör ont när jag sitter eller ligger. Och jag minns vad min terapeut S sa någon gång i början, för över 8 år sedan, om att jag kanske hade ont ibland nu men om fem år kommer jag att ha ont nästan hela tiden. Då slog jag bort det, lade det till riskerna jag kände till men ändå inte riktigt hade räknat med. Jag slutade ju överträna och svälta, då skulle väl allt bli bra. Just det, ja… Men sanningen är att jag har ont, om inte hela tiden så ofta, och allt oftare. Och värken i vävnaderna blir bara värre för varje år.

Jag tror att det skulle bli bättre om jag tränade mer, och jag längtar verkligen efter att träna, efter endorfinkicken – jag är och förblir en kicksökare – men det tar emot när jag har ont. Smärta gör liksom inte särskilt mycket för motivationen… Som om jag har tid att träna… Fast det där är bara dumt. Det är klart att jag har. Om jag struntar i att sitta alldeles för länge framför TVn eller datorn på kvällar och nätter, och blir lite effektivare, så är det klart som sjutton att jag kan göra tid för att träna. Det handlar visserligen om längre stunder är ett par minuter för snake arms, ett reklamavbrott för grävåttor eller shimmys, en omgång med hantlarna, men tid finns om viljan finns. Inga undanflykter, utan ansvar.

En normal människa hade kanske gått till doktorn med värk, men inte jag. Jag räknar nämligen med att det inte skulle synas något vid eventuella undersökningar och att det därför skulle vara bortkastad tid och jag har ingen lust att känna mig som en hypokondriker. Psykstämpeln sitter fortfarande djupt och jag tror på fullt allvar att jag skulle bli avfärdad som hypokondriker om det inte syns vad som är fel just på grund av min bakgrund. En gång psykfall, alltid psykfall, eller?
Plus att jag lite känner att jag får skylla mig själv, det är ju jag som slitit ut kroppen med många års överträning och svält. Skitkorkat, jag vet.

Dansen gör inte ont, och just nu känns det bara positivt. Det gick bra i måndags och tisdags, lite av blockeringen och spärren har släppt och jag vågar ta ut svängarna lite mer igen. Jag har långt kvar till Målet, men ett steg i taget, ett delmål i taget, så ska det nog gå vägen. Jag brukar inte misslyckas när jag har bestämt mig för något, men rädslan för att det jag har inte ska räcka är i högsta grad närvarande. Men hur skulle jag kunna veta utan att testa? Gränser är till för att flyttas.

Ett steg i taget, ingen stress, beröm mig själv när jag når målen (något jag är otroligt dålig på, för jag har ofta haft siktet på nästa mål, eller nästa igen), och påminna mig om att jag måste ge mig tid att lära mig nya saker, lära kroppen nya rörelsemönster (och släppa balettens stela höfter) – jag kan inte alltid kunna allting direkt. Även om jag ganska lätt för att lära mig. Och sedan är det en viktig sak till: Det är roligt. Dansen är underbart rolig och jag älskar den – den ska inte bli en prestation. Jag dansar för att jag älskar det, och för att det är Liv.

Men just nu är det mycket jobb, och ibland, bara ibland, en känsla av att livet rinner mellan mina fingrar…

Katterna fick till sist sin sand – och en helt ny kattlåda, dessutom! Jag kände att efter en massa år var det nog dags för byte; från ett stort åbäkigt kattlådehus till ett smidigare hörnkattlådehus. Nu återstår bara att se hur lilltjejen (Bonnie) accepterar svängluckan. Jag hade ingen på den förra lådan eftersom hon bara hade haft öppna kattlådor när jag fick henne i januari, och sedan blev det aldrig att jag satte dit den igen. Men nu får hon lära sig. Samtidigt fick jag chansen att verkligen grovstäda golvet inne på toaletten – med klorrengöring och allt. Inga farliga bakterier här inte!

Fikade med en av mina forna ÄS-kompisar idag. Eller jo, vi lärde känna varandra via ett diskussionforum för sådär 9 år sedan, sedan var hon medlem på mitt forum (ViFinns) nästa hela tiden det var aktivt, och så har jag coachat henne lite på vägen efteråt. Nu hade vi inte setts på säkert två år. Senast vi sågs var hon inne i ett ganska rejält bakslag och väldigt påverkad av ätstörningen, och det har sannerligen varit en kamp, men vilken skillnad! Jag blir alltid lika glad när någon bestämmer sig och sedan verkligen går framåt, genom allt det jobbiga, och det blir en så enorm skillnad. Det är sådana saker som ger energi att fortsätta arbeta inom peppning och hjälp till självhjälp.
På vägen in till stan såg jag från spårvagnen en annan tjej som för bara ett par år sedan var jättemager och i stort sett betraktades som kroniker. Idag är hon normalviktig, strålande vacker och verkligen sprudlar av liv. Det finns inga hopplösa fall!

Det är lite så det känns. Jag håller på att bearbeta en hel massa saker från det förflutna och även om inte mycket av det är riktigt framme i skriva ned-stadiet, så märker jag att det upptar en hel del tid, tankar och energi. Dels är det väl den årliga tillbakablicken, när jag skalar av ytterligare lager av försvar och förstår lite mer av åren bakom den mörka spegeln, lite mer om mig själv och vad jag faktiskt har åstadkommit; dels är det bearbetning av saker som hänt efteråt. Saker som jag trott att jag var klar med och kunde lägga bakom mig, men som jag tydligen bara hade tryckt undan, eller åtminstone inte fått ur kroppen.