Kategoriarkiv: Politik och samhälle

Politik, makt, kvinnofrågor, jämställdhet, mänskliga rättigheter, samhällsfrågor

Allians i ny dräkt?

16 tisdag Mar 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ 1 kommentar


Så var Alliansens nya logga och hemsida invigda. De släpper ”för Sverige” och lägger sig, som alla kan se, till med en orange logotyp som gäller… ja, vad betecknar den egentligen? Avser ”Alliansen”samarbetet mellan M, Fp, C och Kd eller representerar den partierna? Med tanke på att det redan blivit tydligt att partierna inte är överens i alla frågor och att de enskilda partiledarna ibland går ut och uppenbarligen företräder sina enskilda partiers åsikter i stället för den gemensamma linjen, så ställer jag mig än idag frågande till vad Alliansen egentligen är. De skriver själva på hemsidan: ”Vi kommer än en gång att möta väljarna som ett samlat regeringsalternativ med ett gemensamt valmanifest. Samtidigt är vi fyra olika partier.” Men är väljarna verkligen helt klara över hur långt Alliansens samarbete sträcker sig? Var slutar M, Fp, C, Kd och var börjar Alliansen?

Hur gick de från diverse blå nyanser och grönt till just orange? För mig är det inte ett självklart steg, såvida steget inte tas genom en reklambyrå. Enligt feng shui representerar orange hälsa, vitalitet, entusiasm och optimism, och stimulerar kreativitet, mod och målmedvetenhet. Färgen står för kunskap, aktivitet och livfullhet, vilket kanske är precis vad Alliansen vill associeras med. De behöver onekligen få in ny energi, eftersom konservatism och mörkblått inte direkt associeras med nyskapande och ungdomlig spänst. Men är orange verkligen rätt val? (När det gäller chakran står orange för sakralchakrat, som rör sexualiteten. Det är dock en aspekt som jag inte förknippar det minsta med Alliansen, men de kanske försöker verka sexigare genom valet av en orange logga.)


Jag ställer mig lite frågande till utformningen av loggan, som får mig att associera till GP:s julrebusar. Och visst kan man lätt läsa in ALLAN i den långa varianten av loggan (ovanför)?Alliansfritt Sverige påpekar likheten med det chilenska kommunistpartiet Illapus logotyp, och ja – likheten är ganska slående.

Det mest påfallande, framför allt i den mindre loggan, och troligen ett mycket medvetet val, är väl ALLA som i ”Alla ska med”, Socialdemokraternas gamla slogan. Bit för bit plockar de över det som vill ha från motståndarna; i förra valet försökte M profilera sig som det nya arbetarpartiet, idag tar de en välkänd S-slogan. Fast inte rent ut, för det går ju inte för sig. Nej, de skapar en logotyp som leder associationerna till ”Alla ska med”, ett positivt och redan inarbetat budskap. Smart!

Frågan är hur mycket som egentligen är nytt i budskapet. En drastisk förändring av det yttre följs sällan åt av en likadan förändring av budskapet, vilket syns väl på Alliansen.se. Kanske kan nylanseringen för en stund få de potentiella väljarna att glömma de fel och klavertramp som hittills har giorts, som felaktiga siffror när det gäller sysselsättningsökningen och RUT-avdragen. Fast förr eller senare måste även politiker förhoppningsvis stå till svars för sina misstag.

Jag hittar för övrigt ett lustigt litet fel i Alliansens kampanjblogg:

Bilden är tyvärr väldigt liten, men ni kanske kan se datumet och orden ”I dag är det internationella kvinnodagen”. (Originalet finns här, men vem vet om de inser felet och ändrar datumet.) Fail.


En pappersfin skillnad mellan sjuk och frisk

28 söndag Feb 2010

Posted by in Aktuellt, Hälsa och ohälsa, Politik och samhälle

≈ 2 kommentarer

I vår politik står friskhetens möjligheter i centrum i stället för sjukdomens begränsningar.

Fina ord från Moderaterna under rubriken Kortare vägar tillbaka om förändringarna i sjukförsäkringssystemet och kritiken mot utförsäkringarna. M, ivrigt anförda av Gunnar Axén och Helena Rivière (vars syn på den utförsäkrade Alexandra vi kunnat läsa i Aftonbladet), klappar sig på axeln och berömmer sig över hur utanförskapet minskat. Det utanförskap som tydligen felaktigt sjukskrivna personer drabbades av innan, när de hindrades att komma tillbaka till arbetsmarknaden.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker att alla som kan arbeta självklart också ska göra det; det är så ett samhälle överlever. Men det ska vara arbete efter förmåga och de som av en eller annan anledning inte kan arbeta heltid ska få stöd och hjälp att arbeta så mycket de kan. Det är inte bra för någon att bli inaktiv. Men det innebär att det måste finnas ett skyddsnät, en flexibel arbetsmarknad (skulle kortare normalarbetstid kunna hjälpa här?) och en habiliterings- och rehabiliteringskedja.

– Under många år har vi haft en situation där sjukskrivna inte har fått hjälpen de behöver, arbetslinjen har försvagats och utanförskapet växte. Sjukförsäkringen behövde reformeras men att förändra ett så omfattande trygghetssystem är inte lätt. Man kan säga att det har varit lite som att vända en atlantångare, säger Gunnar Axén.

Skillnaden är förstås att ingen försöker vända en atlantångare på fläcken, så som man kan göra med vissa stridsbåtar. Men det är precis vad M försöker göra. De börjar med att ändra reglerna för utförsäkring och så ska systemet anpassas efter det. Därför är de omtalade rehabiliteringskedjorna än idag inte på plats. De fanns inte förut heller!

Det har länge varit alldeles för svårt att få en vettig rehabilitering, och om nu fler ska snabbrehabiliteras för att komma tillbaka till arbetsmarknaden innan de blir utförsäkrade och flyttas från Försäkringskassans bord till Arbetsförmedlingens, så vore det kanske på sin plats att släppa lite på etableringsrätten för t.ex. legitimerade sjukgymnaster, arbetsterapeuter och andra rehabprofessioner.

Jag har svårt att tänka mig att särskilt mycket skulle ha förändrats från min tid som förtidspensionär – det som idag skulle ha varit aktivitetsersättning – då jag inte fick någon rehabilitering alls. Jag var för högutbildad och inte fysiskt arbetshindrad. Men det var i själva verket inte rehabilitering jag hade behövt, utan habilitering, för jag hade inte ens hunnit ut på arbetsmarknaden än, bortsett från sommarjobb och extrajobb som lärare på Universitet under studierna. Jag var student, jag hade inget arbete att komma tillbaka till. Och en stor anledning till att det är så få som går från sjuk- och aktivitetsersättning till arbetslivet är nog just bristen på (re)habilitering.

Den tidsbegränsade sjukersättningen, ett mellanting mellan förtidspension (icke tidsbegränsad sjukersättning) och sjukskrivning, fasar vi nu ut till och med 2012. Anledningen till detta är att många fastnat i denna ersättning utan något aktivt stöd för att komma tillbaka i arbete. Den har försatt många människor i ett utanförskap med en ständig oro över om sjukersättningen kommer att förlängas eller inte när det på nytt blir dags att pröva rätten till den. (Från sjukskriven till arbete, 091026)

Men problemet kvarstår: Om människor fastnar p.g.a. bristande rehabilitering så är lösningen inte att friskskriva dem, utan att skapa en fungerande rehabiliteringskedja, ett trygghetssystem där man inte faller igenom maskorna. Att fasa ut utan något alternativ är inte en lösning.

Och visst finns det en rehabiliteringskedja. Problemet är bara att den inte innehåller rehabilitering, utan tidsgränser för sjukskrivning:

Den 1 juli 2008 trädde den nya rehabiliteringskedjan i kraft. Alliansen rev upp ett passivt system utan tydliga avstämningspunkter till förmån för tidiga, aktiva rehabiliteringsinsatser.

En person som varit sjukskriven i tre månader ska enligt rehabiliteringskedjan se om han eller hon klarar av att utföra något annat arbete hos sin arbetsgivare.

Om denne efter ytterligare tre månaders sjukskrivning inte kan utföra sitt tidigare arbete ska han eller hon försöka hitta ett jobb där den nedsatta arbetsförmågan inte är ett hinder. Det är oftast bättre att byta arbetsplats än att stanna kvar i en passiv sjukskrivning.

Men det finns ett antal undantag. Människor som är allvarligt sjuka eller förväntas kunna återgå till sin arbetsgivare inom en överskådlig framtid är två av de dem.
…
Efter ett års sjukfrånvaro finns sedan möjligheten till förlängd sjukpenning i ytterligare ett och ett halvt år, varefter sjukförsäkringens bortre gräns är nådd. För allvarligt sjuka kan en fortsatt sjukpenning då betalas ut utan tidsbegränsning. (Korta vägar tillbaka, 100301)

Det låter finfint, men att döma av det vi redan hört, så fungerar det inte riktigt lika fint. Framför allt så har bedömningen av vad som räknas som allvarligt sjuk visat sig vara svår, och överskådlig framtid är ett luddigt begrepp. Hur lång tid får jag på mig att hämta mig efter en hjärntumör, en ryggskada, en utmattningsdepression? Och var finns egentligen rehabiliteringen? Ja vet, det är förstås tänkt att den ska pågå hela tiden, men vem tror egentligen på det? Jag slutade tro på tomten när jag var ungefär 4, och det här låter ungefär lika troligt. Fast kanske ser jag det bara utifrån mina erfarenheter, och erfarenheterna från andra unga med depressioner, ätstörningar, ångestproblematik och somatiska problem som fibromyalgi och whiplashskador. Kanske ser det helt annorlunda ut egentligen.

Från den där tillfälliga sjukpensioneringen, som jag bröt själv efter ett år, tog det mig först 2 år att bråka mig till vettig behandling, och sedan ytterligare 1½ för att få komma till behandlingshem, som visade sig vara avgörande för mig. Därefter arbetade jag hårt på egen hand och med hjälp av privat terapi som jag betalade ur egen ficka eftersom jag inte fick någon terapi genom den offentliga vården, och kontakter inom den psykiatriska öppenvården, i ytterligare tre år innan jag var fri(sk). Jag var bara helt sjukskriven under några månader när jag var på behandlingshemmet och en kort tid därefter, sedan försökte jag jobba så mycket jag orkade. Min lösningen på att anpassa arbetet efter min förmåga var att jag var egenföretagare och därför kunde anpassa min arbetstid efter läkarbesök och ångeststatus. Jag skapade en flexibilitet som jag var tvungen att ha, utan så mycket som en sekunds hjälp från vare sig FK eller AF. Den möjligheten har inte alla. Vad hade hänt idag, på den vanliga arbetsmarknaden? Jag vill inte tänka på det.

Senast nu i veckan har det kommit rapporter om att antalet nya personer med sjuk- och aktivitetsersättning sjunker. Fast det är förstås inte helt sant, för antalet nya personer med aktivitetsersättning (som ges till personer till och med 29 års ålder) ökar. Och inget vet ännu vad som händer med dem som tidigare skulle ha fått sjukersättning. Utförsäkras de också, eller får de inte ens en godkänd sjukskrivning? Ska vi gissa att det blir Soc som får lösa deras försörjning?

Jag vill inte leva i ett samhälle där synen på människor är att de är lata fuskare, där man inte tillåts vara svag eller sjuk och där en sjukdom eller skada måste ha ett slutdatum. Jag blir mörkrädd när politiker tycks anse att man gör människor friska genom att dra tillbaka deras bidrag, och jag blir rent ut sagt förbannad över den cynism som bland annat Helena Rivière och Gunnar Axén visar. Vad kommer härnäst? Fattighus för dem som inte kan bo kvar i sina hem när de blir utförsäkrade, tvångsarbete? Så vill jag inte ha det, och det är en anledning till att jag engagerar mig politiskt.

Men har ni tänkt på hur enkelt det tydligen är, och hur fin gränsen mellan sjuk och frisk kan vara? Det är så enkelt som ord på ett papper. Den ena dagen är du sjukskriven. Nästa är du utförsäkrad och betraktas som frisk. Bara så där. Tänk om det var så lätt i verkligheten.

Dålig trygghet för egenföretagare

25 torsdag Feb 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Jag har varit egenföretagare i snart 10 år, vilket väl är att betrakta som ganska länge. Det var inget jag hade planerat att bli, utan mer något jag halkade in på när ett företag där jag hade varit resursanställd i ett halvår (och därmed nått maxtiden för resursanställning) ville fortsätta anlita mig, med förutsättningen att jag startade eget. Jag hade inget annat jobb på gång, så valet var ganska enkelt. Men eftersom jag startade eget på det sättet, utan att innan dess ha varit arbetssökande, fick jag varken bidrag eller stöd någonstans ifrån. Utan jag startade på vinst och förlust.

Det gick bra. Jag gick från en kund till flera och hade de första åren gott om jobb, även om det var en inlärningsperiod att inte arbeta slut mig gång på gång. Hade det inte varit för att jag var min egen och därför själv kunde styra över min tid, så hade jag under de första åren antagligen varit sjukskriven, eftersom jag var aktivt anorektisk och först var iväg på behandlingshem och sedan gick i behandling med terapi och annat på dagtid. Jag vet inte hur jag hade kunnat få ihop jobb och tillfrisknande på något annat sätt. Och det gick ju bra. Jag klarade mig.
Sedan kom lågkonjunkturen och den har varit kännbar. Kunder lägger ner eller drar ner på verksamheten, ändrar sina processer och betalningsvillkor. Det blir tuffare och det är köparens marknad. Att låta arvoden följa KPI (konsumentprisindex) är bara att drömma om; blir jag för dyr väljer de någon annan. Då spelar erfarenhet och hög kvalitet mindre roll.
Som egenföretagare är du medveten om den här osäkerheten; du jobbar när jobben finns, tar semester om du har råd och vågar och vet att du riskerar att bli av med dina kunder = jobbet om du skulle gå på föräldraledighet under längre tid. Men när jag har börjat titta på hur ”trygghetssystemen” ser ut för egenföretagare – den där biten som de flesta inte tänker på när de startar eget – så ser det ganska trist ut.
Ja, du kan bli sjukskriven. Men ersättningen du får är den lagstadgade delen eftersom det inte finns någon arbetsgivare som skulle kunna skjuta till pengar. Likaså med föräldraförsäkringen. Hur det är med rehabilitering och omplacering till annan typ av arbete har jag ingen aning om, eftersom du som egenföretagare har ett jobb att välja på: ditt eget. Försäkringssystemet är helt klart inte byggt för just egenföretagare.
Om det däremot skulle gå så dåligt att du börjar gå utan arbete kan du inte stämpla. Du kan inte vara deltidsarbetslös och egenföretagare, utan om du ska få a-kassa måste du göra verksamheten vilande. Vilket bland annat innebär att du måste stänga ner hemsidor, åtminstone enligt min a-kassa. Du kan göra verksamheten vilande och sedan göra den aktiv igen en gång. Men att göra den vilande innebär att du antingen jobbar till 100% (oavsett om det finns jobb eller inte) eller inte alls. Vilket givetvis innebär att du mer eller mindre förlorar de kunder du faktiskt har även om det inte finns tillräckligt med jobb. Du ska alltså lägga ner verksamheten och stänga dina kanaler utåt (hemsidor), så att du inte längre är tillgänglig för dina kunder och därför i princip eliminerar dina chanser att få fler och nya kunder och överhuvudtaget arbeta i din firma, och sedan vänta på att din a-kasseansökan ska behandlas och beviljas och pengar börja betalas ut, vilket kan ta månader. Hur många egenföretagare bestämmer sig för det här stora steget innan det är absolut kris? Troligen få.
Som egenföretagare har du heller ingen tillgång till Trygghetsråd eller jobbcoacher eller det stöd som ges människor som varslas. Det är allt eller inget, svart eller vitt.
Jag är inte helt klar över varför det ser ut så här, varför egenföretagare diskrimineras av a-kassereglerna, och håller inte med om att man inte skulle kunna vara halvt verksam och halvt ”stå till arbetsmarknadens förfogande”. Just de bristande trygghetssystemen är en anledning till att framför allt kvinnor drar sig för att starta eget, och det är en fråga som jag innerligt önskar att våra politiker skulle lyfta. Är det verkligen för mycket begärt att man som egenföretagare ska ha samma rätt att vara deltidsarbetssökande och deltidsarbetande som förvärvsarbetande?
Det handlar inte om att man skulle sitta still och rulla tummarna och välja att stämpla i stället för att söka jobb eller jaga kunder, utan om att ha någon form av trygghetsnät för att klara av en lågkonjunktur eller tuff dipp på marknaden utan att behöva lägga ner verksamheten. Politiker pratar om småföretagare och deras villkor; ingen nämner egenföretagarna. Entreprenörsandan är en viktig del av den ekonomiska utvecklingen, och det känns som ett enormt resursslöseri att inte ta bättre vara på alla egenföretagare.

Dåligt med kvinnor i börsbolagens styrelser

18 torsdag Feb 2010

Posted by in Politik och samhälle

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

På tal om jämlikhet och kvotering.

2009 uppgick antalet kvinnor i börsbolagens styrelser till 19,4 %, men hur ser det ut i bolagens ledningsgrupper? SvD Näringsliv har granskat könsfördelningen i de 20 största svenska börsbolagens ledningar. Resultatet? Av 217 personer i ledningsgrupperna är 35 kvinnor, vilket ger en procentandel på 16 %. Längre än så har vi inte kommit 2010.

I flera av bolagen – Sandvik, Scania, Assa Abloy och Swedish Match – finns det inte någon kvinna i ledningen, medan Swedbank har hälften kvinnor i ledningen och SEB en tredjedel kvinnor. Bolagen själva hävdar att det beror på att de inte hittat tillräckligt kompetenta kvinnor, men man undrar ju…

Sandviks kommunikationsdirektör Anders Walin förklarar avsaknaden av kvinnor i koncernledningen:

– Det har inte funnits några kvinnor i läge att ta sådana befattningar än. När det gäller affärsområdena är cheferna ingenjörer allihop. Man kommer aldrig till den nivån utan att ha en lång gedigen teknisk bakgrund. SvD

Men just Sandvik hade för två år sedan en kvinna i ledningen, Carina Malmgren Heander, som var personaldirektör. Ett av hennes mål var under sin tid i ledningen att öka antalet kvinnliga chefer inom Sandvik till 25 % år 2010, ett mål som inte har uppnåtts (siffran är idag 14 %).

– Det där målet gick inte att nå. Det skulle krävas massavsked av män och systematiskt ersättande av kvinnor. Det var ett uttryck för någon sorts önskan och ambition, men det var inte ett realistiskt mål som skulle kunna gå att uppnå, säger [Anders Walin]

Inte ett realistiskt mål? Det beror väl på om viljan att bryta gamla mönster finns. För jag har svårt att tänka mig att det idag inte finns kompetenta kvinnliga ingenjörer.

Lastbilstillverkaren Scania har under sina 119 år inte haft en enda kvinna i ledningen och presschefen Hans-Åke Danielsson är medveten om problemet:

– Det vi kan göra är att uppmuntra tjejer att söka till den här industrin och skapa möjlighet att göra karriär. Kvotering är däremot ingenting Scania står bakom, utan det är kompetens som gäller

Danielsson påpekar att det finns ”duktiga kvinnor i några led under företagsledningen som förhoppningsvis orkar med den här tuffa tillvaron”:

– Det här med karriär är svårt tillsammans med familj.

Och så är vi där igen. Kvinnor förutsätts ägna sig åt familjen och därför inte orka med den tuffa tillvaron som företagsledare. Är detta sanning eller en väl inarbetad gammal myt som gubbarna i ledningsgrupperna kan svänga med som ursäkt till att de fortsätter att rekrytera samma typer av personer som tidigare, det vill säga män? Just Scania satsar visserligen på att man ska kunna göra karriär och ha familj, genom att betala lite extra till föräldraledigheten för pappor som stannar hemma med barn, men om attityden är att kvinnor inte skulle orka med en ledande position så är frågan hur stor viljan är att på allvar förändra strukturen.

Jag är inte för att kvotera in kvinnor för sakens skull, för det skulle kunna leda till att alla kvinnor på höga positioner ifrågasätts, men däremot betvivlar jag starkt att det inte skulle finnas tillräckligt kompetenta kvinnor att rekrytera till såväl chefsposter som bolagsstyrelser och ledningsgrupper. Jag kan bara se på flera av mina välutbildade väninnor som har längre utbildning och bättre sakkunskaper än sina chefer. Och om den lika, eller rent av större, kompetensen inte ger lika möjligheter till höga positioner så måste det till något för att förändra förlegade strukturer. Traditionella könsroller har inget som helst med diskussionen att göra.

Hemmafrutrenden ett steg på vägen?

14 söndag Feb 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Anna Laestadius Larssons skrev i fredagen en kolumn i SvD, Vi bakar surdegsbröd och tar ett kliv framåt, om den rådande hemmafrutrenden. Hon tar i texten upp vad konstintendent Margareta Gynning sa vid årets Mappie-utdelning i måndags om att varje gång kvinnor har gjort samhälleliga framsteg så har det kommit en motreaktion i form av mammaidealiserande.

På slutet av 1700-talet hade kvinnorna börjat nosa på makten. De viktiga salongerna drevs av kvinnor, Elisabeth Vigee-Lebrun var en framgångsrik konstnär, vetenskapskvinnan Emelie du Chatelets översättning av Newtons Principia beundrades och i England satt Mary Wollstonecraft och filade på Till försvar för kvinnans rättigheter. Kvinnorna började bli en kraft att räkna med. Och därmed ett hot. Entré för den ömma modern!

Det ligger onekligen mycket i det. Se bara på hur kvinnorna under andra världskriget, framför allt i Storbritannien och USA, men även i andra delar av världen, tog ett rejält kliv ut på arbetsmarknaden och in i industrin. De var helt enkelt nödvändiga för att ersätta de inkallade männen. Efter andra världskriget kom så en rejäl backlash när kvinnorna skulle tillbaka in i hemmen, med hemmafruidealisering, kvinnans uppgift var att se till att hem och man, Christian Diors The New Look och annat som gick stick i stäv med hur det hade sett ut under krigsåren.

Just nu kan det onekligen se ut som om det finns en kraftig tillbakablick i kvinnorollen: den ena mammatidningen efter den andra, Anna Anka, Mad Men, mammabloggar, ledarskribenter som kritiserar yrkesarbetande småbarnsmammor, fokus på heminredning, surdegsbröd och långkok. Kvinnan oskadliggörs genom att fokus tas från framsteg på arbetsmarknaden till hennes roll som fortplantare och hemskapare.

Och kanske är det så: När kvinnan har tagit en, i många mäns tycke, för stor plats på arbetsmarknaden och jämställdheten har kommit ”för långt”, så kommer det en smart motreaktion i form av idealisering av mammarollen och den brödbakande hemmafrun. Allt för att dra fokus från kvinnans kompetens som yrkeskvinna (och mamma!) och få bort henne från bolagsstyrelser och arbetsmarknad. Det ser ut som en tillbakagång, men kanske är det inte riktigt så enkelt. Kanske är det bara en periods reaktion, som sedan möts av en ny motreaktion där kvinnor tar nästa steg mot ökad jämlikhet, högre positioner och en viktigare roll på arbetsmarknaden.

Vi tankar lite moderskärlek. Sedan tar vi nästa steg. Hej, bolagsstyrelser, lika lön för lika arbete, delad föräldraförsäkring… snart är vi där!

Halva lönen, halva makten.

Svart på vitt om ojämlikhet

11 torsdag Feb 2010

Posted by in Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Valrörelsen har satt igång, och det som diskuteras flitigt nu är kvotering och jämställdhet. Det är inte fy skam att man diskuterar kvotering av platser till bolagsstyrelser och föräldradagar, och även om jag tycker att båda blocken är lite handfallna och tafatta, så innebär detta att jämställdheten i högsta grad står på agendan.
En del påstår att vi är så jämställda och att kvotering inte behövs. Det är inte sant. Illusionen av Sverige som Världens Mest Jämställda Land är ett alldeles ypperligt vapen i händerna på dem som inte vill ha förändring, för när allt kommer omkring är jämställdheten inte så stor. Fior i Västra Götaland kallade detta för VMJLPY – Världens Mest Jämställda Land På Ytan – och det ligger en hel del i det. Debatten om Birgitta Ohlssons utnämning talar sitt tydliga språk, liksom debatten om föräldraförsäkringen.

Piff (Pappor för individuell föräldraförsäkring) svarade på Göran Hägglunds röda faran-larm med att de inte alls är någon rödgrön elit, och att den statliga inblandning Hägglund varnar för redan är ett faktum. De är i stället för en individuell föräldraförsäkring, något som väl sannerligen skulle värna om individens fria vilja:

Visst vore det praktiskt om man kunde utnyttja sin frus semesterdagar, eller få ersättning från sin mans a-kassa i stället för sin egen. Men vårt samhälle bygger på andra värderingar. I en modern sekulariserad demokrati är det individer som har rättigheter, inte familjer eller andra kollektiv. På Hägglunds nyspråk skulle även a-kassa och semester kallas tvångskvoterade.

För visst pågår det kvotering i Sverige idag. Men finkvotering som är en del av strukturen och alltför mångas tänkande är tydligen ok. Till skillnad från fulkvotering som är överhöghetens pålaga till det dumma folket som inte förmår att tänka själva. Eller?

För faktum kvarstår, precis som Gudrun Schyman sa:

– Jämställdhet mellan könen handlar inte om något jävla tyckande. Det finns tabeller och forskning. Jämställdhet är ett politiskt mål som alla partier enats om och vi är inte där än. Inte i Sverige och inte någon annanstans. DN

Och de tabellerna finns lätt tillgängliga i den lagom fickstora skriften På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet 2008 som är sammanställd av SCB. Det är inte ett vänsterpåhitt utan fakta. Är det inte dags att ändra på det nu? Den här valrörelsen börjar ju bra i alla fall.

Steg 1) Bli medveten
Steg 2) Förändra

Hägglund viftar med kvoteringsskynket

07 söndag Feb 2010

Posted by in Politik och samhälle

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

I dagens DN ger sig Göran Hägglund i debattartikeln ”Kvoteringsoffensiv väntar efter en rödgrön valseger” i polemik med den rödgröna jämställdhetspolitiken, som fråntar individen hennes fria val till förmån för kvotering. Hägglunds resonemang bygger på vad Peter Eriksson (mp) sa i den senaste partiledardebatten på en fråga om det inte är föräldrar som vet vad som är bäst för sina barn. ”Jo, så är det om man ser till varje person, men inte om man ser till det samlade resultatet, blev svaret!” (från Hägglunds artikel)

Som ni redan vet tycker jag inget vidare om någon av de nuvarande blockens jämställdhetspolitik, men att oppositionen skulle sätta likhetstecken mellan jämställdhet och kvotering skulle jag inte säga. Frågan är mycket större än så.

Man kan ha hur påstått goda intentioner som helst, men jämställdhet måste inte betyda kvotering. Och ska inte betyda kvotering. Ändå genomsyras svensk debatt av föreställningen att kvotering skulle vara en självklarhet.

Är det inte tid att lyfta debatten från kvoteringsfrågan och börja diskutera vad våra olika partier faktiskt menar med jämställdhet? För mig känns det som en ganska naturlig början. För kvotering som en ovanifrån pålagd tvångströja tror jag inte på; det riskerar bara att väcka en väldig massa negativ debatt om att individen fråntas sitt fria val, för att inte tala om misstankar om att en kvinna fått ett jobb på grund av sitt kön och inte sina meriter. Att män ofta får en topposition på grund av att sitt kön av sina samkönade höjdarkollegor talas det tyst om, liksom att många högutbildade och kompetenta kvinnor har chefer som har sämre utbildning (jag har flera kvinnor i den situationen i bekantskapskretsen) och känner sig hotade av dessa yngre, driftigare, smartare och mer välutbildade kvinnor och därför endast med yttersta tveksamhet skulle släppa upp dem ett pinnhål till i hierarkin.

Kvotering är en vansklig väg att gå. Om frågan drivs för hårt blir den antidemokratisk genom att den fråntar individen hennes rätt att själv välja, men om den inte drivs så förblir troligen de rådande strukturerna precis som de är. Jag är väldigt bestämd i att ingen ska komma och tala om för mig vad jag ska tycka och tänka och hur jag ska leva mitt liv, men jag är beredd att lyssna och få mitt tänkande ifrågasatt. Om jag själv märker att jag har fel tycker jag inte om det, men är inte för stolt och envis för att (i vissa fall) ändra mig. Det krävs något för att människor ska ifrågasätta och förändra ett invant tänkande och ibland behövs det en gnutta tvång för att ändra på djupt rotade mönster. Det finns inget som säger att kvinnor skulle vara sämre utbildade, mindre kompetenta och sämre lämpade än män att sitta i bolagsstyrelser – så varför är det fortfarande fler män än kvinnor där? Likadant kan jag inte se varför det ska vara så känsligt att ens diskutera att fler män borde ta ut föräldraledighet – att ge dem möjligheten att vara föräldralediga – för det är ett faktum att alldeles för många män inte tar ut någon alls. Det hänvisas ofta till ekonomiska skäl och individens fria val, men när det innebär att mannen ifråga inte får samma möjlighet som kvinnan att vara hemma med sitt barn, är det inte en jämställdhetsfråga då?

Vi kristdemokrater är för jämställdhet och lika möjligheter mellan man och kvinna. Det är så självklart att det inte ska behöva sägas. Men vi ser också att det finns gränser för vilka tvångsmedel politiker har rätt att ta till. Vi är därför också det parti som konsekvent värnar den enskildes fria val och motsätter oss kvotering.

Men Göran Hägglund, vad vill ni göra för de kvinnor som upplever att de på grund av de rådande strukturerna i samhället faktiskt inte får lika möjligheter som männen? Papporna som inte får samma möjligheter att vara hemma med sina barn? Kvinnorna som trots lika hög kompetens som männen ändå slår i det där glastaket just för att de är kvinnor? Ibland kan en politik som bygger på individens fria vilja tyvärr cementera gamla mönster bakom den fina frihetstanken. Hur ska de bakomliggande strukturerna som bevarar ojämlikheter förändras för att ge män och kvinnor de lika möjligheter du skriver om?

Barbariska sedvänjor och ett stort feltänk i hederskulturen

04 torsdag Feb 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Jag vet inte hur många som undgått DN:s artikel den 4 februari om en 16-årig flicka som begravdes levande i Anatolien (Turkiet). Hennes ”brott”? Hon hade manliga vänner. Den här typen av barbariska sedvänjor lever kvar än idag, och inte bara i Turkiet, Pakistan, Afghanistan och andra avlägsna delar av världen. Hederskulturen finns även bland oss. Den ser inte likadan ut överallt, men den finns och är en del av det pågående kvinnomordet.

Att en kvinna drar vanära över släkten genom att prata med en man, eller ha manliga vänner, bygger på en otroligt mystisk syn på kvinnans heder och sexualitet. Mig veterligt har en kvinna aldrig blivit vare sig av med oskulden eller gravid av att samtala med någon (möjligen med undantag av den där jungfrufödseln) och för de allra flesta kvinnorna i världen leder ett samtal inte med säkerhet till sex. Tror männen i de här kulturerna på fullt allvar något annat? Eller handlar det om något så enkelt som att kvinnan ifråga inte blint lyder sin fars order om att i princip vara hemma och osynlig för världen?

Men det som verkligen förbryllar är att det är kvinnorna som straffas om de blir våldtagna. Genom att bli stenade, levande begravda, levande brända, ihjälslagna, skjutna eller förskjutna. Var sker felet i att inte se att ansvaret väl borde ligga på den aktiva parten, förövaren, och inte på offret? Är det inte förövaren som dragit skam över släkten och borde straffas? Vi vet ju att våldtäkter används som vapen för att dra skam över såväl familjer som släkter och folkgrupper – varför är det då den drabbade som ska straffas? Ska man se till barbariska sedvänjor hade Eddans blodsfejder tett sig lite mer begripliga. Men att straffa offret? Nej, det är helt obegripligt och drar i min syn att se det bara ytterligare skam över familjen.

Det ska bli spännande att se hur det turkiska rättsväsendet behandlar den mördade flickans gripna far och farfar. Om Turkiet blundar för barbariet borde kanske den där dörren till EU bli lite trögare att öppna (och ja, jag tycker att man borde kunna dra tillbaka medlemskap för länder som inte klarar av att uppfylla mänskliga rättigheter).

Det här är bara ytterligare en av raden av nyheter om kvinnovåld och kvinnomord, det som Per Wirtén har kallat för ”männens globala krig mot kvinnorna” (se bl.a. Expressen den 17/1) som möter oss dagligen. Det går inte att slå upp en tidning utan att läsa om nya våldtäkter och våldtäktsförsök, kvinnomord, -misshandel, -våld och -förtryck, av såväl fysiskt, psykiskt, strukturekonomiskt och socialt slag. Någonstans måste någon reagera. Vi är många som reagerar, men än så länge är det många som bara bläddrar vidare. Jag kanske låter tjatig, men vi får den värld vi skapar och accepterar och jag kan inte acceptera det här.

Ibland häpnar man verkligen eller Att skjuta en annan kvinna i ryggen

04 torsdag Feb 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Ingen kan väl ha undgått utnämningen av Birgitta Ohlsson som EU-minister. En stark kvinna med egen vilja som röstar emot partiet när dess åsikter inte stämmer överens med hennes och som är uttalad feminist. Äntligen en feminist i regeringen! Här har vi en liberal som jag kan identifiera mig med och som hade kunnat få mig att förbli liberal – om det inte vore för att (fp) inte följer samma liberala linje som Ohlsson.

Tyvärr har de flesta reaktionerna på hennes utnämning kretsat kring det enkla faktum att Birgitta Ohlsson ska ha barn i juli. Först förekom det spekulationer om att hon skulle missa valrörelsen och vara inaktuell som EU-minister på grund av just en förestående födsel, sedan har kritiken haglat över att hon kommer att fortsätta arbeta trots att hon har fått barn. Jag vet inte vilken planet kritikerna kommer från, men för de flesta av oss är det naturligt att livet går vidare efter att man fått barn. Vi lever inte på 50-talet!

Ohlsson skriver själv i sin blogg:

Jag är gift med en modern man och inte en dinosaur. Jag har föräldrar, vänner och ett stort nätverk av underbara människor som backar upp mig i ur och skur.

Fast ibland undrar jag verkligen om inte 50-talets kvinnosyn lever kvar starkare än vad jag trott (min tro bygger i det här sammanhanget på mina egna åsikter och erfarenheter och åsikterna hos dem som jag umgås med). Inte minst när jag läser Eva Sternbergs debattinlägg i onsdagens Expressen: Birgitta Ohlsson borde stanna hemma.

Min första tanke är att detta måste vara ett dåligt skämt, för inte kan det väl idag finnas kvinnor som på fullt allvar säger följande:

Mina båda döttrar har jag absolut inte uppmuntrat att lämna sitt kvinnokön för att bli generaldirektörer eller styrelseledamöter i börsnoterade bolag. Efter det att jag hade startat mässan Kvinnor Kan stod det helt klart för mig, att vi kvinnor inte ska lämna våra hem överhuvudtaget. Ska vi göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas.

Det här är alltså skrivet av en av initiativtagarna till Kvinnor Kan, det vill säga någon som jag i min relativa enfald trodde kunde betraktas som feminist. Men icke! Det här är nämligen ungefär så långt från jämställdhetstänkande och feminism jag kan tänka mig. Åh, vad KD måste ha jublat när de läste Sternbergs inlägg. Kanske vill de rent av ha med henne i valrörelsen, så som de tidigare flörtade lite lätt med Anna Anka. Bakåtsträvande kvinnor som anser att kvinnans plats är i hemmet och hennes roll att ta hand om barnen. Det måste vara mumma för antifeministerna.

I min värld finns det inget könsförnekande i att en kvinna vill förverkliga sig själv eller göra karriär, inom vilket fält det vara månde. Vi har väl ändå kommit så långt i utvecklingen att en kvinna kan vara både kvinna, mamma och ledamot i en bolagsstyrelse, läkare, minister, president eller rent av överbefälhavare. Könet sitter inte i mitt yrke. Jag måste medge att det känns lite kränkande att det finns kvinnor, med relativt hög profil, som idag, 2010, tycks anse att vissa delar av arbetsmarknaden ska vara stängda för kvinnor för att vi, om vi ger oss in på dem, leker män. Hur absurt är inte det? Låt gå för att jämställdhetstanken är relativt bräcklig även i 2000-talets Sverige, men så bräcklig? Hjälp!
Hon är inte bara en farlig förebild. Hon visar också att hon inte har förstått något om sig själv, om livet och vad det innebär att bli förälder.

Birgitta Ohlsson säger att vi inte kan leva i en förgången tid. Men hon är ingen föregångare, hon är en kvarleva från den tid när vi inte förstod vad barn behöver.

Jag är helt övertygad om att Birgitta Ohlsson, som den intelligenta kvinna hon är, noga har tänkt över sin livssituation och det förestående moderskapet (man har trots allt nästan 9 månader på sig att planera) innan hon tackade ja till ministerposten. Att inte noga väga för och emot inför en sådan utnämning vore rent ut sagt korkat, oavsett om den utnämnde är en kvinna eller man. Så hon är nog oerhört medveten om vad som komma skall. Så tvärtom mot att vara en farlig förebild tycker jag att Ohlsson är en stimulerande förebild; en kvinna som visar att man inte behöver ge upp hela sitt liv för att man ska bli mamma.

Och det det är klart att barn är ett stort ansvar och att de har behov. Men inte kan deras behov vara att klänga en hemmabunden mamma i kjolarna hela dagarna. Barnet har ett behov av närhet, närvaro och stimulans av någon vuxen, det behöver inte nödvändigtvis vara just mamman. Vad är det för fel på pappan som närhetsfaktor och förebild? Eller en konstellation av mamma+mamma eller pappa+pappa, plus minus mor- och farföräldrar och ett stort nätverk av vänner? Barn behöver trygga vuxna som mår bra, är närvarande och kan skänka trygghet, värme och stimulans.
om det vore så, att vi har kommit på något som är friskt och ändamålsenligt genom att göra fäderna till babyskötare och kvinnorna till arbetare i hierarkierna utanför hemmen, hur kommer det sig då att vi mår så dåligt?
(Eva Sternbergs blogg, den 3 februari)
Jag är ärligt talat inte säker på att hemmafrun är lyckligare än karriärkvinnan. Personligen skulle jag snart klättra på väggarna av att vara hemmabunden med ett barn, alldeles oavsett min kärlek till detta barn, för jag har ett så stort behov av stimulans att jag skulle bli fördummad, deprimerad och olycklig. Men just det, ja, jag är ju ingen riktig kvinna heller.

Min syn på feminism, som jag kommer att brodera ut vid ett senare tillfälle, går till stor del ut på att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och möjligheter att utvecklas och förverkliga sig själva. Ingen ska komma och tala om för mig att jag är en förrädare mot mitt kön oavsett vad jag väljer, och givetvis innebär mitt val också att jag tar konsekvenserna av valet. Det som verkligen stör mig i just det här fallet är att det är en annan kvinna som tar sig rätten att döma ut Birgitta Ohlsson som en dålig mor redan innan hon fött barn.
Vi kvinnor är så fruktansvärt fega, så inställsamma och så djävliga mot varandra[…]
Vi är så livrädda och ägnar oss åt så vansinniga saker och dyrkar fel gudar och äktar fel slags män, att vi inte vågar stå upp för något. Inte för oss själv och inte för våra döttrar eller våra svärdöttrar eller några andra kvinnor!
(Eva Sternbergs blogg, den 15 januari 2009)
Just så. Det är väl lite synd att just Sternberg är ett sådant praktexemplar på just detta beteende, att döma av hennes elaka totalsågningar av Ebba Lindsöö och Yrsa Stenius i sin blogg. Så länge kvinnor kritiserar och baktalar varandra är jag rädd att jämställdheten kommer att förbli lite lätt krackelerad, för det spelar verkligen motståndarna i händerna. Jag har mina åsikter, men försöker verkligen att inte fördöma andra kvinnor för deras val – så länge de inte dömer mig för mina.

Ytterligare en bra reaktion på samma debattinlägg: Kvinnans plats i hemmet?

Stop Rape Now

31 söndag Jan 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

“The extreme violence that women suffer during conflict does not arise solely out of the conditions of war ; it is directly related to the violence that exists in women’s lives during peacetime.”
–Women War Peace: The Independent Experts’ Assessment, UNIFEM 2002

Upp till 500 000 kvinnor våldtogs under folkmordet i Rwanda, så många som 64 000 i Sierra Leone och över 40 000 i kriget i Bosnien-Hercegovina. 4 500 i en enda provins i Kongo-Kinshasa på bara 6 månader, och varje dag blir hundratals kvinnor våldtagna i Darfur.

Det här är inte bara enstaka handlingar som begås av individuella soldater, utan en militär taktik i syfte att dra vanära över och demoralisera kvinnor, slita sönder samhällen och kontrollera befolkningar.

Många kvinnor och flickor utsätts för tortyr och stympning inför ögonen på sina familjer, andra görs gravida för att förändra den etniska balansen i regioner. Alla drabbas av de fysiska, känslomässiga och sociala följderna av våldtäkt.

Det här måste få ett slut, men vi behöver er hjälp. Tillsammans kan vi åstadkomma en förändring genom att hjälpa till att ändra de attityder som vidmakthåller våld mot kvinnor, genom att förändra lagar och politik som låter förövarna gå straffria, genom att stå enade för att sätta stopp för detta brott mot mänskligheten. Tillsammans kommer vi att sätta stopp för våldtäkter.
Stop Rape Now: UN Action Against Sexual Violence In Conflict (eller UN Action) är ett samarbete mellan 12 FN-organisationer i syfte att sätta stopp för sexuellt våld i krig och konflikter. För precis som jag skrivit om tidigare pågår detta, i detta nu, 2010. Det handlar inte om individers snedsteg eller lust att kränka kvinnor, utan är ett systematiskt vapen som drabbar flickor och kvinnor. Sexuellt våld i konflikter är ett brott mot mänskligheten, könsmord, och en mycket medveten strategi för att förödmjuka och demoralisera motståndare, skrämma befolkningar och ödelägga samhällen och familjer. Kvinnor och flickor utsätts dessutom för sexuella övergrepp och utnyttjas av dem som har till uppgift att skydda dem.

Många tycks betrakta det sexuella våldet som en tragisk men ofrånkomlig konsekvens av konflikter och flyktingströmmar, en attityd som låter förövarna förbli ostraffade och tystar offren. Det är också en återspegling av att kvinnan och hennes kropp inte anses tillräckligt mycket värda för att resa sig upp i en gemensam protest. Brott mot mänskligheten är inte något som kan lösas på lokal basis, utan en fråga för oss alla. Vi har alla ett ansvar att agera, att inte sitta tysta.

UN Action drivs av några grundprinciper (från UN Actions broschyr; min översättning):
  • Våldtäkt är inte en ofrånkomlig konsekvens av krig. Det måste stoppas.
  • Könsbaserat våld, inklusive sexuellt våld, är ett brott mot grundläggande mänskliga värden och rättigheter.
  • Försök att sätta stopp för och svara på sexuellt våld måste även riktas mot könsskillnader, värna om och stärka kvinnors rättigheter och ge kvinnor ökad egenmakt (empowerment).
  • Kvinnor är ofta ledande i kampen mot sexuellt våld och för fred. Deras röster måste vara vägledande i arbetet och handlingsprogrammen.
  • Det är mycket viktigt att män och pojkar på ett konstruktivt sätt är delaktiga i arbetet för att hjälpa till att förhindra och svara på sexuellt våld i konflikter.
  • Fungerande metoder och befintliga program mot sexuellt våld måste förstärkas.
  • Sexuellt våld i konflikter och straffrihet för förövare av dess brott är några av historiens största tystnader.
  • Vi har alla en skyldighet att agera.

Ja, vi har en skyldighet att agera, att ta del av vittnesmålen utan att vända bort blicken och vilja glömma. De som utsätts för våldtäkter och övergrepp i krig, och överlever, har ingen chans att glömma. De är våra medsystrar. Kan vi verkligen förtränga det våld som kollektivt riktas mot oss som kvinnor? Kan vi klicka bort webbsidan, stänga av TV:n, bläddra vidare i tidningen och glömma det vi sett, glömma det som dagligen drabbar andra kvinnor? Du frågar dig kanske vad du kan göra, vilken skillnad du kan åstadkomma, men genom att skriva om det, prata om det gör du redan mycket för att medvetandegöra och ifrågasätta. Alla stora förändringar måste börja hos oss själva. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.


Vi må vara förskonade från krig, men inte ens i vår s.k. civiliserade del av världen går kvinnor fria från sexuellt våld, eller könsbaserat våld. I stort sett varje dag läser jag om nya våldtäkter – till och med i den här bittra vinterkylan! – och det går inte en dag utan att jag påminns om hur kvinnor betraktas som mindre värda och deras kroppar bemöts med hat och likgiltighet. Det är mycket möjligt att några av er tycker att jag tar i och tjatar om den här frågan, men hur skulle jag kunna göra på något annat sätt? Jag vet att jag har varit ytterst förskonad från det könsmord som pågår i hela världen, men är också själv i högsta grad medveten om det jag har drabbats av och de följder det har och har haft för mig. För hur stark, fri och självständig jag än är, så kommer jag ibland på mig med att av rädsla hålla tillbaka mig själv för att undvika att hamna i situationer som jag redan upplevt. Kvinnor ska inte behöva vara rädda för att vara sig själva. Och det är vi själva som måste revoltera mot rädslan, räta på ryggen, lyfta ögonen från marken och med fast blick förkunna att det räcker nu. Vi är värda att försvara och försvaras, ingen har rätt att kränka oss i vare sig ord eller handling. Det måste börja med att vi vet om vårt värde och står upp för det, och för rätten att försvara oss.

Det kungjordes idag att Margot Wallström av FN-chefen Ban Ki-Moon har utsetts till FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krigsdrabbade länder. Det är bland annat det här arbetet, realiseringen av FN-resolution 1820 om sexuellt våld i krigsdrabbade länder, men också om kvinnors utsatta situation generellt i dessa länder och deras roll i återuppbyggnaden efter en konflikt. Jag hoppas att hon kan åstadkomma något och inte minst att hon kan aktualisera den här frågan i svensk politik.

Besök Stop Rape Now, ta del av vittnesmålen och gör det du kan för att ändra de rådande attityderna. Blunda inte. Låt inte tystnaden fortsätta.