Det är lite så det känns. Jag håller på att bearbeta en hel massa saker från det förflutna och även om inte mycket av det är riktigt framme i skriva ned-stadiet, så märker jag att det upptar en hel del tid, tankar och energi. Dels är det väl den årliga tillbakablicken, när jag skalar av ytterligare lager av försvar och förstår lite mer av åren bakom den mörka spegeln, lite mer om mig själv och vad jag faktiskt har åstadkommit; dels är det bearbetning av saker som hänt efteråt. Saker som jag trott att jag var klar med och kunde lägga bakom mig, men som jag tydligen bara hade tryckt undan, eller åtminstone inte fått ur kroppen.
Tiden rusar iväg utan att jag tycker att jag hinner med något annat än att jobba, lite socialt liv över Internet (annars skulle väl alla vänner ha försvunnit vid det här laget), en del Shedo-arbete (bl.a. med Shedobloggen) och det nödvändigaste. Och ändå är jag så in i märgen trött. Hur gör vanliga människor för att orka – och hinna! – med jobb, träning, vänner, intressen, hemmet? För att inte tala om barn och familj? Jag skulle varken orka eller hinna. Jag brukade både orka och hinna. Vad har hänt? Är det den ackumulerade stressen av månader med knappt halvtidsjobb som följs av månader när jag försöker jobba dubbelt för att komma i kapp, ständig oro över jobb och pengar, sömnproblem, det förflutna (är det PTSD eller bara likt det?) och allt i sommar?
Är trött på en trötthet som inte går över trots att jag håller almanackan fri och inte begär att allt runt mig ska vara städat och perfekt. Trött på värk i både leder och vävnader, på att inte orka träna och när jag väl försöker ge mig ut så gör det ont, trött på den slöa människa jag har blivit. Och det är så svårt att ändra på det.
Och än en gång är det alldeles för sent… Godnatt!
Lisigt 
I'm not sure even ”normal” people cope. When I was working full time, home life was often in chaos. Before the girls came here to live, F and I often had to make grand efforts to keep our flat clean and tidy. It was no different when the girls came to live with us because clutter and general untidyness increased and we had to always harp on them to tidy up. I know how you feel and think I understand what you mean though. When I was working full time I would often look at the people around me and wonder how they did it too. My office mate ran herself ragged running her son to all his sports activities and keeping her house clean and whatnot. It's a wonder she doesn't have a nervous breakdown. I don't think ”normal” people are all that normal. I think everyone finds their coping mechanisms and they all struggle. They perhaps just don't acknowledge it as much as we do. I hope you're able to rest up and get to feeling more energetic soon. I know how badly that sucks.
Ja nu kommer jag med min nya favorit då som jag fått för mig förklarar så otroligt mycket (det går över om ett tag)… Det kan inte vara så att tröttheten kommer sig utav att du känt så mycket ett tag med allt som händer i ditt liv, stress, jobbiga förflutna grejer etc, att kroppen blivit igång och inte fått tillräcklig vila? Du vet, som jag skrev i mitt inlägg om känslointensitet. Då får man ju lätt muskelspänningar och känner sig utmattad. Äsch, ok, det kanske inte förklarar riktigt allt…Hur som – ser fram emot att träffa dig imorgon!
Alltså kan bara hålla med föregående och du är verkligen i stort sällskap av oss människor som inte hinner eller orkar med. I ganska precis liknande ordalag yttrade sig en kompis till sambon för inte så länge seadn. Hon hade på något vis fått för sig att alla orkade med heltidsjobb, hem i ordning, fritidsintressen och husdjur och även vara social med vänner utanpå det. Dygnet behöver nog många mer än 24 timmar för det.Fast… dessa tankar kommer nog ändå, även fast man vet det logiskt, precis som med så mycket annat. Kanske är det mer frustrerande nästan, när man vet det på det logiska planet, men det ändå påverkar en känslomässigt?
Tack, allihop: Bra synpunkter. Ska tänka på dem. *love*